Konflikten mellan islam och svensk kultur är verklig

Om Sverige hade varit islamiskt, hade Anders Zorn funnits då? Nej, då hade vi inte haft ”Kvinna som klär sig” och ”Midsommardans”. I islams huvudfåra är det förbjudet att avbilda människor och djur.

När man talar om svensk kultur, talar man om det typiska, inte om varje svensks kultur. När man talar om islam, talar man på samma sätt om det typiska, inte om varenda individ som kallar sig muslim.

När man jämför det typiskt svenska med det typiskt islamiska inser man snabbt att det finns stora skillnader. Många av de saker som vi ser som typiskt svenska skulle inte existera om Sverige hade varit islamiskt. Sverige hade varit ett helt annat land.

Tänk dig ett Sverige utan kristen tradition: ingen pingst, påsk och semla. Tänk dig ett Sverige utan alkohol: inga snapsvisor och ingen glögg! Och ingen nykterhetsrörelse! Tänk dig ett Sverige utan fläsk: ingen julskinka! Fråga dig sedan: är detta Sverige?

Du kanske själv är ateist, liksom jag. Du kanske också är nykterist och vegetarian. Men vi talar inte om dig som individ. Vi talar om Sverige och svensk kultur.

Tänk så här: om Sverige hade varit islamiskt, hade Bellman funnits då? Nej, vi hade inte haft någon Bellman, ingen Bacchi apostel som förkunnade vinets religion. Hade Fröding funnits? Hade Selma Lagerlöf funnits? Nej, ingen av våra stora svenska diktare hade funnits och skriva vad de skrivit.

Tänk så här: om Sverige hade varit islamiskt, hade Anders Zorn funnits då? Nej, då hade vi inte haft ”Kvinna som klär sig” och ”Midsommardans”. Vi hade över huvud taget inte haft den konsttradition som vi har. Det finns bildkonstnärer i islamvärlden, men de är få. I islams huvudfåra är det förbjudet att avbilda människor och djur. Europa har en helt annan tradition.

Men ändå får man höra påståendet att svensk kultur och islam är förenliga. Till exempel skrev Kashif Virk, imam i ahmadiyyasamfundet, nyligen en debattartikel i Aftonbladet (10/9). Under rubriken ”Du kan vara svensk och muslim samtidigt”, driver han tesen att ingen motsättning finns mellan svensk kultur och islam. Han kommer dock inte med ett enda övertygande argument.

”Många svenskar är muslimer”, skriver han. Jaha. Och det finns svenskar som är hinduer och buddhister också. Är hinduism och buddhism svenska religioner? Är alla religioner svenska? Ja, då finns det ju ingenting svenskt, då finns ingen svensk kultur.

Det finns muslimer som hjälper till att bygga vårt land, förklarar han. Det finns muslimer som är läkare och ingenjörer och busschaufförer. Jaha. Men vad har detta med saken att göra? Frågan är om islam och svensk kultur är förenliga.

”Visserligen finns utmaningar knutna till integrationen av muslimer i landet. Det finns barriärer som upprätthålls både utav språk- och kulturskillnader.”

Så det finns språkliga och kulturella skillnader, men inte religiösa skillnader? Islamvärlden ser likadan ut som den kristna världen? Det vet ju alla som har varit i Egypten, Pakistan, Somalia eller något annat islamiskt land, att det är humbug. Skillnaderna är stora! Och det beror inte bara på att vi i väst är sekulära, nej, det fanns skillnader även på medeltiden då Europa var som mest kristet. Det är bara att läsa Amin Maaloufs Korstågen enligt araberna.

Redan under medeltiden fanns det skillnader mellan européer och muslimer när det kommer till kvinnans ställning. Maalouf beskriver hur muslimerna föraktade européerna för att deras kvinnor var så ”lössläppta” och kunde umgås och prata med män.

”För mig är definitionen av integration att älska mitt land, att vara redo att tjäna det och verka för dess bästa”, skriver Virk. ”Det innebär inte att jag ska överge mina religiösa och kulturella preferenser”.

Det beror på vilka ”religiösa preferenser” han talar om. En religion som säger att du ska hata korset är svår att förena med vördnad för Sveriges flagga. En religion som säger att du ska förakta kuffar, det vill säga icke-muslimer, är svår att förena med nationell solidaritet mellan svenskar. Och så vidare. Man är inte integrerad eller icke-integrerad, det finns grader däremellan.

Även gammelsvenskar kan lida av brist på integration. Men deras svenskhet ifrågasätts inte, den är självklar och naturlig och kommer av arv. För invandrare är det en annan sak, de behöver anstränga sig en aning.

Men vi behöver alla, både gammelsvenskar och nya svenskar, bli bättre svenskar. Vi behöver lära oss mer om vår kultur. En början är att acceptera en sådan uppenbar sanning som att motsättningar faktiskt finns mellan svensk kultur och islam.

Jag var muslim i många år och jag upplevde dessa motsättningar i mitt eget liv, därför kan jag inte förneka eller släta över dem. Varje jul kände jag denna konflikt. I moskén sade de att det var haram, en synd. Som muslim ska du inte fira jul. Tänk dig ett Sverige utan jul!

Krönikan publicerades även i tidningen Samtiden den 10 oktober 2017. Läs här

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Annonser

Ny podd! Phileas Fogg var ingen kulturrelativist

Auoda 2 001I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#473) pratar jag med Ronie Berggren om den konfliktfyllda relationen mellan islam och väst. Den 7 oktober var det minnesdagen av sjöslaget vid Lepanto den 7 oktober 1571. En allians av kristna stater besegrade där den ottomanska flottan, vilket allvarligt försvagade islams makt på Medelhavet.

Slaget var ett av många exempel på när européer lagt sina trätor åt sidan och förenats i det gemensamma försvaret mot islams framryckningar. Europa är ju både en världsdel och en idé. Idén om Europa växte fram i mötet med islam. Det var denna andra, och fientliga kultur, som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer. Det tidigaste belägget för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. De kom från olika länder och tala olika språk, men de var européer och hade därför ett gemensamt intresse av att försvara sig mot islam.

Frans I, som var fransk kung 1515-47, må tillfälligt ha allierat sig med sultanen, men alla européer sörjde när Rhodos föll år 1522, och gladdes över segern vid Lepanto 1571. Riddarna på Rhodos kom från olika folk och talade olika språk, men de var alla europenses och Europas gränsvakter.

Det har som sagt alltid funnits en underliggande känsla av enhet, ett band som band samman européerna. Att både katoliker och protestanter försökte förknippa sina motståndare med turkarna för att svartmåla dem, visar att islam trots allt var den större fienden. När protestanter sade att påven var lika skurkaktig som sultanen betydde det att sultanen var en större skurk!

Dessutom har jag nyligen läst en serieversion av Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar. Den handlar som bekant om den engelske gentlemannen Phileas Fogg slår vad om att kunna resa jorden runt på 80 dagar. Året är 1872 och det är fortfarande ett stort företag! I Indien blir Fogg och hans franske betjänt Passepartout en hemsk sed – änkebränning. Prinsessan Aouda har drogats med opium och ska brännas på bål. Fogg kunde ha lämnat henne åt sitt öde med förevändningen att detta är indisk sed. Men det gör han inte, han tar ställning och räddar Aouda! Phileas Fogg var med andra ord ingen kulturrelativist.

Engelsmännen var faktiskt så okänsliga och hindufobiska att de förbjöd änkebränning. Charles Napier, brittisk befälhavare i Indien, uttalade följande berömda ord:

”Be it so. This burning of widows is your custom; prepare the funeral pile. But my nation has also a custom. When men burn women alive we hang them, and confiscate all their property. My carpenters shall therefore erect gibbets on which to hang all concerned when the widow is consumed. Let us all act according to national customs.”

Charles Napier såg klart och tydligt skillnaden mellan civilisation och barbari och tänkte inte låta kvinnor brännas på bål i toleransens och öppenhetens namn. Tyvärr är våra makthavare inte lika klartänkta och principfasta, vilket gjort att barbariska sedvänjor som kvinnlig omskärelse, hedersmord och månggifte spridit sig i Sverige som en följd av massinvandringen och mångkulturalismen.

Bilden är hämtat från seriealbumet Jorden runt på 80 dagar, Illustrerade klassiker nr 48/1958.

Lyssna på podden!

Gillar du vad jag gör? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Ny podd! Mötet mellan väst och islam

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser pratar jag med Ronie Berggren om min nya bok, Antikalifen del 4. Münchhausen och Muhammed. Boken är en antologi som innehåller tolv essäer om framför allt mötet mellan väst och islam.

Köp boken genom att swisha 200 kr till 0760078008 (Eddie Råbock). Ange adressen dit boken/böckerna ska skickas.

Lyssna på podden här!

Gillar du vad jag gör? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Ny bok ute nu! Münchhausen och Muhammed

Min nya bok är ute nu! ANTIKALIFEN: MÜNCHHAUSEN OCH MUHAMMED innehåller tolv essäer som kritiserar den islamiska fundamentalismen och tar ställning för västerländska ideal. Mot den trångsynta fanatismen ställer jag humorn, fantasin och det kritiska tänkandet som tillsammans har gjort den västerländska kulturen så framgångsrik.

Antologin bär alltså undertiteln MÜNCHHAUSEN OCH MUHAMMED. Dessa två figurer får representera två civilisationer – islam och väst. Illustrationen på omslaget gjordes av Gustave Doré och föreställer baron Münchhausen i samtal med den turkiske sultanen, som faktiskt också gjorde anspråk på att vara alla muslimerns kalif. Sultanen har våldet, men Münchhausen har andra egenskaper: kvickhet, intelligens, fantasi och list.

Vem är Antikalifen? Så här skriver jag i bokens förord:

”När jag växte upp på 80-talet fanns det varken internet eller smartphones. Serietidningar var stort och vi fantiserade om att bli superhjältar. Serietidningarna förmedlade också värderingar – demokratin måste försvaras mot onda galningar som vill ta över världen. Det var när Abu Bakr al-Baghdadi i Irak, Usama bin Ladins efterträdare i positionen som ärketerroristen nummer ett, utropade sig till Kalifen i bestämd form singularis, som jag bestämde mig för att bli Antikalifen. En ensam superskurk gör ingen bra story, tänkte jag.”

Boken innehåller följande essäer:

Münchhausen och Muhammed
Det stulna paradiset
Islam och idén om Europa
John Constantine – en annorlunda helig krigare
Indiana Jones i Egypten
Mumien vaknar
Vive la démocratie!
Tintin i Kalifatet – och i Kongo
Vita skurkar
Två superhjältar – en katolik och en muslim
Från konungarnas stad till Frankrikes Mecka
Åttiotalsnostalgins politiska dimension

Du kan köpa boken genom att swisha 200 kr till 0760078008 (Eddie Råbock). Du kan också sätta in beloppet på följande bankkonto:

Swedbank
Kontoinnehavare: Eddie Råbock
Clearingnr: 8381-6
Kontonr: 403 153 111-6

Ange adressen dit boken/böckerna ska skickas.

För att kunna fortsätta mitt arbete som författare, debattör, poddare och youtuber behöver jag allt stöd jag kan få. Köp gärna flera böcker eller sätt in ett valfritt bidrag.

 

Gunnar Wennerberg fyller två hundra år. Hurra!

Den 2 oktober i år var det 200 år sedan Gunnar Wennerberg föddes i Lidköping år 1817. Han är inte så känd som han var en gång i tiden, åtminstone inte utanför Uppsala. Och i Uppsala minns man honom framför allt för Gluntarne, en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851.

Wennerberg är uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

Uppsala har alltid varit en delad stad, mentalt och kulturellt mellan akademiker å ena sidan och ”brackor” och arbetare å den andra, och fysiskt av Fyrisån. Arbetarkvarteren ligger öster om ån och akademikerkvarteren väster om ån. När man talar om ”uppsaladikt”, eller överhuvudtaget om något ”upsaliensiskt”, är det akademikernas Uppsala man åsyftar. Och det är egentligen inte konstigt, för det är universitet som ger Uppsala dess särprägel och karaktär.

I begreppet ”upsaliensisk” ingår universitetet och den akademiska eller lärda världen som en nödvändig och ofrånkomlig del. Man kan helt enkelt inte ta bort universitetet ur det upsaliensiska. När korpen Bataki, i Selma Lagerlöfs berättelse om Sverige, för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak (legenden säger att det var studenthemmet Norrbyhus på S:t Johannesgatan) och frågar vem han tror det är som styr i staden. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som styr. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Vad Selma Lagerlöf försökte säga med att lärdomen regerar i staden är att det är universitet och den lärda världen som gör Uppsala till Uppsala. Den är dess signum. Fråga vilken svensk som helst vad de tänker på när de hör namnet ”Uppsala” och de kommer att säga ”universitetet”.

Och vad tänker man på när man hör ordet ”student”? Jo, man tänker på någon som glunten i Wennerbergs sånger. De trettio sångerna, som tillkom mellan åren 1847 och 1850, berättar ju historien om en ung student, Glunten, och en något äldre, kallad Magistern. Sångerna är utformade som dialoger mellan de två, ackompanjerade av piano. Magistern sjunger i baryton och Glunten i bas.

Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

Wennerberg är Uppsalas Bellman på så vis att han skildrade studenten där Bellman skildrade Stockholmsbohemen. Han skapade bilden av hur studenten skulle vara, och inte minst, hur studentlivet skulle levas. Den bilden har blivit normgivande och lever fortfarande kvar. Ja, en student skulle gå på som en ”turk”:

Nej! Ingenstäds i vida världen finns en vrå,
där man hela dygnet om kan leva så
utan risk och bara immerbadd gå på
just som turkar och få heta folk ändå.
Och finns det, så är det på en annan planet,
vars namn ej självaste Bredman vet. *

Men sångerna påminner också om Bellman i det att sång och text är oskiljaktiga. Både Bellman och Wennerberg var estradörer som framförde sina sånger med inslag av talsång och teater. Poesin och musiken kan inte ryckas lös utan att båda tar skada. Musiken i Gluntarne är nödvändig för den rätta uppfattningen av humorn. För de är roliga!

Mycket i Wennerbergs gluntsånger handlar om detta ”turkiska” leverne och det därpå följande bakruset… Men framför allt är det en berättelse om vänskap. Magistern är en excentrisk man i trettioårsåldern som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut. Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Det tioåriga, dundrande kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.

Efter nästan två hundra år känns berättelsen fortfarande fräsch. De två typerna känner vi igen och vänskapen dem emellan är också något tidlöst. Dagens studenter blir ofta häpna när de först stöter på Gluntarne, de tror att de ska möta något stelt, kanske högtidligt, i stället möter de något som påminner om deras egen vardag: tentaångest, bakfylla och penningbrist.

Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Sedan ett antal år tillbaka firar man inte längre Karl XII:s dag i Uppsala, men Wennerberg, uppsalapoesins konung, hyllades på måndagskvällen med ett liknande fackeltåg från Västgöta nation till Slottsbacken där han står staty. Det var en nästan sakral stämning i processionen som gick upp för Drottninggatan med fanor som och facklor. Sakralt utan att vara religiöst.

Det var inte bara en upsaliensisk högtid, utan en svensk. Wennerberg skrev också fosterländska sånger, som var mycket omtyckta på hans tid. Den mest kända är väl Hör oss, Svea, komponerad för manskör 1853. Här finns inspiration att hämta för den moderna, sverigevänliga rörelse, så att det inte bara blir rock’n’roll i öltält, även om det också har sin charm. Det finns en långt tradition av fosterländsk sång och musik i Sverige som man kan blåsa liv i vid högtidliga tillfällen och fester av olika slag.

Det har sagts att man ser Uppsala med Wennerbergs ögon. Och att ingen sann upsaliensare kan se mot Slottet utan att tänka på följande rader ur Gluntarne:

Högt opp i slottet varenda ruta
blixtrar som vore den en ädelsten.
Tänk dig vid tornet en prins med luta
fladdrande lockar och charmanta ben.
Och i ett fönster Cecilia Wasa
bländade skön uti månens sken.

Poeterna och konstnärer har varit med och skapat bilden av Uppsala, dess särskilda atmosfär och känsla, och på samma sätt har poeterna varit med och skapat bilden av Sverige. För Sverige är mer än en plats, det är en känsla.

Wennerberg diktade sina gluntar efter att han redan lämnat Uppsala. Han hade lämnat studentåren bakom sig och levde i Skara. I sångerna kan man ana den nostalgi och längtan författaren upplever i exilen. Han såg Uppsala i ett magiskt skimmer. Och så kanske det också är med landet Sverige. När landet förändras och vi inte längre känner igen oss, vi liksom hamnar i exil fast vi inte har flyttat på oss fysiskt, börjar vi känna saknad. Ur denna saknad kanske det växer ny poesi.

* Johan Bredman (1770-1859) var fram till 1841 professor i astronomi vid Uppsala universitet och en tid dess rektor.

 

Åttiotalsnostalgins politiska dimension

Amiga 500 annonsDen 30 september debuterade jag som skribent på det konservativa nyhetsbrevet Realia-Posten, som ges ut av Realia förlag. Jag bidrar med följande krönika om åttiotalsnostalgins politiska dimension:

Hemdatorn Amiga 500 nådde Europa under våren 1987. Enbart i lilla Sverige såldes hundra tusen exemplar! För den tidens ungdomar hade den stor betydelse – gränserna tänjdes för vad som var möjligt att göra med grafik och musik. Flera av dem som nördade ner sig i sina Amigor gick sedan vidare till att utveckla program och spel.

Själv blev jag inget av detta, jag är ännu idag ganska dålig på datorer. Jag bara spelade. Jag är född 1976 så större delen av min barndom utspelade sig på åttiotalet. Amigan var en barndomsvän som hjälpte mig att utveckla min fantasi och den gav mig en känsla för vad framtiden kunde bära med sig. I spelet Defender of the Crown lärde jag mig om medeltidens England, i Conflict om det moderna Mellanöstern och i Pirates! om Amerika och Karibien på 1600-talet.

I den maffiga kaffebordsboken med titeln Generation 500 (2017) har Jimmy Wilhelmsson intervjuat en mängd kända och okända människor som berättar om vad Amigan betytt för dem. Det är en bok om hur teknikutvecklingen påverkar vår kultur och vårt tänkande, men framför allt är det en nostalgibok – resa tillbaka till åttiotalet.

Och det är inte Wilhelmssons första bok av detta slag. År 2015 släppte han boken om Commodore 64, hemdatorn som föregick Amiga 500: Generation 64. Datorn med de surrande kassettbanden. Överhuvudtaget verkar det gå en våg av åttiotalsnostalgi genom vår egen tid. En annan grej som blivit stor är ”retro gaming”, att samla och spel gamla spel.

Stranger ThingsNetflix teveserie Stranger Things, som började sändas i juli 2016, erbjuder till exempel en överdos av nostalgi – det är mer åttiotal än åttiotalet. De fyra killarna, huvudpersonerna i serien, sitter i källaren och spelar Dungeons & Dragons. Nördigare och mer åttiotal kan det inte bli! Själv spelade jag den svenska varianten, Drakar och Demoner, i min kompis tvättstuga. Vi bodde i lägenhet och hade ingen källare. År 2015 kom det ut två nostalgiböcker om rollspel och Jimmy Wilhelmsson var medförfattare till en av dem: Äventyrsspel : bland mutanter, drakar och demoner.

Jag misstänker att åttiotalsnostalgin innehåller en outtalad politisk dimension. Det var visserligen 1975 som Sveriges riksdag beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt, men detta nya hade knappast slagit igenom på åttiotalet. Tittar man i både boken om Commodore 64 och boken om Amiga 500 finner man ganska snart att alla som intervjuas är gammelsvenskar. Om jag inte läst slarvigt så förekommer inte en enda person med ett icke-europeiskt klingande namn. Det var så det såg ut. Särskilt bland datanördar, som ju än idag är en grupp som mest består av vita män. Hade man gjort en nostalgibok om hiphop-kulturen under samma tid hade man kanske kunnat hitta något ansikte med lite mera färg.

Men detta är min poäng: på åttiotalet var Sverige fortfarande svenskt. Man såg inga slöjor på stan. Vi hade inga utanförskapsområden där hedersförtryck och jihadism växte som ogräs.

Det är möjligt att jag övertolkar, eller att jag projicerar mina egna tankar på andra, men i vurmen åttiotalet, det sista svenska årtiondet innan mångkulturen slog igenom, tycker jag mig som sagt skymta en en outtalad kritik mot hur Sverige har blivit. Denna våg inom kulturen kommer ju också parallellt med den så kallade högerpopulistiska vågen inom som ifrågasätter mångkultur och massinvandring. Jag kan tänka mig att många retrogamers och medelålders rollspelsrävar som älskar att smeka sina gamla Drakar och Demoner-lådor skulle hata att förknippas med något som fult och vidrigt som högerpopulism… men jag kan ändå inte låta i bli att spekulera om beröringspunkter.

När man känner sig vilsen i sin egen samtid, ja, vissa upplever sig till och med sig som främlingar i sitt eget land, är det inte konstigt att man längtar tillbaka. Mycket har blivit bättre. Ingen skulle nog vilja vara utan Internet, men de allra flesta skulle vilja vara utan islamisk fundamentalism och andra av mångkulturens baksidor.

Så är det för mig. På åttiotalet hette jag Eddie och min svenskhet var en självklar sak. Det var först senare, i början av 90-talet, som jag började fundera på min biologiska far från Iran, min adoptivpappa från Kenya, och islam. Jag käkade varmkorv, firade jul och kollade på MTV. Jag var Eddie innan jag blev Mohamed och nu är jag Eddie igen. Det är också erfarenheter från åttiotalets serietidningsvärld som gett upphov till mitt alter-ego, Antikalifen!

Att USA stod för det goda var självklart, och lika självklart var det att Khomeini, Kaddafi och Saddam var galna och obegripliga skurkar. Världen var uppdelad i två block. Det ena leddes av Reagan och de andra av Gorbatjov. Islamism var ingen faktor, åtminstone inte min värld, fastän man hade hört talas om Khomeini och Iran-Irakkriget. Ordet islamism fanns inte ens.

När jag lämnade islam och försökte hitta tillbaka till min svenskhet blev det naturligt att se tillbaka på den tiden, på åttiotalet. Vad lyssnade jag på för musik? Vad såg jag på för filmer? Jag kollar på klipp på YouTube i hopp om att framkalla minnen. Typ ”greatest hits 1986”. Det funkar som Prousts madeleinekaka.

Jag har också tagit kontakt med gamla vänner från tiden och pratat om hur vi var och hur Sverige var. Den här typen av ”självbiografisk arkeologi” har blivit så mycket lättare med Internet. För har detta varit en resa både framåt, alltså ut ur islam och in i ett nytt liv, och bakåt, alltså tillbaka till min barndom.

Back to the future 2En film som alla såg på åttiotalet var Tillbaka till framtiden (1985). Michael J. Fox spelar en 17-årig kille som reser i en tidsmaskin. Det är så det känns för mig, som att resa bakåt i tiden för att komma till framtiden.

Det har känts som en befrielse att få bejaka de svenska sidorna av mig själv som jag inte fick leva ut som muslim. När jag var muslim var det varken okej att fira jul eller ta en nubbe på midsommar. Och ändå säger pk-nissarna att svensk kultur och islam går att förena! Fråga dig själv: hade Bellman varit Bellman om han varit muslim? Nej, han hade inte varit Bellman utan någon annan. Och Sverige hade inte varit Sverige om det hade varit ett islamiskt land.

Jag har funderat på hur det kom sig att just jag blev muslim? Var jag annorlunda på något sätt? En förklaring jag kan hitta är att jag i mellanstadiet fick reda på att min biologiska far kom från ett muslimskt land. Jag växte upp utan honom och längtan efter honom gjorde att jag ville utforska det jag trodde var hans kultur och hans religion. För att komma honom nära. Jag tänkte det som en förberedelse inför ett liv tillsammans med honom. Så blev det inte.

På Internet är Jimmy Wilhelmsson känd under namnet ”Spelpappan”. På sin blogg ägnar han sig delvis åt denna typ av internetarkeologi, dock inte bara självbiografisk. Han börjar kanske med ett minne eller en sak från barndomen, sedan reder han ut det steg för steg. Hur gjordes egentligen omslaget till spelet Pirates!? Och hur väl stämmer spelets Karibien överens med historieböckernas?

Wilhelmsson är så vitt jag kan förstå helt opolitisk. Men i själva denna verksamhet, i det nostalgiska tillbakablickandet mot Sverige strax före mångkulturens genombrott, och i hela vågen av intresset för detta, finns det som sagt, tror jag, en politisk dimension. För just min generation, vi som var barn på åttiotalet, var den sista som växte upp i ett i stort sett svenskt Sverige. Och så busringde vi, något man kunde göra innan nummerpresentatören kom. Vi svarade i telefon utan att ha någon aning om vem det var. Läskigt! Och så fick vi fick röka på kaféerna…

Gillar du vad jag gör? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Ny podd! Val i Tyskland, folkomröstning i Irakiska Kurdistan

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser pratar jag med Ronie Berggren om valet i Tyskland och folkomröstningen i Kurdistan. I Tyskland kom invandringskritiska Alternativ für Deutschland in i förbundsdagen, vilket jag ser som ett framsteg för förnuftet.

Lyssna här!

Gillar du vad jag gör? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards