Heimdals bokcirkel: Jean-Jacques Rousseau

Den här hösten anordnar Föreningen Heimdal en bokcirkel i politisk filosofi med fokus på den franska revolutionen. Det här ger oss möjlighet att dels diskutera de idéer som drev revolutionen samt reaktionen mot den.

Vi kommer börja med att behandla revolutionens ideal med särskild betoning på filosofen Jean-Jacques Rousseau. Hans syn på människan, samhället och staten. Därefter kommer två av konservatismens viktigaste tänkare att diskuteras, Edmund Burke och Joseph de Maistre. De förkastar de ideal och metoder som revolutionärerna omhuldar. De försöker istället legitimera den gamla regimen och kyrkans makt i samhället. Mot slutet av hösten kommer vi avsluta den här bokcirkeln med att läsa Alexis de Tocquevilles analys av revolutionen, varför den skedde, och vad för sorts Frankrike som den lämnade efter sig.

Första träffen handlar om Rousseaus två avhandlingar (ca 110 sidor sammanlagt):
* Avhandling om vetenskaperna och konsten
* Avhandling om ojämlikheten mellan människorna

När dessa texter gavs ut på mitten av 1700-talet så blev de snabbt en succé och spreds över hela Europa. Rousseau såväl utmanade som befäste upplysningens tänkande. I hans radikala kritik av den sociala ordningen hämtade jakobinerna mycket av sin inspiration för att trappa upp våldet för att fullända revolutionen vilket vi senare kommer återvända till. Men Rousseau är också värd att lyfta fram över denna historiska kontext. Rousseau har inspirerat många radikala rörelser, men han har också mer än andra tänkare blivit en del av vårt demokratiska samhälle. Hans tänkande sitter i väggarna när européer definierar sin relation till sina medmänniskor och till staten. Denna schweizare är en nyckel för att förstå frihet, jämlikhet, och demokratin som ledord för den liberala utvecklingen i Europa i och med revolutionen och fram till idag.

Bokcirkeln leds av förra årets ordförande Pontus Westerholm.
Varmt välkomna!

Texterna finns på engelska i pdf-format eller på svenska i bokform på såväl Universitetsbiblioteket som Stadsbiblioteket.

PDF-dokument på engelska:
https://drive.google.com/open?id=1atjBCn6Dg_7GrNQWnK_LBnVqY_K8gC8A

https://drive.google.com/open?id=1UUSN8GrpGBObnSwfhYiGQczLwxWvcUE7

Versioner på svenska:

Universitetsbiblioteket:
https://disaweb.ub.uu.se/chamoweb/lib/item?locale=sv&theme=headless&id=chamo:693096

https://disaweb.ub.uu.se/chamoweb/lib/item?locale=sv&theme=headless&id=chamo:1851397

Stadsbiblioteket
https://goo.gl/hLVRCP

Annonser

Dan Ahlmark: Vad är egentligen – och hur fungerar – identitetspolitik?

Idag publicerar Nya Il Convito en artikel av Dan Ahlmark. Förra året publicerade han boken Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten på Realia förlag. I denna artikel förklarar han identitetspolitiken som hemsöker västvärlden.

Framväxten

Efter murens och östblockets fall 1989-91 stod det klart för de allra flesta människor i Väst – även de som inte insett vad många förstått långt tidigare – att den socialistiska ekonomiska modellen inte dög i praktiken. I det opinionsläget fick försvararna av socialismen ett stöd av postmodernistiska tänkare, som gav basen för utveckling av den marxistiska grundmodellen i helt nya riktningar. Grundmodellen är ju, att en grupp pga sin ekonomiska ställning helt orättfärdigt förtrycker en annan samhällsgrupp. Kapitalisterna och borgarklassen förtrycker majoriteten, som är arbetare – arbetarna är offer och kapitalisterna förtryckare. Det leder till revolution och arbetarna/samhället övertar produktionsmedlen och ansvaret för ekonomin, som istället planeras av samhället dvs staten. Därefter utvecklas allt väl för folkmajoriteten (en utopi). Men också den marxistiska teorin om utvecklingen fram till revolutionen var enbart en teori och vilade aldrig på någon konkret verklighet. Teorin beskrev inte alls samhället och dess förändring på ett korrekt sätt. Den håller inte i praktiken och är helt enkelt fel.

Vad fortfarande trosvissa marxister med inspiration och stöd av postmodernister då tog fram var en utveckling av grundmodellen, så att man kunde börja använda den på många icke-ekonomiska områden. Grundmodellen är ju fundamentalt en mot ekonomin orienterad offer-förtryckarmodell (till vilken är kopplad en samhällsutopi). En del av den nya utvecklingen innebar då (vid sidan av inslag som relativism, subjektivism och förnekande av sunt förnuft och logik), att där man i dagsläget finner ett område eller en situation, i vilken (1) människor har rätt olika åsikter i en viktig samhällsfråga, och (2) det gäller ett område, som många berörs av, man betecknar den ena parten i frågan som den svagare och den andra som starkare. Och man konstruerar en särskild offer-förtryckarmodell just för det området, enligt vilken de starkare – förtryckarna – i olika avseenden påstås hålla nere, utnyttja och skada den svaga parten dvs offren. Den starkare skadar den svagare, och förtryckaren får därigenom en stor skuld till offret. Det är då själv-fallet kritiskt, att berörda personer kan övertygas om, att de verkligen är förtryckta: att de har en identitet som offer. Detta är grunden för IDENTITETSPOLITIK – en ansats, som kan tillämpas på många områden.

Kulturmarxism (KM) och identitetspolitik (ID)

Upphovsmännen och alla, som utnyttjar detta politiska tänkande och denna ansats, kan kallas för kulturmarxister (km=personer). Kulturmarxism (KM= ideologin) omfattar i sig ett mycket bredare spektrum av idéer än ren identitetspolitik (ID) såsom en djup misstro mot förnuft, logik, vetenskaplig metodik och empiri; tro på kollektivism och anti-individualism; fientlighet mot kapitalism och fria marknader osv. Tillämpare av ID präglas vanligen av flera (eller många) av KM:s övriga synsätt, så beteckningen km är i flera avseenden lämplig. De aktivt och praktiskt orienterade km inriktar sig då på områden, där de vet eller tror fientlighet lätt kan upp-komma mellan människor. Typiska situationer, där stora motsättningar kan konstrueras, gäller t ex frågor om kön, ras, religion eller någon av dagens stora konfliktfrågor såsom invandring. Så det gäller att ställa kvinnor mot män, homosexuella mot heterosexuella, transsexuella mot heterosexuella, vita mot svarta, vita mot alla med annan hudfärg, muslimer mot kristna, muslimer mot alla icke-muslimer, landets invånare mot potentiella eller verkliga invandrare osv. Konfliktsituationer kan i vissa fall kombineras, så fler stridsfrågor uppkommer mellan grupperna.

Man påstår då, att det i varje sådan situation finns en grundläggande motsättning eller konflikt mellan aktuella grupper, som inte bara är en (eller flera) av livets naturliga stora eller små intresse-motsättningar mellan människor. Individer befinner sig ju i olika livssituationer eller har skilda uppfattningar, värderingar och mål. Det gäller alltså åsiktsskillnader, som kan ha tusen olika orsaker. Istället försöker km göra naturliga intressemotsättningar till permanenta grundläggande klyftor i samhället, vilka genom politisk aktivism kan förorsaka växande motsättningar och hätskhet mellan parterna. Därefter kommer konflikter och allt större fiendskap och så småningom– i bästa fall (för km) – kommer kanske hat spira upp mellan människor. Så man tar en företeelse, som från några per-spektiv kan ses som ett problem, presenterar sin radikala analys av den och spårar snart ur ytterligare med alltmera extrema tolkningar. Sedan utvecklar man på den basen ytterst radikala ansatser och policyförslag.

Men karaktären av dessa förslag avslöjar vanligen en underliggande, ej deklarerad, men drivande agenda. Den kan t ex vara ett allmänt manshat, antivit rasism, tro på kommunistisk ideologi, synen att väst orsakat alla världens konflikter sedan 1400-talet o dyl. Förslagen, som läggs fram, kan gälla offentliga åtgärder t ex påverkan (indoktrinering) i många former av medborgarna; nya lagar innehållande sanktioner; kanske en ny myndighet med anställda, som bevakar och styr offentliga aktiviteter på området osv.

Grupptillhörigheten är fundamental enligt modellen, eftersom den sägs skapa personernas väsentliga identitet. Det spelar då ingen roll hur du är som individ. Det spelar ingen roll om något gällande ett område är rätt eller fel, sanning eller lögn, gott eller ont. Det är ointressant. Det enda viktiga är: vi eller de dvs vilken grupp tillhör du? Fråga om rättvisa är bara en fråga om vem du är (vilken identitet=grupptillhörighet du har), inte vad du gjort. Alla den västerländska civilisationens begrepp, analysinstrument, nyanseringar samt värderingar är raserade och neutraliserade enligt denna åskådning. Istället domineras diskussionen av primitiva synsätt och definitioner. Men de flesta, som blivit anhängare av en speciell ID, är naturligtvis inte km utan är bara förförda dvs är i Lenins mening ”nyttiga idioter”.

Kulturmarxister (km) är alltså inte vanliga meningsmotståndare med sådanas beteenden och bevekelsegrunder. Vid diskussioner etc vill de sällan argumentera, hitta gemensamma ståndpunkter, finna möjliga kompromisser o dyl, utan de vill bara få igenom sina teser. Meningsfull debatt fungerar inte längre med dem. Km ser bara offentliga debatter som ett sätt att slå ned motståndare med vilket argument som helst utan att bry sig om sanningen. De är rena ideologer med ett huvudmål: att erövra makten – och det sker genom att skapa fiendskap mellan olika grupper. Först måste man naturligtvis bereda förutsättningarna att ta över makten, och det gör man genom att skapa missämja och hätskhet, därefter fiendskap och konflikter (ju djupare desto bättre) och i bästa fall avgrundsdjup antipati mellan de berörda människorna i samhället.

Men tillämpningar av marxism-leninismen var alltid katastrofala för ekonomin (Venezuela är bara senaste exemplet). Det finns tyvärr inga skäl att tro, att tillämpningar på andra områden av samma principiella modell, är mindre felaktiga eller skadliga. De kulturmarxistiska samhällsfantasierna är en primitiv och mycket farlig samling idéer, som anknyter till verkligheten men sedan grovt förfalskar den. Och just den förfalskningen kan skapa en destruktiv kraft att skada ett samhälle, ifall den påstått drabbade gruppen är stor och delvis mottaglig för demagogi.

Det sker genom att identitetspolitiken försvagar den naturliga samhörigheten mellan medborgarna i ett land genom den ökade misstron, oviljan eller t o m uppkomsten av fientlighet och di-rekta konflikter mellan människor. Om t o m hat kan skapas, är det en framgång för km, för dessa känslor skapar de trognaste anhängarna. KM, som är grunden för identitetspolitiken, är en poli-tisk kraft, som kan slita sönder och förstöra mindre eller större sociala samhörigheter, och i sista hand ett samhälle eller ett land. Särskilt farliga är dess ansatser i ett mångkulturellt samhälle.

Effekter i väst 

KM fick ett snabbt genomslag i många statsvälfärdsstater genom att ekonomiska frågor och klassisk socialism inte längre – som följd av östblockets sammanbrott – gavs någon prioritet i denna version av socialistisk ideologi. Socialdemokratiska partier har alltid skilt sig från kommunismen genom sin respekt för demokrati, många mänskliga rättigheter och idén om blandekonomi. Men en icke-totalitär socialistisk ideologi och tron på att det offentliga bättre driver verksamhet i så många avseenden, var fortfarande viktiga för dessa partier till vänster. Den marxistiska – icke-leninistiska – grundideologin spelar alltjämt en betydande roll i deras samhällssyn. Men östblockets fall visade på ett fundamentalt fel i grundtanken om, att politiskt styrd verksamhet är bättre än marknadslösningar. Så man fick ett ideologiskt tomrum.

Detta tomrum kunde nu fyllas med metoderna Identitetspolitik stödd av Politisk Korrekthet. Socialdemokratin är sedan över ett århundrade van vid metodiken att marxistiskt hetsa mot motståndarna (arbetare mot borgare/ kapitalister). Samma metodik kan nu användas men med nya ord och argument (och självfallet utan att glömma ekonomiska aspekter).

Även delvis borgerliga partier som Miljöpartiet influerades av synsättet. Nya partier som Feministiskt Initiativ tillkom, typiskt nog i Sverige grundat och lett av en f d kommunistledare. Grundarna såg just i könsfrågan en stor potential för en aggressiv identitetspolitik. Så småningom kommer sannolikt ett muslimskt eller islamistiskt parti att etableras, vilket drivs av gudstro istället för marxism. ID-metodiken kan dock användas, och många områden blir nog aktuella i dess ansatser: religion, ras, invandrarstatus, kultur (arabisk mot svensk). Det blir en giftig häxbrygd i den svenska StatsVälfärdsStaten. Media – där i Sverige en väsentlig del av journalistkåren var vänstervriden redan före murens fall – samt vänstern i Europa och Nordamerika föll lätt för dessa nya ansatser av marxism. Och även borgerliga partier influerades.

Framtiden

Kulturmarxisternas mål är att nå makten i samhället. KM som sammanhållande ideologi med många versioner av identitetspolitik är såsom en samhällets Alien. Om man motar den på ett område, kommer den tillbaka på ett annat. Dess budskap och nedsmittning av människors medvetande orsakar ideologiska konsekvenser liknande de nykläckta aliens, som i den första Alien-filmen (1978) bröt igenom den av organismen invaderade människans bröstkorg. km:s slutliga mål är att genom seger på många områden för ID avsluta det stora västerländska experimentet med fria människor i ett fritt samhälle. Istället ska ett socialistiskt samhälle inrättas, där man efter maktövertagandet kan tvinga alla medborgare att acceptera – förutom olika identitetspolitiska policies – också den bakomliggande och sammanhållande ideologin. Då kommer även den ekonomiska marxismen tillbaka, eftersom det systemet är det bästa för att kontrollera och exploatera människor.

Att dessa ideologer ska kunna samexistera en lång tid med frihetsvänner är svårt att tro, för de förra respekterar inte alls individers rättigheter. Deras mål är att ta makten och bestämma över människors värderingar och aktiviteter. Vårt mål som frihetsälskande svenskar måste därför vara att konsekvent eliminera kultur-marxisterna från alla bestämmande och policybeslutande organ i samhället. Med glädje ska vi se dem återgå till den privata sfären.

Dan Ahlmark, ekonomie licentiat på Handelshögskolan i Stockholm, samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet. Läs även en tidigare essä av Ahlmark här på bloggen: ”Huvudskälet till den svenska massinvandringen” (15/1 2018)

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ny podd! Fortsatt massinvandring till Sverige

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 21 augusti), pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist, författare och skribent sajten på Det Goda Samhället. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangets medier.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I detta avsnitt av Tankar från framtiden pratar vi bland annat om hur den ansvarslösa massinvandringen till Sverige fortsätter trots politikernas tal om ordning och reda och att ”asylreglerna har anpassats till EU:s miniminivå”. Massinvandringen är vår tids största fråga och den kommer att förändra vårt land i grunden. Vi pratar också om hur medierna och vänstern dumpat den svenska underklassen till förmån för de icke-västliga invandrarna.

”Journalister agerar sedan 20 år tillbaka mer som asylaktivister än som förmedlare av allsidiga fakta”, skrev Sandelin i artikeln ”Journalisterna har osynliggjort den svenska underklassen” (12/8 2018) på Det Goda Samhället.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Valdebatt på Föreningen Heimdal i Uppsala

Heimdal är en konservativ studentförening i Uppsala. Tisdag den 4 september kl 18.30 anordnar föreningen en debatt mellan de tre stora partierna.

Moderaterna företräds av Marta Obminska, Socialdemokraterna av Johan Sundman, och Sverigedemokraterna av Simon Alm. Moderator är Stig-Björn Ljunggren.

Debatten är öppen för alla, och det är gratis inträde.

Föreningen Heimdal ligger i källaren på S:t Larsgatan 10. Besök föreningens hemsida här

Bilden visar när Jimmie Åkesson talade på föreningen den 12 oktober 2017.

Boris och burkan

Han har samma hårfärg som Trump. Och deras frisyrer påminner något om varandra. Det kan vara en anledning till att vänstern blir extra tokig när den konservative parlamentsledamoten Boris Johnson skojar om något som är heligt för muslimska fundamentalister.

Vi vet ju att det som är heligt för muslimska fundamentalister också är heligt för vänstern. Skillnaden är dock att islamiska fundamentalister kallar brottet ”hädelse” och utdömer dödsstraff medan vänstern kallar brottet ”islamofobi” och straffar brottslingen genom att mobba, näthata och karaktärsmörda.

Det var när Boris Johnson kommenterade burkan som vänstern blev tokig. Han ville inte ens förbjuda burkan i Storbritannien men sa att han tyckte att utstyrseln var ”löjlig” och ”konstig” och fick de som bar den att se ut som brevlådor eller bankrånare.

Jag tycker burkan är betydligt mer upprörande än Johnsons kommentar. Att kvinnor år 2018 ska gå med täckta ansikten på Londons gator är inte okej. Och visst är burkan konstig och löjlig för britter och västerlänningar i allmänhet. Den hör inte hemma i väst.

Olika kulturer tycker olika saker är normala. I väst är burkan inte normal. Men vänstern anser att just västerlänningar ska tycka att alla kulturer är lika bra och lika normala. De ställer inte samma krav på muslimska fundamentalister – att de ska tycka att bikini är normalt och sluta predika i sina moskéer om hur omoraliskt och depraverat det är för kvinnor att gå ut med naket huvud. De får tydligen säga vad som helst om väst utan att vänstern går i taket och beskyller dem för att lida av ”fobiska föreställningar”.

Jag tycker det är ganska uppenbart att vänsterns politik, medvetet eller omedvetet, leder till att underminera väst och främja islamisk fundamentalism. Så man bör strunta i vad som står i vänsterpartiernas program – det man får är islamisering.
Johnson har vägrat att knäböja inför vänsterns inkvisitorer. Trots att dessa inkvisitorer fått stöd av den så kallade konservativa premiärministern Theresa May som sa att kommentarerna om burkan varit ”klart kränkande”.

För normala västerlänningar skulle jag tro att burkan framstår som mer kränkande mot mänsklig värdighet än Jonsons jämförelse med brevlådor. May kan förstås inte ge något rimligt svar till varför man kan skoja om kristendomen, västerlandets egna religiösa tradition, men inte om islam. För de muslimska fundamentalisterna handlar det om att islam, inte kristendomen, är den sanna religionen.

Sky News gjorde en opinionsundersökning för att ta reda på hur britterna såg på Johnsons burkakommentarer. Föga förvånande delade de inte vänsterns och Theresa Mays åsikt att islamiska hädelselagar ska gälla i Storbritannien.

Undersökningen visade att en stor majoritet av britterna fortfarande har normala åsikter. De ansåg inte att skoj eller kritik mot burkan var detsamma som ”rasism” och de tyckte till och med burkan borde förbjudas.

Som vi redan vet finns en stor klyfta mellan etablissemanget och vanligt folk i hela västvärlden. Ett exempel: etablissemanget oroar sig för ”islamofobi” medan vanligt folk oroar sig för islamiseringen.

Johnson ska självklart inte pudla, i stället borde han gå längre och kräva att burkan förbjuds. Det skulle en majoritet av britter ställa sig bakom.

Det är inte normalt för oss i väst att kvinnor ska täcka sig i svarta sjok från topp till tå. Vi har en uppfattning om vad som är normalt som skiljer sig drastiskt från uppfattningarna i islamvärlden och vi vill leva i ett samhälle som är format efter vår uppfattning om vad som är sunt, gott och normalt.

För ett tag sedan beklagade regissören och komikern Peter Dalle att det inte hade gått att göra en teveserie som Lorry idag. Han var ju i hög grad motorn bakom serien där man skojade om många saker som senare blivit tabubelagda.

”Lorry-programmen, till exempel, som vi gjorde för många år sedan”, sa Dalle, ”hade vi aldrig kunnat göra i dag. I det PK-klimat som finns kan man inte skoja om vad som helst, man kan nästan inte skoja om någonting. Det är alltid någon som sitter och blir upprörd och så ska det bildas drev, eller man ska stå till svars om man har skojat om någonting.”

När Dalle fick frågan om vilka saker man inte får skoja om, svarar han: kvinnor, invandrare och homosexuella. Han glömmer dock en viktig sak: islam. Det är när man skojar om islam som man verkligen riskerar att bli mördad på riktigt, inte bara lynchad på Twitter. Vi får inte glömma att en hel redaktion på den franska satirtidningen Charlie Hebdo massakrerades av jihadister den 7 januari 2015. Dalle kan inte skoja om islam, och mer än så – han kan inte ens säga att han inte kan skoja om islam.

I november 2014 var den engelske komikern John Cleese gäst i Bill Mahers talkshow. De pratade om vad man får och inte får skoja om. Maher påpekade att islam är en religion man inte får skoja om. Det får man visst, invände Cleese, men: ”It just means that they’ll kill you. Theoretically you could.”

Det gör mig hoppfull att Rowan Atkinson, en av mina favoritkomiker, försvarat Johnsons uttalanden om burkan. ”Som en livslång förmånstagare av friheten att skämta om religion tycker jag Boris Johnsons skämt om att burkabärkare liknar brevlådor är ganska bra”, skriver han i ett brev till The Times. Johnson bör inte be om ursäkt, menar Atkinson, eftersom man bara ska be om ursäkt för dåliga skämt: ”Man ska bara be om ursäkt för ett dåligt skämt, och på den grunden är ingen ursäkt nödvändig.”

Men ord till frihetens försvar räcker inte. Västerländska komiker måste använda friheten också och faktiskt skoja om islam. I ett avsnitt av Atkinsons teveserie Blackadder (Svarte Orm) möter vi en korrumperad biskop: The Bishop of Bath and Wells, även ökänd som The Baby-Eating Bishop of Bath and Wells. Han är så pass ondskefull att han dränker spädbarn i dopvattnet och äter upp dem! Han blir dock överlistad av Blackadder och utbrister då:

”Never, in all my years, have I encountered such cruel and foul-minded perversity! Have you ever considered a career in the church? ”

Blackadder svarar: ”No, I could never get used to the underwear.”

Detta avsnitt, som driver med den monstruöse biskopen, är fruktansvärt roligt. Och det kunde göras utan rädsla för dödsfatwor. Något liknande kan inte göras om islam, men man måste börja någonstans. Blackadder kom ut i fyra säsonger, samtliga utspelas under olika historiska perioder – medeltiden, 1500-talet, 1700-talet och första världskriget. Jag hoppas på en ny, femte säsong, som utspelar sig i det moderna, mångkulturella London – och som inte väjer för att skoja om moskéer, imamer och burkor.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

En roman om en mörkerman

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/8) pratar jag med författaren Jeremiah Karlsson. Jag har läst hans roman Protestanten, som kom ut 2017 på 500-årsjubileet av reformationen.

Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”:
”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

På bokens omslag finns en illustration av Gustave Doré: ”Simsons död”. Efter att filistéerna upptäckt att Simsons styrka satt i hans långa hår, klippte de av det. När han hade blivit svag stack de ut hans ögon och låste in honom i en håla.

Filistéerna ordnade sedan en fest för guden Dagon. För att roa sig tog de fram Simson. Men hans hår hade då växt ut och han hade återfått sin styrka. Simson störtade de båda mittenpelare som huset vilade på. Huset rasade och dödade Simson och de tre tusen festande filistéerna.

Vad har den bibliska berättelsen om Simson med prästen i Lund att göra? Det får man fundera på när man läser Karlssons roman. Vi berör också sambandet i podden.

Prästen Simson plågas av kärlekslöshet till sig själv och sina medmänniskor. Äktenskapet fungerar inte. Han känner sig inte hemma i vår tid. Så här inleds romanen:

”En gång var jag älskad. Det var längesen nu, men den tiden har lämnat eviga spår i mig. Numera tillhör jag en svunnen tid, vilket förklarar många av mina plågor.”

Romanen är skriven i en stil som påminner om ”new sincerity” eller ”nyuppriktighet”. Om postmodernismen präglades av ironi och distans, så väjer inte ”new sincerity” eller ”post-postmodernismen” för sentimentalismen. Det är naket.

Om man vill veta mer om författaren Jeremiah Karlsson och ta reda på hur man får tag i boken så kan man besöka hans blogg här. Man kan också lyssna till två tidigare poddar som vi gjort här och här

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Myten om den fungerande mångkulturen

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 11/7) pratar jag med den katolske bloggaren Mikael Karlendal. Han var tidigare protestant och pastor i Pingstkyrkan, men har konverterat till den katolska kyrkan. På sin blogg Till försvar för den kristna tron försvarar han den katolska tron, men skriver också om historia och om konflikten mellan islam och väst.

I podden pratar vi om hur protestantismen färgat den svenska historieskrivningen och nationalkänslan, men framför allt pratar vi om Spanien under islamiskt styre. Det sägs ofta att det muslimska Spanien var en tid av tolerans och fredlig samexistens. Är det sant? Nej, menar Karlendal. Det var inte alls ett fungerande mångkulturellt samhälle.

Spanien erövrades av muslimerna år 711 och ingick till en början i det ummajadiska kalifatet. Muslimerna härskade över Spanien i fram till 1200-talet, då de kristna kungarikena i norr började bli mer framgångsrika i att återta landet i den så kallade reconquistan. År 1492 besegrades det sista muslimska riket i Spanien, Granada.

Karlendal har liksom jag läst boken The Myth of the Andalusian Paradise – Muslims, Christians, and Jews under Islamic Rule in Medieval Spain (2016) av den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera. Han redogör där för hur det verkligen såg ut i det muslimska Spanien – och det var långt ifrån något mångkulturellt paradis.

På sin blogg skriver Karlendal:

”Det huvudsakliga motivet bakom denna erövring av kristna områden längs Medelhavets kuster och av Spanien och vidare försök var religiös. Man ville bedriva heligt krig – jihad. Detta bekräftas både av muslimska och kristna källor från denna tid och tiden närmast efter samt av det arkeologiska materialet.”

”Han citerar flera olika både muslimska och kristna källor från 700-talet och senare under medeltiden som alla entydigt säger att ordet jihad betyder heligt krig och inget annat. När samtida källor – muslimska eller kristna – ska beskriva de muslimska erövringstågen så kallas de jihad och de ges en religiös motivering. Och det handlar om erövringskrig och inte om försvarskrig. Och jihad i denna betydelse är en helig plikt för alla muslimska män och kommer näst efter plikten att dyrka bara Allah. Den muslimska rättsskola som kom att dominera Spanien under hela den muslimska perioden var den malikiska skolan och den är entydig på denna punkt.”

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock). Lyssna på podden här!