Ny podd! Mångkulturen infördes ovanifrån

Rinkeby torg 2

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 10/4) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om mångkulturen och massinvandringen. Hur blev Sverige mångkulturellt? I artikeln ”Ett mycket speciellt projekt”, som publicerades på Det Goda Samhälle den 7 april jämför Engellau det svenska, statliga mångkulturprojektet med det sovjetiska rymdprogrammet. Båda konstruerades ovanifrån, utan förankring hos medborgarna.

Mångkulturprojektet lanserades sedan en enhällig riksdag antagit regeringens proposition 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.”.

”Propositionen”, skriver Engellau, ”är generalplanen för hur detta ska gå till. Projektet andas entusiasm. Välfärdsapparaten förbereder sig engagerat och beslutsamt för den kommande tillströmningen. Inte konstigt förresten, det välfärdsindustriella komplexet insåg redan då att det här skulle bli julafton för dess olika avdelningar. En läsare tycker sig stå som inför ett par förväntansfulla föräldrar som planerar tillökningen. Där har vi skötbordet, där ska spjälsängen stå, ska vi inte måla rummet ljusblått?”

En anmärkningsvärd sak i propositionen är att staten tar på sig uppgiften att påverka ”den egna befolkningen” till att acceptera den nya ordningen. Detta fram kommer i ett stycke om det så kallade ”samverkansmålet” om relationerna mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen.

”Samverkansmålet syftar även till att genom utbildning och information till den egna befolkningen öka förståelsen för människor av annat ursprung och klarlägga intressegemenskapen mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och befolkningen i allmänhet… Särskilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.

Här står det alltså svart på vitt, helt ogenerat, att staten genom ”utbildning och information” ska påverka svenskarnas attityd till mångkulturalismen och massinvandringen. För övrigt anser jag att mångkulturbeslutet från 1975 bör upphävas. Svensk kultur och främmande kulturer ska inte vara jämlika i Sverige – svensk kultur ska vara privilegierad och staten bör genom ”utbildning och information” främja sammanhållning och assimilation.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Annonser

Ny podd! Kulturetablissemanget inifrån

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 7/4) pratar jag, Eddie (Mohamed Omar), med Jonas W. E. Andersson. Vi sitter på Södermalm i Stockholm och dricker te. Andersson är grafisk designer. Han utbildade sig vid skolan Saint Martins i London. Vid hemkomsten till Sverige började han arbeta som lektor vid Konstfack i Stockholm. Han fick då uppleva hur den politiska korrektheten genomsyrade utbildningen.

I vår podd berättar han hur staten försöker styra kulturen i Sverige i riktning mot allt mer radikalfeminism, postkolonialism och idéer om vit skuld. I en krönika i tidningen Samtiden den 3 januari 2018 skriver Andersson om hur viktigt det är att våga stå för sin övertygelse och för fakta och sanning och inte bara anpassa sig efter det politiskt korrekta konsensus.

Vi vill gärna tro om oss själva att vi vågar stå upp mot orättvisor, att vi vågar gå mot strömmen och att vi törs vara den där enda personen som ställer oss upp och säger ifrån när vi förstår att något inte gått rätt till. Populärkulturen är proppfull av karaktärer som agerar just så. Hjältar och visselblåsare som lider av sin tapperhet men nästan alltid får upprättelse i slutet. Vi sitter där med våra popcorn och njuter av det hjältemod som verkar smitta av sig på oss själva. Så hade vi också gjort! Väl? I verkligheten är modet dyrare, det personliga priset högre och påföljderna alltid oklara. Bortom populärkulturens färdigskrivna manus är verklighetens mod kompromisslöst, farligt och obönhörligt. Vi ställer oss till förfogande för dess konsekvenser. Det är just det som riktigt mod betyder.

De politiskt korrekta och bidragsfinansierade konstnärerna omhuldar bilden av sig själva som någon slags ”rebeller”, vilket blir smått löjeväckande, menar Andersson. Kulturlivet i Sverige kan bäst beskrivas som ”en ideologifabrik” som försöker får människor att ”tänka rätt”.

Andersson och jag håller med varandra om att som konstnär, författare och musiker blir man lyckligare och når större tillfredsställelse om man skapar det man verkligen vill skapa i stället för att följa maktens taktpinne.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Leendet som provocerar vänstern

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Den nya högerreaktionen använder Internet för att ifrågasätta etablissemanget. Befinner vi oss i ett nytt 68? Förra året, den 22 november 2017, intervjuade jag författaren Johannes Nilsson i min podd. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag.

Hösten 2015 började han sände podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till i år och kommenterade bland annat den pågående omsvängningen i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster och högerkanten.

Själv kallar han sig ”hemlös vänster” och är något av en kättare i alla sammanhang. Vissa har kallat honom konservativ på grund av hans cyniska betraktelser över samhällets och kulturens förfall. I en intervju har han sagt att han ”drömmer sverigedemokratiska drömmar om en tid som aldrig riktigt funnits”.

Anledningen till intervjun var Nilssons nyutkomna bok Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse som tar upp hur sociala medier påverkar politiken.
Nilsson menade att vår tids rebeller kommer från höger. Det är där man ser kreativiteten, humorn och idealismen. Högern är punk medan vänstern har blivit trötta försvarare av den gamla ordningen. Och deras roll som retirerande, och allt mer nervösa bromsare, har fått dem att framstå som intoleranta och humorlösa mobbare.

Etablissemanget har onekligen en svår uppgift: i en västvärld där allt fler är oroliga över massinvandringen och islamiseringen, som människor upplever på riktigt, försöker det övertyga oss om att vårt största problem är vita, rasistiska män.

I Nilssons roman Blodtörst (2016) driver han med etablissemangets politiska korrekthet. Till exempel använder feministerna konsekvent ”en” istället för ”man”. Jag har inte träffat en verklig feminist som lyckats att hålla sig till ”en”. Karaktärernas strikt ideologiska sätt att prata gör att de känns onaturliga och nästan lite läskigt omänskliga. Det är inte heller en realistisk roman utan där finns övernaturliga inslag, ja, monster. Och så visar det sig att ”könskampen” handlar om betydligt mer än disk och städning…

Detta stela, onaturliga sätt att prata fångar etablissemangets karaktär av nervös väktare av en verklighetsfrämmande ideologi. Satirens roll är att förlöjliga auktoriteterna – genom skrattet släpper deras makt över vårt tänkande.

När 68:orna skulle ta ner det borgerliga etablissemanget behövde de intellektuella redskap. Det fick de bland annat genom Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige, som kom ut 1968. I varje samhälle, konstaterar Palm, förekommer indoktrinering. Hans ärende var att avslöja den borgerliga indoktrineringen och ”västpropagandan” i skolornas läroböcker, filmer och teveserier och reklam.

Palm har rätt i att indoktrinering alltid förekommer. Men vilken indoktrinering präglar dagens Sverige? Hur påverkas vi av media, underhållning och utbildning? Det är knappast i västvänlig riktning.

Palm var socialist när han skrev boken, men vissa av hans observationer kan även de som står på den motsatta sidan ta till sig:

”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur starkt och omfattande indoktrineringen är.”

Palm menar att kulturen är den viktigaste arenan för indoktrinering. Han tar upp sin tids spionfilmer som exempel på hur man vinner sympati för väst och antipati mot kommuniststaterna:

”En svårighet med all politisk indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än indoktrinering, t. ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk misstänksamhet. Såvitt jag förstår tillgodoser spionfilmerna båda dessa krav.”

Palm skriver till exempel föraktfullt om den engelska spionserien John Drake som ”hemsökte” de svenska hemmen varje lördagskväll år 1966. Denne Secret Service-spion med sitt olidliga, överlägsna ”västerländska leende”. Han befinner sig på uppdrag i Mellanöstern och Palm undrar vad en engelsman har för rätt att jaga arabiska skurkar i arabiska länder. Underförstått: arabiska agenter skulle lika gärna kunna jaga engelska skurkar i Storbritannien. Väst är inte bättre.

Om högern ska kunna utmana det politiskt korrekta etablissemanget kan de lära sig av 68:ornas kulturkritik. För det gäller att bli medveten om hur filmer och teveserier försöker påverka oss med idéer om till exempel vit skuld, västerländskt självhat, mångkulturalism och öppna gränser.

Att bli medveten om indoktrineringen, skriver Palm, är nödvändigt för att kunna ta ställning:

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer.”

Palm förklarar också att indoktrineringen inte behöver vara resultatet av en konspiration. De som indoktrinerar är själva indoktrinerade, det vill säga de tänker ”rätt” för att ”det är så det är”.

”Jag tror inte ens att de producenter och regissörer som är satta att tillfredsställa vårt behov av TV-agenter, ett behov de själva skapat, behöver ha en mer medveten politisk avsikt med vad de gör eller följa en av ledningen uppgjord politisk mall. Det behövs inga yttre mallar, därför att producenterna sen barnsben bär de rätta mallarna inom sig. Kanske blir resultatet bäst när serietillverkaren själv är politiskt ointresserad och alltså omedveten om genrens politiska implikationer, ty då kan han helhjärtat gå in för att åstadkomma en spännande serie utan att störas av samvetskval över att föra publiken bakom ljuset. Indoktrineringsinslagen infinner sig av sig själva, helt enkelt därför att han själv låtit sig indoktrineras.”

Det finns dock en viktig skillnad mellan 68-rörelsen och dagens högerrörelse. 68 var ett elitprojekt medan högern har svenssons på sin sida. Det finns ett stort folkligt stöd mot massinvandringen och islamiseringen. Detta alltså trots vänsterns inflytande över kulturen, vilket visar att indoktrinering inte är allt.

Etablissemangets idéer fungerar helt enkelt inte. De stämmer inte med verkligheten, och det betyder mer än Hollywoodbilden.

Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)

Ny podd! Dags att avskaffa mångkulturen

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (28/3) pratar jag om mångkulturen med Patrik Engellau, chefredaktör på Det Goda Samhället. År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Var det så klokt, egentligen? Engellaus uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Lyssna här – och glöm inte att prenumerera på podden!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ny podd med Katerina Janouch! Bilden av Sverige

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 23/3) pratar jag med författaren och debattören Katerina Janouch. Hon är aktuell med boken Bilden av Sverige: en personlig resa. Den handlar om Katerinas ”rödpillring” i början av 2017 och vad som hände sen. Att ”ta det röda pillret” är en metafor hämtad från Matrix-filmerna. Människorna lever i skenvärld, kallad matrixen, men när man tar det röda pillret öppnas ögonen och man ser världen som den är.

Etablissemangets media vill hålla oss kvar i matrixen, i skenvärlden, där allt är lugnt, vuxna män är ”ensamkommande flyktingbarn”, islam betyder fred och vita män är de värsta skurkarna.

Men att ta det röda pillret, att se saker som de är, är inte helt behagligt. När Katerina började säga som det är blev hon utsatt för hat och mobbning från etablissemanget och dess lojalister. I boken beskriver hon sina känslor av oro och ångest. Men trots häxjakten står hon pall och fortsätter skriva och föreläsa och har bidragit till att ”rödpillra” många fler. Etablissemanget håller på att förlora sitt grepp över ”Sverigebilden”. Genom sprickorna i bilden skymtar verkligheten.

Man kan läsa mer om boken på Katerina Janouchs blogg KATERINA MAGASIN

Stöd Antikalifens arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Ett nytt 68

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. 1968 var en anda, en rörelse, en epok. Idag är det 68:ornas arvtagare som utgör det tröga etablissemanget med sin politiska korrekthet och sina pekpinnar. Men upprorslusten lever, liksom idealismen och engagemanget. Dock med andra förtecken. Befinner vi oss i ett nytt 68?

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 18/3) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engallau. Han var tidigare var marxist och en del av 68-rörelsen. Vad fick honom att tänka om? Finns det likheter mellan islamismen och 68-rörelsen?

Och jag har läst en bok som kom ut 1968 – Göran Palms Indoktrineringen i Sverige. I varje samhälle, konstaterar han, förekommer indoktrinering. Han riktade sin kritik mot det han kallade ”borgerliga värderingar” och ”västpropaganda”. Men vilka värderingar styr dagens Sverige? Hur påverkas vi av media, underhållning och utbildning?

Palm var marxist, men vissa av hans observationer kan även de som står på den motsatta sidan ta till sig, som till exempel: ”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur starkt och omfattande indoktrineringen är.”

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Sankt Patrik och Sankt Erik

Idag den 17 mars firar irländarna sin nationaldag S:t Patriks dag. Det är också en helgondag till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön någon gång på 400-talet. Men framför allt är det en festdag! Och som sådan firas den över hela världen om folk som gillar att festa. Även i Sverige.

Och även jag firar S:t Patriks dag. Jag har satt på mig en grön kavaj. Fast jag inte vet så mycket om honom. Dessutom har man väl bara tillgång till fromma legender. Och jag har aldrig varit på Irland.

Men denna dag påminner mig om att vi svenskar har många egna roliga dagar att festa på. Jag är trött på den där oikofobiska inställningen att det svenska är tråkigt och att allt osvenskt och utländskt är så häftigt. Ja, att vi ska fira hela världens högtider. Nu är visserligen Irland kulturellt sätt inte så främmande. Både Irland och Sverige tillhör samma europeiska familj. Jämför du oss med något arabland så är det knappt någon skillnad mellan Irland och Sverige. Men ändå.

Ibland känns det som om jag håller på att drabbas av mångkulturell utmattning. Att jag håller på att bli motsatsen till oikofob – jag vill bara ha svenskt. Jag tror vi är fler som känner så. Det där suget efter det svenska. Man blir liksom less, när medierna pratar om sharia, böneutrop och slöjor dag ut och dag in.

Vi moderna svenskar har ju ett oikofobiskt drag. Det vill säga vi tycker att andra kulturer är så intressanta och märkvärdiga, samtidigt som vi ignorerar eller nedvärderar vår egen kultur och historia.

Ja, som Mona Sahlin sa en gång: ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

När man börjar läsa om vår svenska kultur, inser man snabbt att den är minst lika märkvärdig och intressant som andra kulturer. Vad hände i Sverige den 17 mars? Jag vet inte. Men det går att ta reda på. Kanske föddes det en märkvärdig svensk? Kanske dog någon märkvärdig svensk? Den 12 mars föddes i alla fall Evert Taube. Vill man ha en fest i mars kan man fira Taube. Man kan dricka snaps och sjunga ”Sång i Danziger Gatt”:

Stormande sjung gammal och ung
Lyssne till sången och värje
Din urgamla frihet Sverige

Läs på om din lokala historia. Vad är det för staty som står på torget? Vem tillhör den stora och vackra gravsten på kyrkogården? Vem bodde i slottet? Det finns säkert saker man kan uppmärksamma med ett besök, ett föredrag, en sång, en fest.

Om man vill fira helgondagar, så kan man fira S:t Erik den 18 maj. Han blev martyr i Uppsala, som då hette Östra Aros, år 1160. Legenden berättar att han under en mässa fick bud om att danskarna var på väg, men han ville bli lämnad i fred tills mässan var slut. När det var dags gjorde han korstecknet, väpnade sig och kom ut med sina män.

Där blev han besegrad och halshuggen. På platsen där han dödades sprang en källa fram, S:t Eriks källa. Och en blind kvinna fick synen tillbaka av att röra vid hans blod. Eriks ben förvaras i ett relikskrin i Uppsala Domkyrka.

Varför inte uppföra en utomhuspjäs om Erik? Klä ut sig i medeltidskläder som under medeltidsveckan på Gotland. Varför inte festa och skåla på Eriks dag? Då får man chansen att visa upp vår historia för nyfikna turister och invandrare. Det finns mycket att berätta om. Men det är ju så töntigt. Irländarna i sina stora, gröna hattar är häftigare, eller?

Den svenska kulturen är så stor, brokig, myllrande och rik att en hel livstid inte räcker till för att fira allt som kan firas. Och så ska man lägga till annat! S:t Patriks dagar, oktoberfester och halloweenaftnar.

Det är roliga fester. Det är inte det. Men det finns redan folk som firar dessa högtider. De kommer inte att försvinna och glömmas bort om inte vi firar dem. Men det finns inga andra som firar svenska högtider. Om vi inte gör det, så försvinner de. Det gäller för den svenska kulturen som helhet. Om vi inte bryr oss, vem ska då göra det?

Jag är visserligen ett halloween-fan. Det är mysigt med skräckfilmer, höstmörker och godis.

Ingrid Lomfors, chef för Forum För Levande Historia, sa en gång så här: ”Det finns ingen svensk inhemsk kultur.”

Se det som en utmaning! Visa att hon har fel! Du kan skaffa dig boken ”Våra högtider” av Helge Ljungberg, eller ”Svenska traditioner” av Ebbe Schön, eller ”Svenska helger” av Thora Holm. Den sista är extra nyttig eftersom den innehåller recept. Det finns massor av liknande böcker. Pröva om du kan arrangera någon fest med svenskt tema som är minst lika rolig som S:t Patriks dag, oktoberfest och halloween!