Människan är både korkad och klok

Det händer inte sällan att man på nätet snubblar över memer med en figur som har stort, rufsigt hår och säger något knasigt om utomjordingar. Mannen med det stora håret heter Giorgio A. Tsoukalos och bilderna som används i memerna kommer från History Channels teveserie Ancient Aliens, som började sändas i april 2010. Tsoukalos förklarar i stort sett allt som är knepigt att förklara med ”det var utomjordingar”. Hur kunde man bygga pyramiderna? Svar: utomjordingar. Beviset: de tre pyramiderna i Gaza matchar på något sätt stjärnbilden Orions bälte, vilket betyder att det var därifrån byggarna kom.

Det här kallas för forntida astronauter-teorin, eller som det heter i teveserien, forntida utomjordingar, och den går helt enkelt ut på att varelser från andra planeter kom till vår jord och hjälpte oss i vår utveckling. Pyramiderna var för svåra att bygga för korkade människor.

Jag har inte kartlagt teorins ursprung, men den förekommer i science fiction-litteraturen, till exempel i H. P. Lovercrafts berättelser från 1920-talet. Den mest kände företrädaren för teorin är förmodligen schweizaren Erich von Däniken. År 1968 gav han ut sin första bok, Erinnerungen an die Zukunft, på svenska Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna. Gåtornas lösning heter utomjordingar. von Däniken paketerade om science fiction till science och sålde bra. Gudarna var från början astronauter från andra världar som besökte oss. Våra förfäder blev så imponerade att de började dyrka dem.

Vad har detta med muslimer att göra? Jo, liksom von Däniken pekade på pyramiderna och sade att det här är för fantastiskt för att vara skapat av jordlingar, så pekar muslimerna på Koranen och säger samma sak. Den här boken är för bra för att vara mänsklig. Ett mycket märkligt påstående. För redan på den tiden då Koranen påstås ha nedtecknats fanns det böcker som var minst lika bra. De grekiska dramerna fanns. Iliaden fanns. Platons dialoger fanns.

De som skrev Koranen visste att det fanns andra böcker som var minst lika bra. För Koranen nämner judarnas Tora och de kristnas Evangelium. Den eller de som skrev Koranen trodde nämligen att Jesus kommit med en bok med titeln Evangelium, på arabiska Injil. De visste alltså inte att evangelierna var skrivna av andra som berättade om Jesus.

Om utomjordingar var så pass intelligenta och tekniskt avancerade att de kunde resa genom rymden, så skulle de ha byggt betydligt märkvärdigare saker än pyramiderna i Giza. Om Koranen verkligen var författad av Gud, den intelligens som skapat hela universum med dess miljarder stjärnor, så skulle den ha varit betydligt märkvärdigare än Koranen, och framför allt skulle den inte innehålla fel, som till exempel att Jesus kom med en bok.

Det finns ingenting i Koranen som inte människor på den tiden skulle ha kunnat skriva, och det finns ingenting med pyramiderna som inte människor på den tiden skulle ha kunnat bygga. Dessa teorier nedvärderar människan och ger istället äran till utomjordingar och Allah.

Koranens författare lägger fram ett ”bevis” för bokens gudomliga ursprung. Om du tvivlar, försök skriva en lika bra bok! Se till exempel denna vers:

”Hysen I tvivel om vad vi nedsänt till vår tjänare, så åstadkommen en likadan sura…” (Zetterstéens svenska översättning 2:21)

Ja så, det kan du inte! Då är det bara att fall ned på knä och underkasta sig. Jaha, svarar jag. Och Marilyn Monroe var en gudinna. Om du tvivlar, visa mig en kvinna som är lika vacker! Ha, det kan du inte! Det är bara att kasta sig ner på ansiktet!

Det är riskfritt att skratta åt UFO-foliehattar som von Däniken som framställer science fiction som science, men det kan vara farligt att skratta åt imamer som kommer med minst lika grundlösa och löjliga påståenden om en utomjordisk intelligens som skrivit en bok på arabiska med instruktioner för hur människor ska leva. Denna utomjording påstås vara allvetande och allvis, men hans bok är full av brister och plagiat. För detta ska man visa respekt. För det är gammal och ärevördig dårskap. Gammal dårskap kan i religionens värld få namnet visdom.

Profeten Muhammed, eller de som nu skrev Koranen, var liksom von Däniken påverkad av sin tids populära sagor, vad vi skulle kalla science fiction. En sådan saga som letat sig in i Koranen är sagan om Alexander den stores resa till världens ände eller ”landet där solen går ner”. Sagan finns i den artonde suran. Där får man av den allvetande guden Allah också veta att solen sjunker ner i en dypöl om kvällen – det är därför det blir mörkt. Alexander var helt enkelt en populär och respekterad figur, hjälte i flera bekanta legender, som Muhammed gärna ville ha med på sin sida. Han blev därför, liksom Moses och Jesus och flera andra, tvångskonverterad till islam efter sin död. Renommésnyltning, tror jag det kallas.

Men titta gärna på teveserien Ancient Aliens. Det är god underhållning. Människan är visserligen tillräckligt klok för att bygga pyramiderna och skriva Koranen, men samtidigt tillräckligt korkad för att tro att pyramiderna byggdes av utomjordingar och att Koranen skrevs av Gud.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Annonser

Gustaf Adolfsdagen år 2018

Idag är det den 6 november och Gustaf Adolfs dag. Det är en av mina favorithögtider. Det är så stämningsfullt med facklor och fanor i höstmörkret. Jag började eftermiddagen på den konservativa studentföreningen Heimdal. Där åt vi bakelse med kaffe och punsch. Jag hade på mig min blå studentmössa (den ska vara blå på vintern, vit på sommaren). Till denna välsmakande treenighet avnjöt jag en kubansk cigarr, närmare bestämt den prisvärda Quintero Brevas. Mjuk, söt kakao med en förnimmelse av jord… Mmm. Man känner sig som en conquistador som kämpat sig genom djungeln, funnit Eldorado och sedan äntligen fått lägga sig att vila med drömmar om ära och rikedom hemma i Spanien.

Jag fick också äran att deklamera Snoilskys dikt ”Lützen” som börjar så här:

De drabbat samman med dunder och knall
I höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
Det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
I åkern för blodigt säde,
Och fäktande fylkingar flyttas fram
Som brickorna på ett bräde.

Liknelsen ”som brickorna på ett bräde” faller i god jord hos en tennsoldats- och brädspelsnörd som jag själv. Det finns faktiskt ett svenskt brädspel som heter Lützen där man använder brickor. De svenska är blå, papisterna är röda. Det designades av Anders Fager och kom ut 1983. Fager är numera mest känd för sina skräckhistorier. I december 2014 skrev jag om hans roman En man av stil och smak.

Här är en tärning också:

Soldaten blint in i faran går,
Att döda och dö är hans gärning,
Men fältherrn han ser, huru spelet står,
Och kastar sin tunga tärning.

Själv har jag ingen svensk tennsoldatshär, men väl en kejserlig under Wallensteins befäl. Jag tycker den mörkröda färgen är så vacker – och fanorna med den svarta dubbelörnen mot gul botten. Dikten ”Lützen” är förresten hämtad ur Carl Snoilskys samling Svenska bilder (1884).

Därefter gick vi vidare till obelisken i Odinslund, som restes av Karl XIV Johan för att hedra Gustav Adolf den store. Studenterna tågade med facklor och fanor från universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Framför obelisken framförde Allmänna sången Heidenstams ”Sverige” och psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Här är ett videoklipp:

En nation behöver sina högtider då vi firar vår gemenskap och påminns om vår historia. På Gustaf Adolfsdagen minns vi upsaliensare numer framför allt hans betydelse för universitet. Det har blivit mycket viktigare än hans roll som protestantismens försvarare, militär nytänkare och stormaktsbyggare. Men det står förstås var och en fritt att komma ihåg just den sida av kungens gärning som man själv uppskattar. Gustav Adolf hade både bra och dåliga sidor, men om hans stora betydelse för Sverige råder ingen tvekan. Flera av mina katolska vänner deltog till exempel vid ceremoni i Odinslund. De är inte långsinta…

I en av Gunnar Wennerbergs mest älskade gluntsånger heter det att Uppsala är bäst, ”bättre än någon annan fläck på hela jorden” och att fanns det en bättre plats ”så är det på en annan planet”. Ingen annan stad i Sverige har ett lika traditionellt och samtidigt levande studentliv. Det går att festa både dag och natt. Detta, att Uppsala är så bra som det är, har vi Gustav Adolf att tacka för. Inte bara honom, men ändå.

Ett sätt att levandegöra historia, som är roande om inte annat, är den engelske komikern Rowan Atkinsons i teveserien Blackadder eller Svarte Orm på svenska. Jag skulle önska att han tog sig an vår svenska historia någon gång. Stephen Fry skulle då få göra en tjock och dum Gustaf Adolf och Atkinson hans lismande och illistige rådgivare, som med fickorna fulla av papistiskt guld lockade in kungen i kriget på kardinal Mazarins sida. De skulle göra det galant, och historiskt helt inkorrekt, och resultatet skulle förmodligen uppvisa vissa likheter med den där engångsepisoden av Blackadder, The Cavalier Years från 1988, i vilken Fry spelar den olycklige kung Charles I på väg att halshuggas av Cromwells puritaner. Se den här

Ett annat sätt är historiska romaner. Jag håller på och läser K. G. Ossiannilssons roman Gustavus Adolphus Magnus från 1916. Den unge greven Erik Brahe återvänder år 1611 till Sverige från exilen i Polen för att erbjuda sitt svärd i försvarskriget mot den brännande och härjande juten. Vid hovet blir han kär i sin kusin Ebba Brahe, men Gustaf Adolf, vill också ha henne. Den fräcke Brahen får en örfil av sin rival och förödmjukad och arg ger han sig iväg. Då får han höra – det är februari 1612 – att svenskarna blivit överrumplade av juten i Vittsjö och kungen drunknat.

Det här är Erik Brahes tankar. Han tänker byta sida:

Han längtade åter till Polen. Från Polen skulle kanske ändå den rätte hövdingen och försvararen komma Sverige till undsättning. När Gustav Adolf var död, fanns ej längre något hinder för den rättmätige konungen att taga sitt rike i besittning.

Den rättmätige konungen var Sigismundus. Den milde, gode kung Sigismundus. Han var den ende, som kunde ge småriket Sverige dess trygghet. Sigismundus, herre över Polen och Litthauen, erövrare av och herre även till moskovitiska provinser, kristenhetens förkämpe mot turken, genom gifte kejsarens frände, en mäktig medlem av den katolska kristenheten. Sigusmundus – var det ej en förmätenhet av en bondhertig och hans avkomma att vilja sätta sig upp emot honom? Var det ej en dårskap av Sverige att ensamt sätta sig till motvärn, när framtidens makter hette kejsaren och påven, och när Sigismundus hade dem bägge till bundsförvanter?

Erik Brahe blev allt ivrigare i sin nya mening, som blott var hans återkomna forna. Gustav Adolf hade för en stund bländat honom. Det svenska blodet hade kallat honom hem till försvaret emot juten. Nu var Gustav Adolf död och grevens tro på bondeförsvaret desslikes. Nu var Brahen åter blott en Brahe, kungatrogen som hans fader, trogen den rätte konungen, kung Sigismundus.

Hur gick det sen? Jo, som vi vet så drunknade inte kungen i Vittsjö utan stupade i Lützen. Och Sigismund blev kvar i Polen och Sverige fortsatte vara luthersk. Men romanen är spännande ändå.

Kvällen avslutades på Östgöta nations bibliotek där universitetshistorikern Carl Frängsmyr höll ett föredrag om Gustaf Adolfsfirandet genom tiderna.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Star Wars-sagan är slut

När Disney köpte Star Wars-konceptet 2012 så var många fans skeptiska, och många andra var entusiastiska och förväntansfulla: äntligen skulle det komma uppföljare som tillfredsställde både nostalgiker och nya tittare. Den första filmen i serien, The Force Awakens, hade premiär strax före jul 2015 och såg ut att bli en fest för nostalgiker. Regissören J J Abrams skulle hitta tillbaka till känslan i de tre första, klassiska filmerna 1977-83. Harris Ford gjorde come back i rollen som smugglaren och den motvillige hjälten Han Solo, Carrie Fisher som prinsessan Leia och Mark Hamill som jediriddaren Luke Skywalker.

Vissa menar att Force Awakens har så många likheter med den första filmen A New Hope från 1977 att man skulle kunna se på de nya filmerna som en omstart av hela Star Wars-sagan. Vi har en ung, föräldralös hjälte på en ökenplanet, en gullig robot som bär på viktig information och en ond militärmakt med en gigantisk rymdbas som kan förinta planeter med sitt strålvapen.

Men andra fans anade att allt inte stod rätt till. Det fanns en risk för att vänstervridningen inom den amerikanska filmindustrin, och hela underhållningsbranschen, skulle få för stor påverkan. Och de skeptiska fick rätt – The Force Awakens var en fortsättning på den älskade rymdsagan, om en galax långt, långt borta, men också ett inlägg i samtidens debatt om från ett vänsterperspektiv. Hjältinnan Rey är så klart en ung kvinna som utan någon som helst träning spöar en betydligt starkare skurk, den här filmens motsvarighet till Darth Vader – Kylo Ren.

I det här avsnittet av podden Tankar från framtiden pratar vi om The Last Jedi:

Den där galaxen långt, långt borta visar sig vara ganska lik vår egen värld. Mot det onda, ”vita imperiet” står de ”mångkulturella” rebellerna. Det hela ser ut som ett rymd-AFA i kamp mot stereotypa rymdfascister, ledda av en neurotisk general som är misstänkt lik Eric Trump, Donalds son.

Tendensen fortsatte i nästa film, Rogue One, som kom ut 2016 som en fristående spinoff. Det var visserligen en vuxnare och mörkare Star Wars-film än The Force Awakens, men innehöll samma barnsliga och klyschiga vänsterinslag i kampen mellan det onda imperiet och de frihetslängtande rebellerna.

På ökenmånen Jedha ligger den heliga staden Jedha City. Staden har en tydlig arabisk karaktär och i basarerna möter man utomjordingar i niqab, ansiktsslöja. Där leder Saw Gerrera (ett namn som är misstänkt likt Che Guevara) ett uppror mot den imperialistiska ockupationen. Hans män har vad som ser ut som arabiska drag, bär turban och kallas ”fanatiker”. Det verkar som man vill att vi ska förknippa Jedha City med Mecka, den mest kända heliga arabiska staden i öknen. Är det här ännu ett försök av den postkoloniala vänstern att ”förstå” den islamiska terrorismen och sätta in den i ett sammanhang av antiimperialistisk kamp och tredje världen-romantik? I Saw Gerrara och hans ”fanatiker” på Jedha kan man se en rymdversion av den förening av kulturmarxism och islamkramande som präglar delar av dagens vänster.

I filmen The Last Jedi, som kom ut 2017 som del två i den nya serien, hittar hjältinnan Rey hittar den åldrade jediriddaren Luke Skywalker på en avlägsen ö. Hennes uppdrag är att övertyga Luke om att lämna ön och undsätta rebellerna som är hårt ansatta av The First Order, imperiets arvtagare och dess ledare Kylo Ren. Motståndet behöver honom. Förutom att vara väldigt vitt är The First Order, liksom tidigare imperiet dominerat av män, medan man bland rebellerna inte bara hittar alla kön och färger, utan också utomjordingar med ”primitiv” framtoning som ska få oss att tänka på ”den ädle vilden” som fick sina kulturer förstörda av europeisk kolonialism.

Det politiska budskapet i de nya Star Wars-filmerna blir näst intill övertydligt när rebellflottans amiral, en blåhårig ”batikhäxa”, sätter machokillen, piloten Poe på plats. Men rebellerna är inte bara rättvisekrigare, de har, liksom Saw Geraras ”fanatiker”, också en del drag som för tankarna till islamisk terrorism. Den blåhåriga amiralen räddar till exempel rebellerna genom en självmordsattack. Men när frihetskämpen Finn ska försöka med samma sak, blir han räddad av en tjej, så klart, som får honom att tänka om.

Nostalgikerna som hoppades om att The Force Awakens skulle bli en väckelse för Star Wars har nog slutat hoppas för länge sen. Om inte, så blev den senaste spinoff-filmen om Han Solo som kom i år, Solo: A Star Wars Story, förmodligen droppen som fick bägaren att rinna över. I denna film har magin och sagokänslan i galaxen långt, långt borta definitivt fått träda tillbaka för vänsterns rättvisekrig. Till detta kan läggas att filmerna nu kommer för ofta. Det är som med Marvel-filmerna – en mättnadskänsla börjar infinna sig.

När den charmige svindlaren och rymdcowboyen Han Solo dök upp i den första filmen A New Hope 1977 blev han en av Star Wars-sagans populäraste figurer. Han hade en hårig sidekick kallad Chewbacca och ett rymdskepp kallat Millenium Falcon. I den nya filmen berättar man alltså hur Han Solo fick sitt namn, hur han lärde känna Chewbacca och hur han fick tag på sitt skepp. Tyvärr klarar inte den nye rollinnehavaren, Alden Ehrenreich, att axla Harrison Fords mantel – han kommer sannolikt att äga rollen för all framtid. Ehrenreichs spjuveraktiga Solo-leende känns påklistrat.

Mycket av Han Solos charm i A New Hope handlar om att han inte är någon hjälte, bara är ute efter pengar, men har ett gott hjärta, och liksom snubblar in rebellernas kamp. I den nya filmen dödar man karaktären genom att göra honom till hjälte som redan från början står på den goda sidan. Men han kan, i den nya Disney-andan, inte klara sig utan en stark kvinna. Denna gång heter hon Qi’ra och spelas av Emilia Clarke, känd från Game of Thrones. Det är hon, inte Han Solo, som vinner slutstriden mot filmens storskurk. I jämförelse med den tuffa Qi’ra är Han ganska mesig. Av fansen på Internet har han fått öknamnet Soylo efter sojan som sägs göra möss av män.

Det är förstås inget fel på kvinnliga hjältar eller tuffa tjejer och de får gärna överträffa de manliga karaktärerna i filmen. Men när man ser hur detta upprepas tvångsmässigt och ingår i en vänsteragenda – som pressas in i film efter film – så blir det störande och man känner sig som tittare inte respekterad. Man ska uppfostras som en elev i en gammaldags auktoritär skola. Illusionen bryts och i stället för att fly från den trista vardagen till den fantastiska sagovärlden, så dras man in i samtidens debatt, dessutom på ett alltför övertydligt, simplifierat och därmed respektlöst sätt.

Här är trailern:

För att göra vänsteragendan rentav löjlig i sin övertydlighet har man infört en robot, L3-37, som skanderar rättvisekrigar-slogans. Karaktären är minst lika irriterande som Jar Jar Binks från prequel-filmen The Phantom Menace (1999), men till skillnad från Jar Jar är L3-37 inte avsedd som comic relief utan bara för att göra bisarra statements om ”lika rättigheter”. Kanske har någon kättare smugglat in det för att göra parodi av vänstern? Det är möjligt, eller så saknar bara Hollywood-vänstern självinsikt – de ser inte hur löjlig deras ”kamp” har blivit. Enligt Poes lag så kan ju uppriktig extremism lätt feltolkas som parodi. Man skulle kunna göra en självständig tolkning av L3-37 som en metafor för hur robotisk vänstern har blivit. Man bara stänger av det kritiska tänkandet och upprepar slogans som man inte kanske förklara, och när någon tänker annorlunda så blir man ”triggad”, censurerar eller isolerar sig i ett ”tryggt rum”.

Filmen är på alla sätt förutsägbar – inte bara vad gäller vänstervridningen utan även handlingen och tittaren känner att han befinner sig ett steg före karaktärerna. Det är synd att det skulle sluta så här för Han Solo – han förtjänar att minnas på ett bättre sätt. Men med The Force Awakens var det redan slut med Star Wars-sagan anser många fans. Med det klimat som råder nu inom kulturlivet kan man dock inte förvänta sig mycket mer – i stället för mäktiga epos får man trista och förutsägbara debattinlägg. Rättvisekrigarna kan helt enkelt inte låta någon att den rena fantasin, glädjen och skaparlusten får flöda fritt någonstans – allt måste underordnas ”kampen”. Man kan hoppas att de kritiska fansens bojkott av Solo: A Star Wars Story bidragit till att den dragit in så lite pengar. Det är dock tveksamt om ens ekonomiska förluster kan få en robotisk hjärna – likt den som sitter i L3-37 – att reflektera, ompröva eller försöka förstå den Andre, för att använda ett ord ur kulturvänsterns egen vokabulär.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Halloween och allhelgonaftnar

Varje år försöker jag reda ut det här med halloween, allhelgonadagen och Alla helgons dag. Men jag blir inte klok på det. Kanske skulle man kunna kalla hela perioden från sista tredjedelen av oktober fram till 5 november för allhelgona eller allhelgonatid? Gränsen får gå vid den 5 november eftersom Gustaf Adolfsdagen infaller den 6:e. Visserligen även det en dag då man hedrar en död… I år infaller Alla själars dag, då man minns de döda som inte var helgon, söndagen den 4 november.

Man kan dela upp allhelgona i två delar om man vill, där den första delen består av skoj, fylla, upptåg, maskerad och skräckfilmer, baserat på det moderna, amerikanska halloween-firandet som alltid infaller den 31 oktober, och en andra del som består av att minnas de döda, stillsamt och värdigt, genom att till exempel smycka och tända ljus vid gravarna.

Jag kan ha fel, men jag tycker det ser ut som att vi Sverige har två dagar som kan kallas allhelgonaftnar (halloween betyder ”all hallows ’eve”, det vill säga alla helgons afton). Den första den 31 oktober, aftonen före Allhelgonadagen den 1 november, och den andra – i år – den 2 november, aftonen före Alla helgons dag lördag den 3 november. Rätta mig om jag har fel!

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#650) pratar jag om Halloween med USA-kännaren Ronie Berggren. Jag föreslår en middag där man lämnar en stol tom som symbol för de döda. Man kan hålla tal eller deklamera dikter över döda som man vill minnas och skåla med blicken vänd mot den tomma stolen. Vad gäller sång, så är Bellman aldrig fel. Hans visa ”Märk hur vår skugga” passar väl med döds- och kyrkogårdstemat. Men även Dan Anderssons diktsamling Svarta ballader från 1917 innehåller skräckromantiska inslag med halloween-känsla. De flesta av dikterna är tonsatta.

Här är en dryckesvisa från 1700-talet i vilken man minns både levande och döda, närvarande och frånvarande:

Försångare: Nu alla goda vänners skål, gutår!
Alla: Nu alla goda vänners skål, gutår!

Försångare: Närvarande, frånvarande och de som komma farande, gutår!
Alla: Närvarande, frånvarande och de som komma farande, gutår!

Bellmans ”Märk hur vår skugga” kan man lyssna på här, fint tolkad av Fred Åkerström. Den kommer jag och mina vänner att sjunga på Gamla kyrkogården i Uppsala på Alla helgons dag lördag den 3 november. Men först kommer vi att hedra fyra döda skalder genom att besöka deras gravar, sätta ner ljus, läsa ur deras verk och skåla i punsch. De fyra utvalda är Geijer, Atterbom, Fröding och Olof Thunman. Det var Thunman som skrev visan ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Bilden visar mig vid Atterboms grav på Alla helgons dag år 2013.

Halloween. Bejaka amerikaniseringens goda sidor

Snart är det Halloween eller Allhelgonaafton, som det heter på svenska. Men få eller ingen använder det svenska ordet, för det är högtiden i amerikansk tappning som man firar. Det är något som kommit till Sverige genom amerikanska filmer och teveserier sedan 90-talet. (Halloween infaller imorgon den 31 oktober, allhelgonaafton infaller i år den 2 november).

Vissa har svårt för halloween. Det är kommersiellt, säger de. Det är ingen svensk högtid, säger andra. Jag tror inte det spelar någon roll vad man tycker. Halloween är här för att stanna. Handeln vill sälja saker (det handlar om cirka en miljard kronor) och ungdomar vill spöka ut sig (bokstavligen) och ha kul. Så det är bara att gilla läget.

I tidskriften Populär historia 11/2010 kan man i artikeln ”Spår av forntidens kalender” läsa att den irländska halloween-traditionen, som är bakgrund till det amerikanska firandet, kan ha påverkats av det fornnordiska höstblotet. Det ska ha infallit vid fullmåne oktobers slut. På de brittiska öarna, förklarar artikelförfattaren, motsvaras höstblotet av samain, sommarens slut:

”Samain var, liksom höstblotet, ett nyår, gränsen mellan nytt och gammalt då porten till andra sidan öppnades och de levande kom i kontakt med allsköns monster och döda. När utspökade och otrevliga ungar under det mer sentida halloween ringer på dörren nästa gång är det alltså inte bara att avfärda som ett kommersiellt påhitt från Amerika. Det kan med lite god vilja ses som en återupplivning av det gamla nordiska höstblotet.”

Hur det än är med den här historiska förbindelsen, så tror jag att det har föga betydelse för oss. Det är den amerikanska versionen, känd genom populärkulturen, som utgör vår bild av halloween. Och det är väl bara trevligt. Det jag kan ha svårt är de rena skräckinslagen – jag föredrar rysningen framför skräcken.

Folk har gnällt över amerikaniseringen i mer än sjuttio år nu. Vad har de uppnått? Jag tror att det är bättre att bejaka förändringen och se till dess goda sidor. Jag har märkt att biblioteken ställer fram passande böcker inför halloween. Många riktigt fina verk. Halloween kanske kan erbjuda unga människor ett tillfälle att upptäcka Poes, Dickens och Oscar Wildes spökhistorier. Varför inte samla familj och vänner och högläsa Poes dikt ”The Raven”. (Se Gustave Dorés illustration från 1884).

En tanke i halloween-tider är varför vissa kulturer har större påverkan på oss än andra. För några år sedan läste jag en kurs vid Uppsala universitet som hette ”Den mångkulturella skolan”. Jag hade tänkt utbilda mig till lärare i svenska för invandrare. I vår lärobok, som var skriven av sociologen Jonas Stier, tog han upp halloween-firandets spridning i vårt land.

Stier konstaterar att kulturer alltid har påverkat varandra. ”Samtidigt”, skriver han, ”ska vi komma ihåg att det sällan är fråga om en symmetrisk påverkan. Tänk bara på hur den amerikanska kulturens spridning över världen och genomslag i människors livsstilar är långt större än till exempel de samiska eller iranska kulturernas.”

Vad betyder det att det ”sällan är fråga om en symmetrisk påverkan”? Jo, att vissa kulturer påverkar mer än de påverkas, medan andra påverkas mer än de påverkar. I Sverige lever numera tusentals människor med rötter i Iran. Många av dessa firar norouz för att välkomna våren. Den där högtiden då man skuttar över brasor. Det bor faktiskt fler människor med iransk bakgrund i Sverige än med amerikansk. Ändå firar vi halloween, men inte norouz.

När jag bodde i Kenya märkte jag att swahilierna, de swahilitalande muslimerna på kusten, hade liten eller ingen kunskap om andra afrikanska kulturer. Detta trots att de levde i samma städer, delade samma ytor, handlade i samma affärer. Istället var swahilierna påverkade av arabisk kultur. Detta trots att de bor mycket få araber i Kenya. Men på grund av swahiliernas islamiska tro och en föreställning om att höra till en gemensam arabisk, islamisk kultursfär, var de mottagliga för påverkan.

Närhet mellan människor behöver inte omedelbart betyda utbyte av tankar. I Kenya kunde jag alltså se hur grannar med olika kulturer kunde bo i samma kvarter, till och med i samma hus, utan att veta någonting om varandra språk och kultur. Jag har sett samma sak i Sverige. Vi kan bo i samma hus som iranier i år efter år utan att lära oss ett ord persiska eller börja fira norouz. Däremot kan vi, utan att någonsin ha träffat en verklig amerikan, känna närhet till den amerikanska kulturen och tillägna oss amerikanska sätt att tänka och tala. Många svenskar tycker helt enkelt att amerikaner är ”coola”.

Som Stier skrev: kulturell påverkan är asymmetrisk. Vi låter oss påverkas av den kultur vi ser upp till och inte av andra, som vi inte ser upp till i lika hög grad. Det gäller förstås även vissa invandrare i Sverige som kan leva här år efter år utan att lära känna den svenska kulturen. Jag har träffat invandrare som har bott här i tjugo år eller mer utan att någonsin ha firat jul eller midsommar.

Därför tror jag att kulturell påverkan handlar minst lika mycket, kanske mer, om inställning som om fysisk närhet. Det kan finnas ett fysiskt avstånd mellan kulturer, så kan det finnas ett mentalt. Det mentala är svårare att överbrygga.

Inger Lindberg är professor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet. I sin småskrift Andraspråksresan (2004) vittnar hon om att ”kulturellt avstånd” kan verka hämmande på vissa invandrares inlärning av det svenska språket.

”Om inlärarna kommer från en kultur som i olika avseenden skiljer sig starkt från den i det nya landet kan detta även påverka språkinlärningen, som ju också innebär mötet med en ny kultur och nya sätt att se på världen.”

Man skulle kanske kunna säga att om man inte ”ser upp till”, eller åtminstone upplever en ”mental närhet” till en kultur är sannolikheten större för att man inte ska vara lika mottaglig för påverkan. Det kan till och med vara så att man känner sig frustrerad och otrygg, menar Lindberg. Det som för vissa kan upplevas som att vinna en ny kultur kan för andra, om dessa kulturer tycks stå i motsättning till varandra, snarare upplevas som en risk att förlora sin egen kultur.

Amerikaniseringen sker alltså trots det fysiska avståndet till Amerika, och trots att det bor väldigt få amerikaner i Sverige. Samtidigt bor det hundratusentals troende muslimer i Sverige utan att deras högtider har fått någon som helst spridning i svensk mainstream. Eid är ingen grej.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Ny podd! Att förstå Alt-Right

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 23/10) pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han har läst en bok om den konservativa rörelse i Amerika som brukar kallas Alt-Right, alltså den alternativa högern. Den ser sig som ett mer radikalt alternativ till mainstreamkonservatismen i det republikanska partiet. Rörelsen har en historia som går längre tillbaka, men blev bekant för en bredare allmänhet under det amerikanska valet 2016. Hillary Clinton nämnde Alt-Right i ett tal riktat mot rivalen Trump.

Boken heter Making sense of the Alt-Right och är skriven av den amerikanske statsvetaren George Hawley. Han har ett kritiskt förhållningssätt och beskriver rörelsen som rasistisk, men har ändå ambitionen att försöka förstå. I mainstreammedierna används ofta Alt-Right som en synonym till vit makt eller rasism. Men vissa av dem som beskrivs som Alt-Right, som till exempel journalisten och Trumpanhängaren Milo Yiannopoulos identifierar sig inte alls med något slags rasideologi.

Man kan säga att Alt-Right dels är en samling idéer och dels en attityd. Och denna attityd har fått spridning långt utanför ”kärnan”. I Sverige har till exempel den moderate politikern Hanif Bali tagit till sig av attityden, en viss ”edgyness” och en viss typ av humor som känns ganska Alt-Right. Se memen ovan. Just ironin är något som präglar Alt-Right. Det är stundtals svårt att skilja humor från allvar.

Sjunnesson jämför Alt-Right med 68-rörelsen. Där hade du en hård kärna av maoister eller marxist-leninister, men runt den fanns en betydligt större krets av folk som på olika sätt delade 68-andan eller attityden. Det sägs ju att 2016 var högerns 68. Sjunnesson var själv en del av vänsterns motkultur på 70-talet och han känner igen vissa saker i Alt-Right.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Det här kan vara en Muhammedkarikatyr

Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.

Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.

Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.

I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.

Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)

Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!

Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).

Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”.

Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!

Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.

I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.

I ett nyutgivet seriealbum får vi se en bild av en galen, arabisk poet. Den är tecknad av spanjoren Esteban Maroto ingår i berättelsen ”The Nameless City”. För trettio år sedan illustrerade Maroto tre noveller av den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft (1890-1937). Alla tre samlades i en volym som gavs ut tidigare i år (februari 2018) under titeln The Myth of Cthulhu.

Novellen ”The Nameless City”, ursprungligen publicerad 1921, handlar om en man, troligtvis en arkeolog, som upptäcker en försvunnen stad i öknen. Det är också här vi för första gången i Lovecrafts verk får höra talas om ”The Mad Arab” eller ”Den galne araben” när huvudpersonen säger: ”Det var om denna plats den galne poeten Abdul Alhazred drömde innan han sjöng sin oförklarliga vers.”

Och så följer versen:

That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die.

I science fiction-kännaren Sam J. Lundwalls svenska tolkning, som jag tillåtit mig att revidera en aning, låter versen så här:

Det är ej dött, som för evigt vilar
och i evigheten bryts även dödens pilar.

Versen är alltså hämtad ur Den galne arabens bok, som på arabiska kallas Kitab al-Azif och på grekiska Necronomicon. Bokens nedtecknare, Abdul Alhazred från Jemen, föddes inte långt efter profeten Muhammeds död, vissa säger år 655, andra år 675 e.Kr. Hans bok ska ha nedtecknats omkring år 720 e. Kr.

Lovecraft var förvisso bekant med föreställningen om galna araber som kommer med verser. Det är inte omöjligt att Abdul Alhazred kan vara en karikatyr av Muhammed. Vi vet att Lovecraft kunde en hel del om både arabiska myter och islam. I en självbiografisk anteckning skriver han:

”Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskilt dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen Abdul Alhazred.”

På andra ställen berättar han om hur han ”lekte arab” och hur han fick sin mor att ordna en ”arabisk hörna” i sitt rum. Historien om Den galne araben började alltså ganska oskyldigt. Det dröjde innan han blev den inte så ”gudfruktige” författaren till svartkonstboken Necronomicon som gör alla som läser den lika galna som Den galne araben. På samma sätt som man kan se Abdul Alhazred som en karikatyr av Muhammed skulle man kunna se Necronomicon som en karikatyr av Koranen.

Som sagt, islamkritiken som citeras i Koranen, kan vara ganska hård. I flera verser citeras skeptiker som kallar Muhammed lögnare, alltså på samma sätt som han och hans anhängare kallade rivalen Musaylimah lögnare. Skeptikerna menar också att Muhammed inte har kommit med något nytt utan bara samlat ihop stoff från andra källor, ”de gamles historier” (16:26). Detta var innan Muhammed fick makt och blev kung över hela Arabien. Då satte han stopp för all ”islamfobi” med svärdets hjälp. Men små fragment av skeptikernas argument finns alltså bevarade i Koranen.