Jul, hjul och Jesus

Jordan Peterson menar att julens budskap är ”hjältens återfödelse”. Ur kaos kommer ordning och ur mörker ljus. Han fick en gång frågan om han var kristen. Ja, svarade Peterson, eftersom jag är västerlänning.

Allt sedan 1960 har Kalle Anka på TV varit en del av julfirandet. Mellan tre och fyra miljoner svenskar ser detta program på julafton varje år. I inget annat land har Kalle Ankas jul samma ställning som här. Numera är tecknade filmer inget märkvärdigt, man har tillgång till allt man vill ha på Internet. Men Kalle Anka lever vidare mera som en ritual än som en filmupplevelse. Det är någonting man gör hela familjen tillsammans. I det sekulära Sverige är det inte gudstjänsttider man har reda på, medan klockan tre på julaftonen har blivit en helig tid man förhåller sig till.

Men hur helig Kalle Anka än må vara, så varar inget för evigt. Det är sannolikt att intresset för Disneys julshow kommer att minska med åren, framför allt hos de yngre som kanske inte går och längtar efter den, utan snarare sitter med för att det förväntas av en. Men kanske kommer de som lägger ifrån sig mobilen och orkar ta sig igenom showen, att, när de blir äldre, upptäcka att det finns en djupare mening i de tecknade filmerna.

Kalle Ankas jul avslutas – och detta hör till de stående inslagen – med att Benjamin Syrsa sjunger ”Ser du stjärnan i det blå?” i skenet av ett stearinljus. Sången är från början ingen julsång, utan kommer från Disneys film Pinocchio från 1940 om en marionettdockan som längtade efter att bli levande. Och det är också temat i sången: att önskningar kan bli uppfyllda. Eftersom den numera har blivit en julsång så tänker vi dock kanske mest på Betlehems stjärna, den som vägledde de tre vise männen till stallet där det nyfödda gudabarnet slumrade så sött. Det är hoppets stjärna, det omöjliga hoppet. Hoppet om att Gud kan födas på jorden som en människa. Hoppet om att en docka kan bli ett levande barn: ”Ser du stjärnan i det blå? Allt du önskar kan du få.”

Filmen om Pinocchio är baserad på en italiensk roman skriven av Carlo Collodi och publicerad 1881. Den fattige snickaren Geppetto skapar en docka av pinjeträ, som av ett mirakel börja leva. Varje gång dockan ljuger blir dess näsa ett snäpp längre. I Disneys film ligger den gamle Geppetto till sängs. Han ber sin talande katt öppna fönstret, så att han får se natthimlen. Då gubben ser den strålande stjärnan blir han glad och ivrig och går upp till fönstret. ”Titta!” utbrister han. ”Jag önskar att min lille Pinocchio kan bli en riktig pojke”.

Den kanadensiske psykologen Jordan Peterson har tagit upp den här scenen, och andra scener ur Pinocchio-filmen, i flera föredrag och intervjuer. När Geppetto önskar på stjärnan, förklarar Peterson, så lyfter han blicken över horisonten. Stjärnan i det blå representerar det tidlösa, det som finns bortom vår föränderliga värld. Det Geppetto gör är ”heroiskt”, eftersom han önskar det omöjliga. Men också för att hjältesagorna handlar om att hitta ett syfte, att bli sig själv, och inte bara en marionett i andras händer. Det Pinocchio går igenom gäller alltså oss alla i vår strävan att bli självständiga individer.

Jul har firats i Norden sedan urminnes tider, långt innan vi blev kristna. Ingen vet riktigt vad ordet betyder. En av 1600-talets stora lärda, Olof Rudbeck, spekulerade om ordet inte kunde ha något samband med ”hjul”. Hjulet är ju en symbol för tidens gång och våra stora återkommande fester markerar livets rytm. I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här: ”Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse. Ordet jul (isl. jól) är af omtvistadt ursprung. Enligt O. Rudbeck skulle ordet vara en biform till sv. hjul (hjulet var vintersolståndets symbol).”

Men hjulet är också en symbol för solen – på gamla hällristningar kan det vara svårt att veta vad som är hjul och vad som är solsymboler. I det hedniska Europa firade man under vintersolståndet solens återkomst, vilket gör det till en utmärkt tid att fira Jesu ankomst – han som beskrivs som ”världens ljus”.

I det gamla Rom firade man den 25 december sol invictus eller ”den obesegrade solen”. På samma sätt som solen besegrar natten och går upp på morgonen, besegrar Jesus döden och återuppstår.

Jordan Peterson menar att julens budskap är ”hjältens återfödelse”. Ur kaos kommer ordning och ur mörker ljus. Han fick en gång frågan om han var kristen. Ja, svarade Peterson, eftersom jag är västerlänning.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Annonser

Ny podd! Den heliga natten

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19/12) pratar jag med teologen och läraren Mikael Karlendal. Han var tidigare pastor i Pingstkyrkan, men är numera katolik. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” skriver han om dels om den kristna tron, men ibland också om motsättningarna mellan islam och väst.

I detta avsnitt pratar vi om julens betydelse. Det är den största festen i västvärlden. På engelska säger man christmas, och förr kunde man på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men när man säger att julen är en kristen fest, riskerar man att bli motsagd av människor som påpekar att vi firade jul innan vi blev kristna. Det är sant, men det vet vi inte så mycket om förutom att man drack öl. Den jul som vi känner genom tusen års historia, och som finns beskriven i vår litteratur, är kristen. Men det finns så klart inslag som är äldre. Ordet jul är ett gammalt ord.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

Kung Sven Tveskägg är inte särskilt förtjust i sin far Harald – han vill se honom död – och skålade inte gärna för hans lycka.

I podden berättar Karlendal om att det finns skillnader i julfirandet mellan olika kristna samfund, till exempel så är det inte så viktigt att hålla julgudstjänster inom Pingstkyrkan, medan mässorna på julafton och juldagen är väldigt viktiga i katolska kyrkan. Alla stora kyrkor i världen uppmärksammar dock julen som årets största fest. Julen är således något som förenar hela kristenheten, och hela västvärlden, i glädje.

I väst så firar så gott som alla jul, oavsett om man är kristen eller agnostiker/ateist. Muslimer betraktar julen som en kristen högtid och firar därför inte. Det kan finnas en och annan namnmuslim som, påverkad av västerländsk kultur, firar i hemmet. Men i moskéerna är det en vanlig dag.

Målning av nederländaren Gerard van Honthorst (1592-1656).

Lyssna på podden i spelaren nedan:

Vad vore julen utan alla vackra psalmer?

Komedin Ett päron till farsa firar jul från 1989 är en av mina favoritjulfilmer. Det beror kanske på att jag som pappa känner sympati för Clark (Chevy Chase). Han anstränger sig verkligen för att skapa en god jul för familjen, men det går inte som han tänkt.

I filmens början är Clark och familjen på väg ut på landet för att hitta en gran. I bilen sjunger de psalmen ”O Come All Ye Faithful”, men stämningen förstörs när Clark inte kan tolerera en omkörning. Hans ego kräver att han ligger före. Det slutar inte bra.

Clark sjunger inte särskilt bra, men väl sjungen är ”O Come All Ye Faithful” en av de vackraste psalmer som finns. Den är mäktig och skör på samma gång. Den pendlar mellan barock pampighet och ödmjuka vädjanden. Psalmen liknar på så sätt barnet som den beskriver: det nyfödda Jesusbarnet. Det är ju samtidigt allsmäktig gud och svag liten människa.

Psalmen finns på svenska också: ”O kom, låt oss tillbedja, vår Herre Krist.” (nummer 122 i Svenska kyrkans psalmbok 1986). Det är en väldigt religiös psalm. Det finns psalmer som är mer profana, men just den här är sakral från början till slut. Jag var tidigare muslim, men är idag inte religiös, utan ateist. Men man behöver inte tro på budskapet i psalmen för att drabbas av dess skönhet. För mig är Jesusbarnet en bild av människan med stort M. Hon är svag, hon insjuknar och åldras, men hon bär också på en gnista inom sig av förnuft och fantasi. Kristna människor har byggt underverk som katedralen i Chartres. Dessa katedraler vittnar för mig inte om Guds, utan om människans storhet.

Julevangeliet är en gripande berättelse som rör vid människors hjärtan. Det är svårt att värja sig mot bilden av Josef och Maria i stallet och det lilla gudbarnet som slumrar i sin krubba. Jag förstår de som vill följa uppmaningen i psalmen ”O Come All Ye Fathful” och uttrycka sina känslor genom att falla ner på knä i tillbedjan inför undret i Betlehem. Men jag skulle, om jag föll ner på knä, tänka på det under som är Människan och på allt vad hon skapat. Ja, på naturens under.

Det firades jul i vårt land före kristnandet. Hur det gick till vet vi inte så mycket om, men sedan åtminstone tusen år tillbaka är det en kristen högtid. Det är denna jul som beskrivs av alla klassiska svenska författare. Vi vet mycket den. Vissa skulle helst vilja fira jul helt utan kristna inslag. För mig är det inte så, berättelsen om Jesu födelse är en viktig del av julstämningen. För vad vore julen utan alla vackra psalmer?

När de i filmen Ett päron till farsa sitter ner vid julbordet, får tant Bethany, eftersom hon är äldst i sällskapet, äran att läsa bordsbönen. Tant Bethany är dock så tankspridd av ålder att hon i stället läser den amerikanska trohetseden: ”I pledge allegiance to the Flag…” Det blir roligt för att det är så fel. Familjen Griswold verkar inte särskilt religiös och inte heller vana vid att inleda måltider med bön. Men det är ju jul.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Lucia på medeltiden

När man läser om luciafirandet på nätet stöter man ofta på åsikten att firandet ”inte har någonting att göra” med helgonet Lucia från Syrakusa. På sajten Högtider och traditioner står det så här:

Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

I boken Svenska traditioner (2007) skriver folkloristen Jan-Öjvind Swahn så här:

Men flickans reliker och legend är, när det kommer till kritan, helt irrelevanta när det gäller den skandinaviska Lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Jag är inte folklorist, men jag är tveksam till det kategoriska påståendet att vårt luciafirande inte skulle ha någonting med helgonet att göra. Namnet Lucia är ju någonting, inte ingenting. Sången vi sjunger heter Sankta Lucia.

Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha dött martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret.

När Sverige kristnades blev vi införlivade i den romersk-katolska kyrkan. Katoliker firar Sankta Lucia den 13 december, alltså gjorde vi svenskar också det eftersom svenskar var romerska-katoliker i minst 500 år. Så under hela vår medeltid var Lucias dag en bemärkelsedag.

I Selma Lagerlöfs samling Troll och människor, den andra delen, finns en medeltida legend kallad ”Luciadagens legend”. Jag vet inte hur mycket Lagerlöf har hittat på och hur mycket hon har tagit från äldre historier. Hur som helst handlar legenden om en flicka vid namn Lucia i medeltidens Värmland.

Flickan fick namnet Lucia eftersom hon föddes på Lucias dag. Helgonet blev hennes patronessa eller beskyddarinna. Den värmländska flickan påminde om Lucia från Syrakusa i det att båda var mycket givmilda och barmhärtiga:

Alltsedan hon var ett litet barn, hade hon älskat och vördat den helgonkrönta sicilianska jungfrun Lucia, som var hennes skyddspatronessa, och haft henne bofast i hjärtat som förebild. Till gengäld hade helgonet genomträngt hela hennes varelse med ljus och värme, vilket visade sig redan i hennes yttre, som var av en skimrande genomskinlighet och en finhet, som man nästan räddes att vidröra.

Lagerlöf berättar att flickan blivit uppfostrad av nunnorna på Riseberga kloster, där hon blivit ”inövad till goda seder och sträng gudsfruktan”.

I slutet av ”Luciadagens legend” skriver Lagerlöf följande om sin egen barndoms lucia:

Den 13 december i tidig morgontimma, då köld och mörker hade väldet över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som låg spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar ännu, åtminstone i de små barnens ögon, en dräkt, vit av stjärnljus, hon hade på håret en grön krans med brinnande ljusblommor, och hon väckte alltjämt de sovande med en varm, doftande dryck ur sin kopparkanna.

Aldrig såg jag på den tiden en härligare syn, än när dörren uppläts och hon trädde in i kammarens mörker. Och jag ville väl önska, att hon aldrig måtte upphöra att visa sig på de värmländska gårdarna. Ty hon är ljuset, som betvingar mörkret, hon är legenden, som övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen, som gör förfrusna nejder tilldragande och soliga mitt i vintern.

Boken Troll och människor kom ut 1921. Selma Lagerlöf föddes 1858 och var således barn på 1860-talet. De som påstår att luciafirandet uppfanns på Skansen 1893, eller började 1927 då Stockholms Dagblad anordnade ett luciatåg i form av en kortege genom Stockholm, har alltså fel.

I Wikipediaartikeln ”Luciatåg” står det så här:

Att klä ut barn till kristna helgon i december förekom i någon mån under medeltiden: Det är känt att medeltida skolor utsåg någon elev till årets sankt Nikolaus strax före 6/12, och vederbörande brukade få sitta i kyrkokoret tillsammans med kanikerna till och med en barnfest på Värnlösa barns dag några veckor senare. Seden utgör en parallell till luciatåget, men är däremot sannolikt inte en direkt historisk förlaga till luciatåget.

Jag tolkar detta som att det inte är omöjligt att man under vår katolska medeltid klädde ut en flicka till Sankta Lucia.

Innan vi bytte kalender var lucianatten mellan den 12 och 13 december årets längsta. Så det passade bra med en ljusfest för att upplysa vintermörkret. Lucia betyder ljus, och kommer från det latinska ordet lux. Folk höll vakade den natten, så kallad lussevaka, och man åt en måltid, en så kallad lussebit.

I boken Våra högtider från 1958, skriver religionshistorikern och biskopen Helge Ljungberg så här:

På några årtionden har Lucia erövrat vårt land och måste numera anses vara så fast knuten till svenskt julfirande, att man rimligtvis inte kan spå annat än att Lucia för all framtid kommer att inleda vår största högtid. Man ser i Lucia en föraning till julen med dess tusen fröjdeämnen. Lucia med sina ljus bär bud om julgranen.

Då 1958 var det inte länge sedan lucia i sin moderna form – Stockholms Dagblads luciatåg och skönhetstävlingarna – hade etablerats i Sverige. Rötterna går som sagt längre tillbaka. Ljungberg spådde att lucia för all framtid kommer att inleda julen. Låt oss hoppas – och verka för – att han får rätt.

Selma Lagerlöfs berättelse finns att läsa här

Fotot visar en skolklass i Göteborg som firar lucia år 1906.

Min barndoms julfilmer: Die Hard (1988)

Det här är ännu en julfilm som utspelar sig i Los Angeles. Jag har ju tidigare i denna serie skrivit om filmerna Less Than Zero och Lethal Weapon, båda från 1987. Die Hard blev sommarens blockbuster – trots jultemat kom den ut i juli – och gjorde Bruce Willis till stjärna som den tuffe – och kvicke – snuten John McClane från New York. Vem har inte hört frasen ”Yippee ki-yay, motherfucker”?

Johns fru Holly (Bonnie Bedelia) har flyttat till Los Angeles sedan hon fått jobb på Nakatomi Corporation. Det är när han besöker henne under julhelgen som han hamnar mitt i ett gisslandrama. Vad som verkar vara kommunistiska terrorister tar över skyskrapan där Nakotomi har sina kontor. Terroristerna kraschar julfesten och Holly och resten av personalen tas som gisslan. Polisen utanför belägrar skyskrapan, medan John kämpar ensam på insidan.

Den enda tomten i den här filmen är en död terrorist. Efter att John brutit nacken på honom och tagit hans maskingevär, sätter han på en tomteluva på liket, släpar in det i en hiss och skickar ner det med ett meddelande till skurkbossen: ”Now I have a machine gun. Ho ho ho”.

Media blir inte snällt behandlade i filmen – eller snarare media är inte snäll. Vi har den skrupellöse journalisten Richard Thornburg (William Atherton) som gör vad som helst för en story. Han tränger sig till och med in folks hem – låter det bekant? Han armbågar sig till och med in i MacClanes hem för att intervjua barnen. Men det skulle han inte ha gjort, för Holly är en sådan där otäck ”hatare” som ger journalisten, ”demokratins stöttepelare”, en hård smocka. Förutom detta så står grabbarna för våldet och fru McClane intar mer eller mindre rollen av jungfru i nöd.

Efter sin flytt till Los Angeles har Holly börjat använda sitt flicknamn Gennaro, vilket sårar John. Han tycker att hans fru ska bära hans namn. Kampen mot terroristerna handlar delvis om att visa sig värdig inför Holly. Och det lyckas han med. När dramat är över, alla skurkar döda och John hyllas som hjälte, så tar Holly tillbaka namnet McClane. Hon bär det med stolthet.

Här är trailern:

De kommunistiska terroristerna, ledda av den diaboliske Hans Gruber (Alan Rickman), påstår sig tillhöra en organisation vid namn Volksfrei i Västtyskland som vill ha sina kamrater utsläppta ur fängelse, men visar sig vara simpla rånare. Ungefär som verklighetens kommunistdiktatorer, alltså. De talade om världsrevolutionen, proletariatet och det klasslösa samhället, men i verkligheten exploaterade de folket för egen vinning. Med Hollys ord: ”After all your posturing, all your little speeches, you’re nothing but a common thief”.

John röker ständigt och det är inte det enda som framstår som aningen förlegat år 2018. En av kontoristerna som jobbar åt Holly på Nakatomi vill sluta tidigt eftersom det är jul. Det får hon för Holly vill ju inte känna sig som Scrooge. Kontoristen är gravid och frågar Holly om hon tror att det är okej att dricka champagne. Ja visst, svarar Holly, din bebis klarar att stå i baren (ready to tend bar). Det vill säga: gå och drick och var glad!

Kontoristen undrar om det är okej att dricka fast hon är gravid:

Ingen fara, menar Holly:

En annan scen påminner också om att tiderna förändrats. På julfesten kommer en man fram till John och hälsar på honom med en kindpuss. John studsar, och med avsmak i minen säger han: ”Jesus! Fuckin’ California”. Kalifornien är ju känt för att vara liberalt i flera avseenden. Om om en hjälte hade uttryckt sig så här på vita duken idag, hade anklagelser om homofobi kommit som ett brev på posten.

Jesus. Fuckin' California.

Man kan se Die Hard som en modern variant av västerngenrens berättelser om den ensamme sheriffen som står upp emot som skurkarna som hotar att ta över stan. När John kommunicerar med polisen utanför via en walkie-talkie han tagit från en död terrorist, kallar han sig Roy efter skådespelaren Roy Rogers, även känd som King of the Cowboys. Och det är från cowboyernas hurtiga språk som han hämtat uttrycket ”yippee ki-yay”, alltså från samma ställe som ”yippee” och “yeehaw”. Den förfinade terrorbossen Hans Gruber fnyser åt Johns cowboymanér, men det är cowboyen som går segrande ur striden. ”Yippee ki-yay, motherfucker!” eller som det hette i den första svenska översättningen ”Tjosan, din jävel!”

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. 

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Lucia och martyrerna i vår tid

De flesta svenskar firar sannolikt Lucia för att det är mysigt och stämningsfullt. Men bakgrunden till festens huvudperson, Sankta Lucia med ljus i hår, är ett helgon som dog för sin kristna tro.

Legenderna om Sankta Lucia handlar om en flicka som levde i 300-talets Sicilien. Hon gav ett löfte om att förbli jungfru och gav bort allt hon ägde till de fattiga.

Det var på kejsar Diocletianus tid. Han förföljde de kristna. Den romerska ståthållaren krävde att Lucia skulle offra till gudarna, men hon vägrade. Som straff dömdes hon till prostitution. Men det gick inte att föra henne till bordellen. Hon blev till slut genomborrad av svärd och bränd på bål.

Hennes dödsdag har firats sedan dess. När Sverige kristnades blev vi katoliker, och Lucias dag firades här också. På svenska runstavar är lussimässan betecknad som viktig bemärkelsedag. Det tycks ha fortsatt i någon form även efter reformationen.

Innan vi bytte kalender var lucianatten mellan den 12 och 13 december årets längsta. Så det passade bra med en ljusfest för att upplysa vintermörkret. Lucia betyder ljus, och kommer från det latinska ordet lux. Folk höll vakade den natten, så kallad lussevaka, och man åt en måltid, en så kallad lussebit.

Även om lucia i Sverige är en sekulär fest som mest handlar om att komma i julstämning, så kan man påminna sig historien om stackars Lucia på Sicilien. På flera håll i världen, särskilt i islamvärlden blir kristna, i vår tid, diskriminerade, förföljda och dödade.

Och inte bara i islamvärlden. Genom massinvandringen har den islamiska fundamentalismen kommit till väst, så att icke-muslimer, liksom de som lämnar eller kritiserar islam, inte kan känna sig helt trygga. Det har förekommit attacker mot julsammankomster och kyrkor.

1700 år efter Lucias död, den 26 juli 2016, slaktades prästen Jacques Hamel i sin kyrka. När församlingen i den lilla orten Saint-Etienne-du-Rouvray i Normandie firade mässa på morgonen stormade två jihadister in och tog honom och några nunnor som gisslan. Sedan tvingade de ner den 84 år gamle gudsmannen på knä, läste ur Koranen och slaktade honom.

Det är ingen gammal legend, utan en händelse i vår egen samtid, i Europa. Luciatågen går med ljus genom mörkret, men en mörk framtid väntar Europas kristna om inget görs för att vända utvecklingen.

I den islamiska republiken Pakistan blev den kristna kvinnan Asia Bibi anklagades för att ha förolämpat islams profet Muhammed. Hon dömdes till döden genom hängning. I väntan på straffet har hon suttit fängslad i åtta år. Hon friades nyligen av Högsta domstolen i Islamabad. Anledningen var brist på bevis. Men kanske spelade det också en roll att hennes fall blivit uppmärksammat i hela världen.

År 2009 plockade Asia Bibi bär i sin by. Hon var törstig och dristade sig att dricka från samma vattenskål som muslimerna. De muslimska kvinnorna blev upprörda. Det passade inte att en oren kristen kvinna drack ur samma skål som de. ”Min Kristus dog för mig. Vad gjorde Muhammed för er?” ska Asia Bibi då ha sagt. Det var för detta yttrande hon skulle hängas.

Asia Bibi blev frigiven av domstolen, men inte av folket. I Pakistan har de stränga hädelselagarna stort stöd. Stora marscher har hållits där man kräver hennes död. Hon hålls nu gömd på ett hemligt ställe. Får mobben tag på henne är hon död.

Men fundamentalismen har som sagt också börjat påverka våra liv här i väst. När Asia Bibi sökte asyl i Storbritannien blev hon nekad. Regeringen måste ta hänsyn till sin stora muslimska befolkning. Det är alltså en effekt av den ”humanitära” invandringspolitiken: att väst blivit mindre humant.

År 1998 brändes Salman Rushdies roman Satansverserna på Londons gator. Sedan dess har den islamiska fundamentalismen bara växt. Det finns kvarter där man kan tro att man är i Pakistan snarare än i en europeisk stad. Frågan är om Asia Bibi skulle vara trygg i Storbritannien. Eller ens i Sverige där konstnären Lars Vilks utsatts för mordförsök för att han anses ha förolämpat Muhammed.

Målning av italienaren Domenico di Pace Beccafumi (1521).

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Min barndoms julfilmer: Lethal Weapon (1987)

Till tonerna av Bobby Helms femtiotalslåt ”Jingle Bell Rock” visas vi en nattlig vy över Los Angeles. Det är jul, fastän filmen konstigt nog kom ut i mars 1987. En ung halvnaken blondin, hög på kokain, går ut på balkongen och ser ut över staden. Hon befinner sig högt upp. Efter en kort stund gör hon ett hopp rakt ut i luften, kraschlandar på ett biltak och dör.

Den här filmen är en så kallad ”buddy cop-film”, det vill säga den handlar om vänskapen mellan två poliskollegor. Den ene är har just fyllt femtio, den andre är runt trettio. Den ene är svart, den andre är vit. Den ene lever ett ordnat liv med fru och barn, den andre lever som en luffare i en husvagn. Den ene är mentalt stabil och försiktig, den andre är vårdslös, häftig och självmordsbenägen.

Men trots alla olikheter, så blir Roger Murtaugh (Donald Glover) och Martin Rigg (Mel Gibson) kompisar och börjar lita på varandra. Jag tycker mig ana en ansats att ”utmana stereotyper” då den svarte karaktären är den skötsamme i villan – en riktig Huxtable-familj – medan den vite är den stökige. Alla tror att Riggs är knäpp eller att han simulerar för att få en ”psycho pension”, men han är egentligen ”bara” sorgsen. Han sörjer sin fru som gick bort i en bilolycka. I en välspelad scen sitter Riggs i soffan i sin husvagn, stoppar pistolen i munnen och överväger självmord. I bakgrunden står teven på med någon tecknad julshow med Snurre Sprätt.

Här är trailern:

Riggs blir Murtaughs nye partner på LAPD Homicide. Murtaugh blir inte glad över att få en knäppis i sitt knä. “God hates me; that’s what it is”, säger han till Riggs, som svarar: “Hate him back. It works for me.” Efter ett tag ihop med Riggs, som inte kan hålla sin puffra i styr, får Murtaugh ett smärre nervöst sammanbrott. Hans lugna liv tycks vara över:

Fifty years old; what a birthday; goddamn fifty years old; been on the force twenty years, not a scratch on me, not a scar; got a wife, kids, a house, a fishing boat, but I can kiss all that goodbye because my new partner has a death wish; my fucking life is over.

Det första fallet som det omaka paret sätts på är blondinen som hoppade mot sin död. Det visar sig att drogerna hon tagit den kvällen var förgiftade. Det var alltså mord, inte självmord. Inte nog med det: hon heter Amanda Hunsacker och är dotter till Murtaughs kompis från Vietnamkriget. När de gör ett besök hos Amandas hallick utbryter en eldstrid. Riggs räddar Murtaughs liv och det är nu han börjar gilla och respektera sin nye partner. Riggs är dessutom en superskicklig skytt med bakgrund som elitsoldat.

Murtaugh Riggs på middag hos sin Huxtable-familj i deras julpyntade villa. Där får han träffa fru Murtaugh, som spelas av sångerskan Darlene Love. Hennes närvaro bidrar till julkänslan: hennes låt ”Christmas, Baby Please Come Home” från 1963 är en av de mest älskade jullåtar som gjorts. Låten hörs förresten i inledningen till Gremlins, som jag skrev om här.

Murtaugh föreslår att Amanda hade anlitat en kvinnlig prostituerad på mordkvällen. Riggs säger något i stil med att han äcklas av tanken på lesbiskt sex. Kort därefter, när de ska besöka en annan prostituerads hus, så sprängs huset plötsligt mitt framför näsan på dem. Det är nära att de strukit med. Murtaugh kastar omkull Riggs och försöker släcka hans jacka som fattat eld. Riggs fattar inte vad som händer, men gillar inte att man tafsar på honom: ”Get off me! What are you, a fag?!”

What are you, a fag?

Riggs attityd till homosexualitet hade nog inte varit okej om filmen gjorts idag. Visst får sådana attityder förekomma, men då hos skurkarna, inte hjältarna som man förväntas sympatisera med.

Inom dagens unga höger på nätet är det mycket prat om att männen blivit klenare. Ett uttryck man ser ofta är ”sojapojke”, eftersom sojan som ersätter kött sägs minska mannens testosteron. Men redan på 80-talet pratades det visst om samma sak. På polisstationen i Lethal Weapon utspelas följande konversation mellan Murtaugh och en McCaskey:

McCaskey: You know, Roger, you are way behind the times. The guys of the 80s aren’t tough. They are sensitive people. Show a little emotion to a woman and shit like that. I think I’m an ’80s man…

Murtaugh: How do you figure?

McCaskey: Last night I cried in bed. So how is that?

Murtaugh: Were you with a woman?

McCaskey: I was alone. Why do you think I cried?

Murtaugh: Sounds like an ’80s man to me…

På den tiden var soja ingen stor grej, så det måste ha varit andra saker som gjorde männen veka. Men Riggs hör inte till de veka. Han vinner mot den tuffaste av de avfälliga elitsoldaterna i tvekamp på slutet. Runtomkring de två kämparna står poliskollegorna och hejar. Hm… en ganska osannolik scen.

Riggs är också psykiskt stark och tar sig igenom sin sorg och sina självmordstankar. Han ger Murtaugh den kula han hade tänkt skjuta sig själv med, som en tecken på att ”jag har kommit över det”. Berättelsen om en olycklig man på randen till självmord, som under julen återfinner viljan att leva, påminner om julfilmsklassikern It’s a Wonderful Life från 1946.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).