Vår tids stora strid

tolkien-roker-pipa-2Tolkiens episka sagor från Midgård är omåttligt populära och vinner ständigt nya fans. De fick förstås skjuts av Peter Jacksons filmatiseringar, först trilogin om Härskarringen, och sedan Bilbo. I hans saga står de goda krafterna mot de onda, de fria folken är hotade av en växande skugga i öster där Sauron, Mörkrets herre, har sitt rike.

I förordet till den andra upplagan av sagan, som gavs ut 1966, skrev Tolkien att han ogillade allegorier och istället föredrog historier som kunde användas på olika sätt utifrån läsarnas tankar och erfarenheter. Hans historier var alltså ”tillämpliga”, men inte allegoriska. ”Jag tror att många blandar ihop ’tillämplighet’ och ’allegori’; men den ena hör hemma i läsarens frihet och den andra i författarens ensidiga herravälde”, förklarade han. På grund av mina särskilda erfarenheter, och i ljuset av vår samtids konflikter, läser jag sagan på ett särskilt sätt.

När Frodo får veta att han har den fruktansvärda härskarringen i sin ägo och att det innebär att han måste lämna det trygga livet i Fylke blir han förtvivlad och önskar att han hade fått slippa och att inget av allt som lett fram till detta hade hänt. ”Om det ändå inte hade hänt under min livstid”, säger Frodo. ”Ja, det tycker alla som tvingas leva i en sådan tid”, svarar Gandalf och drar ett bloss på sin pipa. ”Men de har inget val. Det enda vi kan välja är hur vi skall handla under den tid vi har fått oss tilldelad. Och vår tid har redan börjat mörkna, Frodo. Fienden blir snabbt starkare.”

Ja, fienden växer i styrka. Men den vise gamle mannen fortsätter med att säga att det också finns andra krafter som verkar vid sidan om de onda, en kraft som inte Sauron rår över, och att detta inger hopp. ”Det kan inte uttryckas tydligare än att det var meningen att Bilbo skulle hitta ringen, och det var inte ringmakarens mening. Och i så fall var det också meningen att du skulle få den. Vilket kan inge ett visst hopp.”

Gandalfs spekulationer om ödet eller försynen lämnar jag därhän. Frodos känsla av att vilja fly sin tids stora strid är dock något säkert flera av oss har lättare att begripa och känna igen. ”Farofyllda färder är ingenting för mig”, suckar Frodo. ”Om jag ändå aldrig hade fått ringen!”

De flesta av oss önskar nog att det jihadistiska hotet mot väst bara är något tillfälligt. Efter varje attack tröstar vi de sörjande och hoppas att allt ska bli som förut. Men hotet minskar inte, det växer. Det mörker som fanns långt borta har kommit nära. De scener av kaos, förtvivlan och död som tidigare utspelade sig i fjärran länder utspelar sig nu i våra europeiska storstäder: London, Paris, Madrid, Bryssel och Berlin. Jag tror att allt fler, mer eller mindre motvilligt, innerst inne inser att detta mörker inte kommer att försvinna imorgon eller i övermorgon, utan att det är vår tids stora strid. Men ju längre vi väntar med att erkänna detta för oss själva och tala om det med andra, desto sämre blir vårt försvar i denna strid som vi själva inte har valt, utan som har kommit över oss.

Fortfarande är det dock många som inte vill låtsas om denna verklighet. Den som försöker uppmärksamma dem på hur det ligger till anses störa friden och kan till och med kallas för sådana nedsättande benämningar som ”islamofob” eller ”rasist”. Och så var det också i den trivsamma vrå av Midgård som kallades Fylke. De ville helst inte höra talas om det hemska där borta. Men det hemska kom närmare. Gandalfs visdom var inte alltid så uppskattad. ”Folk säger att jag är ett plågoris och en fridstörare”, suckade han.

Tolkien var en varmt troende romersk katolik. Man kan föreställa sig hur bedrövad han skulle bli över nyheten om att jihadister halshuggit en katolsk präst i Frankrike. Jag tänker på fader Jacques Hamel, en vis gammal man, kanske inte helt olik Gandalf, som den 26 juli 2016 tvingades ner på knä framför altaret i sin kyrka. Jihadisterna läste Koranen över sitt offer innan de skar av hans hals till ropet av Allahu akbar! Fader Hamel var lugn, men han hade en bestämdhet i rösten när han vände sig mot sina bödlar och sade: ”Försvinn, Satan!”

Det är lätt att börja längta tillbaka till ett Fylke, en tryggare tid, en tryggare plats. Men sanningen är väl att alla tider och platser har sin oro och sina strider. Och förmodligen är vi mer lyckligt lottade än de generationer som fick uppleva första och andra världskriget, men man kan inte veta.

Jihadisterna hatar den västerländska civilisationen och längtar efter att förinta den. I sina tal och skrifter säger de sig vilja erövra Rom, som de ser som västs symboliska huvudstad. De drömmer om att se den svarta fanan vaja över ett ödelagt Rom där alla statyer ligger krossade, biblioteken nedbrända och kyrkorna förvandlade till moskéer. De uppfattar sig som arvtagare och efterföljare till de islamiska arméer som erövrade Östroms huvudstad Konstantinopel i maj 1453, men de är mera bokstavstroende än osmanerna, och mera sterila i sin fanatism. Jag tror inte att de kommer att lyckas förverkliga sina hemska drömmar. Jihadismens svärd kommer att brytas, men innan dess kan det orsaka mycket förstörelse och lidande. Det var detta svärd som dödade fader Hamel.

Jag var muslim i många år och har studerat islam ganska ingående. Jag har mött de vanliga, harmlösa muslimerna, men också fanatikerna som tror på jihad mot väst. Jag känner till skillnaderna mellan ett liv som muslimsk rättrogen och ett liv som sekulär, kulturkristen västerlänning. Det är helt olika liv. Och islamvärlden, som den ser ut idag, och västvärlden, är helt olika världar. På grund av mina erfarenheter har jag kommit att älska och uppskatta vår västerländska civilisation. Vår kunskap, nyfikenhet och kreativitet. Våra bibliotek och universitet. Vår demokrati och yttrandefrihet. Det är saker vi bör försvara.

Mot slutet av sagans andra bok, kapitlet ”Trapporna till Cirith Ungol” i De två tornen, befinner sig Frodo och Sam på ett av många otäcka ställen på sin vandring mot Domstöten, djupt inne i Eldens berg i Mordor, för att förgöra den allt tyngre ringen. De är utmattade och törstiga. ”En förbannelse verkar vila över jord, luft och vatten. Men här går vår väg”, säger Frodo.

Den gode Sam försöker muntra upp sin husbonde. ”Det är sant”, säger han. ”Och vi skulle inte vara här över huvud taget om vi bara hade vetat vad vi gav oss in på. Men så där är det nog ofta. Tänk på tappra bedrifter i gamla sagor och sånger, herr Frodo: äventyren, som jag brukade kalla dem. Förr trodde jag att det var sådant som hjältarna gav sig ut för att finna för att de ville det, de sökte spänning i sina enahanda liv, för att pigga upp sig liksom. Men så är det inte med de berättelser som verkligen spelar någon roll, de som man minns efteråt. I dem verkar folk bara ha hamnat, för det mesta – deras väg gick där, som du säger. Men i likhet med oss hade de säkert massor av tillfällen att vända tillbaka, fast det gjorde de inte. Och om de hade gjort det så hade vi inte fått veta det, då hade de blivit glömda. Man hör bara talas om dem som strävade vidare – och inte alltid mot ett lyckligt slut, märk väl: åtminstone inte vad folk inne i historierna, och inte utanför dem, skulle kalla ett lyckligt slut.”

I slutet av Jacksons andra film, när Frodo är blek och försvagad och nära att duka under för ringens makt, håller Sam ett liknande tal för att mana sin husbonde att fortsätta. Men det är kärnfullare och har större patos. ”Det finns saker som folk håller fast vid och som får dem att orka”, säger han. ”Vad håller vi fast vid?” undrar Frodo och får svaret: ”Att det finns lite godhet kvar i världen, herr Frodo… och att det är värt att kämpa för.”

Jag minns när jag var i Istanbul första gången och såg de mäktiga byggnadsverken, framför allt moskéerna i bysantinsk stil. Det här påminner om Minas Tirith, Gondors huvudstad, tänkte jag. I åtta hundra år höll det bysantinska riket stånd mot de islamiska imperiernas arméer och hindrade dem från att tränga vidare västerut. Profeten Muhammed själv ledde den första expeditionen mot en bysantinsk gränspostering och en kort tid efter hans död skedde de första islamiska anfallen mot Konstantinopel. I Tolkiens saga är staden Minas Tirith, beläget i sydväst på gränsen mot Mordor, de fria folkens bålverk mot den växande skuggan. Så länge Minas Tirith håller stånd kan de som lever längre västerut fortsätta vara trygga. Vid Elronds råd, där representanter för de fria folken diskuterar vad de ska göra med ringen, säger Boromir, son till Gondors härskare, så här:

”Tack vare vår tapperhet kan österns vilda folk ännu hållas tillbaka och skräcken från Morgul hållas i schack; och det är enkom av den anledningen som fred och frihet kan upprätthållas bakom oss. Vi är västerns bålverk.”

Både sagans Minas Tirith och verklighetens Konstantinopel var kända för sina starka murar. Båda var rester av mäktigare riken och blickade nostalgiskt tillbaka på fornstora dar. Båda hade bevarat lärdom och kultur från dessa äldre tider, Bysans från antikens poeter och filosofer. Det var ett arv som hotades av barbarerna utanför stadens portar. När Jackson filmatiserade sagan modellerade han de gondorska soldaternas rustningar efter medeltida, bysantinska förlagor. Han torde ha insett likheten mellan de två belägrade städerna, Konstantinopel och Minas Tirith. Och i ett av sina brev gör Tolkien själv denna jämförelse: ”In the south Gondor rises to a peak of power, almost reflecting Númenor, and then fades slowly to decayed Middle Age, a kind of proud, venerable, but increasingly impotent Byzantium.”

Konstantinopels historia slutar tragiskt. Murarna störtar samman efter beskjutning av turkarnas tunga artilleri och de ursinniga anfallarna rusar in i staden. Den siste kejsaren, Konstantin XI, stupar med svärd i hand. Några invånare hade barrikaderat sig i Hagia Sofia för att en sista gång begå nattvarden. Soldaterna bröt sig emellertid in och tog dem till fånga som slavar, utom barn och åldringar som de högg ned på stället. Flickor och pojkar våldtogs på altarborden.

I tusen år hade Hagia Sofia varit den kristna världens största kyrka. Efter erövringen förvandlades den till moské och bilderna av Jesus och Maria täcktes över. Den venetianske läkaren Niccolò Barbaro bevittnade Konstantinopels fall och beskrev hur det gick till i sin dagbok. Turkarna förfogade över tidens mest skickliga och hänsynslösa soldater, de så kallade janitscharerna. Det var dessa som först stormade staden, sedan följde våg på våg så att ”det var som i helvetet” och ”de drog runt i staden, där de högg ned alla de stötte på, kvinnor och män, unga och gamla, hög och låg, med sina kroksablar. Detta slaktande varade från daggryningen, då de trängde in i staden till middagen…”

Och i enlighet med profeten Muhammeds lagar våldtogs och förslavades kvinnorna:

”De uppsökte klostren, och alla nunnorna fördes ned till deras flotta och våldtogs och misshandlades av turkarna, och såldes sedan som slavar på auktioner i hela Turkiet, och alla de unga kvinnorna blev också våldtagna och sedan sålda för vad de kunde inbringa…”

De islamiska fundamentalister som idag krigar för att ta byte och slavar och utbreda sitt styre med svärdets makt har inte kommit med något nytt. Samma fruktansvärda skräckscener som utspelade sig i Konstantinopel i maj 1453 utspelar sig idag i Syrien och Irak. Det nya kalifatet, Islamiska Staten, liknar på många sätt det gamla osmanska kalifatet som avskaffades 1924. ”Efter varje nederlag återhämtar sig skuggan, tar ny gestalt och växer på nytt”, heter det i Tolkiens saga.

Sultanen, som bar profeten Muhammeds namn, hade segrat och det osmanska riket kunde fortsätta sin jihad ända tills de hejdades vid Wiens portar år 1683. Tolkiens saga slutar med att Sauron besegras och att det som vi skulle kunna tolka som Östrom, Gondor, förenas med det som vi skulle kunna tolka som Västrom, det fallna Arnor, och ett nytt romerskt rike uppstår. Kanske kan det blodiga mötet med jihadismen innebära, inte att vi bygger något nytt imperium, men att vi, som Tegnér ville, ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, ja, att vi får se en pånyttfödelse av europeisk kultur inom Europas gränser. En känsla av att vi har något gott som är värt att försvara. Det är lätt att ta saker för givna tills man upplever att man är på väg att förlora dem. Men tyvärr sitter det många av Gríma Ormstungas typ i maktens korridorer och säger att tiderna är som de är och att det inte är lönt att göra motstånd. I stället bör vi anpassa oss. Man hör dem också mumla om att allt ungefär är lika dåligt eller lika bra.

De allra tidigaste beläggen för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. Europenses betyder alltså européer, och dessa skildes från muslimerna. Enligt Uppsala universitets tidigare rektor Stig Strömholm, i artikeln ”Vem vann – Europa eller tjuren?”, var det fråga om en ”ny och ovanlig språklig bildning”. Då liksom nu kan det vara jihad, islams heliga krig, som gör oss till européer. Inte bara som ett ord, utan som en upplevelse av gemenskap och en bättre uppskattning av vår civilisation.

Not: Stig Strömholms artikel om Europa finns i antologin Att förstå Europa – mångfald och sammanhang. Humanistdagarna vid Uppsala universitet 1994.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Hatet mot den svenska kulturen

I tidningen Barometern den 26 februari kunde man läsa om Nigar, 26, som hotades med halshuggning av sin far. Hon heter egentligen något annat.

Nigar hade en svensk pojkvän och det gjorde hennes familj rasande. Hon berättar hur fadern ringde och hotade henne med halshuggning:

Min pappa skriker inte i vanliga fall. Men nu skrek han hora till mig flera gånger och att han skulle komma till mig och skära halsen av mig. Jag blev så fruktansvärt rädd att jag satte mig på golvet. Och glömde att lägga på luren.

Sedan hoten har hon inte haft någon kontakt med sin familj och levt under stor psykisk stress. Idag är hon gift med sin svenske pojkvän. Orsaken till att hennes familj inte accepterar honom var dels deras islamiska tro och dels rasism mot svenskar, förklarar Nigar:

Min familj har aldrig gett honom chansen. De känner honom inte men det här har bara med religion att göra. Och rasism. Jag har fått höra att min pappa säger att han aldrig kommer att respektera en svensk. Hade det varit min man som sagt så om min pappa så hade alla pratat om rasism. Men nu är det Marcus som blir utsatt för rasism och då märks det inte.

Det här är ett problem som får alldeles för lite uppmärksamhet, vissa invandrargruppers rasism mot svenskar. Antirasister är duktiga på att bevaka traditionella svenskars rasism mot invandrare, men betydligt sämre på att bevaka den så kallade ”omvända rasismen”.

Det finns de som menar att svenskarna är en ”stark grupp” och att man därför inte behöver bry sig om när de drabbas av förakt och hat för sitt ursprung och sin kultur. Det håller inte. I augusti 2015 utsattes en svensk kvinna i Strängnäs för två överfallsvåldtäkter samma natt. Våldtäktsmännen var två asylsökande män från Syrien och Algeriet. En av dem spottade kvinnan i ansiktet och sa: ”I’m gonna fuck you, little Swedish girl”. Tror ni att hon kände sig stark?

Två konvertiter till islam, Pernilla Ouis och Anne Sofie Roald, publicerade 2003 boken Muslim i Sverige. Bägge har sedermera lämnat islam. Men de var akademiskt skolade muslimer när de arbetade med boken, vilket gav dem en unik inblick i muslimska miljöer i förening med ett kritiskt resonerande forskarperspektiv. På flera ställen tar de upp muslimernas västofobi.

Många muslimer, förklarar de båda författarna, ”definierar sig utifrån den icke-muslimske västerlänningen”. De nämner sedan en händelse som ett ”typexempel” på detta västofobiska fenomen:

På en muslimsk fest i invandrarförorten Rosengård (Malmö) i februari 2003, talade en man om vad den muslimska högtiden Eid al-Adha står för. Han förklarade att på den muslimska högtiden samlas muslimer för att dyrka Gud medan ’svenskarna’ under sina religiösa högtider ’dricker’, och är ’otrogna’ och lever ett allmänt utsvävande liv.

En viktig aspekt av det västofobiska synsättet bland muslimer, menar de två forskarna, är sexualiteten:

Svenskar ses som sexuellt dekadenta, de kan ha sex med vem som helst inklusive sina familjemedlemmar och folk går halvnakna på gatan. Detta är vanföreställningar som inte bygger på egna erfarenheter, utan på fördomar som har sitt ursprung i tolkningen av det som visas i media. Få muslimer verkar känna till de svenska koderna och att de flesta svenskar har en moral i sitt sexuella beteende.

Detta kan förklara varför det ibland uppstår missförstånd i förhållandet mellan svenska kvinnor, som lever och klär sig på ett vanligt svenskt sätt, och män från islamiska länder. Ouis och Roald menar att de västofobiska attityderna hindrar muslimer från att integreras i det svenska samhället. ”Det är oftast vanliga vardagssituationer som kan upplevas som besvärliga för muslimer, som då hellre väljer att inte delta i dessa”, påpekar de. ”Därigenom försvåras naturligtvis den önskvärda integrationen och alternativet blir då istället ökad isolering.”

Det rör sig ofta om mat- och dryckesvanor, där man inte bara själv avstår från alkohol och fläsk utan även anser att man inte kan sitta vid samma bord eller vara i samma rum där dessa ”orena” saker finns. Det gör att man blir isolerad från det svenska umgängeslivet. Författarna går så långt som att hävda, och boken bygger alltså på intervjuer med muslimer, att det finns ”en generell misstro mot svenskar”.

I skolan, ibland den enda plats där invandrarbarnen får möta ursprungssvenskar och deras kultur, är det inte ovanligt att denna misstro kommer till uttryck: ”Det finns många aktiviteter i skolan som en del muslimska föräldrar inte vill att deras barn ska delta i. Det kan vara sexualundervisning, och undervisning i kristendom som upplevs och ibland missförstås som påverkan från skolan att barnen ska bli kristna.”

Eftersom man anser att ”svenskarna” har en sämre moral än muslimer vill man så att säga skydda sina barn från svensk påverkan:

En del barn förbjuds av föräldrarna att delta i en mängd olika aktiviteter alltifrån skridskoåkning till klassresor. Rädslan i detta sammanhang är ofta att barnen ska utsättas för omoralisk påverkan eller själva göra något som påverkas deras rykte (detta gäller framför allt tonårsflickor).

I mars i 2016 dömdes en man i Gävle till fängelse för att ha misshandlat sin partner och sin dotter eftersom de vägrade att bära slöja och ”pratade med svenskar”. Han drog partnern i håret, slog henne i ansiktet och hotade henne med kniv. Man kan läsa om det i Gefle Dagblad.

Trots dessa och flera andra fall har jag inte sett att staten har satsat en enda krona på att motverka västofobi och rasism mot svenskar. Däremot har det regnat miljoner skattepengar på organisationer som säger sig motverka islamofobi. En organisation som fått ta emot bidrag heter Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR).

Semanur Taskin, som då var företrädare för SMFR, publicerade en debattartikel i Aftonbladet den 11 mars 2016 där hon förespråkade segregerade bad i Sverige. Om den islamiska huvudduken ”hijab” skrev hon: ”Jag har inte hört en enda som blivit tvingad att bära hijab.” När artikeln publicerades var Taskin också språkrör för Grön Ungdom i Stockholmsregionen, Miljöpartiets ungdomsorganisation.

I Upsala Nya Tidning den 11 december 2016 kunde man läsa om en nioårig flicka i Uppsala som har misshandlats av sin mor för att hon vägrat bära slöja. Hon blev slagen med tillhyggen och fick huvudet dunkat i väggen. En lärare berättade för polisen att nioåringen hade tagit av sig slöjan i skolan men tagit på sig den strax innan hemgång och då verkat rädd för att bli upptäckt.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Ny moské ska byggas i Karlstad

Omar och Mona

Det finns fortfarande de som påstår att islamiseringen är en myt. Jag förstår inte riktigt hur de tänker. När jag var barn fanns det inte enda moské i Uppsala. Idag finns det en stor moské med kupol och minaret och flera källarmoskéer. Man planerar också att bygga en ny stor moské i stadsdelen Stenhagen. Så det är mer islam nu än förr. Ja, islamisering pågår.

I den stora moskén i Uppsala håller Abo Raad studiecirklar för unga män. Abo Raad är imam vid Ar-Rashideen-moskén i Gävle och har i ett Facebookinlägg hyllat Islamiska Staten (IS). På en hemsida som han var ansvarig för, muslim.se, tog man avstånd från svensk kultur och svensk demokrati.

I november 2015 sålde kommunen en tomt bredvid S:t Maria kyrka i Stenhagen till Uppsala Dawa-stiftelse. Dawa är arabiska och betyder ”att kalla”, i detta fall åsyftas ”att kalla till islam”, det vill säga mission. Stiftelsen är en frontorganisation för en världsomspännande lekmannamissionsrörelse som grundades i Indien på 1920-talet: Jamaat Tabligh eller TJ. Jamaat betyder ”grupp” och tabligh betyder ”predika”.

En av de ledande företrädarna för TJ i Uppsala heter Akmal Hyder och kommer ursprungligen från Bangladesh. Han är professor vid Högskolan i Gävle. I juni 2014 var han med och arrangerade en stor missionskonferens i Norrköping. Han blev då intervjuad av en kvinnlig journalist för Arbetarbladet. Hyder vägrade att ta hennes utsträckta hand. Kvinnor var förbjudna att delta på konferensen. ”Islam skiljer mellan kvinnor och män. Vi blandar inte”, sade Hyder till Arbetarbladet.

Han tyckte också att jämställdheten mellan män och kvinnor överdrivits i Sverige. ”Det är en kultur som byggts upp under många år. Det har blivit som en religion för er”, sade han.

I Borlänge ska det byggas en annan stor moské. Här är det salafister som driver bygget. De är liksom missionärerna i TJ sunnitiska fundamentalister som avfärdar alla moderna tolkningar av religionen. Moskén kommer att ligga mitt i centrum och bli granne med Stadshuset.

Presstalesmannen för föreningen som ska bygga centret heter Hussein Hamad. Han samarbetar med Gävleimamen Abo Raad, han som hyllade IS på Facebook. På den tiden jag var muslim gick jag ibland till Uppsalamoskén. Där mötte jag både Hamad och Abo Raad, ofta tillsammans. Unge Hamad hjälpte Abo Raad att översätta sina föredrag till svenska. Det finns ett videoklipp på YouTube från den 9 augusti 2011 som visar dem tillsammans i Uppsalamoskén.

Hamad ingår som sagt i ett nätverk av salafistiska aktivister. Förutom Abo Raad har Hamad samarbetat med Bilal Borchali, en populär salafistisk predikant. I en predikan i Uppsalamoskén den 31 maj 2013 med rubriken ”Ungdomarnas ansvar” manar Bilal Borchali församlingen till att följa hela Koranen till punkt och pricka. ”Hela paketet”, som han säger. Han säger sedan att Gud har fört muslimerna till Sverige och Uppsala av en anledning: för att sprida islam.

Borchali uppmanar föräldrar att uppfostra sina barn muslimskt och stå emot det svenska samhällets negativa inflytande. De bör läsa Koranen istället för Aftonbladet och Metro, säger han. De unga bör ha profeten Muhammed som sin förebild istället för ”fotbollsspelare” och ”skådespelare”. Att det finns kloka icke-muslimska förebilder, varav vissa kanske till och med är skådespelare, nämner han inte. Han säger vidare att ”vi muslimer” måste försöka ”ge islam segern” och att vi aktivt måste stoppa ”dåliga saker”, som ”flickvänner” och ”musik”, annars kommer Gud att förbanna oss som han en gång förbannade Israels folk, det vill säga judarna.

Den unge imamen fortsätter med att betona hur viktigt det är att nå muslimska ungdomar och engagera dem i det salafistiska missionsarbetet. Det finns ”massor av bidrag” att söka i det här landet, utbrister han. Underförstått att de muslimer som inte gör något för att missionera för den sanna tron inte har något annat att skylla på än sin lathet. I det här landet kan man till och med erhålla skattepengar för att sprida salafismen, så passa på!

Bilal Borchali turnerar runt i Sverige och talar i moskéer och på missionskonferenser för att vinna unga muslimer för salafismen. Han har också talat i Karlstad. I ett videoklipp som lades ut på YouTube den 21 juli 2015 predikar Bilal för Islamiska kulturföreningen i Karlstad. Det är fastemånaden ramadan och Bilal uppmanar församlingen att skicka pengar till muslimerna i Burma som har det svårt. Muslimer måste hjälpa varandra, menar han. Särskilt vi som bor här i Sverige och har det bra har en skyldighet att skicka pengar till muslimer ute i världen. Muslimerna i Burma har det så svårt, menar Bilal, att kvinnorna inte ens kan täcka sig helt: ”Våra systrar kan inte ens täcka sig till 100 procent”, säger han från predikstolen.

Islamiska kulturföreningen vill nu bygga en ny moské i Karlstad. Vilken typ av islam kommer att förkunnas där? Ja, om de har bjudit in Bilal kan de knappast vara avogt inställda till salafismen. Vi vet också att föreningens ordförande Rauf Ahmadi inte tycker om svensk yttrandefrihet. När Lars Vilks i mars 2015 skulle föreläsa i Karlstad under temat Charlie Hebdo och yttrandefrihetens gränser, protesterade Ahmadi. Vilks borde inte få yttra sig, ansåg han, eftersom det kan leda till människor dödas.

Men om Ahmadi är orolig för människor kan dödas, varför protesterar han inte emot dem som dödar istället för mot Vilks? Problemet är ju att vissa fanatiker tar profeten Muhammeds ord om att döda alla som förolämpar honom på så stort allvar att de gör som så som han befallt. Detta borde bekymra Ahmadi och få honom att uppmuntra kritik av Muhammeds ord och lagar.

Rauf Ahmadis agerande visar vilken typ av islamisk förening han representerar. Det är en förening som inte är villig att tillåta en öppen diskussion om islamiska texter, som inte respekterar svensk yttrandefrihet och som tycker det är rimligt att bjuda in salafistiska predikanter som Bilal Borchali.

Men oavsett vilken inriktning moskén kommer att ha så har Karlstadsborna rätt att tycka till. Man bör ta hänsyn till stadens historia och identitet. Det finns något som heter svensk kultur och islam har aldrig varit en del av den. Så är det. Svenskarna har varit kristna i tusen år och det har präglat oss på många sätt. Det är bara att titta på korset i vår flagga och de röda dagarna i almanackan.

Jag har varit muslim i många år, men tror idag inte på någon religion, vare sig islam eller kristendom. Men som svensk är jag i någon mån kulturkristen. Att inte ta hänsyn till ursprungsbefolkningens kultur och identitet utan bara hänvisa till principen om religionsfrihet är ett väldigt okänsligt förfarande och bidrar till att göra så att allt fler svenskar känner sig som främlingar i sitt eget land.

Lördagen den 4 mars var jag i Karlstad för att föreläsa om min resa in och ut ur islam. Det blev ett lyckat evenemang, mer än 130 personer hade kommit för att lyssna. Men de flesta kanske hade kommit för att möta Mona Walter! Det skulle inte förvåna mig. Hon är en modig, somalisk kvinna som lämnat islam och lever under dödshot. Jag och Mona blev intervjuade av Nya Wermlands Tidningen. Läs artikeln här

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Den mångkulturella idyllen var inte mångkulturell

ture-sventon-i-oknen

Så här i semmeltider kan det vara passande att skriva några år ord om den mest kände semmelätaren i svensk litteratur: privatdetektiv Ture Sventon. Själv säger han dock temla eftersom han läspar. Åke Holmberg gav ut sin första bok om Sventon 1948, året därpå kom Ture Sventon i öknen. Handlingen kretsar kring semlor, hur de ska förvaras och transporteras. För Sventon vill ju ha sina semlor både året om och överallt:

”Det bästa Ture Sventon visste var (fyllda) semlor, och det enda konditori i hela Stockholm, där man året om kunde köpa semlor, var konditori Rosa.”

Det är ingen nyttig last, nej, men betydligt nyttigare än de substanser som missbrukas av Sventons engelske kollega Sherlock Holmes.

Sventon ska alltså resa till Arabien. Hans största besvär är hur han ska få med sig semlor, för några sådana finns inte i Arabien. Ingenjör Hjortron förser honom med superkylskåpet Nordpolen! Sedan, efter en grammofonkurs i arabiska, bär det iväg på en flygande matta.

Den flygande mattan har Sventon köpt av sin arabiske medhjälpare herr Omar. Holmes har sin Watson och Sventon har sin Omar. Den alltid artige och lugne herr Omar som ofta inleder sina meningar med: ”Det vore för mig en oförtjänt stor ära att…”.

Visst är det väl fint att en svensk som Sventon kan komma så väl överens med en arabisk muslim som Omar? Ett exempel på ett friktionsfritt mångkulturellt möte. Påhittat, men ändå.

Saken är den att denna mångkulturella idyll inte alls är mångkulturell. Herr Omar bär ett arabiskt namn och har en fez på huvudet, men han är väldigt europeisk till sitt sätt. Han skulle lika gärna kunna vara en europeisk gentleman utklädd till arab.

Omar är ett muslimskt namn, men någon islamisk tro ser man inte skymten av. Omar har för vana att buga i tid och otid. Han bugar djupt och han bugar extra djupt ibland. Så gör Omar var han sitter och var han står. Men i islamisk lag är det förbjudet att buga för människor, särskilt extra djupt, och att buga för varandra är inte en del av arabisk, islamisk sed, även om det har förekommit och fortfarande förekommer hos vissa muslimer.

Hur många muslimer har du träffat som bugar sig? För till skillnad från när berättelserna om Sventon skrevs, så finns det idag muslimer i varenda svensk stad. De är inte längre några exotiska varelser långt, långt borta i Orienten.

Herr Omar ber inte fem gånger om dagen. Han går faktiskt aldrig till moskén. Han har ingenting emot att socialisera ledigt med det motsatta könet och föraktar inte hundar.

Arabien i Ture Sventon-berättelsen är väldigt svenskt, fast där inte finns några semlor. Där finns en tidning som heter Ökenkuriren och en fackförening som heter Tältsömmareföreningen. I radion spelar araberna svenska barnvisor, fast Olle har bytt namn till Ali:

Fars lille Ali i öknen gick
sandkorn i håret och solsken i blick.

Visserligen har Åke Holmberg även bytt ut mor mot far, vilket antyder att han var medveten om att den arabiska kulturen är mer patriarkal än den svenska.

I Arabiska öknen firar man också jul, vilket gör att det känns precis som hemma för Sventon. Herr Omar har ingenting emot denna hedniska och kristna fest, hade han haft det hade de två kanske kommit mindre bra överens.

Äventyret slutar med att Sventon, syskonen Hjotron och herr Omar ser fram emot en god jul i oasen: ”Nu skulle man i lugn och ro fira julen i den vackra oasen, man skulle ta sig en ridtur på kamelerna och dricka kaffe under palmerna.”

De som gillar mångkultur, tänker sig den ofta så här. Sventon, en svensk i plommonstop, och herr Omar, en svensk i fez. Skillnaderna är ytliga. Båda har i grunden i samma kultur och samma värderingar. För så fort man tar upp riktiga skillnader mellan kulturer så slutar de flesta svenskar att gilla mångkultur. Ska en ärbar kvinna gå beslöjad och inte tala med män? Går det an att gifta bort små flickor?

Dricka arabiskt kaffe går bra, men inte arabiska, kvinnoförtryckande seder. När man beslutade att Sverige skulle bli mångkulturellt var det nog så man tänkte. Eller så tänkte man inte så djupt. Herr Omar bugar djupare. Bugar som en gammaldags, europeisk gentleman.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Han kunde inte måla och vara muslim

Agueli

I inlägget ”Kan man vara svensk och muslim?” den 24 februari tog jag upp en del motsättningar mellan islam och svensk kultur. Inlägget fick många kommentarer, både på bloggen Det Goda Samhället, där den först publicerades, och på Facebook. De flesta höll med om att det finns flera verkliga motsättningar mellan svensk kultur och islam.

Ett färre antal kommentatorer höll inte med mig. Det beror dock inte, förstod jag, på att de tror att svensk kultur och islam är samma sak och aldrig krockar. Alla förstår att det finns krockar. Utan de som invände hade missförstått mitt inlägg. De trodde att jag påstod att alla muslimer skulle vara på ett visst sätt och att alla svenskar skulle vara på ett annat sätt.

Något sådant påstående gör jag inte. Jag skriver om skillnader mellan svensk kultur och islam. En sådan skillnad är spritens betydelse i svensk kultur, samtidigt som sprit är haram, helt förbjudet i islam. Det betyder inte att det inte finns muslimer som dricker sprit eller svenskar som är nykterister. Det finns också ett fåtal svenskar som har konverterat till islam, men det gör inte svensk kultur islamisk eller islam till en svensk religion.

Kristendomen däremot är en svensk religion och svensk kultur är på många sätt kristen. Det beror på att svenskarna har varit kristna i tusen år. Jag är inte troende. Jag tror inte på något övernaturligt överhuvudtaget. Inte på islam och inte på kristendom. Men jag är svensk är därmed i någon mån kulturkristen.

Eftersom jag också har varit muslim vet jag hur pass kristen svensk kultur är. Vår syn på religion som något uteslutande andligt till exempel. Religion ska vara en hjärtesak. Denna syn är väldigt kristen. Få muslimer tänker så. Det beror på skillnaden mellan Muhammed, islams grundare, och Kristus, kristendomens grundare. Muhammed ledde arméer och styrde ett rike, Kristus var en förkunnare som led och dog på ett kors.

I islamiska texter skiljer man inte på religiös lag och sekulär lag. Om religionen förbjuder något, om något är haram, så är det förbjudet för alla, inte bara för de troende. Det är bland annat av den anledningen vi ser islamiska protester mot Muhammedbilder. Det finns tydliga, islamiska texter som förbjuder att man gör bilder av levande varelser, och också texter som förbjuder att man framställer Muhammed på ett vanvördigt sätt.

Bildförbudet är som sagt tydligt i islamiska texter. Det är därför det inte finns en lika rik konsttradition i islamvärlden som i väst. Men man kan hitta en del konst, även bilder av levande varelser, och till och med Muhammedbilder! När fotografiet kom blev det svårt att upprätthålla bildförbudet, idag är de flesta lärda muslimer överens om att det går an med fotografier.

När det kommer till skulpturer råder ett mycket strängt förbud. Skulpturer förknippas med avgudadyrkan och Muhammed själv befallde att de skulle förstöras. Vi ser att militanta, fundamentalistiska grupper som Islamiska Staten och Al-Qaida i Muhammeds efterföljd förstör alla skulpturer de kan hitta. Men trots detta har det rests statyer i islamiska länder. Det är dock stor skillnad mellan en europeisk stad med dess myller av statyer på gator och torg, broar och fasader, och en stad i ett islamiskt land med en enskild staty här och där, ofta resta av mer sekulärt orienterade nationalister på 1900-talet. En skulptör kan aldrig bli erkänd som en rättrogen muslim och vinna respekt i moskéerna.

Den svenske konstnären Ivan Aguéli konverterade till islam i slutet av 1800-talet. Påverkad av romantiska föreställningar om Orienten flyttade han till Egypten. Han var tvungen att sluta måla för att bli accepterad som riktig muslim. Med tiden, efter 1910, började dock Aguéli längta tillbaka till måleriet. Det var dock inte helt ofarligt att vara ute och måla. I ett brev berättar han hur han blev attackerad av fanatiker: ”När jag åker ut till en by och sätter upp mitt staffli och mitt provisoriska parasoll, blir jag trakasserad utan orsak. Pengar, målargrejorna – de bara tar sakerna!”

Aguéli får anställa en vakt för att skydda sig. Efter att ha blivit misshandlad av uppretade muslimer, skriver han:

”Det är nog av vidskepelse som de handlat. De se att jag är ensam ute o. sysslar med saker som de ej förstå o. som de ej ha sett förut. De inbilla sig alla möjliga galenskaper, o. ingenting i världen kan få dem att taga reson. Om jag ej kan få myndigheterna på min sida så är det rakt ingenting att göra. De hava blivit upphetsade av någon fanatiker, som ingen kan få reda på. Liknande saker hända ofta, o. det kunde ha gått mycket värre.”

I ett brev till modern i juni 1914 berättar han om sina svårigheter:

”Jag vill nu sända på en höft de få tavlor jag har, möjligen någon av dessa behaga, ehuru jag så gärna velat sända något präktigt härifrån. Men då jag ej kan sätta mig ute, utan att packet kommer o. kör bort mig med stenar o. påkar. Det är inte en eller två, men flere dussin. o. polisen säger ingenting.”

Tidigare hade Aguéli i många år arbetat för ett närmande mellan islam och väst. I tidningen Il commercio italiano i april 1903 hade Aguéli utropat att det var tid att ”göra slut på legenden om den muselmanska fanatismen”. Men efter ett tjugotal års erfarenhet av islam och muslimer var han alltså tvungen att erkänna att den islamiska fanatismen inte var en legend. Han blev själv drabbad.

Även i våra dagar vore det omöjligt för en västerländsk konstnär att ströva omkring på landsbygden i länder med traditionell muslimsk befolkning som Jemen, Pakistan, Afghanistan eller Egypten med sitt staffli och sina penslar och sätta sig ner någonstans och måla porträtt av byborna. Dels finns det ett hat mot väst och dels en syn på konsten som en hädisk verksamhet.

Aguéli förstod att det fanns en skillnad mellan västerländsk kultur och islam. Han blev muslim och försökte på olika sätt överbrygga skillnaderna, men insåg att det inte gick. Så småningom valde han att följa sitt målarkall, trots det islamiska förbudet, och i de sista breven uttrycker han sig allt mer kärleksfullt om sitt hemland. Han kom dock aldrig hem utan dog i Spanien, överkörd av ett tåg, i oktober 1917.

Porträtt av Fritz Lindström 1898

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Framtidsstaden: fortsatt massinvandring eller integration?

framtidsstadenVi har facit i hand. Vi vet hur det kommer att gå. Den ansvarslösa invandringspolitiken och mångkulturalismen har inte skapat en färggrann idyll utan Rosengård i Malmö. Och mer av samma politik kommer att skapa fler Rosengård. Det är budskapet i Lars Åbergs nya bok ”Framtidsstaden – Om Sverige i morgon blir som Malmö i dag, hur blir Sverige då?” (Karneval förlag, 2017).

Journalisten och författaren Lars Åberg har bott i Malmö i nästan sextio år. Han kan sin stad. Med honom som guide får läsaren ge sig ut på en vandring genom ett landskap som förötts av mångkulturens härjningar. Våldet, rädslan, drogerna, främlingskapet, kvinnoförtrycket och den islamiska fundamentalismen.

En gång trodde man att invandrarna från Afrika och Mellanöstern skulle påverkas av det svenska samhället, ja, de skulle utan att bli tillsagda växa in i den svenska kulturella gemenskapen och anamma våra värderingar.

I dag vet vi att det inte går till på det sättet. Det är Sverige som förändras och blir mer likt invandrarnas hemländer i Afrika och Mellanöstern.

Åberg intervjuar en socialsekreterare som säger: ”Resten av Malmö håller på att bli som Rosengård.” Ja, och resten av Sverige håller på att bli som Malmö.

Det har självklart att göra med volymerna, och det antyder också Åberg i sin bok. Under 2015 sökte 163 000 personer asyl i Sverige. Ju större antal invandrare som vi tar emot från väldigt annorlunda kulturer, desto svårare blir det att integrera dem. I stället bildas parallella samhällen med egna normer. Inte så sällan innebär dessa normer att ”svenskhet” är något icke-önskvärt och ”svenskarna” är de andra. Barn till invandrare, födda här, talar dålig svenska.

Det har också att göra med myndigheternas förståelse av ”integration”. Det betyder inte, som de flesta tror, att invandrare ska försvenskas, utan att svenskar och invandrare ska påverka varandra. I denna otydlighet och kravlöshet kan stolta invandrarkulturer och chauvinistisk islam hävda sig medan den ”snälla” svenska majoritetskulturen trängs undan.

”Vad betyder mångkultur?” frågar Åberg. ”I praktiken alldeles för få möten och alldeles för många parallella småfurstendömen. När etnicitet tillåts bli en definierande faktor skapas gettomänniskor”.

Åberg visar hur rasism mot svenskar breder ut sig i Malmö, en rasism som förmodligen gör det lättare att bryta mot svenska lagar och missbruka välfärden. Han berättar om invandrare som hotar socialsekreterare om de inte får bidrag. Och hur man låtsas skilja sig för att få en ny lägenhet som man kan hyra ut i andra hand. Stenkastning mot polisen. Om man inte känner sig som svensk, inte vill kalla sig svensk, och kanske till och med ser ner på svenskar, varför bry sig om Sverige?

Åberg konstaterar att det innebär ”en särskild prövning” att Sverige som mottagarland värderingsmässigt ligger på längst avstånd från länder vars medborgare vi tar emot. ”Sverige borde i det avseendet vara det sämsta landet att flytta till för dem från just de här länderna – såvida det inte är värderingarna här som de är ute efter.”

Hade det varit svenska värderingar som lockade asylsökarna från Afrika och Mellanöstern hade vi inte haft några integrationsproblem, inget hedersförtryck och ingen islamisk fundamentalism. Det är lätt att se att det är andra saker som gör att asylsökare väljer att ta sig just hit.

Jag var muslim i många år och besökte flera moskéer i Sverige. Syftet med moskéerna är inte att anpassa islam till svenska värderingar utan dels att bevara islam i ”oförstörd” form och dels att sprida islam till svenskar, det vill säga mission. I samtliga moskéer dominerar uppfattningen att islamiska värderingar är bättre än svenska och förhoppningen är att Sverige ska bli islamiskt.

Åberg intervjuar Christian Fernandez, docent i statsvetenskap vid Malmö högskola som forskar om migration, medborgarfrågor och skolpolitik. Han fångar dilemmat. ”Ska vi ha en generös flyktingpolitik eller en fantastisk integrationspolitik?” frågar han och svarar ”Jag tror inte vi kan få båda.” Exakt så är det. För att det ska fungera måste volymerna ner och mångkulturtänket skrotas.

År 2003, då 31 000 personer sökte asyl i Sverige, beskrev Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Anders Westerberg ökningen som ”en farlig utveckling” och ”ett hot mot själva asylinstrumentet som ju vilar på ett förtroende från befolkningen”. Idag är det förtroendet borta och det enda riktiga är att införa asylstopp för att undvika att samhället går sönder. Allt fler svenskar förstår också att vi kan hjälpa fler flyktingar för mindre pengar i närområdet.

Om vi inte inför asylstopp och en mer bestämd integrationspolitik, ja, jag menar assimilation, så kommer vi att få se en stridare ström av ”internflyktingar”, människor som flyr från invandrartäta områden som Rosengård och Rinkeby till trygga områden präglad av svensk kultur. Det sker redan.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Blonda sexslavar mest eftertraktade

blond-slav-1Det förtrollade svärdet är en serie tecknad av Bengt-Olof Wennerberg, även kallad Bowen. Den publicerades i Vecko-Revyn på 40- och 50-talet som en del i en följetong med berättelser ur Tusen och en natt. Bowens förmodligen mest spridda verk är annars vikingaskeppet på Explorer Vodka-flaskan.

Berättelsen börjar när en fiskare hittar en kista i havet. Kistan innehåller en liten pojke. Eftersom fiskaren är barnlös adopterar han pojken och ger honom namnet Hassan. Men efter att fadern drunknat i en storm blir han utkörd av den elaka adoptivmodern. Hassan ger sig iväg på äventyr och hittar ett förtrollat svärd.

I en scen möter han några slavhandlare som satt upp ett läger i en glänta i skogen. ”Det är nog synd om de stackars slavarna”, tänker Hassan. ”Men jag kan ingenting göra! Lagen tillåter ju slavhandel och jag är ensam och dom är många.”

Det står i inte vilken lag som åsyftas, men man förstår att det är den islamiska lagen. För berättelsen utspelar sig i ett islamiskt land. Och det är helt riktigt. Den islamiska lagen tillåter slavhandel. Det står tydligt utskrivet i Koranen, i profeten Muhammeds yttranden och i de lärdes böcker.

Bland slavarna får sedan Hassan syn på något han aldrig sett förr – en ung kvinna med ”hår som guld”. En av slavhandlarna ser lystet på den blonda flickan. När hon ska gå in bland träden för att be sin aftonbön – hon är kristen, förstår man – kastar han sig över henne.

Hassan, som är en god ung man, ingriper. Och med sitt förtrollade svärd lyckas han besegra slavhandlarna och befria slavarna.

Denna scen i Bowens serieberättelse bygger på verkliga förhållanden. Det var verkligen så att de muslimska slavhandlarna särskilt uppskattade vita, blonda flickor. Jag läste nyligen en bok om Spanien under islamiskt styre, The Myth of the Andalusian Paradise från 2016. Den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera slår hål på myten om Andalusien, det islamiska Spanien, som en mångkulturell idyll. Det var snarare ett slavsamhälle där kristna levde under förnedrande förhållanden.

Den katolske debattören Mikael Karlendal recenserade nyligen Fernández-Moreras bok på sin blogg (24 februari 2017). Den islamiska erövringen av Spanien var en del av islams heliga krig eller jihad som påbörjades av profeten Muhammed:

”Nu plundrades dessa områden systematiskt. Kyrkor förstördes eller omvandlades till moskéer. De kristna invånarna som inte dödades eller konverterade till islam gjordes antingen till slavar (kvinnorna till sexslavar) eller till dhimmis, vilket innebär att de blev tvingade att betala en särskild skatt – jizya -för att bli ’beskyddade’. Alltså, ungefär samma sak som när kriminella gäng i vår tid utpressar olika företagare att betala pengar i utbyte mot att inte bli rånade eller få sina butiker förstörda. Denna jizya var och är något som är stadgat enligt islamisk lag och det syftar till förödmjuka de underkuvade kristna och att ge god inkomst åt det islamiska väldet.”

blond-slav-2

I boken kan man läsa att Spanien efter den islamiska erövringen blev ett centrum för handel med sexslavar. Vissa av flickorna var barn som såldes till harem för att utnyttjas. Men även små pojkar var omtyckta. Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende. Vita slavinnor, särskilt blonda, var mest eftertraktade och kostade mest, förklarar Fernández-Morera (s. 158). De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder, och från de kristna delarna av Spanien. Slavhandlarna brukade behandla icke-vita slavar med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.

Och denna lust efter blonda flickor finns kvar än idag. Den jesidiska flickan Nadia Murad rövades bort av jihadgruppen Islamiska Staten (IS) i Irak. Hon hölls som sexslav i enlighet med profeten Muhammeds lagar. Nadia lyckades fly och i en intervju berättade hon att jihadmännen särskilt eftertraktade vita, blonda och blåögda flickor.

I en berättelse om profeten Muhammed frågar han en av sina följeslagare, Jadd bin Qays: ”Vill du ha de gula döttrarna?” Med detta ord, på arabiska ”Banu al-Asfar” menade han de blonda flickorna i det östromerska riket. Det var Muhammeds sätt att locka honom att ansluta sig till jihad mot de kristna grekerna. Som lön skulle han få sexslavar i detta liv, och om han stupade, 72 jungfrur i paradiset.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).