Från Omar till Råbock

Efternamnet Omar fick jag av min styvfar. Min riktige far hette Badiee och kom från Iran. Jag har haft väldigt lite kontakt med min riktige far och vet nästan ingenting om hans släkt, så det skulle inte kännas rätt att bära hans namn. Jag ville ha ett svenskt namn och har sedan ett tag tillbaka tagit min mors flicknamn, Råbock. Det är ett vackert namn, tycker jag.

Varför ett svenskt namn? För att jag är svensk är den enkla anledningen, och ett svenskt namn berättar för omgivningen vem jag är. Namnet Omar har sin charm. Jag tycker om det och det kommer för svenskar alltid att förknippas med den förbindlige Herr Omar med sin flygande matta i Ture Sventon-berättelserna. Men Omar kommer aldrig att bli svenskt. Inget islamiskt namn kommer någonsin att bli svenskt. Så både jag och mina barn och barnbarn kommer, om de heter Omar, alltid att få frågor.

Vad ska invandrare göra som har två muslimska föräldrar? De kan ju inte ta sin svenska mors eller svenska fars namn. Jag tycker att de, om de vill vara svenskar, antingen ska ta ett nytt svenskt namn eller försvenska sina befintliga namn. Folk har tagit namn genom alla tider. Det är inget konstigt med det. Invandrare som kom till Amerika tog engelska namn, eller amerikaniserade sina namn. Så visar man sin vilja att bli en del av den nya kulturen och nationen. Ett svenskt exempel som jag kommer att tänka på är islamologen Sameh Egyptson. Han kommer från Egypten (koptisk kristen), så det nya svenska efternamnet passar honom bra. Jag har också träffat en syrier i Uppsala som har en far som heter Adel – det betyder rättvisa på arabiska. Han har bytt efternamn till Adelson. Fyndigt!

På nätet finns det några artiklar om invandrare som byter till svenska namn. I Aftonbladet av den 7 mars 2017 kan man läsa om en Mohammed som bytt namn till Sebastian och en annan som Mohammed som bytt namn till Niklas. Den förste Mohammed hade sökt hundratals jobb, utan att få svar:

Jag är utbildad och försöker verkligen, det är inte för att jag inte har kvalifikationer som jag inte får jobben. Nu under tiden som jag har kallat mig för Sebastian har jag märkt skillnaden i folks reaktioner. Det handlar mycket om ett ”vi och dem” och som Sebastian är jag en del av ett ”vi” i Sverige.

Hur mycket av detta som är sant och hur mycket som är vänsterpropaganda är svårt att säga. En grundregel är att aldrig lita helt och fullt på etablissemangsmedier. Dock är det sant att det finns ett vi och ett dom. Och det är inget konstigt med det. Jag tycker att de som anstränger sig att bli en del av vi:et förtjänar beröm och uppmuntran. Ännu mer om de inte bara gör det för att få jobb, utan för att de faktiskt vill bli en del av den svenska kulturen.

Min morfar släktforskade lite grann, så jag vet att namnet Råbock är ett soldatnamn. Den förste i vår släkt med det namnet är soldaten Hans Jonsson Råbock, född i byn Mattmar i Jämtland omkring år 1664. Han var dragon för Tångeråsens by i Offerdal, och även skomakare. I släkten hittar vi också Jon Hansson Råbock, som var född i Bleckåsen och Alsens socken år 1694. Han blev soldat 1715 och togs tillfånga 1718 i Norge. Efter ett års fångenskap kom han tillbaka hem där han försörjde sig som kyrkovaktare. I Frösö dödbok beskrivs han som ”en mycket god kristen, ärlig och redlig samt trofast man”. Både Hans och Jon var alltså karoliner – de tjänade som soldater under kungarna Karl XI och Karl XII.

Vad är en råbock? En råbock är ett rådjur av hankön. Söker man på ordet på Litteraturbanken hittar man framför allt jakthistorier som i Almqvists roman Herrarne på Ekolsund (1847) eller Victoria Benedictssons Efterskörd (1890).

Följande stycken är hämtade ur Herrarne på Ekolsund:

Efter en liten stund fick von Drachenmilch öga på tvenne personer i grönt hoflivrée. Han störtade fram och utbrast med ett anskri: ”Konungen är utrest och jagar! Gott im Himmel!” En af de begge männen, som verkligen tillhörde hofvets jägeristat, närmade sig fänriken, hvilken han personligen kände, gjorde militärisk honnör och svarade: Hans majestät har nyss fått sigte på en skön råbock och förföljer honom.

Pouffardin vände sig till de öfrige och sade med hög stämma: ”påminnen er nu er pligt, mina hofjunkare! jag upprepar hvad jag sagt: jag vill hafva bal i afton efter jagten. Jag vill dervid göra min nya hofjägmästare – så vida han i dag visar sig skicklig, och fäller den råbock, jag ombetrott honom att hemta hem åt mig ur skogens rike – den utmärkelsen, att få dansa menuett med den skönaste af våra damer.”

Och i Victoria Benedictssons roman Efterskörd hittade jag detta stycke:

Som sexton års pojke hade han nemligen deltagit i en rådjursjagt, som lemnat efter sig ett minne för lifvet. Och dock hade jagten från jägaresynpunkt varit helt lyckosam; han hade skjutit en stor och vacker råbock. Men det döende djurets stumma förebråelse hade han aldrig kunnat glömma – hur det reste sig upp emot honom medan stora, klara tårar runno nedför den raggigt glänsande nosen – den skrämda blicken i de glänsande bruna ögonen, oskyldiga som en ung flickas eller ett barns, och med den stumma anklagelsen: ”Hvad ondt hade jag gjort dig”.

Ordet råbock förekommer också i Karl XII:s bibel, Biblia, Thet är All then Heliga Skrift På Swensko, i Höga visan, andra kapitlet, nionde versen:

Min wän är lijk enom råbock eller vngom hiort: sij han står baak wår wägg och seer genom fenstret och gluggar genom gallret.

I 1917 års översättning står det gasell i stället:

Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.

Råbocken skildras i en kort prosadikt, ”Septemberromans”, av Vilhelm Ekelund:

Nu blev skogen tom. Nu blev det så underligt svalt, så ensamt tyst. Vad ser jag om en morgon! På vackra planen, där förr var sommarns skratt och lekar – en råbock, hög , lyssnande, orörlig: medan tätt kring hornens spetsar i kyligt-bleka, rhenvins-klarbleka luften en fjäril fladdrar sakta.

Namnet Råbock förekommer också bland engelsktalande: Roebuck. Jag hittade en man med samma namn som min egen morfar, John Roebuck. Min morfar hette John Råbock och föddes 1920 i byn Bleckåsen. Engelsmannen Roebuck föddes 1718 i Sheffield och dog 1794. Han ska ha varit en betydelsefull uppfinnare. Jag vet inte mer än vad som står i Wikipediaartikeln.

Här är en målning av Bruno Liljefors: ”Rådjur i sommargrönska” (1925).

Ett antal vänsternissar på nätet har gjort sig lustiga över namnet Råbock. Man kan fråga sig om de på samma sätt skulle göra narr av en svensk konvertit till islam som bytt namn till Mohammed? Nej, då heter det att man är islamofobisk eller åtminstone okänslig och vanvördig mot andra kulturer. Men det motsatta går alltså an. Ständigt denna osunda oikofobi, detta förakt för den egna kulturen, för det svenska. Ändå är det hit så många vill komma från hela världen.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008

Annonser

Rolig bordsvisa

Här är en rolig bordsvisa, som passar bra när du är klädd i högtidsdräkt. Och ännu bättre om det är vår.

Ordenskapitlet

Hemliga riter,
sprit, flera liter.
Nu skall du vigas in i vår sekt.
Blodiga offer,
otäcka stoffer,
ordnar uppå suspekt högtidsdräkt.
Var orden har väl sin ritual,
flertalet har dock gjort detta val,
blanda din rit
med rikligt med sprit
så orgien blir total.

Melodi efter ”Vårvindar friska” med text av Julia Nyberg (1785-1854). Lyssna här

Massinvandringen förvandlar Sverige

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden, inspelat 5 juni, pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist och författare. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangets medier. Än idag insisterar till exempel journalister på att skriva ”flyktingar” i stället för ”asylsökare”.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappat är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I tre artiklar på sajten Det Goda Samhället har Sandelin fortsatt att belysa invandringsfrågan. I ”Sveriges stora demografiska förändring” (24/5) visar han hur Sverige genomgår en extrem befolkningsförändring. Och att detta har kunnat ske utan att debatteras ordentligt. 2017 beviljade Sverige 3,5 gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande – drygt 36 000 – som övriga Norden gjorde tillsammans.

I ”Sveriges stora demografiska förändring, del 2″ (29/5) redovisar Sandelin statistik som visar att 25 procent av männen i brottsaktiv ålder är födda utomlands. Det är förmodligen ännu fler, förklarar han, eftersom många nyanlända ännu inte har folkbokförts av SCB.

I krönikan ”Radikaliseringen” (3/6) berättar Sandelin om ett mejl som skakat om honom. Det kom från en tidigare kollega till honom inom socialtjänsten som han jobbade tillsammans med på en socialbyrå i en stockholmsförort på 70-talet. Hon känner sig inte längre trygg i Det Nya Sverige.

Lyssna på podden nedan!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Nationaldagen

Idag är det Sveriges nationaldag, även känd som Svenska flaggans dag. Man blir påmind om att ett land, trots den påbjudna mångkulturen, bara kan ha en nationaldag. Och en flagga. Flaggdag i Sverige betyder att man hissar den svenska flaggan, inte vilken flagga som helst. När mångkulturen infördes 1975, stod det så här i propositionen som antogs av riksdagen:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Men invandrarna kan inte välja nationaldag eller flagga. Så deras hemländers kultur är inte jämlika med den svenska. Och ska inte heller vara det. Enligt språklagen från 2009 är svenska huvudspråk i Sverige. Språk är en viktig del av en kultur. Eftersom det svenska språket är huvudspråk, så kan man inte säga att den svenska kulturen jämlik med den somaliska, den kurdiska och den afghanska kulturen i Sverige. Svenskan är privilegierad. Och så ska det vara.

Mångkulturpropositionen från 1975 är ogenomtänkt och ogenomförbar. Det är dags att riva och kasta den i papperskorgen. För jämlikhet mellan kulturer i en nation är en omöjlighet. Ett nation har en kultur som definierar den, som ger den dess identitet. Den svenska flaggan uppstod i den svenska kulturen och är hela nationens flagga. Det svenska språket uppstod i den svenska kulturen och är hela nationens språk. På nationaldagen firar vi händelser som skedde innan det fanns kurder, somalier, afghaner och syrier i Sverige.

Även om vi skulle vilja, så kan vi inte fira alla världens kulturer lika mycket på nationaldagen. Jag tycker därför att man ska lägga ner alla sådana ambitioner. På nationaldagen ska vi bara ha svensk kultur, inget annat. Invandrarnas kulturer firas ändå – i hemländerna. När du reser till andra länder vill du uppleva det som är speciellt i dessa länder. I Sverige ska vi främja, vårda och visa upp det som är speciellt svenskt. Då bidrar vi till mångfalden i världen.

Invandrarna som kommer hit, de kommer någonstans ifrån. De har ett hemland. Men om Sverige skulle sluta vara Sverige och förvandlas till Arabistan, då har svenskarna inget hem längre. Nu har arabiskan blivit det näst största modersmålet i Sverige. Det är inte bra. För då blir Sverige mer arabiskt och mindre svenskt. Det gör att människor med svensk kultur känner sig mindre hemma i sitt eget hemland. Människor med svensk kultur känner sig inte hemma i Rinkeby. De vill inte bo där. Det spelar ingen roll att det ligger i Sverige. Hur blir det om hela Sverige blir ett stort Rinkeby?

Livet handlar om mer än pengar. Man kan vara fattig, men ändå lycklig. Man kan vara rik och olycklig. Nu vet alla att massinvandringen är en ren förlustaffär. Men massinvandring från Afrika och Mellanöstern hade inte varit bra, även om den gett oss mer pengar. För den förvandlar som sagt vårt land till något annat. Vår miljö påverkar oss. En betongkloss mitt i Gamla stan skulle förstöra miljön. Den passar inte in. Och böneutrop passar inte in i svenska städer. Kyrkklockor passar in alldeles utmärkt.

Jag skriver massinvandring, inte invandring. Hade invandringen hållits på en rimlig nivå, hade det kunnat fungera. Men nu har det gått för långt. Vi kan inte ge fler människor från andra sidan jorden asyl. De får ta sig till sina grannländer. Vi kan hjälpa fler flyktingar för mindre pengar om vi lägger ner asylindustrin i Sverige.

Sveriges flagga säger något om Sverige. Det gyllene korset visar att vi är en nation med en kristen tradition. Inte islamisk, utan kristen. Islam har aldrig haft någonting med Sverige att göra. Enligt en legend såg Sankt Erik det gyllene korset på den blå himlen när han landsteg i Finland under det första svenska korståget år 1157. Han såg detta som ett tecken och gjorde det till sin flagga. Det betyder inte att du måste vara troende kristen för att vara svensk. Jag är själv ateist. Men det betyder att kyrkklockor inte kan jämställas med islamiska böneutrop.

Tänk på allt vackert och gott som vi uppskattar i den svenska kulturen som inte hade existerat om vi hade varit muslimer. Bellmans visor… de hade inte varit möjliga. Anders Zorns målningar. Alla psalmer…

Nationaldagen 2018 ser ut att bli en av de mest firade någonsin. Jag har ingen statistik på det. Det är bara det intryck jag får av att följa sociala medier. Det blir en bra förfest inför valet den 9 september då jag tror den misslyckade mångkulturalismen kommer att lida nederlag.

Bilden är hämtad ur Sörgården. Första skolåret (1912) av Anna Maria Roos.

Tommy Robinson – de utsattas röst

Det finns en rad i John Lennons låt ”Working Class Hero” från 1970 som säger något om hur etablissemanget behandlar den folkliga oppositionen: ”They hate if you’re clever and despise a fool”. De vill gärna framställa oppositionen som korkad – de sär skrivande svärjevännerna. Men om man är smart, om man vet vad man pratar om, då svarar etablissemanget med iskallt hat och slår ned på en med full kraft. Det var vad som hände den engelske oppositionsledaren Tommy Robinson.

I augusti 2009 var Tommy med och grundade English Defence League (EDL) i Luton, staden där han växt upp. EDL anordnade manifestationer i syfte att motverka islamisk fundamentalism. Gruppen bestod till stor del av fotbollsfans som kunde bli stökiga.

Det var tufft i Luton. När Tommy var tonåring blev han bespottad, kallad ”vit gris” och misshandlad av ett gäng med muslimsk bakgrund. Och det har bara blivit sämre sedan dess. I mars 2009 firade man brittiska soldater som kommit hem från Afghanistan. Men muslimska fundamentalister förstörde festligheterna genom att bua och spotta på soldaterna.

Det var denna händelse som ledde Tommy till att grunda The United People of Luton, som senare växte till att bli EDL. Tidigare hade det till och med förekommit jihadrekrytering i staden. Man värvade unga muslimska män till att åka till Afghanistan och ansluta sig till talibanerna – för att döda brittiska soldater. Så delad var staden: medan vissa firade soldaterna, såg andra dem som fiender och ville mörda dem.

Tommy var en arbetargrabb som upplevt mångkulturens och massinvandringens baksidor. Han pratade om de erfarenheter som etablissemanget inte vill låtsas om. De vill skryta med sin godhet och humanism med vackra fraser samtidigt som de vanliga människorna får betala priset. Det är deras döttrar som blir våldtagna, deras skolor som förfaller och deras kvarter som faller sönder i etniska konflikter, shariarättvisa och gängkrig.

Resurserna är ändliga och när staten, vare sig det handlar om Storbritannien eller Sverige, använder skattepengar till massinvandringen, så får andra mindre. Vård, omsorg och skola blir lidande. Man får ta av pensionerna och A-kassan. Det är helt enkelt så att massinvandring betyder att välfärdsstaten nedmonteras. De som betalar för etablissemangets godhetssignalerande är de mest utsatta i den inhemska befolkningen. Det är också dessa, som Tommy, som måste leva i de allt mer mångkulturella och islamiserade stadsdelarna. Det behöver inte de som har pengar.

När människorna i dessa mångkulturella och islamiserade utanförskapsområden, de som lever i den värld som etablissemanget har skapat, höjer sin röster och klagar, då stämplas de som rasister och idioter. Men Tommy kunde inte tystas på det gamla vanliga sättet. Han var för smart. Han läste på om islam och utvecklades till vad den italienske marxisten Gramsci beskrev som ”en organisk intellektuell”.

Gramsci ville undersöka hur det kom sig att de lägre klasserna tänkte som överklassen, trots att det enligt honom inte låg i deras intresse. Han menade att svaret låg i de intellektuella. Dessa bestämde hur man skulle tänka och de tillhörde de högre klasserna. Därför, menade Gramsci, behöver de lägre klasserna sina egna intellektuella som tillhör folket – organiska intellektuella.

Tommy gick från att vara protestledare ute på gatorna med EDL till att bli författare och medborgarjournalist. Han rapporterade om islamister och jihadister, om sharia och om så kallade ”grooming gangs”, gäng med invandrarbakgrund som våldtog och torterade vita flickor. År 2016 publicerade Tommy en självbiografi med titeln Enemy of the State där han berättade om sitt liv, sina tankar och sina uppoffringar. Han berättade om hur det kändes att vara en andra klassens medborgare i sitt eget land. Han har blivit de utsattas röst.

Nu har Tommy, statens fiende, kastats i fängelse. Etablissemanget, som inte vill ta ansvar och inte tål riktig kritik, har länge försökt komma åt honom. De fick sin anledning den 25 maj när Tommy filmade åtalade gruppvåldtäktsmän utanför en domstol i Leeds. Enligt Tommy handlade fallet om män med muslimsk invandrarbakgrund som förgripit sig på vita flickor, vissa så unga som elva år.

Tommy riskerar att mördas av muslimska fundamentalister i fängelset. Han har attackerats förut vid ett flertal tillfällen. I mars 2016 blev han misshandlad i sin hemstad Luton. En person med kritiska åsikter om islamisk fundamentalism är inte trygg där. Det är en stad som islamiseras snabbt och den inhemska, engelska kulturen trängs undan. Det var där som Taimour Abdulwahab, jihadisten som sprängde sig i Stockholm 11 december 2001, ska ha blivit radikaliserad.

Efter att Tommy blev gripen samlades många av hans fans för att protestera utanför premiärminister Theresa Mays residens på Downing Street. Han är väldigt omtyckt. Bland vanliga britter är det islamiseringen man oroar sig över, medan man inom etablissemanget pratar om ”islamofobi”. Det är terrorattacker som den mot tjejkonserten i Manchester 22 maj 2017 som väcker fasa, inte att någon förtvivlad eller arg människa skrivit något ”kränkande” på Facebook. Klyftan mellan etablissemanget och vanliga människor är djup och riskerar att leda till allvarliga konflikter.

I scenerna utanför Downing Street, i vreden och vanmakten hos de som samlats för att protestera, kan man få en aning om ett skrämmande, framtida scenario. Islamiseringen provocerar fram reaktioner, vilket leder till att etablissemanget slår ner hårt, vilket i sin tur leder till protester som sprider sig. Detta kan snabbt urarta i våldsamheter. Missnöjet med islamiseringen och massinvandringen, som aldrig har haft folkligt stöd, är redan stort. Man kan bara hoppas att etablissemanget ska besinna sig och välja en rimligare väg.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Civilisation och barbari

Är alla kulturer lika bra? Enligt nyvänstern är man ”kulturrasist” om man anser att vissa kulturer är sämre än andra. Kulturer är föränderliga och för att få en kultur att förändras i en viss riktning krävs kritik. Det är denna kritik som nyvänstern hindrar genom sin föreställning om ”kulturrasism”. Det finns därför fog att beskriva denna vänster som regressiv, eftersom den paradoxalt främjar förtryck i toleransens och antirasismens namn. Det finns stunder då den bättre kultur står mot en sämre, civilisation mot barbari. I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar från 1873 skildras ett sådant möte. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta.

Hjälten, Phileas Fogg, är en engelsk gentleman och medlem av Framstegsklubben. Han slår vad med de andra klubbmedlemmarna om att kunna resa runt jorden på 80 dagar, något som var otänkbart på den tiden. Med sig tar han sin ny nytillträdde franske betjänt Jean Passepartout.

I en svensk, förkortad version av romanen, utgiven i serien Barnbiblioteket Saga 1935 beskrivs Fogg så här:

”Fileas Fogg såg ut att vara en fyrtio års man, hade fina och ädla anletsdrag, var reslig till växten och axelbred. Han hade ljust hår och ljusa polisonger, hög panna utan rynkor, blek hy och vita tänder. Kort sagt: en fulländad engelsk gentleman.”

Boken är fint illustrerad av Edvard Forsström (1854-1934), förmodligen mest känd som politisk skämttecknare. Han publicerade sina teckningar i bland annat tidningarna Söndags-Nisse och Puck.

På sin jordenruntresa får Fogg vara med om olika äventyr – och kulturkrockar. Det är i en episod i Indien som mötet mellan civilisation och barbari blir som tydligast. Där blir han och hans franske följeslagare vittnen till en hemsk sed – änkebränning. Prinsessan Aouda har drogats med opium och ska brännas på bål. Fogg kunde ha lämnat henne åt sitt öde under förevändningen att ”så gör man i Indien”. Men det gör han inte, han räddar Aouda! Phileas Fogg var med andra ord ingen kulturrelativist.

Resesällskapet rider genom djungeln på elefanten Kioni när de får höra konstiga ljud. Elefanten visar tecken på oro och tvärstannar: ”Det lät som sång av människoröster och klang av mässingsinstrument.”

Det visar sig vara en procession av indiska präster och fakirer. Resesällskapet gömmer sig i växtligheten för att undgå upptäckt.

”Främst kommo prästerna, klädda i huvudbonader av samma form som våra biskopsmössor och långa, broderade mantlar. Efter dem följde män, kvinnor och barn, vilka uppstämde ett slags begravningssång, som emellanåt avbröts av slag på cymbaler och tam-tam, en skiva av tunn metall. Sedan kom en vagn med stora hjul, vilkas ekrar och lötar voro formade som ett flätverk av ormar, och överst på denna vagn, som drogs av två par rikt utstyrda zebu eller oxar med fettpuckel över bogen, tronade en vederstygglig bildstod med fyra armar, stirrande ögon, tovigt hår, tunga, som hängde långt ut ur munnen, tjocka läppar, som voro målade blodiga med betel eller saften av arekapalmens blad. Kring bildstodens hals slingrade sig ett halsband av dödskallar, om dess midja en gördel av avhuggna händer. Den stod upprätt på en kullslagen, huvudlös jätte.”

En överste i sällskapet känner igen bildstoden. Det är Kali, dödens och kärlekens gudinna, viskar han och Passerpartout mumlar till svar: ”Det var en faslig kärleksgudinna. Jag har då aldrig sett en hemskare fågelskrämma!”

Från sitt gömställe får de syn på en kvinna:

”Efter fakirerna följde några bramapräster i praktfulla österländska dräkter. De släpade med sig en kvinna, som knappast förmådde stå på benen.”
Och efter henne en furstes lik:

”Tätt efter henne kom en livvakt, väpnad med dragna sablar och långa, i bältet instuckna pistoler med konstnärligt etsade kolvar. Denna livvakt forslade ett lik på en bärstol, liket av en åldring, som ännu efter döden bar en praktfull indisk furstedräkt: pärlbroderad turban, en mantel, invävd med silke och guld, en gördel av kaschmir, glittrande av diamanter, och de utsöktaste vapen, som pläga bäras av en indisk raja.”

De förstår nu att kvinnan, som är änka efter den döde rajan, ska offras. Elefantkusken, som är indier förklarar att offret är ”frivilligt”, något européerna inte köper. Den alltid lika behärskade gentlemannen Fogg undrar hur engelsmännen kan tillåta denna sed:

”Såå? svarade Fogg utan minsta darrning på rösten. Fortlever ännu dessa vilda plägseder i Indien? Har ej engelsmännen kunnat utrota dem?”

Översten förklarade hur det gick för dem som inte ”frivilligt” underkastade sig:

”Om hon inte lät levande bränna sig, skulle hennes lott bli outsägligt beklagansvärd. Mannens släkt skulle raka av hennes lockar, kasta några nävar ris till henne, knuffa och misshandla henne, ja, betrakta henne som ett orent djur, och slutligen skulle hon få dö i en vrå som en skabbig hund. Också är det kanske oftare fruktan för denna fasansfulla framtid, som driver de arma änkorna upp på bålet, än någon saknad efter den avlidne eller religiöst svärmeri. Någon gång är emellertid ett sådant offer alldeles frivilligt, så att ej ens regeringens kraftiga ingripande förmår hindra det.”

Vem var kvinnan?

”Hennes namn var Aoda. Vida bekant för sin skönhet, var hon dotter till en rik parsisk köpman i Bombay. I denna stad hade hon erhållit en fullkomligt engelsk uppfostran, och man skulle kunnat tro, att hon var av europeisk härkomst, när man tog hänsyn till hennes sätt att föra sig och hennes kunskaper. Hennes föräldrar dogo, och så blev hon gift med den gamle rajan i Bundelkund. Efter tre månaders äktenskap blev hon änka. Då hon väl kände den lott, som väntade henne, tog hon till flykten men greps genast. Som rajans släkt hade fördel av hennes död, var hennes dom utan vidare fälld, och nu syntes ingen möjlighet för henne att undgå döden.”

Aouda fördes till ett tempel där hon skulle brännas på bål. Fogg är redo att gå till anfall för att rädda henne. De andra får hålla fast honom för att han inte ska rusa iväg. I stället kommer Passerpartout på en idé – de ska utnyttja prästernas vidskeplighet. Han satte på sig en turban och klättrade upp på bålet. Där reste han sig upp som ett spöke! Indierna slogs av skräck – de trodde att den gamle rajan gick igen. Passerpartout lyfte Aouda i sina armar och steg ner från bålet genom virvlar av rök.

Den här historien är inte gripen ur luften. Änkebränning förekom och engelsmännen var faktiskt så okänsliga och hindufobiska att de förbjöd seden. Charles Napier, brittisk befälhavare i Indien, uttalade följande berömda ord:

”Be it so. This burning of widows is your custom; prepare the funeral pile. But my nation has also a custom. When men burn women alive we hang them, and confiscate all their property. My carpenters shall therefore erect gibbets on which to hang all concerned when the widow is consumed. Let us all act according to national customs.”

Charles Napier såg klart och tydligt skillnaden mellan civilisation och barbari och tänkte inte låta kvinnor brännas på bål i toleransens och öppenhetens namn. Tyvärr är våra makthavare inte lika klartänkta och principfasta, vilket gjort att barbariska sedvänjor som kvinnlig omskärelse, hedersmord, månggifte och burka spridit sig i Sverige som en följd av massinvandringen och mångkulturalismen.

Exemplet med hur engelsmännen avskaffade änkebränning visar också att det brittiska imperiet bidrog mycket till andra kulturers utveckling. Man avskaffade till exempel slaveriet, bekämpade sjukdomar, byggde järnvägar och inrättade skolor och universitet. Man påminns om scenen i Monty Pythons film Life of Brian där en motståndsledare i Judeen ställer den retoriska frågan: ”Vad har romarna någonsin gjort för oss?” Motståndsmännen uppfattar frågan bokstavligt och en efter en börjar de räkna upp olika bra saker som romarna kommit med. Till slut tappar motståndsledaren Reggie tålamodet.

I romanen tar Fogg med sig Aouda till England där är hon kan leva i trygghet. Men för de kvinnor som idag flyttar till väst är situationen annorlunda. Massinvandringen, islamiseringen och mångkulturalismen har skapat enklaver där förtrycket kan fortsätta. Flickor kastas från balkonger medans den regressiva vänstern tittar åt ett annat håll. Människor som lämnat islam förföljs och kan inte leva normala liv. Yttrandefriheten, som ju är en förutsättning för den kritik som stimulerar kulturers utveckling, hotas av jihadisternas våld och ett vänsteretablissemang som kallar kritiker ”rasister” och ”islamofober”. En man som Fogg hade inte haft det lätt.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Svenska staten betalar för att få pisk

I ett nytt avsnitt av min podd ”Tankar från framtiden” (inspelat 17/5) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau.

Den svenska staten betalar en organisation, en NGO kallad Svenska FN-förbundet, för att lägga fram en rapport om hur rasistiska vi är. Denna rapport skickas till Förenta Nationernas ”Committee on the Elimination of Racial Discrimination” som använder den för att anklaga den svenska staten för rasism. Dessa anklagelser används sedan av staten som underlag för att kasta ännu mer skattepengar på åtgärder mot rasism.

Varför gör man så här? Jo, för så kan politikerna kan skaffa sig mer makt och det välfärdsindustriella komplexet kan öka sin omsättning. Om du invänder är du förmodligen rasist.

Läs Engellaus artikel på Det Goda Samhället ”Kanske det mest stötande jag råkat på” (16/5 2018)

En annan skattefinansierad organisation, Svenska institutet, administrerar ett Twitterkonto som sprider fake news om att köttbullarna egentligen inte är svenska, utan kommer från Turkiet.

I slutet av podden pratar vi om att ta det röda pillret.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)