Ärkeängeln Mikael – den förste riddaren

”Den främsta och förnämligaste människan under medeltiden var riddaren. Om riddaren handlar sångerna, visorna, krönikorna på vers och prosa, nästan all diktning. Dikten och konsten behärskades av riddartanken, som uppstod ur kristendomen. Det var kyrkans försök att humanisera krigaren och förvandla honom till en ädel och god människa, som trädde i Fridsfurstens fotspår. Han skulle ställa sitt svärd i kyrkans tjänst och bli en Kristi Legoknekt. Ärkeängeln Mikael var den förste riddaren, Apokalypsens stridsman som besegrar de onda makterna, personifierade i Draken. Han blev riddarnas skyddshelgon och skulpterades och målades i rustning med ett väldigt svärd eller en lång lans. Han var en i hög grad krigisk ängel. Korsriddarna var en jordisk änglaskara, som kämpade om Kristi grav i Jerusalem med ärkeängeln Mikael som överbefälhavare. Änglarna i rustning och med svärd och lans odlade fromheten och alla dygder, de skulle frälsa världen från det onda och det onda var hedningarna, de otrogna, som härskade i den heliga staden.”

Citerat ur Vilhelm Moberg, Min svenska historia, första volymen, 1970, kapitlet ”Om medeltidens människor”.

Annonser

En grym april

Idag börjar årets fjärde månad då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades av samma anledning april förr gräsmånad eller grödemånad.

Månadens första dag får man narras: April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!. Man kan undra varifrån den seden kommer. Det är det ingen som vet.

I Nordisk familjebok (Ugglan) nämns att det kan vara en kvarleva av en hednisk fest:

”Bruket att narra april, som är tämligen allmänt öfver hela Europa, tros vara en kvarlefva af en gammal hednisk fest, som stod i samband med vårens återkomst.”

Jag kan tänka mig att retsamheten har något med aprilvädrets karaktär att göra: våren kommer men kan gäckas. Det ligger så att säga en osäkerhet i luften som lämpar sig för ironi och skämt.

Luften darrar också av önskningar och längtan: om sommaren och allt vad den innebär. I Karin Boyes dikt ”Önskenatt” förknippar hon april med önskningar:

Om någon stjärna lossnar
och segnar vit genom luften,
då fyller hon, sägs det, var bön, som når
den korta glimrande banan.

Jag väntar och väntar. Det är april,
en ljum och lyhörd natt i april,
då gräset växer och stjärnorna lyssna –
de gå så lugna i natt sin väg,
och ingen enda snavar och faller!

Men om jag somnar, så gör det allsintet:
sliter en stjärna sig lös i natt,
så måste hon känna min bön, var hon sjunker,
fastän jag sover –
ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan!

Dikten är hämtad ur Boyes debutbok Moln som kom ut 1922 då hon var 22 år gammal. Tio år senare publiceras hennes – och Erik Mestertons – översättning av T. S. Eliots dikt ”Det öde landet” som inleds med de berömda raderna:

April är grymmast av månaderna – driver
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.

De flesta önskningar förblir ouppfyllda. Det är grymt, men den grymheten gäller för alla månader och inte bara för april.

Boyes öde blev grymt. Hon begick självmord i april. Den 23 april 1941 gick hon ut med tub sömntabletter och en vichyvattensflaska. Natten mellan den 23 och 24 april var kall, man ska inte tro dess vårlöften. Hon efterlystes i radio och det ordnades skallgång. Först den 27 april återfanns hon, ihjälfrusen och ihopkrupen vid ett utkiksberg ovanför Alingsås.

Hjalmar Gullberg skrev en gravdikt över Boye där hon jämförs med en amazon, en kvinnlig krigare som strider med kung Leonidas vid Thermopyle.

Hitlers trupper hade precis nått det legendariska Thermopyle och Gullberg jämförde Boye med de tappra spartanerna och nazisterna med perserna.

DÖD AMAZON

Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas’ nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Men Boyes liv var inte bara tragiskt, trots hennes mycket mörka och stora ögon. När debutboken Moln kom ut 1922 så bodde hon i Uppsala. I ett brev av den 9 maj det året skriver hon om en glad händelse i april, nämligen sista april: ”Vad vi hade livat på Valborgsmässoafton och första maj! Roligare kunde man knappt ha.”

BILD: Målningen ”Verwundete Amazone” (Sårad amazon) av Franz Stuck (1904)

Pan i Uppsala

Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.

I Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, besöker Nils Holgersson, ridande på korpen Bataki, Uppsala vid tiden för vårfesten:

Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.

Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.

När studenterna hade kommit in i trädgården, där gräsmattorna stodo i ljus, späd vårgrönska och trädens blad höllo på att spränga knopparna, hade de stannat framför en talar stol, och en ung, ståtlig man hade stigit upp i denna och talat till dem.

Talarstolen var rest på trappan framför de stora växthusen, och korpen hade satt ner pojken på växthustaket. Där hade han suttit i god ro och hört det ena talet efter det andra. Till sist hade en gammal man tagit plats i talarstolen. Den gamle hade sagt, att det bästa i livet var att vara ung och få tillbringa ungdomsåren i Uppsala. Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsglädjen, som aldrig kunde njutas så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få leva bland glada, ädelsinnade kamrater. det var detta, som gjorde mödan så ljuv och sorgen så lättglömd och förhoppningarna så ljusa.

I samband med vårfesten hölls i Uppsala ibland också en karneval. Ellen Lundberg-Nyblom, dotter till Carl Rupert och Helena Nyblom, skildrar en sådan karneval en dag i slutet av 1800-talet i sin memoarbok Från Fyrisån till Capris klippor (1931):

Längre fram i maj firades vårfesten i Botaniska trädgården. Som regel var den inte särdeles tilltalande, ty på den tiden flödade punschen i fast otroliga strömmar från buteljer och glas, och Alma Maters unga söner voro inte särskilt fördelaktiga att skåda under herraväldet av denna ohyggliga, sliskiga läskedryck. Men de vårar, då studentkåren ställde till en stor friluftskarneval, var det annat liv över festen. En hel del vackra och roliga grupper och figurer voro ypperligt maskerade och kostymerade, och då de nått fram till Botaniska trädgården upplöstes tåget, och de gingo omkring bland publiken, så att man fick se dem på nära håll och hälsa på sina vänner. Som några av de bästa minns jag en gång Nalle Halldén (då för tiden svarthårig) förklädd, eller rättare avklädd, till Pan, endast i solbrända trikåer och en panterhud, med ett par små horn i pannan och en panflöjt i handen. Han VAR verkligen Pan, personifierad, och han hanterade sin lilla flöjt, som om han aldrig trakterat något annat instrument i hela sitt liv.

Och Pan personifierar våren.

Vi hade en gång en skald i Uppsala som var Pandyrkare. Han hette Olof Thunman och debuterade med diktsamlingen Pan spelar (1919), vilket gav honom smeknamnet ”Upplands lurvige Pan”. När han gick bort skrev Evert Taube nekrologen ”Balladen om Olof Thunman”. Den slutar så här: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”.

I debutdiktsamlingen hittar man den här dikten:

MAJ

Nu vickar Pan belåten ludet öra
och blåser skälmsk och kåt på vassens pipa.
Var blommas ståndare pistillen gripa,
vart pollenkorn vill minst en värld förföra.
Nu vickar Pan belåten ludet öra.

I vinden vaggar lystet hasselns hänge.
Var källa sorlar, varje lärk drillar.
I Eros’ lek var fjäril sig förvillar –
Ack, låt mig älska mycket, långt och länge!
I vinden vaggar lystet hasselns hänge.

BILD: ”Bacchante”, en målning av den rumänske konstnären George Demetrescu Mirea (1852-1934).

Fosterländska fester i Uppsala

Här följer ett utdrag ur boken En sjuttioårings minnen av Carl Rupert Nyblom (1909), s 39-40. Han nämner sista april, Gustaf Vasas födelsedag den 12 maj, Gustaf Adolfsdagen den 6 november och Karl den tolftes dag den 30 november.

Författarens barndom förflöt just under tiden för studentsångens första blomstring under Haeffner och Tullberg. Den förre, född tysk, kom 1808 till Uppsala såsom ”Director musices”, grundlade där den svenska studentsången och komponerade utom ”Under Svea banér” de ännu sjungna körerna ”Vikingasäten” och ”Låt dina portar upp”. Den senare, som blef professor i österländska språk, var vid slutet af 1830-talet, såsom docent och prästvigd, anförare för Uppsala studentsångförening, hvars egentlige stiftare han äfven anses vara. Han hade särskildt utmärkt sig såsom kompositör af den storartade kören ”Hjältar, som bedjen, striden och blöden” till ord af Fahlcrantz vid 1832 års Gustaf Adolfsjubileum, omskref senare Upplands nations ypperliga marsch ”Uppsvearnas tåg går med makt och med ära — Framåt i de heliga minnenas stad” af Nybom. Vid konung Carl Johans besök i Uppsala oktober 1838 blef han, då han med sin sångkör kom ned till Flottsunds bro före konungens ditkomst på återresan till Stockholm, för sin uppmärksamhet af honom på stående fot utnämnd till hofpredikant. Man ser, att det redan då var fart i studentgossarna.

Vid den tiden började också det årligen återkommande firandet med sång och lefverop af fosterländska minnen och högtider. Den första festen af denna art var Valborgsmässoaftonens firande den 30 april kl. 9 på aftonen med högtidligt tåg och sång uppe på Slottsbacken nedanför norra tornet, medan Valborgsmässo-eldarna flammade rundt om på den vida slätten; därefter kom närmare vårterminens slut Gustaf Vasas födelse, firad på samma sätt den 12 maj, samt på höstterminen Gustaf Adolfs död på aftonen den 6 november, och Carl XII:s död, också på kvällen den 30 november.

Alla dessa ganska högtidliga och lyftande ungdomshyllningar öfvervar han vid sin fars hand såsom en mycket lifvad deltagare och fick från första stunden inplantad hos sig vördnaden för och kärleken till fosterlandet och dess stora minnen såsom något, hvilket hörde med till lifvet i Uppsala. Det var så far och son samtidigt lärde sig festsångerna.

Ny podd! Starship Troopers – fria samhällen kräver tuffa tag

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 21/3) pratar jag med litteraturvetaren och samhällsdebattören Erik van der Heeg om filmen Starship Troopers (1997) och dess politiska innebörd. Filmen regisserades av Paul Verhoeven och är löst baserad på en roman av science fiction-författaren Robert A. Heinlein från 1959.

När filmen kom blev den närmast universellt nedsablad av alla kritiker. Det var Washington Posts recension som satte tonen: filmen var en hyllning till fascismen. Hade kritikerna rätt? Nej, menar van der Heeg, om det finns ett underliggande budskap i filmen så är det snarare att tuffa tag är en förutsättning för fria samhällen. I korthet: soldaten vaktar gränserna, så att hippien ska kunna göra det han gör. Det samhälle som visas upp i Starship Troopers är en kapitalistisk världsstat som går under beteckningen Terranska Federationen och påminner om USA.

Lyssna på podden i spelaren nedan:

Första vårdagen 2019

Våren är här! Det är någonting alldeles särskilt med våren i Uppsala. Som uppsalaaficionado förströr jag mig gärna genom att läsa gamla memoarböcker. För några vårar sedan läste jag Knut Nybloms Uppsala är bäst från 1908 med undertiteln: ”Skolpojks- och studentminnen upptecknade i glad oordning”.

Denne Knut var son till sagoförfattarinnan Helena Nyblom, gift med estetikprofessorn Carl-Rupert Nyblom*. Han skriver att han vet ingen plats i Sverige ”dit våren kommer på ett så underbart sätt med en tjuskraft, som nästan är obeskriflig”.

Ja, som det heter i punschvisan: ”Skål för gamla minnen! Skål för varje vår!”

”Denna märkvärdiga blandning af förhoppning och längtan, som våren öfverallt bringar med sig, kännes i Uppsala tredubbelt så stark. Den börjar med islossningen, den växer med hvarje ny Tussilago farfara, som slår ut i gul blom, den kulminerar under maj månad, och med doktor-promotionsdagen den 31 maj ges signal till absolut ’slutad bal’”.

Fast det var hundra år sedan Nyblom, kallad ”Manasse”, skrev sina memoarer upplevde jag samma känslor: ”det sjuder af önskningar och planlösa tankar i luften”.

Idag är det tranafton och det datumet räknas av många som den första vårdagen. Nu kommer tranorna tillbaka till Sverige. ”Tranan bär ljus i säng” som det heter. Det betydde förr att man inte längre behövde tända ljus på kvällen.

Har ni läst D. H. Lawrence roman Lady Chatterley’s Lover? Skogvaktaren Mellors, Connies älskare, vill att vi erkänner ”the great god Pan”. Pan, säger han, är ”massornas” gud.

“They should be alive and frisky, and acknowledge the great god Pan. He’s the only god for the masses, forever. The few can go in for higher cults if they like. But let the mass be forever pagan.”

Idag, just nu, känner jag att jag vill hänge mig åt kulten av Pan. Jag vill bli ett med massan, upplösas i den, och ett med tiden, vill att tidens puls ska slå i samklang med min egen. Idag orkar jag inte med någon ”högre” kult eller någon ”högre” filosofi.

Förr skulle man springa ute, vild och barfota, på tranafton. Det kallades att ”springa trana”.

Målningen ”The Magic of Pan’s Flute” av John Reinhard Weguelin (1905):

Vi hade en gång en skald i Uppsala som också var Pandyrkare. Han hette Olof Thunman och debuterade med diktsamlingen Pan spelar (1919), vilket gav honom smeknamnet ”Upplands lurvige Pan”. När han gick bort skrev Evert Taube nekrologen ”Balladen om Olof Thunman”. Den slutar så här: ”Nu är han död, men lever än – som Pan”.

Thunman skrev en dikt om våren i Uppsala. Bysten av Olof Rudbeck som nämns i sista raden står utanför Anatomicum vid Svandammen:

VÅR

Det dånar och brusar vid Islandsbron.
Det står som en rök över forsande fall
och dammborden bågna för svämmande svall.
Det rustas på båtar och pråmar längs ån
och mot Flustret ekar ett eggande dån
av hamrande och slamrande don.
Över slottet seglar en skimrande sky,
och svandammen blänker så speglande ny
med svanar och änder som gnabbas och gny
och stöka kring reden och bon.
Var flickas hatt har en vårlig fason,
och det glimmar av sol i spännet på skon
och i blickar, som bedja och fly.
Av livet är jorden ånyo kysst,
och där drillar en dödsförsmädande ton
ur snåren kring Rudbecks byst.

Olof Thunman föddes i det legendariska studenthemmet Imperfektum vid Fyrisån. Där står nu Sankt Lars katolska kyrka som ligger bredvid Västgöta nation, den röda byggnaden ni kan se på bilden bakom mig.

Jag har på mig ett par Ray Ban Round Metal (RB3447). Solglasögonen finns med i flera filmer och bärs bland annat av Mickey (Woody Harrelson) i filmen Natural Born Killers (1994):

* Carl-Rupert Nyblom (1866-1900), som bodde i Vershuset vid Islandsbron i Uppsala, tolkade även Shakespeares sonetter. Jag citerar en av hans verser i dikten ”Min pappa, kung Lear” i samlingen Skymning öfver Upsala (Björkmans 2013). Lyssna på den här

Vårdagjämning. En dikt av Olof Thunman

Vårdagjämningen nalkas i glans, och solvagnens ekrar
gnistra på virvlande färd bland moln, som skingras och ljusna.
Knoppande alar skifta i brunt, och sälgen står redan
klädd i ett silverskimrande flor av duniga hängen.
Björken sig mornar vid stranden och rodnar och sveper
tätare om sig än förr sitt grenverks luftiga slöja.

Drivorna smälta i skogarnas djup, och bäcken som dansar
lustigt med växande sorl i Billingens vaknande lider
sjunger som förr var vår för häpet lyssnande tuvor
sången om blånande slätt, om färden till Vänern och havet.
Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt
städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.

Undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!
Mylla det luktar och jord. Och våroxen tokas på heden,
narrande vresiga enar till dans i soltöcknets dunster.
Korna i båsen råmande stå och rycka i tjudren –
redan de drömma om vajande gräs och saftiga beten,
skällornas sång och gökarnas rop och lockande vallhjon.

Plogarna spöka i vintriga skjul, och hästarna skrapa
hårt i spiltornas rad och yvas, gnägga och längta.
Luften är sval som en kylig dryck, men tumlande fläktar
komma med rymdernas budskap om vårens leende antåg.
Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor,
klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.

Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,
Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,
mumla om syner i Österland och om under i Juda.
Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar
ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,
samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,
trogen urgammal arisk sed att med heliga elden
hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.

Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,
följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –
rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar
åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.

Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,
sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.
Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.

Bild: Måne och Sol jagas av vargar över himlavalvet. Målning av John Charles Dollman (1909).