Sverige har blivit attackerat

“Sverige har blivit attackerat”, sade statsministern. Jag är inte chockad. Jag är inte ens förvånad. För mig var attacken den 7 april väntad. Jag har varnat för detta i flera år.

Det är heller inte första gången vi blev attackerade av en jihadist. Den 11 december 2010 slog självmordsbombaren Taimour Abdulwahab till på samma gata, Drottninggatan, för att döda så många svenskar så möjligt. Tack och lov lyckades han bara döda sig själv.

Taimour ville hämnas på svenskarna för Lars Vilks Muhammedteckningar. Tio minuter före attacken skickades ett e-postmeddelande till Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Säpo. Meddelandet innehöll ljudfiler på både svenska och arabiska. I ljudfilerna prisar Taimour profeten Muhammed och utfärdar följande varning:

“Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta. Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten, fred vare över honom, och ert dumma support till grisen Vilks.”

Han riktar sedan en uppmaning till sina trosfränder att fortsätta döda européer:

“Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.”

Mujahedin betyder heliga krigare, de som krigare för upprätta, försvara och utbreda islams styre. Den islamiska stat som Taimour menade uppfyllt sitt löfte och fanns i Europa och i Sverige, var terrorgruppen Islamiska staten i Irak, föregångaren till Islamiska staten (IS). Detta var alltså innan man utropat kalifatet.

Men det spelar inte så stor roll vilken organisation Taimour tillhörde. Det spelar heller inte så stor roll om 7-aprilsjihadisten sympatiserar med IS eller Al-Qaida. Det är inte IS och Al-Qaida som inspirerar jihadister. Det är istället läran om jihad, som finns tydligt formulerad i de islamiska grundtexterna, som har inspirerat IS, Al-Qaida och alla andra liknande terrorgrupper.

Betyder det att alla muslimer är terrorister? Självklart inte. Långt därifrån. Men det betyder att terroristernas tankar och handlingar är förankrade i islamiska grundtexter. De gör en rimlig tolkning.

För tittar man på profeten Muhammeds liv, och han är enligt Koranen en god förebild, så gjorde han just det som Taimour ville göra: han lät mörda sin tids Lars Vilksar. Visst, det skedde för 1400 år sedan. Men problemet är att dagens muslimska teologer inte har gjort upp med det här.

Imamer kan fördöma terroratacker, men de kan inte fördöma Muhammeds handlingar. De fortsätter att okritiskt framhålla honom som en förebild, som den bästa och ädlaste människa som sett dagens ljus. Och som ska följas i vår tid. Det går inte ihop.

Detta behöver påpekas efter varje jihadistattack, för att pressa imamerna att börja titta kritiskt på sin egen religion, sitt förhållande till Koranen och Muhammeds liv och lära. De har ett ansvar. Men få, om någon, vill ta det.

I Sverige finns till exempel en imam med rykte om sig att vara sansad. Jag tänker på Salahuddin Barakat i Malmö. Men hur sansad är han egentligen? I april 2015, vid ett möte på Islamic Center i Malmö, påpekade Mona Sahlin att imamerna har ett ansvar. Men Barakat höll inte med.

I Sydsvenska Dagbladets rapport från mötet citeras Barakat. Han svarar med en motfråga: “Och varför ställer man inte samma krav på kyrkan att ta avstånd från Breivik?”

Det är den här attityden som är problemet. Man pekar finger mot andra. Jämförelsen är dessutom helt absurd.

Hur man än läser Nya Testamentet, upp och ner eller bak och fram, kan Breiviks handlingar kan inte rättfärdigas med Jesu budskap. Vad Islamiska staten gör är dock en rimlig tolkning av islams grundtexter. De försöker göra som Muhammed.

Breivik är en enstaka individ, fördömd och hatad av sina egna landsmän. Det finns ingen armé av breivikar, men det finns en global armé av taimourer, sådana som Taimour Abdulwahab. En av dem attackerade Stockholm den 11 december 2010, en annan den 7 april 2017. Jag vågar faktiskt göra en dyster förutsägelse: de kommer att slå till igen mot Europa och Sverige.

PODD: Jag och Ronie Berggren pratar om terrorattacken här

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

King Kong är inte Viet Cong

Kong Skull IslandKing Kong är tillbaka. Större och starkare än någonsin. Den nya filmen heter Kong: Skull Island och utspelas 1973, strax efter att USA har erkänt att Vietnamkriget är förlorat.

En excentrisk vetenskapsman, John Goodman, lyckas övertyga regeringen att bekosta en expedition till en outforskad ö, Dödskalleön i Stilla havet. Kalla kriget är hett och det gäller att komma dit före ryssarna. Ett gäng soldater, ledda av överste Preston Packard (Samuel L. Jackson), hämtas direkt från Vietnam för att tjäna som militär eskort.

När expeditionen anländer till den mystiska ön släpper de ner bomber från sina helikoptrar för att kunna mäta reaktionerna. De upptäcker att jorden är ihålig, att det finns en värld där under. Men explosionerna hade också en bieffekt: de gjorde Kong arg. Kulor biter inte på apvidundret. Han slår sönder helikoptrarna som vore de små leksaker.

Expeditionen är skingrad på ön, nu handlar det om att ta sig därifrån. Men överste Packard kan inte förlåta att Kong dödat hans män. Han vill inte lämna ön förrän han har besegrat jätteapan. Det är alltså han som är Kurtz-figuren, den besatte skurken. För Kong: Skull Island är tydligt inspirerad av Francis Ford Coppolas Vietnamfilm Apocalypse Now (1979) med dess helikoptrar som lyfter till cool rockmusik.

Packard kunde inte vinna mot Viet Cong, men han ska vinna mot King Kong. Det handlar om upprättelse, det här kriget ska han inte förlora. Men det visar att Kong inte är något monster utan en ganska snäll typ. Kanske som Viet Cong, eller? Jämförelsen är inte orimlig. För i filmen har man stoppat in ett ytligt antikrigsbudskap. Vietnamkriget var dåligt, amerikanarna hade inget där att göra. President Nixon var en Tricky Dick.

Man får intrycket att Vietnam var ungefär som Dödskalleön. Det fungerade ganska bra innan västerlänningarna kom dit och släppte bomber. Ja, det visar sig att de fridfulla infödingarna på ön tycker om Kong, de dyrkar honom som en gud. Kong är en slags herde som tar hand om dem och skyddar dem mot de skräckinjagande ödlorna som bor under jorden.

Den tuffa fotojournalisten Mason får ersätta jungfrun i nöd som jätteapan faller för i den första King Kong-filmen från 1933. Men även om hon inte är vek så är det ändå hon som förmår ta fram Kongs mjuka sida. Mason kallar sig själv “antikrigsfotograf”, vilket inte förbättrar hennes förhållande till överste Packard. Han föraktar henne, det är på grund av aktivistiska fotojournalister, menar han, som trupperna förlorade stödet back home.

Filmen är estetiskt tilltalande med sin 70-talsnostalgi, och underhållande. Det som skaver är det klyschiga antikrigsbudskapet och det slentrianmässiga, västerländska självspäkandet. Ungefär: de elaka amerikanerna gav sig på vietnameserna, nu ger de sig på Kong. Packard till och med bränner honom med napalm. Apan ser ut som ett monster, men är snäll på insidan. Överste Packard verkar till en början vara en good guy, men visar sig vara ett monster på insidan.

Att det fanns rimliga skäl till engagemanget i Vietnam nämns inte med ett ord. Det var inget kolonialkrig med vita som gav sig på gulingar. Det handlade inte heller om prestige, att vinna för att visa att man var badass.

Vill man förstå Vietnamkriget ska man läsa Michael Linds bok Vietnam: The Necessary War (1999). USA var där för att bistå Sydvietnam mot det kommunistiska Nordvietnam. Om USA hade svikit Vietnam hade det försvagat väst och stärkt världskommunismen, menar Lind.

Viet Cong, eller FNL-gerillan, styrdes av kommunistregimen i Hanoi. Och det var inte gerillan som vann kriget, utan den reguljära nordvietnamesiska armén, som var stödd och helt beroende av, Sovjetunionen och Kina.

Man ska ha detta i åtanke när man ser filmen: Vietnam var ingen orörd ö som förstördes av vita kolonialister och Viet Cong var inga tappra infödingar som försvarade sitt land mot en teknologiskt överlägsen inkräktare. Missförstådda, liksom jätteapan Kong.

Det är snarare tvärtom: Kong såg otäck ut, men var snäll. Ho Chi Minh såg ut som en vänlig farbror, men var otäck. Han var Nordvietnams diktator, en mindre version av Mao.

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Islamiska kulturföreningen i Karlstad har bjudit in extrema imamer

Islamiseringen är en myt, fortsätter vissa envist att påstå. Samtidigt ser vi allt fler tecken på hur islams sprids i Sverige, trots att det är den minst omtyckta religionen. Islam sprids ju inte genom att svenskar konverterar, utan framför allt på två sätt: 1) invandring och 2) invandrade muslimer överför religionen till sina barn.

Moskéer byggs, och än fler planeras. I Karlstad vill Islamiska kulturföreningen bygga en ny moské. Vilken typ av moské? Är det kanske en sådan där “liberal” moské? En sådan som många pratar om, men ingen har sett i verkligheten. Jag har varit en väldigt aktiv muslim. Jag har besökt många moskéer runtom i Sverige. Ingen av dem var “liberal”.

Låt oss titta närmare på Islamiska kulturföreningen. Vilka predikanter har de bjudit? Det finns videoklipp som på YouTube som ger svar. I ett klipp som lades ut den 21 juli 2015 predikar salafisten Bilal Borchali för Islamiska kulturföreningen i Karlstad. Det är fastemånaden ramadan och Bilal uppmanar församlingen att skicka pengar till muslimerna i Burma som har det svårt. Muslimer måste hjälpa varandra, menar han. Särskilt vi som bor här i Sverige och har det bra har en skyldighet att skicka pengar till muslimer ute i världen. Muslimerna i Burma har det så svårt, menar Bilal, att kvinnorna inte ens kan täcka sig helt: ”Våra systrar kan inte ens täcka sig till 100 procent”, säger han från predikstolen.

Vad vet vi mer om Bilal Borchali? I ett annat YouTube-klipp ser vi honom predika i Uppsalamoskén den 31 maj 2013 under rubriken ”Ungdomarnas ansvar”. Här manar han församlingen till att följa hela Koranen till punkt och pricka. ”Hela paketet”, som han säger. Han säger sedan att Gud har fört muslimerna till Sverige och Uppsala av en anledning: för att sprida islam.

Bilal uppmanar föräldrar att uppfostra sina barn muslimskt och stå emot det svenska samhällets negativa inflytande. De bör läsa Koranen istället för Aftonbladet och Metro, säger han. De unga bör ha profeten Muhammed som sin förebild istället för ”fotbollsspelare” och ”skådespelare”. Att det finns kloka icke-muslimska förebilder, varav vissa kanske till och med är skådespelare, nämner han inte. Han säger vidare att ”vi muslimer” måste försöka ”ge islam segern” och att vi aktivt måste stoppa ”dåliga saker”, som ”flickvänner” och ”musik”, annars kommer Gud att förbanna oss som han en gång förbannade Israels folk, det vill säga judarna.

Den unge imamen fortsätter med att betona hur viktigt det är att nå muslimska ungdomar och engagera dem i det salafistiska missionsarbetet. Det finns ”massor av bidrag” att söka i det här landet, utbrister han. Underförstått att de muslimer som inte gör något för att missionera för den sanna tron inte har något annat att skylla på än sin lathet. I det här landet kan man till och med erhålla skattepengar för att sprida salafismen, så passa på!

Det var Bilal Borchali. En annan predikant som bjudits till Karlstad av Islamiska kulturföreningen heter Abdul Wadud. Han är en svensk som konverterat till islam och sedan utbildats till imam i diktaturen Saudiarabien. Regimen betalade. Han verkar nu för att sprida den saudiska tolkningen av islam i sitt hemland.

Vår statsminister Stefan Löfven vill inte kalla Saudiarabien en diktatur. Detta trots att det är ganska liten  skillnad mellan Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) och Islamiska staten i Saudiarabien (ISS). Kalifatet leds av en kalif medan Saudiarabien leds av en kung. Kalifen är en from och koranlärd man, medan kungen mest håller skenet uppe. Resultatet blir dock ungefär lika: i båda staterna har man dock ambitionen att följa Koranen och profeten Muhammeds lära till punkt och pricka. Det betyder att kvinnan ska lyda sin man, annars kan hon agas. Det betyder att en man kan ha fyra fruar. Det betyder ingen yttrandefrihet och att man inte får lämna islam. Det betyder halshuggning och prygel. Det betyder heligt krig.

Islamiska statens heliga krig, eller jihad som det heter, känner vi till. Den saudiska regimen för sitt heligt krig i Syrien, där man stödjer jihadisterna (dock inte rivalen Islamiska staten) i kampen mot Assad, och i Jemen där man urskiljningslöst bombar civila för att hålla de kätterska shiamuslimerna nere.

Abdul Wadud blev känd för en större publik i maj 2012 då Uppdrag granskning filmade med dold kamera i Uppsalamoskén. En kvinna kom till honom för att få råd. Hon berättade att hon blivit misshandlad av sin man. Abdul Wadud sade att hon absolut inte fick gå till polisen. Hon sade också att hon borde be sin man om förlåtelse för att det skulle bli frid i huset.

I ett klipp från den 25 februari 2013 ser vi Abdul Wadud predika för Islamiska kulturföreningen i Karlstad under rubriken “Hur blir man en starkare muslim?” I främre raden, väl synlig, sitter Rauf Ahmadi, islamiska föreningens ordförande. Han har skägg och glasögon. Klippet är utlagt av ett konto som kallar sig “Dawah Swed”, som betyder mission i Sverige eller mission till Sverige.

I sin predikan förklarar Abdul Wadud att tron går upp och ner. Ibland har man starkare tro och ibland svagare. Hur ska en muslim få en starkare tro? Det är speciellt viktigt att tänka på i detta samhälle, det vill säga det svenska, där “saker som är dåliga och borde vara dolda kan man se överallt”. Förmodligen tänker han på att svenska kvinnor inte måste täcka sig till 100 procent.

Så varnar han för det “mentala kriget som pågår” i Sverige, det vill säga kraftmätningen, som han upplever det, mellan islamiska och svenska värderingar. “Människan blir mycket påverkad av sin omgivning, av samhället”. För att klara sig i detta “krig” måste muslimen ha en stark tro, och en rätt tro. Han ska vara “stabil, inte vackla”.

Hur ska man då få en starkare tro? Punkt nummer ett, förklarar Abdul Wadud, är att “man i hela sitt liv försöker att ge seger till islam”. Det betyder “att stödja islam, att hjälpa islam, att sprida islam”.

En annan punkt som han tar upp är att man bara umgås med bra människor, eftersom man kan bli påverkad av dem som man umgås med. Med bra människor syftar han på troende muslimer som går till moskén. “Du kommer till moskén, du umgås med bra människor”, säger han. Underförstått: de som inte går till moskén är dåliga människor. Det är bättre att gå till moskén, fortsätter han, än till centrum, “där människor syndar”. Vad är det för synder folk gör i centrum? Kanske menar han att män och kvinnor rör sig på samma ytor?

Till stöd för sin åsikt citerar imamen en hadith, ett yttrande av profeten Muhammed, där denne påbjuder: “Du ska endast ha en troende till vän”. Det vill säga en muslim ska bara ha en annan muslim till vän.

Så berättar Abdul Wadud “en fin berättelse” om Abdullah ibn Masud, en av profeten Muhammeds bästa män. “Han var bland dem som krigade mot Europa, mot Rom, Qaisar”, säger imamen för att visa hur bra han var. Qaisar är arabiska för kejsare. Han talar alltså om det kristna, grekisk-romerska riket. Det som brukar kallas det bysantinska riket.

“Muslimerna krigade modigt. Som ni vet, intill döden. De brydde sig inte”, fortsätter Abdul Wadud för att prisa Abdullah ibn Masuds och de andra följeslagarnas mod och styrka i det heliga kriget mot de kristna. De hade med andra ord den starka tro som varje muslim bör eftersträva.

Men samtidigt som tron ska vara stark ska den också vara rätt, betonar han. I en annan föreläsning, “Sanningen om shia”, får man höra vad han tycker om fel tro. Där förklarar Abdul Wadud att shiaislam uppstått genom en judisk konspiration. Det var en jude som låtsades vara muslim som hittade på shiiismen eftersom han ville förstöra islam inifrån.

Föreläsaren tar sedan upp vad han menar är likheter mellan shiism och judisk tro. Judarna och andra otrogna kan inte förstöra islam från utsidan, säger han, därför utger de sig för att vara muslimer. Han säger vidare att shiamuslimerna är farliga och att man som rättrogen sunnit inte får gifta sig med dem, inte äta deras kött och inte ens prata med dem. Han kallar dem ”smuts”!

Då vet vi något om vilka Islamiska kulturföreningen i Karlstad bjudit till sin nuvarande moské för att undervisa. Det är salafistiska predikanter som Bilal Borchali och Abdul Wadud. Det är tydligt att dessa två föraktar den svenska kulturen och verkar för salafistisk mission snarare än integration. I salafismen finns, som vi sett prov på, också ett starkt inslag av hat mot shiamuslimer.

Inte undra på att shiamuslimerna i Karlstad är oroliga. I ett brev till Karlstads kommun uttrycker den shiitiska Afghanska kulturföreningen sin oro för att den nya moskén ska leda till “radikalisering”.

“De säger att de är en paraplyorganisation för alla muslimska föreningar i Karlstad, men så är det inte. De företräder bara de som har samma inriktning som dem inom islam”, säger Ata Zurmati i Afghanska kulturföreningens styrelse, till Nya Wermlands-Tidningen 30 december 2015.

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Varningsetiketter på Koranen?

Tintin i Kongo

För sjätte året i rad hölls seriemässan Uppsala Comix på den gamla biografen Grand. På premiärkvällen den 1 april talade Tintinöversättaren Björn Wahlberg. Hans översättning kom ut under 75-årsjubileet 2004. Det var en stor händelse.

En annan nästan lika stor händelse, men betydligt mindre trevlig, var den så kallade Tintin-gate hösten 2012. Det var då rapparen Behrang Miri rensade ut alla Tintinalbum från barnbiblioteket på Kulturhuset.

Han menade att Tintin var rasistisk, bland annat eftersom de arabiska figurerna färdas på flygande mattor. Men Miri hade inte läst Tintin. Det finns inga flygande mattor!

Miri fick pudla. ”Jag ville lyfta ett debattinlägg kring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”, sade han i ett pressmeddelande.

Trots frånvaron av flygande mattor, finns det saker i Tintinberättelserna att anmärka på. Det är framför allt albumet Tintin i Kongo från 30-talet som gör vissa nervösa. De afrikanska figurerna är barnsliga och löjliga, heter det.

Men då glömmer man att alla figurer i Tintins värld är karikatyrer. Både svarta och vita. För visst ser väl också Dupontarna löjliga ut med sina stora näsor?

Tintin i Kongo var aldrig menad som en realistisk skildring av Afrika. Wahlberg beskrev det som en hollywoodsk djungelfilm från stumfilmseran. Tänk Buster Keaton i Afrika. Historien är fullkomligt bisarr. Tintin slaktar till exempel en apa och iklär sig dess skinn för att lura en annan apa. Hur någon kan ta detta på allvar…

I vår tid är man lättkränkt, sade Wahlberg. Ja, åtminstone vissa grupper. Det är framför allt muslimska fundamentalister som verkar ha svårt att leva med en alltför vidsträckt yttrandefrihet. Karikatyrer av Muhammed är en no go-zon.

Den antirasistiska gruppen Groupe d’intervention contre racisme i Frankrike tog saken i egna händer. Man gick in i bokhandlarna och satte varningsetiketter på Tintin i Kongo-albumen med texten: ”Giftig produkt, rasistisk stank, kan skada den mentala hälsan”.

I Sverige gick inte de lättkränkta så långt. Två av dem, representanter för Afrosvenskarnas förbund, JK-anmälde Tintin i Kongo för “hets mot folkgrupp”. Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil förklarade sina skäl i en debattartikel i Expressen den 23 augusti 2007.

Bokförlaget Bonnier-Carlsen, skrev de två lättkränkta afrosvenskarna, sprider rasistisk propaganda genom att trycka Tintin.

Man ska inte behöva försvara Tintin i Kongo. Låt oss säga att den är rasistisk. Och? Den ska gå att trycka och den ska finnas tillgänglig ändå. En stor del av vår litteraturhistoria är rasistisk med dagens mått mätt. Det vet Wahlberg som är litteraturvetare i botten. “Hur blir det då med våra klassiker?” undrade han.

Omar och WahlbergJa, vart ska det sluta? Varje tid har sin pk-regim. Hur skulle det bli om biblioteken rensas vid varje regimskifte? Det är upp till de kloka, de som inte är helt förblindade av nu-fixering, att stå pall. Om vi ska kunna fortsätta kalla oss civiliserade.

De två lättkränkta, Sabuni och Doubakil, har aldrig invänt mot att Koranen trycks och finns tillgänglig i varenda bokhandel och på varenda bibliotek. Trots att det i den boken hetsas något fruktansvärt mot “månggudadyrkare”. Ingen antirasistisk grupp har heller dristat sig att sätta varningsetiketter på Koranen. Detta trots att tusentals jihadister bevisligen inspirerats av denna bok. Samtidigt har jag inte hört talas om ett enda våldsdåd som inspirerats av Tintin i Kongo.

Jag klandrar inte Sabuni och Daoubakil för att de underlåtit att gnälla på Koranen. De har gjort helt rätt! För Koranen ska inte bort. Inte heller Tintin i Kongo. Det som ska bort är lättkränktheten och dumheten. Svensk bibliotekslag slår fast att biblioteken ”ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. En lovvärd ambition.

Bilden: Jag och Björn Wahlberg på Uppsala Comix

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Boken är rolig. Ny recension av Antikalifen

antikalifen-3-framsidaFörfattaren och debattören Jan Sjunnesson har recenserat min essäsamling ANTIKALIFEN. BORT OCH HEM IGEN. Han tyckte om den:

Den flitige kulturskribenten Eddie Mohamed Omar har samlat nio av sina texter från sin blogg Nya Il Convito och Det Goda Samhället i en liten utgåva på 70 sidor.

Mohamed, som idag kallar sig Eddie efter det namn han växte upp med i Uppsala på 1980-talet, har utsett sig själv till en islamkritisk superhjälte, Antikalifen. Denne seriefigur bär mörk kostym, röd fluga och fez. Liksom de “antipåvar” som ogillades av påven i Rom en gång i tiden är Antikalifen motsatsen till dagens självutnämnde kalif, Islamiska Statens ledare Abu Bakr al-Bhadadi.

De nio berättelserna spänner över teman som Walt Disneys seriefigurer, Tolkien, HP Lovecraft, Uppsalapoeter, islamsk kulturhistoria, arabiska låneord i swahili, indier i Östafrika och personen Mohamed. Men först och främst är texterna uppbyggda kring Antikalifens egna funderingar om sin väg från Eddie till Mohamed och sedan tillbaka till Eddie igen, faktiskt med ett nytt efternamn, Råbock. Mer svensk än så kan denne fd islamist inte uppfattas, Eddie Råbock istället för Mohamed Omar.

Han är personlig och humoristisk, lärd och engagerad i kampen mot islams intolerans. Få har suttit i moskéer och lyssnat på hatiska predikningar eller talat med en al-Qaidajihadist eller dansat med sufiska dervischer. Mohamed Omar, som är hans författarnamn, försvarar västvärlden för dess nyfikenhet, fantasi och tolerans på ett sätt som får en att dra på munnen, samtidigt som man inser att skämtaren menar allvar.

I “Vår tids stora strid” liknar han vår tid med kampen i Tolkiens Sagan om ringen. Ansvaret vilar på de som insett att jihadisterna inte kommer ge sig om vi inte försvarar oss. Liksom den motvillige Frodo som fått uppdraget att bära ringen är vi också tveksamma. “Farofyllda färder är ingenting för mig. Om jag ändå aldrig fått ringen!” gnäller han.

Palatset Minas Tirith i landet Gondor är de fria folkens bålverk mot Saurons armér i Mordor enligt Tolkien. I verkligheten fanns Konstantinopel som höll stånd mot islams angrepp i 800 år med början under Mohameds levnad på 630-talet. 1453 invaderades denna kristna metropol, kyrkan Hagia Sofia gjordes om till moské och staden döptes om till Istanbul. Tolkien själv refererade till just det kristna Bysans när han jämförde med sitt fantasiland Gondor.

Det nya kalifatet som IS idag utropat kan liknas vid det osmanska kalifatet som avskaffades 1924. “Efter varje nederlag återhämtar sig skuggan, tar ny gestalt och växer på nytt” skrev Tolkien i sitt epos om striden mellan det onda och det goda. Mohamed Omar är fast besluten att bekämpa islams makt i Europa och Sverige. Inte bara islamism och jihadism utan islam i sig. Han vet vad han talar om och kan läsa Koranen på arabiska inklusive de mer toleranta uteslutna Satansverserna som den milde Satan sägs ha författat men den vrede Allah tog bort.

De vapen han har som Antikalif är humor, kritiskt tänkande och fantasi. Boken är rolig och personligt skriven på ett sätt som gör att man tar sig igenom de mer kulturhistoriska avsnitten. För mig var det en överraskning att serietidningar och gotisk skräckromantik kan användas mot islams trångsynta fanatism. Med Musse Pigg mot Mohamed!

Recensionen publicerades första gången den 17 mars på sajten Avpixlat här

Du kan köpa ANTIKALIFEN genom att swisha 200 per bok till 0760078008 (Eddie Råbock). Du kan också sätta in beloppet på mitt konto på Swedbank. Clearingnr: 8381-6. Kontonr: 403 153 111-6

Svenskarnas lagar eller våra lagar?

Den populäre ekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning blev en osannolik kioskvältare. Vem hade kunnat tänka sig att en bok full av grafer och tabeller skulle hamna högt, till och med etta, på topplistorna? Det om något är en indikation på hur invandringsfrågan engagerar i vår tid.

För det är vad boken i allt väsentligt handlar om: hur de senaste decenniernas invandringspolitik har påverkat Sverige. Bokens inledning är särskilt intressant för mig. Där skildras en tragisk scen som utspelade sig på min gata sommaren 2016.

Från 2005 fram tills 2016 bodde jag nämligen på Bandstolsvägen i problemområdet Gottsunda utanför Uppsala. I folkmun: Banditvägen i Brottsunda. ”Gottsunda”, skriver Sanandaji, “är ett typiskt invandrartätt utanförskapsområde – ett av de områden som ofta skildras i nyheterna i samband med oroligheter, stenkastning och bilbränder.”

Sanandaji berättar om ett upplopp som brutit ut i stadsdelen fredagskvällen den 15 juli 2016. Värstingungdomar tände eld på soptunnor och kastade sten. Tidigt på lördag morgon fick Rosendals brandstation ett samtal. Det brann på Bandstolsvägen 38.

Insatsledaren hade fattat beslut om att brandkåren inte fick åka in till Bandstolsvägen utan poliseskort. Det var för farligt med alla värstingar som härjade. Därför inväntade brandbilen de fem-sex polisbilar som skulle eskortera brandbilen till adressen.

När konvojen närmade sig den brinnande lägenheten skedde ytterligare en fördröjning. Brandbilen var tvungen att stanna för att polisen ska kunna gruppera sig och försvara den mot värstingarna. Sträckan på tre kilometer som normalt tar mindre än tio minuter att åka tog denna kväll mer än 25 minuter.

När brandmännen kom in till lägenheten hittar de en livlös person på golvet. Det var en äldre, rullatorbunden man. Den direkta orsaken syntes vara rökförgiftning. Han hade kunnat räddas om brandbilen inte blivit fördröjd.

Samtidigt förnekar vissa att vi har no-go zoner i Sverige! Vad ska man kalla ett område dit brandkåren inte kan ta sig utan poliseskort?

Upploppen upphörde inte efter det tragiska dödsfallet, utan fortsatte i ytterligare tre kvällar och nätter. Och som sagt, jag såg allt från mitt fönster. Jag såg hur polisen blev omsvärmad av värstingar och utsatt för stenkastning. Jag såg de brinnande soptunnorna.

Och jag tänker göra som Örebropolisen Peter Springare: säga som det är. De som bråkar på Bandstolsvägen heter inte Kalle och Johan. I Sanandajis bok Massutmaning hittar man siffrorna. Utrikes födda står för ungefär 17 procent av befolkningen och andra generationens invandrare för ytterligare 5 procent. Trots detta utgör utrikes födda 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Så ser verkligheten ut. För många är detta bara siffror. Jag kunde se det med egna ögon under mina 13 år på Bandstolsvägen. Jag träffade värstingarnas föräldrar och släktingar, ibland värstingarna själva, i moskén.

Värstingarna är långt ifrån några goda muslimer. De dricker och knarkar. De sparar sig inte fram tills bröllopsnatten. Men de är ofta stolta muslimer, kanske med tanken att de någon gång ska bättra sig. Det är inte heller så att imamen står och uppmanar dem att kasta sten på polisen. Snarare tvärtom, imamen vill att ungdomarna ska sköta sig – plugga, be sina böner och hålla sig nyktra.

Men samtidigt hjälper imamerna till att undergräva respekten för svensk lag. För i de moskéer jag har varit får man lära sig att svensk lag är “svenskarnas lag” och att muslimerna har en annan lag som heter sharia. Det är sharia som är den riktiga lagen.

Den holländske sociologen Ruud Koopmans undersökte i en studie från 2013 attityderna hos självidentifierade muslimer från Turkiet och Marocko i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Sverige. 43 procent av de svenska muslimerna tycker att muslimer borde återvända till islams rötter, 67 procent tycker att det bara finns en tolkning av islam och hela 52 procent anser att det är viktigare att följa islamiska lagar än lagarna i Sverige.

När vi försöker förstå varför man gör upplopp i förorter med hög andel utomeuropeiska invandrare kan vi inte bara titta på socioekonomiska faktorer. Det finns andra saker som kan spela roll, till exempel vad man har för inställning till det icke-islamiska majoritetssamhället. Är det svenskarnas lagar eller våra lagar?

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Jihad i London. Igen

Gladstone i parlamentetI Westminsterpalatset i London på slutet av 1800-talet stod en gång den brittiske premiärministern Gladstone och höll upp Koranen. “Så länge den här boken finns”, sade han, “kommer det inte att bli fred i världen”.

Den 22 mars i år attackerades Westminsterpalatset av en jihadist. Terrorgruppen Islamiska Staten, som har Koranen som sin lagbok, tog på sig attacken.

Jihadisten, körandes i bil, rammade fotgängare på Westminsterbron. Därefter tog han sig till parlamentsområdet till fots och högg ner en polis. Jihadisten hette Khalid Masood, hade konverterat till islam och var “mycket religiös”. En granne berättar att Khalid brukade gå till Al-Tawhid-moskén i Leyton.

Gladstone hade helt rätt i att Koranen påbjuder jihad, heligt krig. Att Koranen existerar behöver dock inte vara ett problem. Det finns värre böcker än Koranen. Det är att så många muslimer tror på den som Guds ofelbara ord, giltiga i evig tid, som är problemet.

I boken Våld och islam (2016) påpekar den syriske poeten Adonis att ”Koranen är en oerhört våldsam text”. Han påminner om att av Koranens 3 000 verser handlar 518 om straff. De otrogna ska förtryckas eller dödas på jorden och efter döden stekas i helvetes eld. Islamiska staten (IS) har alltså inte infört något nytt i den islamiska traditionen utan försöker bara kopiera Muhammed och de tidiga muslimernas handlingar. Nu kan vi se på YouTube sådant som man tidigare bara kunde läsa om i biografier över Muhammed, som när han lät halshugga, stena, förslava och våldta de som kom under hans makt.

När folk försöker följa Koranen och Muhammeds instruktioner till punkt och pricka blir resultatet inte fredligt. Det blir faktiskt ganska våldsamt. Det visste redan Gladstone.

Men väst av idag är något annat än på Gladstones tid. Vi saknar självförtroende och är tyngda av skuld. Vi nedvärderar oss själva och upphöjer andra. Man kan säga vad som helst om kristendomen, men kritik mot islam benämns i många fall “islamofobi”.

Men kritik är precis vad som behövs. För jihadattackerna kommer inte att sluta. Dagen efter attacken mot det brittiska parlamentet, den 23 mars, försökte en annan jihadist köra en bil in i en folkmassa i Antwerpen. Tidningen Gazet van Antwerpen skrev att han är känd som “radikal muslim”.

Samma taktik användes av jihadisten som den 19 december förra året dödade tolv personer när han rände in i en julmarknad i Berlin. Och den 14 juli dödades 84 personer när en jihadist körde rakt in i en folksamling på strandpromenaden i Nice.

Storbritanniens nuvarande premiärminister Theresa May uttrycker sig annorlunda än sin föregångare Gladstone. Efter den senaste jihadattacken höll hon tal och sade då att jihadismen var en “förvrängning” av islam.

För det första är det inte sant. Koranen är ingen fredlig bok och Muhammed var ingen fredlig människa. Jihadisternas tolkning av islams budskap är rimlig. För menar May att Muhammed missförstod sin egen Koran? Muhammed förde krig för att utbreda islam, plundrade och tog slavar.

För det andra hämmar sådana uttalanden den nödvändiga debatten om islam. Det är en debatt som måste komma, och som redan har dröjt alltför länge.

Tyvärr är det inte jihadisterna som “förvränger” budskapet i islams texter. De gör som det står i Koranen och som Muhammed gjorde. Det är de fredliga muslimerna som “förvränger” och en sådan fredlig förvrängning är bra. Det skulle också kunna kallas reformation.

För en reformation av islam kan inte se ut som den kristna reformationen. Luther ville gå tillbaka till Bibeln. Men problemet i islam beror just på att man vill gå tillbaka till de ursprungliga texterna. En islamisk reformation bör röra sig bort från texterna.

Men först måste vi kunna prata öppet och ärligt om problemet. Det kan man inte i islamiska länder. Det ses som hädelse. May och andra västerländska politiker gör det också svårt att föra ett sådant samtal i västvärlden. Det är mycket synd.

För om kritiska muslimer, och deras icke-muslimska vänner, inte kan prata om problemen i våra sekulära demokratier med dess vidsträckta yttrandefrihet, var ska de då göra det?

Om islam ska förändras, eller förvrängas om man så vill, kan vi inte fortsätta att skönmåla religionen. Vi behöver nya, ärliga ledare.

I boken Våld och islam menar den syriske poeten Adonis att vägen framåt för arabvärlden, och islamvärlden i stort, består i en orädd och grundlig religionskritik som så småningom kan leda fram till en förändring av kulturen och mentaliteten. ”Det saknas en anda av nyfikenhet och nyskapande. Jag skulle säga att arabvärlden i dag saknar lust att ifrågasätta”, säger han.

En sådan anda bör uppmuntras av våra ledare. Det gör inte May. Hon säger i praktiken att någon kritik eller ny anda inte behövs. Jaha. Men attackerna kommer inte att upphöra. Så någon gång måste vi börja prata allvar. Hellre förr än senare.

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)