Sankta Lucia – hednisk gudinna i ett helgons gestalt?

När man skriver om det svenska Luciafirandet och förbinder det med den kristna flickan Lucia från Syrkusa som ska ha blivit martyr den 13 december år 304 så finns det alltid folk som påpekar att vår svenska luciafest har ett hedniskt ursprung. Det har fått mig att fundera på om inte den kristna Luciakulten själv delvis kan ha äldre förlagor.

Den kristna flickan Lucia föddes i Syrakusa, en hamnstad på Siciliens östkust. Sicilien var då en del av det romerska riket. Syrakusa var redan på hennes tid en gammal stad. Den grundades år 734 f. Kr. av grekiska kolonisatörer för Korint.

I Syrakusa finns ett berömt Athenatempel som omvandlats till katedral. När Europa kristnades byggde man ofta kyrkor där gamla tempel stått. Athenatemplets kolonner finns fortfarande kvar. I katedralen finns ett kapell vigt åt Sankta Lucia. Där förvaras hennes reliker. Hennes far ska ha varit en romersk aristokrat och hennes mor, Eutychia, grekinna.

I Agrigento på Siciliens sydkust finns ett stort tempel helgat åt Juno Lacina. Det är det latinska namnet på grekernas Hera, Zeus hustru. Grekerna byggde templet på 500-talet f.Kr. Hera var äktenskapets och fruktbarhetens gudinna. När hon åkallades under namnet Juno Lacina, ”ljusbringerskan”, var hon barnafödandets hjälpare eftersom hon öppnade barnens ögon så att de kunde se dagens ljus.

Juno Lacinas tempel i Agrigento, Sicilien:

I Apostlagärningarna (28:11-12) kan man läsa om hur aposteln Paulus lade till i Syrakusa och blev kvar där i tre dagar. Han var på väg till Rom. Vi vet inte om han steg i land. Kristnandet av Sicilien började på 200-talet. Vi vet att de kristna döpte gamla högtider och gamla gudar i länderna dit de kom och gjorde dem till sina. På samma sätt som kyrkor byggdes över gamla hednatempel och införlivade dess kolonner, så byggde man de kristna högtiderna på de gamla hedniska. Nytt vin i gamla läglar.

De kristna helgonen antog drag av tidigare gudar och gudinnor. De gamla gudarna fortsatte att dyrkas men i ny, döpt gestalt. Ibland fick de nya namn, men ibland blev deras namn bara ändrade lite smått. Ett känt exempel är den keltiska gudinnan Brigid som fortsatte att dyrkas efter Irlands kristnande, men nu i en nunnas gestalt, Sankta Brigid av Kildare, som ska ha levt 452-525.

I det hedniska Rom hade man olika gudar som rådde som ”patroner” över alla aspekter av livet som mat, hus, liv, död, hälsa, äktenskap, handel och jordbruk med mera. De kristna avskaffade gudarna och satte kristna helgon som patroner i deras ställe. Dessa var människor som efter sin död upphöjdes till himmelska väsen som kunde höra bön och utföra mirakel. På samma sätt som varje gud i den grekisk-romerska religionen hade sina festdagar, hade helgonen sina. På samma sätt som varje skrå på hednatiden hade sin gudomliga beskyddare, fick de nu varsitt skyddshelgon. Det fanns himmelska patroner som vakade över slaktare, snickare, bönder, skomakare med mera. Det fanns också en patron för varje åkomma.

Sankta Lucia av Syrakusa är till exempel patronessa för författare, smeder, böner, sadelmakare, köpmän och glasmästare. Hon åkallas också till hjälp mot hemorrojder, diarré, ögonsjukdomar och halsont.

Katoliker tycker inte om ordet ”helgondyrkan” utan vill skilja på ”latria”, dyrkan, som de ägnar gudamänniskan Jesus, och ”dulia”, tjänst, som de ägnar helgonen. För oss svensktalande som befinner sig utanför dessa teologiska debatter, går det bra med ordet dyrkan i båda fallen. När vi ser någon falla ner inför en bild, kyssa den och åkalla den avbildade kallar vi det dyrkan.

I Nordisk familjebok under ”helgon” kan man läsa om hur helgondyrkan utvecklades när kristendomen blev en gynnad religion i romarriket under Konstantin och hedningar strömmade i massor till kyrkan. Dessa nyomvända fann, står det, i helgondyrkan ”ett surrogat för sin man-kult och polyteism”:

Deras gudar och heroer höllo i stora skaror intåg i kristendomen som helgon (Dionysos som den helige Dionysius, Poseidon som den helige Nikolaus, Herakles som Kristoforos, etc.). De förde med sig hedniska seder och bruk; offermåltiderna blefvo måltider på helgonens grafvar, mat och dryck framsattes åt de döde (så t. ex. Augustinus’ moder Monnica) etc. Kapell byggdes öfver deras grafvar, och sägnerna om dem utsmyckades ständigt vidare med drag lånade från hednisk mytologi; så uppblomstrade redan från 360-talet helgonlegendernas stora litteratur. Från en sådan uppfattning af helgonen var steget icke långt till en verklig tillbedjan af dem. De tre store kappadocierna (se Basileios och Gregorius af Nazians och Gregorius af Nyssa) utbildade fullt läran om helgonen som himmelska väsen, delaktiga i Guds makt, och öppnade därmed slussarna för den halfhedniska helgontillbedjan, hvars färd genom kristendomen sedan ej kunde hejdas…

Enligt legenderna fick Lucia sina ögon utstuckna, det är därför hon rår över ögonåkommor. Ögon är syn och syn är ljus. För den som inte har syn är allting mörkt. Lucia är ljusbringerska, därför kan hon bringa ögonens ljus åter. Som jag nämnt hade gudinnan Juno Lacina, ljusbringerskan, ett stort tempel på Sicilien. Hon åkallades av mödrar i födslovåndor i hopp om att deras barn skulle födas friska, öppna sina ögon och se dagen.

Lucia med ett par ögon på en bricka. Målning av Domenico Beccafumi 1521:

Grekerna kallade Juno för Hera och Hera hade en dotter, Eileithyia, som var barnafödandets gudinna. Hon ses ofta avbildad med en fackla i handen eftersom hon leder barnen ut ur mörkret och till ljuset, ut ur skötets natt och in i livets dag. Det har föreslagits att hennes namn kommer från det grekiska ordet ”eleutho” som betyder att bringa, eftersom hon är Bringerskan. Hennes mor, Juno Lacina, åkallades av romarna vid vintersolståndet. Då ”föddes” så att säga det nya året och dagökningen inträdde. Athena, vars tempel stod i Syrakusa, var även hon dotter till Hera och således syster till Eileithyia.

I Lucias hemstad Syrakusa stod också ett tempel helgat åt Apollo. Dennes tvillingsyster Artemis kallades av romarna Diana. I Cefalù på Siciliens nordkust finns ett berömt tempel helgat åt Artemis/Diana, uppfört på 800-talet f.Kr. Diana åkallades liksom Juno under namnet Lucina, ljusbringerskan, och även Diana rådde över barnsbörden. Liksom Eileithyia, Heras/Junos dotter, avbildas hon ibland hållandes en fackla. Diana betraktades också som en mångudinna och hennes namn ska vara besläktat med ordet ”dies” eftersom hon liksom månskenet är dagsljus i mörkret. Det var också i hennes roll som mångudinna som hon tillbads vid barnsbörd eftersom månen, med dess cykler som var knutna till kvinnans menstruationscykler, ansågs råda över havandeskapet.

Det fanns också en mindre gudinna som åkallades vid barnsbörden. Hon kallades Candelifera eftersom hon höll i ett ljus, av latinets ”candela”, och bistod i ett leda barnet till ut ur skötets natt och in i livets ljus. Man åkallade ljusbärarinnan genom att tända ett ljus vid barnsängen. Hon för  tanken till en rad i sången ”Strålande helgonfé”: ”Ädla välsignade ljusbärarinna”. När Lucia bar ner mat till fängelsehålorna så satte hon en oljelampa på sitt huvud för att lysa upp vägen. I hennes kapell i domkyrkan i Syrakusa står en krönt silverstaty som föreställer helgonet med palmkvist och oljelampa.

Mot denna bakgrund är det inte orimligt att förmoda att Sankta Lucia, helgonet från Syrakusa, har antagit drag av dessa hedniska gudinnor. Hon levde i brytningsskedet mellan hedendom och kristendom och dessa gudinnor dyrkades ännu när hon ska ha ljutit martyrdöden den 13 december år 304. En hednisk kejsare, Diocletianus, härskade över romarnas rike och han förföljde de kristna. Enligt legenden skulle Lucia giftas bort med en hednisk man, men vägrade.

Man förstår hur denna gestalt sedan kunde utvecklas till vintersolståndets, eller julens förelöpare, som så att säga leder det nya årets ”födelse” ut ur mörkret. Hon är de blindas skyddshelgon eftersom de blinda är i mörker, liksom världen under årets längsta natt, och hon ger dem synen åter, liksom världen får ljus när dagarna blir längre. Sankta Lucia är liksom Diana/Artemis att likna vid månskenet, en strimma av det utlovade dagsljuset i vinterns mörkaste natt.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag skriver kan du donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Luciadagen är en helgondag

 Sankt Elzear

Maffiabossen Tony Soprano och hans familj hinner, trots all stress, att fira högtider och vårda traditioner. Avsnittet ”The Ride” i teveserien (Sopranos episod 9, säsong 6) sändes i maj 2006 men utspelar sig slutet av september. Handlingen kretsar kring firandet av helgonet Elzéar av Sabran, vars dödsdag, eller snarare himmelska födelsedag, infaller den 27 september. Sådana här helgonfester är viktiga för italiensk-amerikaners identitet.

Idag firar vi Lucias dag i Sverige. När jag påpekar att vi firar en helgondag, så får jag mothugg. Det är folk som inte vill ha något med kristendomen att göra. Jag tror inte heller på kristendomen, och inte på någon annan religion heller. Jag är ateist, men att Luciadagen den 13 december är en helgondag kan man inte förneka.

Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha ljutit martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret. Det svenska Luciafirandet, säger vissa med bestämdhet, har ingenting att göra med den fromma flickan från Syrakusa att göra. Hm, namnet Lucia med attributet Sankta är ju någonting, inte ingenting.

Det betyder inte att ditt firande måste eller bör innehålla något religiöst inslag. I Sopranos firar folk Elzéar av Sabran genom att äta, dricka, åka karusell och ha kul. Så har de en procession också där man bär runt på en helgonbild och sjunger hymner. Vårt Luciatåg är en procession – i stället för en helgonbild har vi en flicka som iklär sig som rollen som Lucia.

Själv tror jag lika lite på helgon som på gudar och profeter. När jag skriver om helgonet den och den så menar jag människor som betraktas som helgon, inte människor som är helgon i objektiv mening. Det är på samma sätt som när jag skriver ”profeten Muhammed”. Jag tror inte att Muhammed var profet.

I New York firar man varje år S:t Januarius, på italienska San Gennaro. Januarius var en italiensk biskop och martyr som levde på 200-talet, men få som deltar i festligheterna vet något – eller vill ens veta – något om detta. Festen är ett sätt för italiensk-amerikaner att hylla sin kultur, känna gemenskap och stärka sin identitet. På ett liknande sätt är Lucia i Sverige mer en svensk än en kristen högtid. Men både Januariusdagen och Luciadagen är helgondagar.

Namnet Lucia har använts som dopnamn i Sverige sedan 1200-talet. Jag har en direkt anmoder som hette Lucia Råbock, född Knutsdotter den 4 juli 1795 i Kall i Jämtland. Innan hon dog 1869 hann hon föda sju barn.

När jag släktforskade upptäckte jag också att många av mina manliga förfäder hette Grels. Jag undrade vad det för namn och varför det verkade vara vanligt i Jämtland. Namnet visade sig vara en kortare och mer lättuttalad form av namnet Gregorius.

Gregoriusdagen firades till åminnelse av påven – och helgonet – Gregorius den store, som levde mellan åren 540 och 604. Hans dag, Gregoriidagen, firas på helgonets dödsdag den 12 mars. Innan den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753 sammanföll dagen med vårdagjämningen, och var därför en av vårens viktigaste märkesdagar. Enligt Bondepraktikan gällde att: ”Dåligt väder på denna dag bebådar, att ingen frost mera kommer i marken”, och om vädret var bra ”blir det en kort vår”.

Det är osannolikt att alla jämtländska bönder som döpte sina gossar till Grels hade Gregroius den store i åtanke. Jag tror snarare att namngivningen dels berodde på att deras egna fäder hette så, och nu kallade man sina söner efter sina fäder, och dels att namnet förknippades med våren och den marknad som brukade hållas då, Gregoriimarknaden. I Jämtland hölls Jamtamot på Frösön samtidigt med marknaden. På Jamtamotet, jämtars möte, var ett ting där man diskuterade och beslutade i frågor om förvaltning och rättskipning.

Republiken Jämtland firar sin nationaldag på Gregoriidagen den 12 mars. Att nationaldagsfesten äger rum på en helgondag, liksom Irlands på S:t Patriks dag, kan man inte förneka. Men festen har inget religiöst innehåll alls. Det finns alltså ingen anledning att bli arg på dem som kallar Luciadagen en helgondag eller misstänka dem för att vilja missionera. Hur många som av dem som dansar och dricker öl på S:t Patriks tänker helgontankar? Likväl är det en helgondag.

Så finns det de som säger att firandet av helgonet Lucia är något nytt i Sverige. Det tror jag inte på. När Sverige blev kristet under medeltiden firades Lucia med en mässa, och kanske någonting annat, på sin dödsdag, liksom man gjorde överallt i den västerländska kristenheten. Att klä ut barn till helgon i samband med fester förekom i Sverige under medeltiden. Det är till exempel känt att skolor utsåg en elev till S:t Nikolaus inför hans dag den 6 december. Jag tolkar detta som att det inte är omöjligt att man under vår katolska medeltid klädde ut en flicka till S:t Lucia. Tittar man på Luciafirandet i Italien idag så är det så de gör: en flicka kläs ut till helgonet och kröns med ljus eller en gloria. I flera städer i Italien och Spanien, och säkert på andra ställen, bär man runt en Luciastaty i en procession som utgår från kyrkan.

I Selma Lagerlöfs samling Troll och människor, den andra delen, finns en medeltida legend kallad ”Luciadagens legend”. Jag vet inte hur mycket Lagerlöf har hittat på och hur mycket hon har tagit från äldre historier. Hur som helst handlar legenden om en flicka vid namn Lucia i medeltidens Värmland.

Flickan fick namnet Lucia eftersom hon föddes på Lucias dag. Helgonet blev hennes patronessa eller beskyddarinna. Den värmländska flickan påminde om Lucia från Syrakusa i det att båda var mycket givmilda och barmhärtiga:

Alltsedan hon var ett litet barn, hade hon älskat och vördat den helgonkrönta sicilianska jungfrun Lucia, som var hennes skyddspatronessa, och haft henne bofast i hjärtat som förebild. Till gengäld hade helgonet genomträngt hela hennes varelse med ljus och värme, vilket visade sig redan i hennes yttre, som var av en skimrande genomskinlighet och en finhet, som man nästan räddes att vidröra.

Lagerlöf berättar att flickan blivit uppfostrad av nunnorna på Riseberga kloster, där hon blivit ”inövad till goda seder och sträng gudsfruktan”.

I slutet av ”Luciadagens legend” skriver Lagerlöf följande om sin egen barndoms lucia:

Den 13 december i tidig morgontimma, då köld och mörker hade väldet över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som låg spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar ännu, åtminstone i de små barnens ögon, en dräkt, vit av stjärnljus, hon hade på håret en grön krans med brinnande ljusblommor, och hon väckte alltjämt de sovande med en varm, doftande dryck ur sin kopparkanna.

Aldrig såg jag på den tiden en härligare syn, än när dörren uppläts och hon trädde in i kammarens mörker. Och jag ville väl önska, att hon aldrig måtte upphöra att visa sig på de värmländska gårdarna. Ty hon är ljuset, som betvingar mörkret, hon är legenden, som övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen, som gör förfrusna nejder tilldragande och soliga mitt i vintern.

Boken Troll och människor kom ut 1921. Selma Lagerlöf föddes 1858 och var således barn på 1860-talet. De som påstår att luciafirandet uppfanns på Skansen 1893, eller började 1927 då Stockholms Dagblad anordnade ett luciatåg i form av en kortege genom Stockholm, har fel.

På den tiden inföll vintersolståndet omkring den 13 december. Det sågs som årets längsta natt. Ja, vilken natt skulle passa bättre än denna att fira en ljusets högtid! Lucia betyder ju ljus, och kommer från det latinska ordet lux.

Om hur medeltidens Lucia kunde gå till kan man läsa i en påhittad saga av Amalia Fahlstedt (1853-1923). Den handlar om en prinsessa som blivit född på denna dag och fått sitt namn efter den:

Det hade varit fest hela dagen i kungaborgens riddarsal. Alla hade också väckts i ottan av den tioåriga prinsessan Lucia som blivit född på denna dag och fått sitt namn efter den. Hon hade med en ljuskrona på huvudet gått omkring och bjudit traktering, som småsvennarna hade bjudit på stora fat. På den tiden var det sed att man firade Luciadagen till minne av en ädel som för sin helighets skull hade bränts på bål av en hednisk kejsare. Man firade den också som årets strid mellan mörker och ljus.

Sagan hittade jag i antologin Midvinter. Julberättelser från förr (1999).

I boken Våra högtider från 1958, skriver religionshistorikern och biskopen Helge Ljungberg så här:

På några årtionden har Lucia erövrat vårt land och måste numera anses vara så fast knuten till svenskt julfirande, att man rimligtvis inte kan spå annat än att Lucia för all framtid kommer att inleda vår största högtid. Man ser i Lucia en föraning till julen med dess tusen fröjdeämnen. Lucia med sina ljus bär bud om julgranen.

Många dagar, som sedan blev helgondagar när Europa kristnades, var redan fest- och högtidsdagar sedan gammalt. Svensk kultur är inte bara hednisk och inte bara kristen – den är både och. Och både det hedniska och det kristna vilar på en grund som är äldre än människan själv: årstidernas växlingar. Om våren, om våren, då är det allra bäst. Om sommarn, om sommarn, då är det allra bäst. Om hösten, om hösten, då är det allra bäst. Om vintern, om vintern, då är det allra bäst, då ha vi så roligt och leka allra mest. Båd’ skrid-sko och skida vi då få pröva på. Och så svänga vi om och runt i ringen gå.

Lucia är inte en ny fest i Sverige

Det finns två vanliga argument mot dem som försvarar Lucia som en svensk tradition. Motståndare med de vanliga argumenten: 1) Flickan Lucia kom från Italien och därför är hennes fest ändå ingen svensk fest och 2) Lucia är ett nytt påhitt.

Ja, helgonet Lucia ska ha fötts i Syrakusa på 300-talet. Men Lucias fest i Sverige är fortfarande en svensk fest. Det är ju festen vi talar om när vi säger att Lucia är svensk. Vi menar inte att den historiska personen Lucia var svenska.

Lucia kan jämföras med irländska Patrik. Det är en helgondag, men också en nationell fest. Ja, Lucia i Sverige är framför allt en nationell fest: det har blivit något av en symbol för Sverige internationellt. Och Patriks dag på Irland är till och med nationaldag.

Patrik, Irlands apostel, kom inte från Irland. Han föddes i det romerska Britannien. Man vet inte var i Britannien, sannolikt i England, men vissa säger Skottland eller Wales.

Om Lucia inte är en svensk fest eftersom personen Lucia kom från Italien, så kan inte Sankt Patriks dag vara en irländsk fest eftersom personen Patrik, helgonet vars dag det är, kom från Britannien, inte från Irland.

Med denna logik är alltså Irlands nationaldag inte en irländsk högtid.

Det där med att Lucia är något nytt är humbug. Namnet Lucia har använts som dopnamn i Sverige sedan 1200-talet. Lucias dag har firats i kyrkorna under vår katolska medeltid.

Lucias dag den 13 december var sedan 1100-talet en kyrklig festdag. Den katolska kyrkans fester indelades i tre grader. Den lägsta graden kallades ”festum simplex”. Lucia hade den graden, men i Skara stift hade festen den högre graden, ”semiduplex”.

Lucias dag finns angiven på gamla svenska kalenderstavar, ofta utmärkt med en fisk. Det var en påminnelse om att närmast följande onsdag, torsdag och fredag var fastedagar. Enligt katolsk lära föregicks vissa högtider av en fasta som förbjöd kött och ägg. Därför passade man på att äta och dricka och roa sig innan soluppgången då fastan började. Detta frossande före lucia levde länge kvar i Sverige och kallades för lilla julafton eller lusse långnatt.

Aha, bara en enkel högtid! utbrister kanske någon av Lucias fiender i triumf. Men en enkel högtid är inte så enkel som man kan tro. Och även en enkel fest är en fest, ja, det heter festum simplex. Lucia var så att säga åtminstone värd en mässa.

Vet ni vem som också firades med en fest av graden simplex? Jo, Josef, Jesu fosterfar! Josefs fest den 19 mars hade alltså samma grad som Lucias. Inte att förakta.

Det skulle dröja ända till Innocentius VIII (1482-92) pontifikat innan Josef höjdes till semiduplex-graden. Samma grad som Lucia hade i Skara stift! För att förstå vad denna grad innebär kan vi jämföra med Staffans dag eller annandag jul. Denna dags fest hade också graden semiduplex.

Då talar vi alltså om en stor folkfest som firades i varenda by, varenda kyrka och på varenda gård. Det förekom hästkapplöpningar, mässor, processioner och upptåg. Det är härifrån Staffansvisorna kommer.

Luciafesten hade alltså samma höga ställning i Skara stift som Staffan på annandag jul. Skara är Sveriges äldsta stift, grundat av vår förste kristne kung Olof Skötkonung på 1000-talet. Det var stort, under medeltiden omfattade det Västergötland, Dalsland och Värmland.

Graden säger dock inte allt om hur firad en helgonfest var. I en artikel i tidskriften Fornvännen om helgonmålningar i Täby kyrka från 1948 hittade jag följande stycke:

De nordiska helgonkungarna Erik och Olof tillhörde de allra främsta bland vår medeltids helgon. Jämte S. Lars voro de Uppsala domkyrkas skyddspatroner, Erik den heliges två högtidsdagar, den 18 maj till minne av hans död och den 24 januari till minne av hans kvarlevors överförande från (Gamla) Uppsala till östra Aros hade i Uppsalatraditionen högsta festgrad, medan S. Olofs minnesdag i Uppsalamissalet endast har semiduplexgrad. Denna omständighet betyder icke att Olof den helige skulle ha varit mindre dyrkad än S. Erik. Tvärtom var hans kult så livligt uppskattad, att Uppsalabiskopama sågo sig nödsakade att i viss mån inskrida emot den, då den hotade att undantränga Erik den heliges dyrkan.

En fest av semidupexgrad kunde alltså konkurrera i popularitet med en fest av den allra högsta graden.

Helgonkonungen Erik:

Man kan säga att ett glas är halvfullt och man kan säga att det är halvtomt. Man kan säga att Lucias fest i de flesta svenska stift hade den lägsta graden, man kan också säga att den hade graden under Staffans fest på annandag jul, vilket låter större.

Under medeltiden anordnades ofta processioner vid helgonfester. Man bar på reliker, flaggor eller bilder och sjöng hymner. Kanske gjorde man det även på Lucia? I katolska länder idag där man firar Lucia, som Spanien och Italien, så har man processioner. Du kan se dem på YouTube. Vårt moderna Luciatåg är en procession, ett tåg, men istället för att bära på en bild av Lucia, har en flicka iklätt sig hennes roll.

Det är känt att skolor utsåg en elev till S:t Nikolaus inför hans dag den 6 december. Det barnet fick iklä sig helgonets roll. Jag tolkar detta som att det inte är omöjligt att man under vår katolska medeltid klädde ut en flicka till S:t Lucia. Tittar man på Luciafirandet i Italien idag så är det så de gör: en flicka kläs ut till helgonet och kröns med ljus eller en gloria. Se en video på YouTube här

Lucia tar emot nattvarden. Mässhaken från Torskinge kyrka:

I Torskinge kyrka i Småland finns en mässhake med bilder som skildrar Lucias martyrium. Den är tillverkad i Nederländerna vid 1400-talets slut och förvaras på Historiska museet i Stockholm.

Lucia var dock mer än en kyrklig fest. Under den tid som den julianska kalendern användes i Sverige, från medeltiden och fram till kalenderreformen år 1753, sammanföll luciadagen med vintersolståndet. Det sågs som årets längsta natt som föregick solens återkomst. Därefter skulle dagarna bli längre igen. Lucia kom med ljuset då det var som mörkast. Namnet Lucia kommer av latinets lux, som betyder ljus. Så om man med Lucia menar solens återkomst, eller solhjulets vändning, så har vi firat denna ljusfest långt före den katolska medeltiden.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Vinterdikter på Uppsala gamla kyrkogård

Tyvärr föll ingen snö idag, den 7 december 2019, när jag och vänner besökte döda poeters gravar och läste vinterdikter. Vi hade med oss spetsad glögg och pepparkakor.

På bilden står jag vid Olof Thunmans grav och läser följande dikt:

MIDVINTER

Snön faller, snön faller.
Genom den vindlösa skymningens fred
sjunka flingornas iskristaller
i ett flimrande vimmel ned.

Tätt sveps täcket kring slumrande tuvor.
Granarna sloka med tunga grenar
och gravbackens enar
drömma i toppiga urtidsluvor.

Snön faller, snön faller.
Ej ett tassande fjät jag hör.
Ej ett vingslag tystnaden stör
under grenarnas vita galler.

Sömnen är djup i lega och lya
under julsnöns yviga rya –
Men längs vägen i bygden dansar
klangen av bjällerkransar.

Gustaf Adolfsdagen 2019

I ett avsnitt av teveserien om maffiafamiljen Sopranos (säsong 4, episod 3) blir det bråk mellan italiensk-amerikaner och vänsteraktivister om Columbusdagen. Italiensk-amerikanerna vill fortsätta hylla Columbus på denna dag – de ser honom som en fin symbol – medan vänster- och indianaktivister menar att den store upptäckaren var en skurk.

Vänsteraktivisterna och indianerna protesterar mot den italiensk-amerikanska paraden på Columbusdagen, vilket upprör maffiabossen Tony Sopranos vänner som som går till attack mot demonstranterna. ”It’s these Indians and the commie fucks” säger till exempel Ralphie Cifaretto. ”They want to paint Columbus as a slave trader instead of an explorer.”

Det som skildras – något fyrkantigt och karikatyrmässigt – är de identitetspolitiska konflikter som uppstår i ett mångkulturellt samhälle. I dessa konflikter har dock de så kallade ”rasifierade” ett övertag. Deras historiska symboler och högtider blir inte ifrågasatta, tvärtom blir de ofta stödda av samma vänster som avskyr Columbusdagen, Thanksgiving och onda, vita män.

Ur Sopranos. Bråk mellan italiensk-amerikaner och vänsteraktivister: 

Verklighetens extrema vänsteraktivister nöjer sig inte med att protestera mot Columbusdagen. De vill också riva alla statyer av Columbus. Den svenska, skattefinansierade vänstertidningen ETC publicerade den 28 juni 2015 en krönika där en viss Emma Dominguez agiterade under rubriken ”Jag hoppas att alla statyer krossas”.

Det handlar förstås inte om ”alla” statyer, utan om statyer av vita män. Dominguez berättar om en semester i Barcelona där hon fick se en staty av den store upptäcktsresaren Columbus. Synen gjorde att hon fick ”ont i magen”. Hon tycks dock inte ha någonting emot statyer av kommunistdiktatorer. Hon nämner dem inte åtminstone.

Eddie (Mohamed Omar) firar Gustaf Adolfsdagen 2019:

Den 6 november är en av mina favorithögtider i min hemstad Uppsala. Det är så stämningsfullt med facklor och fanor i höstmörkret. Vi äter bakelse och dricker punsch.

Jag ser inte Gustaf II Adolf som en fläckfri förebild, utan som någon som haft stor betydelse för oss svenskar. Genom en stor donation till Uppsala universitet bidrog han till vetenskapens utveckling. Han var också militär nytänkare.

Uppsala universitets ceremoni för att hedra Gustaf II Adolf äger rum i Odinslund framför en obelisk rest av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten.

I Herman Lindqvist biografi över Jean Baptiste Bernadotte kan man läsa om den förste svensk som lärde känna den blivande kungen av Sverige. Fredrik Samuel Silfverstolpe var Sveriges chargé d’affaires i Wien där Bernadotte år 1798 hade blivit satt som den segerrika franska republikens ambassadör.

Silfverstolpe, berättar Lindqvist, var:

… vänsterman, lockad av den franska revolutionens idéer, imponerad av Bonaparte men också av Bernadotte. Han var mycket kulturellt intresserad, särskilt av musik. Han umgicks med Haydn, Salieri och med Mozarts änka. Som vänsterman måste man vara försiktig i sina rapporter till Stockholm. Kungen Gustaf IV Adolf avskydde Napoleon och allt som hade med revolutionen att göra.

Det visade sig att Jean Bernadotte, republikens ambassadör, hade stor respekt för svenska kungar och för den svenska armén:

En förmiddag några dagar senare besökte Silfverstolpe Bernadotte hemma på hans ambassad. Bernadotte frågade Silfverstolpe vad den vita näsduken betydde som han och svenska officerare hade knuten om armen. När Silfverstolpe berättade att det var ett minne från Gustaf III:s revolution 1772, då alla som stödde kungen i revolutionen band en bindel om höger arm började Bernadotte prata om Sverige och till Silfverstolpes häpnad började han prisa den svenska armén. Han höll ett lovtal över Gustaf II Adolf och Karl XII och om dessa kungars ”krigiska snille som gjort historien gloriös”, något som Silfverstolpe tyckte var märkligt sagt av en jakobin. Bernadotte ansåg att de tre största fältherrarna var Caesar, Gustaf II Adolf och Fredrik den store av Preussen.

Bernadottes kunskaper om svensk historia och om Gustaf Adolfs och Karl den tolftes militära genialitet gjorde Silfverstolpe djupt imponerad. Men respekten för Gustaf Adolf den store var inget ovanligt. Gustaf Adolf hade länge varit känd och respekterad som militärt geni i hela Europa. Napoleon höll honom för en av de största härförarna genom tiderna.

Syndafallet. Människans upphöjelse

Första Mosebok, kapitel 3, vers 1-5

Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: ”Skulle då Gud hava sagt: ‘I skolen icke äta av något träd i lustgården’?”

Kvinnan svarade ormen: ”Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ‘I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.'”

Då sade ormen till kvinnan: ”Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.”

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

Första Mosebok, kapitel 3, vers 22:

Och HERREN Gud sade: ”Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen.”

Ur 1917 års översättning.

Henrik Schücks kommentar

Den Jahve, som i denna saga träder oss till mötes, är mycket ålderdomlig och påminner snarast om Babyloniens gudomligheter. Ej blott att han fattas såsom fullkomligt kroppslig (t. ex. då han lustvandrar i Eden och Adam hör ljudet af hans fotsteg), ej blott att han alls icke är allvetande (han känner ej det första parets olydnad, utan måste genom ett förhör öfvertyga sig därom); han har också åtskilliga moraliska egenskaper af ganska tvetydig art. För det första är han afundssjuk på människorna och fruktar, att de skola blifva gudarnes likar, – ett äkta hedniskt drag. Men icke nog därmed; fruktan förleder honom också att tala osanning. Till Adam säger han nämligen, att ”när du äter däraf (af kunskapens träd), skall du döden dö.” Då ormen sedermera vill locka kvinnan att smaka af den förbjudna frukten, upprepar Eva Jahves ord, men ormen svarar: ”ingalunda skolen I dö.” Utgången besannar hans ord: Eva äter af frukten, men dör icke. I det följande angifver Jahve det verkliga skälet till förbudet: ”Se, mannen har blifvit såsom en af oss, så att han vet, hvad ondt och godt är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl af lifvets träd och äta och så lefva evinnerligen”, d. v. s. det verkliga skälet var just raka motsatsen till det uppgifna.

Ur Den israelitiska litteraturen (1906).

Henrik Schück var en framstående litteraturhistoriker (1855-1947).

Vid Gustav-Adolfs-festen 1832

Fädernesland, vars härliga minnen
fylla med vördnad ynglingens själ,
fädernesland, ingiv våra sinnen
de dygder, som fostrat din ära, ditt väl!
Länge nog dina gravar svara,
vad du var och ej mer kan vara.
Hoppas ej blott på skuggornas röst!
Tala i dina ynglingars bröst!
Än återstår av fädrens lära
att leva som de och dö med ära.

E. G. Geijer