Stranger Things och vår tids stora oro

Netflix teveserie Stranger Things har nu avslutat sin andra säsong. Nio timmarna av veritabel överdos av åttiotalsnostalgi – mer åttiotal än åttiotalet – men ger ändå mersmak. Det kommer en tredje säsong, då tittarna, som följt huvudpersonernas utveckling från barn till nervösa högstadieungdomar som dansar tryckare på skolbalen, vill veta hur det ska gå för dem.

Den första säsongen av teveserien började sändas i juli 2016 och blev direkt både en succé och ett fenomen, uttrycket par excellence för vår tids våg av åttiotalsnostalgi. Hjärtat i serien är en kvartett av pojkar, Mike (Finns Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin) och Will (Noah Schnapp).

Pojkarna bor i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana. Där gör det något som många pojkar – och inte så många tjejer – gjorde på den tiden: spelar rollspel. Det populäraste rollspelet på den tiden var förstås Dungeons & Dragons. Det finns en scen i Steven Spielbergs film E.T. från 1982 där man får se Elliot och hans vänner sitta i en källare och spela D&D.

Ett rollspel går till så att var och en skapar ett alter-ego, till exempel en krigare, en trollkarl eller en tjuv. Sedan ger man sig ut på äventyr för att utforska tunnlar och ruiner, slåss mot monster och upptäcka skatter. Äventyret leds av en spelledare som kallas Dungeon Master (DM). I korthet: man sitter runt ett bord, berättar en berättelser, slår tärningar, käkar chips och dricker cola.

Det som händer i Stranger Things är att det fantastiska – och hemska – tar sig in i den verkliga världen. Tryggheten i den idylliska småstaden krossas när en Will, av killarna i gänget försvinner i skogen. Polischefen Jim Hopper kopplas in i sökandet. Pojkarna använder sina erfarenheter från rollspelet för att tolka vad som händer. Som när de upptäcker att Will sitter fast i en parallell verklighet som de kallar ”The Upside Down” eller den upp-och nedvända-världen, och använder de Dungeons & Dragons-litteraturens beskrivning av den fiktiva världen ”Vale of Shadwos” för att förstå den.

Och liksom i E.T. får killarna en främmande varelse som gäst i rollspelskällaren. Flickan Eleven (Millie Bobby Brown) är ingen utomjording, men lika tyst och gåtfull som E.T. I rollspelet spelade Will en magiker vid namn ”Will the Wise” som kan skjuta eldklot. Nu visar det sig att Eleven har telekinetiska krafter som kan vara till hjälp för att hitta Will. Äventyret är på riktigt! Hon kallas Eleven för att staten tog henne från sin mor när hon bara var ett spädbarn. Hon växte upp på Hawkinslaboratoriet där han utsattes för experiment som en del av CIA:s hemliga operationer under kalla kriget.

Den första säsongen handlar alltså om hur barndomens trygghet försvinner när pojkarna får möta en övernaturlig, iskall ondska, medan den andra handlar om deras försök att leva med traumat, och att de själva, genom att bära på denna hemliga erfarenhet, inte längre är som alla andra.

Bröderna Duffin som skapat teveserien har, utåt åtminstone, typiska politiskt korrekta åsikter. Och det märks ibland, som att de till exempel stoppat in en svart karaktär, en så kallad ”token black guy”, i rollspelsgruppen, något som måste ha varit ytterst ovanligt i början av 1980-talet. Rollspel var, och är fortfarande, en typisk grej för vita medelklasskids. Det känns som man försöker göra om det förflutna.

Men bra konst – och Stranger Things är bra – är djupare än åsikter. En känslig konstnär, poet eller filmskapare kan uttrycka känslor och tankar som finns i det undermedvetna, sitt eget och hela samtidens, och skapa sådant som han eller hon kanske inte ens själv förstår till fullo. Det finns i denna teveserie inte bara en ytlig nostalgi för åttiotalets kläder, musik och prylar, utan man kan också uppleva en nostalgisk längtan efter en förlorad trygghet och ett mer traditionellt amerikanskt Amerika, symboliserat av småstaden Hawkins. Och det som orsaker förstörelsen är att gränserna bryter ihop och hål öppnas mot den okända, farliga dimensionen, så att monstren kan ta sig in.

Den franske litteraturforskaren Roland Barthes förkunnande ju redan 1968 ”Författarens död”. Författaren stod i vägen för förståelsen av verket. Ju mer man visste om författaren, desto mindre blev verket. Och det gäller förstås även om filmskaparen och hans film. Det är svårt att, oavsett skaparnas medvetna avsikter, inte tänka på vår tids stora fråga, och stora oro, nämligen hur inte bara Amerika utan hela västvärlden håller på att förvandlas av gränsernas upplösning och massinvandringen från tredje världen. Ingen vet hur denna förvandling kommer att sluta.

I Stranger Things är det övermodiga vetenskapsmän på Hawkinslaboratoriet som genom sina experiment har öppnat ett hål eller en port mot den upp-och-nedvända världen. De kan inte stänga hålet, men försöker förgäves hindra det från att växa. Varelserna från den andra dimensionen tar sig in genom tunnlar under jorden. I vår verkliga värld är det politikerna som öppnat ”hålet” gränsen och som tappat kontrollen. De klarar inte av att täppa till hålet och det fortsätter växa. Migranterna från tredje världen är självklart inga monster, utan människor. Men monstren i teveserien kan sägas symbolisera den oro människor i väst känner för massinvandringen. De öppna gränserna, ”hålet”, lämnar oss skyddslösa, och ingen förstår egentligen vad som pågår.

Trumps valseger kan förstås mot bakgrund av denna oro. Mot gränsernas upplösning ställde Trump Muren med stort M. Trumprörelsen färgades, liksom teveserien Stranger Things, av nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många tänkte på. Trump vann valet och Stranger Things blev en succé.

Regeringen genomförde sina experiment på Hawkinslaboratoriet ovanför folks huvuden och i stället för att erkänna de misstag som lett till hålets öppnande gör man allt för mörklägga och skylla på annat. Det är lätt att se en parallell i mångkulturexperimentet, som aldrig haft något stort folkligt stöd. Och när det började gå snett, så mörklade man. I Stranger Things får huvudpersonerna veta av auktoriteterna att deras oro bara är fobier och överreaktioner, på samma sätt kritiker av massinvandringen idag får höra att de lider av islamofobiska eller rasistiska vanföreställningar. Allt är lugnt, lita på auktoriteterna.

I sin ansträngning att avslöja regeringens mörkläggning får huvudpersonerna hjälp av en privatdetektiv vid namn Murray Bauman. Han samlar information som visar att regeringen inte säger som det är, och spelar ungefär samma roll som alternativmediajournalisten i den verkliga invandringsdebatten. Han blir följaktligen också avfärdad som ”konspirationsteoretiker”.

”Those people…”, säger Bauman om de som hellre blundar och håller sig till de officiella förklaringarna. ”They’re not wired like me and you, okay? They don’t spend their lives trying to get a look at what’s behind the curtain. They like the curtain.”

Den som får uppdraget att stänga hålet och rädda Hawkins från monsterinvasionen är Eleven. Hon hade som sagt särskilda psykiska förmågor och kunskap om upp-och-nedvända världen. Men hon uppfattas som ett ”miffo” och kan inte ens uttrycka sig begripligt. Under berättelsens gång blir dock Eleven mer och mer normal, vilket kan jämföras med hur ”invandringskritiker” först betraktades som ”miffon” i periferin, och i praktiken var ”stumma” eftersom deras röster inte hördes, men allt eftersom verkligheten blir svårare att dölja så normaliseras de och rör sig mot centrum. I det sista avsnittet av säsong två får vi veta att Eleven kommer att få ett namn och leva ett normalt liv. Hon blir upprättad.

Annonser

Populisten Caesar

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 20/2) sitter jag, Antikalifen, med mina kollegor Alkemisten och Påven i ett studentrum i Uppsala och pratar om teveserien Rome. Jag är 70-talist, född 1976, och de två unga gubbarna är 90-talister. Generation X möter Generation Y!

HBO:s teveserie Rome var världens dyraste att producera – före Game of Thrones. Det blev två säsonger, den första sändes i 2005 och den andra 2007. Serien tar sin början i år 52 f.Kr. när Julius Caesar befinner sig med sina legioner i Gallien. Sedan korsar han Rubicon, tågar in i den eviga staden och utropar sig till diktator på livstid. Han är älskad av sina legioner. Två av seriens huvudpersoner, Lucius Vorenus och Titus Pullo, är soldater.

Caesar är aristokrat, men samtidigt en populist som stödjer sin makt på det vanliga folket och genomför populära reformer. Självklart gör vi jämförelser mellan det moderna Amerika och det forna Rom och självklart kan vi inte heller låta bli att jämföra Caesar med Donald ”The God Emperor” Trump. Jag, Påven och Alkemisten kommer att fortsätta podda, so stay tuned!

Lyssna även på avsnittet ”Rymd-AFA i kamp mot rymdnazister” där jag och Alkemisten pratar om den senaste Star Wars-filmen: The Last Jedi.

Stöd Antikalifens arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)!

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Tyckonomen är tillbaka!

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen pratar jag med författaren Johannes Nilsson (17/2). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

Förra året, 2017, gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse. Jag mötte honom den 22 november på ett kafé i Stockholm för att podda om boken och om vad som hänt i Sverige med den så kallade ”omsvängningen”. Avsnittet sändes strax efter att Morrisey kommit ut som ”högerpopulist” och fick rubriken ”Högern är de nya rebellerna”. Då sa Nilsson att han var trött på tyckonomi och tjattret i sociala medier och att han ville ägna sig helt åt skönlitteraturen. Han skrev noveller som sändes på podden Bibliotek, skulle skriva kontrakt för ett förlag och var full av hopp. Han började förverkliga sitt drömprojekt – en historisk roman i Game of Thrones-anda som utspelas i Sverige på 1500-talet. Han har skrivit en pilot och kommit på en episk titel: Vasasagan. I slutet av podden kan du höra Nilsson läsa upp en krigsscen ur romanen.

Men så, den 12 februari i år, meddelade Nilsson på sin nya blogg Tyckonom, att han hade gett sig in i boxningsringen igen. ”Tillbaka i galären”, som han uttryckte det. Det är bara att fatta åran och ro så att svetten lackar! Men det är inte bara slavgöra – Nilssons samtidsmättnad hade börjat ersättas av hunger. Förra gången vi möttes var det svårt att hitta ett tyst ställe, så nu, den 17 februari 2018, ses vi på Skype i stället.

Du kan stödja Nilssons romanprojekt Vasasagan genom att donera på Patreon (https://www.patreon.com/vasasagan) eller swisha till 0709502758, märk ”Vasasagan”.

Bilden föreställer slaget vid Brännkyrka den 27 juli 1518 då en svensk armé under Sten Sture den yngre besegrade danskarna. Freskomålning av Johan Gustaf Sandberg i Vasakoret i Uppsala domkyrka.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Europas kvinnor offras

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 17/2) pratar jag med Bianca Muratagic. Hon kom som flykting från krigets Bosnien år 1992. Då var hon bara 14 år gammal. Idag är hon en framgångsrik artist och sångpedagog, men hon är också aktiv som debattör, framför allt som skribent på Katerina Janouchs blogg Katerina Magasin.

Bianca berättar om oro sin oro över tillståndet i Sverige. Vi pratar om en ny kvinnorörelse som kallas #120db, en rörelse som vill belysa den ansvarslösa invandringspolitikens konsekvenser för Europas flickor och kvinnor, som dagligen sviks av de så kallade feministerna. I videon ”Europas döttrar är under attack” talar unga tyska kvinnor rätt in kameran om det våld och den förnedring som de har utsatts för.

En islamisk församling i Växjö har ansökt om att få ha böneutrop. Det tycker inte Bianca att de ska få. Den 14 februari skrev hon och Katerina Janouch en debattartikel ihop: “Böneutrop strider mot vår rätt att slippa religion på offentlig plats”.

”Sedan det första böneutropet hördes från minareten i Fittja 2013 har positionerna flyttats fram för att dessa böneutrop ska höras på allt fler håll i Sverige, i dag är böneutrop även tillåtet i Karlskrona. Att tillåta detta strider dock mot religionsfriheten. Vi kräver att dessa vansinniga experiment med vår sekulära samhälle ska upphöra.”

Det daltas för mycket, tycker Bianca.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Det har blivit dags att starta Återvandringsverket

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 14 februari) pratar jag med Patrik Engellau. Det finns, menar Engellau, i Sverige en övertygelse om att ”det händer inte här”. Allt snack om kollaps är bara högerpopulistisk paranoia, svensken klarar allt. Engellau kallar detta för Tjörnbro-syndromet. Han har döpt syndromet efter en händelse som ska ha skett år 1980.

En kall vinternatt detta år blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.

Både jag och Engellau konstaterar att även vi lider av Tjörnbro-syndromet. Vi har svårt att föreställa oss att det svenska samhället skulle kollapsa. Så pratar vi om massinvandringen. Jag föreslår att vi startar ett Återvandringsverk, eller så säger jag byrå i podden, för att hjälpa folk som vill att resa tillbaka till sina hemländer.
Det finns bevisligen många som inte trivs i Sverige. Ett aktuellt exempel är Ismail Abuhelal, imam på Stiftelsen Växjö muslimer, som sade att han och hans muslimska vänner inte känner sig hemma i ett Sverige utan böneutrop. Han och hans vänner skulle kunna få hjälp av Återvandringsverket.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Jessica Stegrud gick utanför åsiktskorridoren

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen möter jag Jessica Stegrud (5/2 2018). Hon debuterade som offentlig debattör med en artikel i Expressen: ”Är min älskade mamma verkligen ett ’enkelt jobb’?” (19/10 2016). Det var asylkaoset hösten 2015 som blev droppen. Sedan dess har Stegrud – med intelligens, ironi och stor empati – kommenterat tillståndet i landet på sociala medier och på olika sajter. Hennes kommentarer uppskattas av många. Tillsammans med Ann Heberlein gör hon podden Heberlein & Stegrud. Visst har vi yttrandefrihet på pappret, säger Stegrud till Antikalifen, men i verkligheten är det inte lätt att uttrycka inopportuna åsikter. Det gör hon här!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Det nya Sverige liknar Orwells dystopi

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen möter jag författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han är aktuell med en ny bok: Livsvatten. Det är en antologi texter av olika slag, bland annat en pjäs och en novell, men mest essäer. Jag träffade Sjunnesson i Stockholm fredagen den 26 januari.

En av essäerna i Livsvatten handlar om författaren Ola Larsmo i Uppsala. Både jag och Sjunnesson kommer från Uppsala och har mött Larsmo i olika sammanhang. Han skriver ganska dåliga romaner, men har lyckats skaffa sig en ställning genom sitt antirasistiska engagemang.

I en annan essä tittar Sjunnesson på hur utländska författare skildrat Sverige. Ingen har förnekat att det finns en svensk kultur, utan alla har sett att det finns något här, beteende och värderingar, som gör oss särpräglade och skiljer oss från andra.

Det nya Sverige liknar med sin åsiktsrepression och sina förljugna medier Orwells dystopi. I romanen 1984 skildrar Orwell den totalitära staten Oceania där makten använder ett språk som kallas ”newspeak” (”nyspråk” på svenska, men då går dubbeltydigheten bort i sammansättningen ”news speak” – nyhetsspråk, vilket var nyhetsjournalisternas kortfattade fördummande språk).

De mest kända parollerna i Oceanien är ”Frihet är slaveri”, ”Krig är fred” och ”Okunnighet är styrka”. En paroll från vår egen tid som skulle passa bra i detta sällskap är ”Mångfald är styrka”.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal: