Serien av jihadattacker mot Europa har mötts av en motattack

Då har det alltså hänt. Serien av jihadattacker i Europa har lett till en motattack. Natten den 19 juni körde en brittisk man rakt in i samling muslimer utanför en moské i London.

Moskén i Finsbury Park är salafistiskt, det vill säga den står för en fundamentalistisk typ av islam som håller sig till Koranen och profeten Muhammeds exempel. Moskén ska numera vara lugn, men var tidigare tillhåll för imamen Abu Hamza al-Masri som var anhängare till Al-Qaida och hyllade Usama bin Ladin. Han sitter inlåst för terror i USA.

Det är en skrämmande utveckling, samtidigt som den är väntad. Jag har i flera artiklar här på Det Goda Samhället varnat för att det islamistiska våldet och hatet kan komma att mötas av våld och hat från européer i de drabbade länderna.

Det är när jihadattackerna möts av motattacker, som följs av fler jihadattacker och så vidare, som situationen verkligen kan komma att urarta i ett inbördeskrigsliknande tillstånd. Islamiska Staten har redan skickat ut en uppmaning till sina anhängare om att trappa upp jihad på Europas gator. Och samma dag som attacken i London skedde en misslyckad självmordsattack mot poliser i Paris.

För att hindra våldsspiralen måste regeringarna ta sitt ansvar och allvarligt börja begränsa massinvandringen från Afrika och Mellanöstern till Europa. Den mångkulturella modellen bör också ersättas med en assimilationsmodell som uppmanar invandrare att smälta in i majoritetskulturen och identifiera sig som i första hand engelsmän, fransmän, svenskar och så vidare.

De resurser som frigörs när man begränsar massinvandringen kan användas till ökat u-landsbistånd och flyktinghjälp i närområdena. Man kan också erbjuda generösa bidrag till de invandrare som trivs bättre med hemlandets kultur, att återvända och etablera sig i hemlandet.

Så länge massinvandringen fortsätter, parat med en allt djupare mångkulturell splittring, befarar jag att våldet kommer att öka, både från jihadister och från européer.

Massinvandringen till Europa leder inte till att islamvärlden blir bättre, tvärtom leder den till att vi flyttar problemen som gör islamvärlden dålig till Europa. Europa blir mer som islamvärlden.

Många européer känner sig allt mer desperata då de ser att deras länder förändras. De upplever att de håller på att bli främlingar i sitt eget land, i vissa fall utsatta för rasistiskt hat och våld från grupper med invandrarbakgrund. Det handlar inte bara om att invandrare inte jobbar. Det handlar om att hela stadsdelar förlorar sin europeiska, kulturella karaktär. Det finns en grogrund för hat och för att galningar, extremister av olika slag och medborgargardister börjar agera utanför lagens ramar.

Londons muslimske borgmästare Sadiq Khan reagerade tidigare på jihadterrorn genom att säga att det är ”en del av att leva i en storstad”. Den typen av defaitism kan bidra till att öka desperationen hos vissa som känner sig övergivna av staten och kanske redan är psykiskt instabila och våldsbenägna. Kommer han nu att säga samma sak till oroliga muslimer? Ta det lugnt, attacker mot muslimer är sådant man får räkna med.

Islam är den minst omtyckta religionen i Europa, en majoritet vill till och med stoppa all invandring från islamiska länder. Det beror sannolikt på allt man läser i nyheterna om terror och förtryck, men också att allt fler européer har egen erfarenhet av islamisk fundamentalism.

Muslimska ledare har fördömt jihadattackerna i Europa, men man har inte velat erkänna kopplingarna mellan islam och jihadistisk terror. Man har inte velat granska religionen kritiskt. För det är stor skillnad mellan islam och kristendomen. Islam grundades av Muhammed som var en krigare. Han påbjöd jihad, det heliga kriget. Han dömde människor till prygel och stening. Han lät halshugga de som häcklade honom.

Hade det funnits YouTube på 600-talet hade klippen med Muhammed och hans mäns handlingar fått Islamiska Staten att framstå som moderata muslimer.

Det vore ett stort steg framåt om muslimska ledare kunde stå upp och säga att Muhammed kunde göra fel och vi inte kan fortsätta att okritiskt tala om honom som en förebild för alla tider.

Om muslimer vill förbättra sitt rykte och kunna leva i harmoni med andra i Europa tror jag att de behöver uppvisa större vilja till självkritik och anpassning till europeisk kultur.

Om europeiska länder drastiskt ändrar sin invandringspolitik, avskaffar mångkulturen och börjar främja en anda av sammanhållning, tror jag att vi fortfarande kan undvika en blodig framtid. Men tiden börjar bli knapp.

För ett tag sedan varnade chefen för den franska säkerhetstjänsten Patrick Calvar att Frankrike står på randen till ett inbördeskrig. Allt som behövdes för att tända gnistan var en eller två jihadistiska attacker. Detta sades alltså före jihadmassakern i Nice den 14 juli. Hur många attacker till kan vi uthärda?

Lyssna även på podden Amerikanska nyhetsanalyser. På kvällen den 19 juni talade jag med Ronie Berggren om attacken mot muslimer vid Finsbury Park-moskén.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Konservativa Uppsalaprofiler

Konservativa Uppsalaprofiler 20 juni 2017

Tisdagen den 20 juni intervjuade jag, Antikalifen, den konservative författaren och poeten Simon O. Pettersson, som är aktuell med boken SVENSKA KONSERVATIVA PROFILER. Flera av profilerna som beskrivs i boken är också upsaliensare, bland andra Hans Järta, Geijer, filosofen Boström, statsvetaren Rudolf Kjellén och historikern Harald Hjärne.

I bokens förord skriver Pettersson att behovet av konservatism är större än någonsin:

”Konservatismen finns här som en omfattande och rik idéresurs, till hjälp för den som försöker finna svar på tidens frågor.”

Konservatism handlar således inte bara om nostalgiskt tillbakablickande:

”I min roll som historisk hävdatecknare är min blick också riktad mot framtiden. Jag drar mig således inte från personliga omdömen om vad som är värdefullt för att formulera än konservativ åskådning i dag och vad som tvärtom är problematiskt. Boken går på så sätt utöver sin roll som introduktion och blir också till ett inlägg i den aktuella diskussionen.”

Vi mötes på café Ofvandahls där vi drack kaffe och åt en bit tårta. Den konservative dandyn och upsaliensiske kulturpersonligheten Michaël Lehman var kameraman. Jag och Lehman utgör tillsammans duon Gluntens Drängar (GD). Han är också ordförande i sällskapet Konservativa Måndagsklubben (KMK).

KMK vill vårda och levandegöra svenska, framför allt upsaliensiska traditioner, med både lidelse och humor. Vi strävar efter att förena politik och kultur till en helhet. Vad gör vi? Vi samlas kring gravar på födelse- och dödsdagar, vi firar jubileer, och arrangerar pubkvällar, fester, poesiuppträdanden med mera. Vi har en YouTube-kanal som heter Gluntens Drängar.

Efter intervjun och Ofvandahls gick vi till Erik Gustaf Geijers grav på Gamla kyrkogården. Han var en stor upsaliensisk kulturpersonlighet, och även universitetets rektor. Där läste Pettersson dikten ”På nyårsdagen 1838”. Vi avslutade med en skål i snaps till Geijers ära.

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

Boken SVENSKA KONSERVATIVA PROFILER ges ut av Realia förlag. Köp boken här

Vill du bli medlem i Konservativa Måndagsklubben (KMK)? Kontakta mig via Facebook eller Twitter

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Vilka är Gluntens Drängar?

Sångsällskapet Orphei Drängar, OD, är en känd upsaliensisk manskör. Gluntens Drängar, GD, är en okänd upsaliensisk manskör. Frågan är om GD kan kallas kör. Vi är två glada amatörer, vissa skulle kalla oss klåpare. Men det vi inte har i talang, tar vi igen i glädje. Medan OD stämmer sina strängar och knäpper till Apollos pris, sjunger vi Gluntens pris. Den Evige Studenten. OD är apolloniskt, det är konstfärdigt framförda sånger. GD däremot är dionysiskt, det är yvigt och skråligt. Kanske blir vi bättre med tiden? Kanske inte. Det gör detsamma. Vi är alla Zeus söner. Både de äkta och de oäkta!

Charles KeatingtonMichaël Lehman, alias Charles Keatington

An old-fashioned dandy and a devoted Britannophile, who prefers timelessness, style, and class before trends, fashion, and modernity. Conservative in both mind and manners. Does not share the set of »Swedish values».

A free spirit in a profoundly sick society; a Bohemian in the eternally destroyed Klara; a vigilante in the name of the Truth and the Light; a dandy of the Brideshead set around Lord Sebastian and Mr. Ryder.

An incorruptible admirer of Baroness Thatcher and of stars, that do not give a damn; an explorer of his own path both forwards and backwards; a passionate singer of the Black Ballads of life and of the both tragic and cheerful epistles of the watchmaker without watch, workshop, and condition; a troublesome stranger in both time and space.

Member of The Town Crier’s Club

Besök Michaël Lehmans blogg The Daily Cavalier

Antikalifen läser stor bok 1Mohamed Omar, numera Eddie Råbock, alias ANTIKALIFEN

När jag växte upp på 80-talet fanns det varken internet eller smartphones. Serietidningar var stort och vi fantiserade om att bli superhjältar. Serietidningarna förmedlade också värderingar – demokratin måste försvaras mot onda galningar som vill ta över världen. Det var när Abu Bakr al-Baghdadi i Irak, Usama bin Ladins efterträdare i positionen som ärketerroristen nummer ett, utropade sig till Kalifen i bestämd form singularis, som jag bestämde mig för att bli Antikalifen. En ensam superskurk gör ingen bra story, tänkte jag. Idén snodde jag från den kristna traditionen av antipåvar, en som gör anspråk på påvevärdigheten, men som inte har erkänts av Rom.

En superhjälte måste ha en dräkt också. Jag valde mörk kostym, fluga och en röd fez. Men jag har inga vapen och inga superkrafter och är inte ute och slåss och fångar bovar. Det enda jag gör är att sitta en fåtölj och läsa. Så egentligen har jag nog inte blivit någon riktig superhjälte utan fortsätter bara att fantisera och dagdrömma!

Antikalifatets säte har jag förlagt till Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. I den lägenhet han kallar sitt palats händer det att Antikalifen sätter på sig sin finaste fez och sin finaste kostym, tittar sig i spegeln och säger: ”Spegel, spegel på väggen där! Säg mig vem som fagrast i antikalifatet är!” Han får alltid svaret: ”Du, o högvärdige antikalif!” Och när han står där och beundrar sig själv tänker han att han skulle passa väldigt bra som en orientalistisk stereotyp i någon av de pulptidskrifter eller serietidningar han gillar. Ser han inte lite grand ut som Mandrake, fast med fez istället för hög hatt?

Uppsala lämpar sig också utmärkt som säte för Antikalifen av en annan anledning: staden är spexens Mecka. Ett av de äldsta spexen uppfördes första gången den 30 november 1865 vid Södermanlands-Nerikas nation och hette Mohrens sista suck. Handlingen försiggår i närheten av Granada i det moriska Spanien, på 1400-talet får man tänka sig. Antikalifen skulle inte bara göra sig som seriefigur utan även som rollfigur i ett orientalistiskt Uppsalaspex!

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Du kan även köpa min bok ANTIKALIFEN: BORT OCH HEM IGEN för 200 kr. Ange till vilken adress boken/böckerna ska skickas.

Liiiiibyerna!

Back to the future 2I kultfilmen Tillbaka till framtiden från 1985 bygger den excentriske uppfinnaren ”Doc” om en bil till en tidsmaskin. Maskinen drivs med plutonium som Doc snott av libyska terrorister. I en känd scen blir Doc och hans unge vän Marty (Michael J. Fox) hittade på en parkeringsplats.

Doc blir skräckslagen och ropar: ”Oh my God. They found me. I don’t know how, but they found me. RUN FOR IT, MARTY!!”

Marty: ”Who? Who?!”

Doc: ”Who do you think?! THE LIBYANS!!!”

De arga libyerna skriker på arabiska medan de kör mot Doc och Marty i en minibuss. En av dem skjuter ner Doc med sin AK-47, men när han ska göra slut på Marty också klickar vapnet: ”Damn Soviet gun!”

Vi kan vara glada för att även verklighetens terrorister klantar ibland, som Taimour Abdulwahab i Stockholm. Han hade byggt en bomb som kunde ta livet av cirka 40 personer, men han lyckades bara döda sig själv.

Detta var alltså 1985 när diktatorn Khadaffi ännu styrde Libyen. Det fanns libyska terrorister på den tiden. De var mordiska och galna, men inte lika mordiska och galna som Al-Qaida, och sedan Islamiska Staten (IS).

Den så kallade arabiska våren, som hyllades i västmedier, ledde till att Khadaffis skurkregim ersattes av ett kaos där jihadisterna kunde härja ganska fritt. Dessa såg revolutionen i Libyen som en av flera fronter i ett globalt, religiöst krig.

Libyerna dödade Doc för att han snott deras plutonium, inte för att han var otrogen.

Vem hade, när Tillbaka till framtiden gick på bio 1985, kunnat tro att arabiska terrorattacker skulle bli en del av vardagen i västvärlden? Den där scenen med libyerna som kör omkring i en volkswagen och mejar ner folk ter sig inte längre otrolig i London, Paris eller Berlin.

Libyerna är tillbaka

Den 5 april 1986 bombade libyska terrorister ett diskotek i Berlin. Men det var inte för att döda otrogna på måfå. Det var för att döda amerikanska soldater som brukade hänga där. Hemskt och ondskefullt, ja, men inte lika hemskt och ondskefullt som bombningen i Manchester 2017.

Självmordsbombaren Salman Abedi hade libyskt ursprung. Hans föräldrar fick asyl i Storbritannien i början av 90-talet eftersom de var förföljda av Khadaffi. Varför var de förföljda? För att de var demokrater? Nej, för att pappan, Ramadan Abedi, ville ersätta Khadaffi med en islamisk talibanstat.

När den så kallade arabiska våren bröt ut i Libyen åkte Ramadan Abedi tillbaka för att slåss med rebellerna för sin islamistiska drömstat, påhejade av naiva västmedier. De ville alltså inte ha bort Khadaffi för att han var en diktator, utan för att han inte var en islamistisk diktator. Khaddafis gröna bok skulle bytas ut mot Koranen.

Sonen Salman var också i Libyen och slogs. ”Under skolloven brukade han resa till Libyen för att hälsa på sin familj och då anslöt han sig till trupperna som slogs mot överste Gadaffi”, berättar en tidigare klasskamrat.

”Han hatade den mannen. Han berättade en gång för mig att han ville döda honom, och döda honom med sina egna bara händer.”

Salman och andra libyska jihadister hatade Khaddafi för att han var en dålig muslim som inte styrde enligt islamisk lag. Hur mycket borde de då inte hata de otrogna regeringarna i väst? De som inte ens försöker styra enligt islamisk lag. De som inte ens tror på Koranen.

När vi tar inte flyktingar måste vi fråga oss om det kan finnas en rimlig anledning till att regimen i hemlandet, hur skurkaktig den än är, vill låsa in dem. De kan vara så, som i fallet familjen Abedi, att de faktiskt utgör ett hot.

Libyerna

Som svar på diskoteksbombningen i Berlin, bombade Reagan Tripoli. Reagan gillade förresten Tillbaka till framtiden. Han citerade åtminstone ur den i sitt ”State of the union”-tal 1986:

Never has there been a more exciting time to be alive — a time of rousing wonder and heroic achievement. As they said in the film ”Back to the future”, ‘where we’re going, we don’t need roads.

Hur ska vi svara på jihadattackerna som nu drabbar västvärlden? Jihadisterna finns ju här mitt ibland oss. Reagan hade det lättare. Where are we going?

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Sjungom studentens lyckliga dag!

Prins Gustaf 18 juni 2017Söndag den 18 juni var det Prins Gustaf, Sångarprinsens, födelsedag. Han föddes den 18 juni 1827 som son till kung Oscar I. Det var Gustaf som skrev Studentsången.

Födelsedagen firade vi i Gluntens Drängar (GD) genom att sätta på oss studentmössorna och samlas vid hans staty utanför Carolina Rediviva på kvällen. Vi sjöng Studentsången och skålade i punsch. Sedan gick vi till Västmanlands-Dala nation för att inta en kvällsmåltid.

Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

Hösten 1844 kom prinsen till Uppsala. Han studerade här, tillsammans med sina bröder Carl och Oscar, vid universitet, och hade då sin bostad i det så kallade Prinshuset. Han räknas som den hittills största musikbegåvningen inom ätten Bernadotte och fick hedersnamnet Sångarprinsen.

Gustaf avled den 24 september 1852, endast 25 år gammal. Statyn vid Carolina Rediviva gjordes av Carl Eldh och invigdes 1927, alltså på hundraårsjubileet.

Sångsällskapet Orphei Drängar, OD, är en känd upsaliensisk manskör. Gluntens Drängar, GD, är en okänd upsaliensisk manskör. Frågan är om GD kan kallas kör. Vi är två glada amatörer, vissa skulle kalla oss klåpare. Men det vi inte har i talang, tar vi igen i glädje. Medan OD stämmer sina strängar och knäpper till Apollos pris, sjunger vi Gluntens pris. Den Evige Studenten. OD är apolloniskt, det är konstfärdigt framförda sånger. GD däremot är dionysiskt, det är yvigt och skråligt. Kanske blir vi bättre med tiden? Kanske inte. Det gör detsamma. Vi är alla Zeus söner. Både de äkta och de oäkta!

Gluntens Drängar består av undertecknad, Antikalifen, och den upsaliensiske dandyn Michaël Lehman, även känd som Charles Keatington. Denna gång fick vi även förstärkning av poeten Simon O. Pettersson.

Läs även Michaël Lehmans rapport från hyllningen ”Den evigt unge prinsen i den eviga ungdomens stad”

Gillar du vad vi gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Den galne saracenen

Saracenen 1

Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”. Tidskrifterna, som Weird Tales och Amazing Stories, fick heta ”pulp magazines” efter det dåliga papper som de var tryckta på.

Lovecraft3Lovecrafts skönlitterära verk utgör en helhet som brukar gå under samlingsbeteckningen Cthulhu-mytologin (The Cthulhu Mythos – termen myntades först efter hans död). Det är en mörk och dyster mytologi han har skapat, som i korthet går ut på att jorden i en dimhöljd urtid var bebodd av ett släkte vidunderliga monster. Dessa lever nu utanför vår värld men gör tillfälliga inbrytningar och ska en dag åter härska över jorden. Den främste av dessa monster är den store bläckfiskliknande Cthulhu som – död men drömmande – ruvar i den sjunkna staden R’lyeh på Stilla havets botten.

Kunskapen om dessa monster, och hur man åkallar dem, finns bevarad i svartkonstboken Necronomicon, som nedtecknades omkring år 720 e.Kr. av ”den galne araben” Abdul Alhazred från Jemen. Bokens ursprungliga arabiska titel ska ha varit Kitab al-Azif.

Varifrån kommer idén om den galne araben? År 1898 avlider Lovecrafts far och året därpå avbryts hans skolgång. Han uppfostras av sin mor, mostrarna och sina morföräldrar. Morfaderns bibliotek blir hans ensamma ”lekplats”. Den unge Lovecraft slukar alla böcker han kommer över och skaffar sig en närmast encyklopedisk bildning. Han fantiserade gärna om fjärran, icke-europeiska kulturer och var liksom jag svag för orientalism.

I en självbiografisk anteckning skriver han:

”Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskilt dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muhammedan och antog pseudonymen Abdul Alhazred.”

På andra ställen berättar han om hur han ”lekte arab” och hur han fick sin mor att ordna en ”arabisk hörna” i sitt rum. Historien om Den galne araben började alltså ganska oskyldigt. Det skulle dröja ett tag till innan Abdul Alhazred gick från ”gudfruktig muhammedan” till att bli Necronomicons fördömde författare. Det är en bok som innehåller allt vetande om de urtida monstergudarna, ett vetande som riskerar att göra de som tar del av det lika galna som den galne araben.

Abdul Alhazred är ett omöjligt arabiskt namn av flera orsaker. Abdul innehåller en genitivändelse utan att följas av någon ägare. I arabiskan kommer det ägda före ägaren. Abd betyder slav och det är vanligt med muslimska namn är Abdullah och Abd ar-Rahman, som betyder ”Guds slav” och ”Den barmhärtiges slav”. Vissa Lovecraftkännare menar att namnet är en ordlek och är bildat av All-Has-Read, ett smeknamn Lovecraft fått som pojke för att han läste så kopiöst.

Saracenen 2

Den galne araben uppträder första gången i novellen ”Den namnlösa staden” (1921). Huvudpersonen, troligtvis en arkeolog, gräver efter en svunnen stad i öknen och säger: ”Det var om denna plats den galne poeten Abdul Alhazred drömde innan han sjöng sin oförklarliga vers.”

Och så följer versen som ska ge oss en glimt av Necronomicons hemligheter:

That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die.

I Sam J. Lundwalls svenska tolkning, som jag tillåtit mig att revidera en aning, låter versen så här:

Det är ej dött, som för evigt vilar
och i evigheten bryts även dödens pilar.

En förebild för Abdul Alhazred kan ha varit de arabiska alkemister (arabiska al-kimia) och magiker som var verksamma under medeltiden. En av de mest kände hette Geber (Abu Musa Jabir ibn Hayyan) och levde mellan 721-776. De arabiska alkemisterna sysselsatte sig till en del även med att försöka framställa guld och ett livselixir (arabiska al-iksir) som skulle bota sjukdomar och förlänga livet. Målet var odödlighet.

Alkemin kom till Europa på 1100-talet med hemvändande korsfarare. Ärkebiskopen i Toledo i Spanien Francis Raymond de Sauvetât (1126-1151) grundade också ett center för översättare och där översattes den första alkemiska texten från arabiska till latin. Nordisk familjebok ger följande upplysning:

Från grekerna kom alkemien till araberna, hos hvilka den vann stor utbredning och äfven fick sitt namn. En bekant alkemistisk skrift från denna tid (början af 9:e årh.) är den af Geber, en till islam omvänd grek, författade Summa perfectionis etc., af hvilken framgår, att metallerna då allmänt ansågos vara sammansatta kroppar. Genom araberna och öfver Spanien beredde alkemien sig åter inträde i det öfriga Europa.

I Fantomenäventyret ”Fasornas skog” (10/1987) förekommer en arabisk svartkonstnär, kallad saracenen, ett annat ord för araber eller muhammedaner. Vi kan kalla honom Den galne saracenen! Han ska ha tillfångatagits av Rickard Lejonhjärta under det tredje korståget, som varade mellan 1189 och 1192, och förd till England. Saracenen hålls inspärrad på sheriffen av Nottinghams slott.

”Sheriffen var en ond och ärelysten man och genom att låta saracenen fortsätta sina experiment hoppades han få magiska krafter själv…”

Saracenen 3

Saracenen lyckas genom sina alkemiska experiment framställa ”livets elixir” och hålla sig levande ända fram till 1600-talet då han besegras av den fjärde Fantomen, som levde 1604-1646. I striden mot saracenen får Fantomen hjälp av Robin Hoods ande!

Äventyret skrevs av Norman Walker och tecknades av Kari Leppänen.

Läs även Thomas Karlssons essä ”Arabisk och persisk alkemi”

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Muslimen som bor i Arabi land

Det är fortfarande ramadan och det firar Gluntens Drängar, GD, Zeus oäkta söner, med en sång och en skål i Botaniska trädgården. Det är Sveriges äldsta botaniska trädgård, och ligger direkt väster om Uppsala slott.

Jag och min vän Michaël Lehman står på orangeriet Linneanums trappa. Orangeriet uppfördes 1787-1807 av Gustaf III. Gustafs skål! Förebild var bland annat det grekiska Poseidontemplet i Paestum i Italien.

Muslimen som bor i Arabi land
Han smusslar med sin arabesk
Och hembrännar´n blandar av jäst och vann
Och socker i lönndom sin mäsk.
Den ene han hotas av sin Koran,
Den andre av ting och polis
Men ingenting hotar en lutheran
Som dricker till Bolagets pris.

När Nils Holgersson flyger över Uppsala på korpen Batakis rygg, så firar Uppsalastudenterna den stora vårfesten i Botaniska trädgården:

”Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton. Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor. Vita, guldbroderade sidenfanor hade de burit framför sig, och de hade sjungit vårsånger under marschen. Men Nils Holgersson hade tyckt, att det inte var de själva, som sjöngo, utan sången hade svävat med dem över deras huvuden. Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.”

Läs även Michaël Lehmans inlägg ”Snappsvisa i ramadan”

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)