Deus vult!

Första korstågetIdag den 18 oktober år 1009 förstördes den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Kyrkan sägs innehålla graven där Jesus låg innan han uppstod från det döda. Kyrkan har varit ett pilgrimsmål för kristna sedan 300-talet.

Enligt kyrkofadern Eusebios av Caesarea (263-339), den främste lärde inom kyrkan på sin tid och författare till den första kyrkohistorien, byggde på 100-talet den romerske kejsaren Hadrianus ett Venustempel på Jesus grav för att dölja den. Den förste kristne kejsaren, Konstantin den store, ska sedan år 325 eller 326 sedan ha ersatt templet med en kyrka.

När muslimerna under ledning av kalifen Omar erövrade Jerusalem i april år 637 fick kyrkan stå kvar, men de kristna underkastades stränga och förödmjukande lagar.

Den 18 oktober år 1009 förstördes alltså kyrkan fullständigt av den fatimidiske kalifen Al-Hakim bi-Amr Allah som en del av en hård politik gentemot de kristna i Palestina och Egypten. I Europa, som då var en kristen kontinent, reagerade folk med fruktan och sorg.

Fatimiderna var en dynasti som styrde Nordafrika från 909 till 1171. De grundlade Kairo i Egypten som blev deras säte. Det fatimidiska kalifatet var shiitiskt och bitter fiende och rival till den sunnitiska dynasti, abbasiderna, som ledde till sunnitiska kalifatet med säte i Bagdad. Visst påminner det om vår tids rivalitet mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran?

I västerländsk litteratur kallas Al-Hakim ofta ”den galne kalifen” på grund av sin grymhet, sitt nyckfulla beteende och sitt hat mot de kristna. Han förbjöd kristna att fira sina högtider och att dricka vin. Han förbjöd kvinnor att gå ut med otäckta ansikten.

Ett av de viktigaste målen för de europeiska korstågen var att befria den heliga graven från islamiskt styre och trygga pilgrimslederna. När påven Urban II i sitt tal den 27 november 1095 utanför katedralen i Clermont, utropade det första korståget, betonade han den heliga gravens öde.

Men han talade också om det turkiska hotet mot Östrom, det grekiska kristna riket med Konstantinopel som huvudstad.

”Vi har en oerhört viktig uppgift framför oss. Ni måste bistå era bröder i Östern. Turkarna har besegrat kristna i strid och ödelagt Guds kungarike”, sade påven.

”Vilka är då dessa kristenhetens fiender? Turkarna är fiender till Gud och till allt som är heligt. De omskär kristna, befläckar altare och orenar dopfuntar. De torterar kristna till döds. De våldtar kristna kvinnor och skändar kristna barn. De ställer upp sina hästar i de heliga kyrkorna. Den Heliga Graven är ockuperad av ett orent folk.”

”Om ni vill skona era odödliga själar, skynda er då modigt fram som Guds riddare och befria den heliga graven. Se hur ädelt det är att dö för Kristus i den stad där han dog för våra synder!”

”Låt Guds armé ropa mot Hans fiender: Deus vult! Deus vult!” *

Det första korståget hade alltså som mål att återta den heliga graven och göra den tillgänglig för kristna pilgrimer. Den 15 juli 1099 hade korsfararna segrat i Jerusalem. Gottfrid av Bouillon, som ledde det första korståget, blev kung i det nya riket. Han kallade sig dock inte kung, utan ”Advocatus Sancti Sepulchri” (den heliga gravens beskyddare).

Palästinalied är en korsfararsång skriven av den tyske minnesångaren Walther von der Vogelweide (1170-1228):

I västvärlden lider man av dåligt samvete på grund av korstågen, man betonar gärna de negativa delarna, som plundring och övergrepp, men förbigår det faktum att det i grund och botten var ett försvarskrig för att återta och skydda de kristnas heliga platser.

Först kom jihad, sedan kom korstågen. Jihad hade pågått i fyra hundra år när korstågen inleddes. Man kan se det som ett väldigt sent, och otillräckligt, svar. De kristna länder som hade erövrats av islams arméer är ju fortfarande under islamiskt styre och de kristna blir allt färre och färre. I vår tid har förföljelserna tilltagit och man befarar att kristendomen snart kommer att vara utplånad.

I islamvärlden finns ingen motsvarande självkritik när det kommer till jihad, man ser i stället med stolthet på erövringarna som Muhammed, och hans efterträdare kaliferna, gjorde. Till skillnad från i kristendomen är ju jihad, det heliga kriget för att utbreda islam, en del av religionen och finns tydligt uttryckt i både Koranen och i Muhammeds liv och undervisning.

Profeten Muhammed själv var en härförare som drog ut i krig och tog slavar och byte medan Jesus var en fridfull man, en predikant utan världslig makt som aldrig använde våld. ”Ej kom han med härar”, som det heter i adventspsalmen. Jesus blev korsfäst, Muhammed korsfäste. Jesus talade om moraliska lagar medan Muhammed instiftade riktiga lagar och straffade dem som bröt dem.

I Europa är det knappast någon som kommer ihåg Gottfrid av Bouillon, än mindre hyllar honom, men i islamvärlden är Saladin, som tog Jerusalem från de kristna år 1187, en hjälte, man uppkallar sina barn efter honom och han åberopas i predikningar i moskéer världen över.

Men det är i den sunnitiska världen, shiamuslimerna hatar honom. Han störtade ju det shiitiska, fatimidiska kalifatet och införde sunnismen som statsreligion i Egypten, som han lade under det abbasidiska kalifatet i Bagdad.

I den självspäkande västerländska historieskrivningen brukar det framhållas att Saladin, när han intog Jerusalem, skonade stadens befolkning. Det är en sanning med modifikation. Han hade först bestämt att alla kristna skulle dödas, men när befälhavaren i staden hotade med att döda alla muslimska invånare, ändrade han sig. Saladin krävde istället lösen, och de som inte kunde betala förslavades. Kvinnorna våldtogs och såldes på slavmarknader. Han plundrade kyrkorna och gjorde om dem till moskéer. Korsen togs ner.

I mars år 2000 omfamnade påven Johannes Paulus II ett stort krucifix i Peterskyrkan och bad om förlåtelse för många saker, bland annat för övergrepp som begicks under korstågen. Vilka islamiska ledare har bett de kristna om förlåtelse för övergreppen i jihad? Jag förstår varför de inte gör det, det är inte lika lätt. Man kan ju inte gärna säga att religionens grundare, den ofelbare profeten Muhammed, gjorde fel. När Saladan lät våldta kvinnor och sälja dem på marknaden var det inga övergrepp, utan helt i enlighet med Muhammeds exempel och lagar.

* ”Deus vult!” betyder ”Gud vill det!” och var korsfararnas lösen.

Annonser

Ny podd! Europa och islamvärlden har aldrig varit lika

I ett nytt avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (#477) pratar jag med Ronie Berggren om skillnaderna i kultur och värderingar mellan Europa och islamvärlden. I ett uttalande från 2016 sade Liberalernas partiledare Jan Björklund så här om massinvandringen från islamvärlden till Sverige:

”Det kommer en stor grupp människor till Sverige från Mellanöstern som har uppfostrats och vuxit upp med helt andra värderingar när det gäller jämställdhet, många gånger värderingar som fanns här ett antal generationer tillbaka, kanske på 1800-talet.”

Men Björklund hade helt fel. Sverige på 1800-talet var inte som islamvärlden. Vi hade inte månggifte, hedersmord och kvinnlig omskärelse. En anledning till detta är att kristendomen, den religion som präglat svensk kultur, är helt annorlunda än islam.

Lyssna här!

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Europa var hotat

Süleyman den storeDen 14 oktober 1529 avslutades den första turkiska belägringen av Wien. Det var mycket som stod på spel den dagen, kanske till och med Europas överlevnad. Ändå får vi knappt läsa något i skolan om den månghundraåriga kraftmätningen mellan det ottomanska riket, efter 1517 ett kalifat, och Europa.

Den gången slogs de turkiska arméerna tillbaka, men de skulle komma tillbaka. Det ottomanska riket var under lång tid islams främsta makt och utgjorde ett allvarligt hot mot Europa.

Levanten och Nordafrika, som tidigare hade ingått i den kristna kulturkretsen, hade fallit för islam, kvar stod Europa som den enda kristna världsdelen. Den 29 maj 1453 föll Konstantinopel, en europeisk och kristen stad, grundad av den romerske kejsaren Konstantin år 330 e.Kr. Stadens namn ändrades till Istanbul och den mäktiga katedralen Hagia Sofia, gjordes om till moské.

Sultan Selm I (1512-1520) hade erövrat Syrien och Egypten och år 1517 utropade han sig alltså till kalif, alla muslimers ledare, efter att ha avsatt den förre kalifen i Kairo. Han lämnade ett ofantligt imperium, det sträckte sig från österrikiska gränsen i väster till Persien i öster, från västra Ukraina i norr till Jemen och Nordafrika i söder, till sin efterträdare Süleyman I (1520-1566), även kallad ”den store”.

Ottomanerna drömde om att erövra Europa. Det skulle ske i tre steg: först att erövra det östromerska rikets huvudstad, Konstantinopel, därefter det västromerska rikets nya huvudstad, Wien, och slutligen det västromerska rikets gamla huvudstad, Rom.

Under Süleyman den stores styre stod det ottomanska kalifatet på höjden av sin makt. Det tycktes expandera oavbrutet, utan att kunna hejdas. Ungern hade fallit. I Europa fruktade många att slutet för deras civilisation var nära.

Eftersom Europa var världens enda kristna kontinent uppfattades under denna tid begreppen Europa och kristenheten som synonymer. Europas fall betydde kristenhetens fall.

Süleyman ledde själv sin armé på mellan 120 och 300 000 man i marschen mot Wien. Där fanns det bepansrade kavalleriet, sipahi, och de dödsföraktande och fanatiska infanteriet, janitscharerna. Men belägringen av Wien 1529 blev en vändpunkt. Efter nästan hundra års turkisk-islamisk jihad i Europa, råkade man ut för en allvarlig motgång.

Robert E HowardDetta första slag om Wien, det andra ägde rum år 1683, skildras i en novell av den amerikanske pulpförfattaren Robert E. Howard: ”The Shadow of the Vulture”. Howard (1906-36) är annars mest känd för sina berättelser om Conan barbaren, som filmatiserades på 80-talet med Arnold Schwarzneger i rollen som den bistre, svärdssvingande antihjälten (1982 och 1984).

Han var en produktiv författare som skrev i många genrer som vilda västern, orientaliska äventyr, detektivhistorier och skräck. Och skrev alltså även historiska berättelser, denna om Wien 1529 publicerades första gången i tidskriften The Magic Carpet Magazine i januari 1934. Här uppträder en dådkraftig och vacker kvinna vid namn Röda Sonja av Rogatino. Låter det bekant? Hon blev förebild för den kvinnliga barbarkvinnan Röda Sonja, en figur som skapades efter Howards död. I filmen Red Sonja från 1985 spelas hon av Birgit Nielsen.

I ”The Shadow of the Vulture” beskriver Howard hur slaget om Wien handlar om så mycket mer än en stad – det är två civilisationer som står mot varandra. Men enda sida har mer att förlora än den andra, ett nederlag skulle betyda undergång.

Vid stadens murar finner vi Röda Sonja, en polsk-ukrainsk flicka, som strider jämsides med männen. Den 12 oktober bestämde sig kalifen för att satsa allt på ett kort. Han lovade sina krigare stora belöningar av slavar och byte. Men anfallet slogs tillbaka.

När ottomanerna retirerade jublade folket i Wien och kyrkklockorna ringde. Försvaret hade letts ifrån Sankt Stefanskatedralen. På platsen där Süleyman den store ska ha haft sitt tält under belägringen byggde den tysk-romerske kejsaren Maximilian II sedan slottet Neugebaeude.

The Shadow of the Vulture

I Howards novell, som man läsa i sin helhet här, skildras kalifens dröm om att erövra det otrogna Europa för islam:

Suleyman’s ambitions embraced all Europe—that stubborn Frankistan which had for centuries sporadically poured forth hordes chanting and pillaging into the East, whose illogical and wayward peoples had again and again seemed ripe for Moslem conquest, yet who had always emerged, if not victorious, at least unconquered.

Slaget framställs som ett armageddon, en apokalyptisk kamp mellan Asien och Europa, två civilisationer, på samma sätt som Thermopyle hade varit år 480 f.Kr:

The steel tides rolled and broke, and rolled on again, till the very gods must have stood aghast at the giant capacity of men for suffering and enduring. It was the Armageddon of races—Asia against Europe. About the walls raved a sea of Eastern faces—Turks, Tatars, Kurds, Arabs, Algerians, snarling, screaming, dying before the roaring matchlocks of the Spaniards, the thrust of Austrian pikes, the strokes of the German Lanzknechts, who swung their two-handed swords like reapers mowing ripe grain. Those within the walls were no more heroic than those without, stumbling among fields of their own dead.

Turkiska soldater

I en hemsk scen beskriver Howard hur turkarna bränner sina fångar levande. Det är något vi känner igen från dagens jihadister, och dessa har i sin tur fått det från tidigare kalifer som Abu Bakr och Ali:

Gottfried knew that message-laden arrows were loosed from the tower roof into this mantlet. But just then he gave little thought to that. His attention was riveted on the Turkish camp. There a leaping glare paled the spreading dawn; above the mad clangor of the bells rose the crackle of flames, mingled with awful screams.

”The Janizaries are burning their prisoners,” said Red Sonya.

”Judgment Day in the morning,” muttered Gottfried, awed at the sight that met his eyes.

From their eyrie the companions could see almost all of the plain. Under a cold gray leaden sky, tinged a somber crimson with dawn, it lay strewn with Turkish corpses as far as the sight would carry. And the hosts of the living were melting away. From Semmering the great pavilion had vanished. The other tents were now coming down fast. Already the head of the long column was out of sight, moving into the hills through the cold dawn. Snow began falling in light swift flakes.

Turk i Ungern

Efter nederlaget tvingas Süleyman den store, som nu blivit något mindre, att, för denna gång, överge sin dröm att erövra Wien. Han skulle aldrig bli herre över Europa. Med hatisk blick betraktar han de murar som skilde Europa från islamvärlden, kristenheten från kalifatet:

Grimly rode Suleyman among his Solaks. He wished to put as much distance as possible between himself and the scene of his first defeat, where the rotting bodies of thirty thousand Muhammadans reminded him of his crushed ambitions. Lord of western Asia he was; master of Europe he could never be. Those despised walls had saved the Western world from Moslem dominion, and Suleyman knew it. The rolling thunder of the Ottoman power re-echoed around the world, paling the glories of Persia and Mogul India. But in the West the yellow- haired Aryan barbarian stood unshaken. It was not written that the Turk should rule beyond the Danube.

Howard använder ett tidstypiskt språk, som vi idag skulle uppfatta som rasistiskt, när han försöker fånga dramatiken i denna civilisationernas kamp. Hunnerna hade visserligen hotat Europa, och européerna hade enats för att slå dem, men aldrig hade en storm som denna dragit in över vår kontinent:

Again the destroyer was riding out of the blue mysterious East as his brothers had ridden before him—Attila—Subotai —Bayazid—Muhammad the Conqueror. But never before had such a storm risen against the West.

De fruktade janitscharerna, kalifens stormtrupper, var inte turkar. De var kristna barn som rövats bort från sina föräldrar och fostrats till fanatiska jihadkrigare:

For the Janizaries were not Turks. With a few exceptions, where Turkish parents had smuggled their offspring into the ranks to save them from the grinding life of a peasant, they were sons of Christians—Greeks, Serbs, Hungarians—stolen in infancy and raised in the ranks of Islam, knowing but one master—the Sultan; but one occupation—slaughter.

Men Süleyman vägrade att erkänna sitt nederlag. Där satt han i sitt palats, omgiven av sina slavar och konkubiner, och inbillade sig att han hade segrat. Föga kunde han ana att slutet för det ottomanska kalifatet hade börjat – nu skulle det stadigt bli svagare:

Suleyman was blinding the eyes of the world with the blaze of his wealth and glory, and striving to make himself believe that he had actually accomplished all he had intended. He had not been beaten on the field of open battle; he had set his puppet on the Hungarian throne; he had devastated Austria; the markets of Stamboul and Asia were full of Christian slaves. With this knowledge he soothed his vanity, ignoring the fact that thirty thousand of his subjects rotted before Vienna, and that his dreams of European conquest had been shattered.

Profeten Muhammed hade lockat sina krigare med byte och slavar i denna värld om de segrade och levde, och orörda jungfrur och vin och mat i överflöd i paradiset, om de stupade i det heliga kriget för islams utbredning.

Europeiska slavar

Kalifen, profetens efterträdare, hade på jorden inrättat en skugga av detta paradis. I profetens bok, Koranen, skildras hur de rättrogna muslimerna ska sitta på kuddar och serveras vin av unga gossar, och hur de ska förlusta sig med flickor som aldrig förlorar sin mödom, hur ofta man än omfamnar dem:

Behind the throne shone the spoils of war—silken and velvet pavilions, wrested from the Persians, the Arabs, the Egyptian memluks; costly tapestries, heavy with gold embroidery. At his feet were heaped the gifts and tributes of subject and allied princes. There were vests of Venetian velvet, golden goblets crusted with jewels from the courts of the Grand Moghul, ermine- lined kaftans from Erzeroum, carven jade from Cathay, silver Persian helmets with horse-hair plumes, turban-cloths, cunningly sewn with gems, from Egypt, curved Damascus blades of watered steel, matchlocks from Kabul worked richly in chased silver, breastplates and shields of Indian steel, rare furs from Mongolia. The throne was flanked on either hand by a long rank of youthful slaves, made fast by golden collars to a single, long silver chain. One file was composed of young Greek and Hungarian boys, the other of girls; all clad only in plumed head-pieces and jeweled ornaments intended to emphasize their nudity.

Det ottomanska kalifatet gick under, och Europa lever. Men jihad, det heliga kriget som profeten utropade, pågår än. Och drömmen om att erövra Europa lockar fortfarande fanatiska män att samlas under profetens fana.

(Den nedersta bilden är en teckning från 1639 som visar turkiska soldater med europeiska slavar)

Gillar du vad jag gör? Swisha ditt stöd till 0760078008 (Eddie)

Klicka här och lajka min sida på Facebook!

Boksläpp 14 oktober 2017

Antikalifen 14 oktober 2017Lördagen den 14 oktober 2017 hade jag, Antikalifen, ett kalas med anledning av att min nya bok ANTIKALIFEN: MÜNCHHAUSEN OCH MUHAMMED kommit ut. Det blev ett trevligt kalas med god mat, goda vänner och mycket sång. Vi sjung både Bellman och gluntar. Nja, nästan hel glunt åtminstonne. Jag har lyckats lära mig de tre första verserna i ”Uppsala är bäst” . Men jag har ambitionen att lära mig mer! Det får ta den tid det tar.

Särskilt vill jag tacka min vän Michaël Lehman, som stod värd. För att hylla Lehman tillåter jag mig att ta bort den feminina ändelsen i ordet ”värdinna” i Bellmans visa så att den låter så här:

För vår Värd bugom oss,
Och halkom sen i grafven fritt,
Vid aftonstjernans bloss.*

Boken är den fjärde volymen i en serie Antikalifböcker, och liksom de föregående är den en antologi med tolv lagom korta essäer som tar sig an olika ämnen, till exempel Münchhausens sagor, seriefigurerna John Constantine, Tintin och Daredevil och Indiana Jones. Trots de olika ämnena är mitt perspektv hela tiden detsamma: att belysa konflikten mellan väst och islam.

Vem är Antikalifen? Så här skriver jag i bokens förord:

”När jag växte upp på 80-talet fanns det varken internet eller smartphones. Serietidningar var stort och vi fantiserade om att bli superhjältar. Serietidningarna förmedlade också värderingar – demokratin måste försvaras mot onda galningar som vill ta över världen. Det var när Abu Bakr al-Baghdadi i Irak, Usama bin Ladins efterträdare i positionen som ärketerroristen nummer ett, utropade sig till Kalifen i bestämd form singularis, som jag bestämde mig för att bli Antikalifen. En ensam superskurk gör ingen bra story, tänkte jag.”

När jag sätter på mig min fez och uttalar formeln Abrakadabra förvandlas jag till mitt alter-ego Antikalifen, en superhjälte utan superkrafter. Fezen köpte jag under ett besök i Konstantinopel.

Antikalifen 4Antikalifen tar ställning för västerländska ideal. Mot den trångsynta fanatismen ställer han humorn, fantasin och det kritiska tänkandet som tillsammans har gjort den västerländska kulturen så framgångsrik.

Antologin bär alltså undertiteln MÜNCHHAUSEN OCH MUHAMMED. Dessa två figurer får representera två civilisationer – islam och väst. Illustrationen på omslaget gjordes av Gustave Doré och föreställer baron Münchhausen i samtal med den turkiske sultanen, som faktiskt också gjorde anspråk på att vara alla muslimerns kalif. Sultanen har våldet, men Münchhausen har andra egenskaper: kvickhet, intelligens, fantasi och list.
Boken innehåller följande essäer:

Münchhausen och Muhammed
Det stulna paradiset
Islam och idén om Europa
John Constantine – en annorlunda helig krigare
Indiana Jones i Egypten
Mumien vaknar
Vive la démocratie!
Tintin i Kalifatet – och i Kongo
Vita skurkar
Två superhjältar – en katolik och en muslim
Från konungarnas stad till Frankrikes Mecka
Åttiotalsnostalgins politiska dimension

Du kan köpa boken genom att swisha 200 kr till 0760078008 (Eddie Råbock). Du kan också sätta in beloppet på följande bankkonto:

Swedbank
Kontoinnehavare: Eddie Råbock
Clearingnr: 8381-6
Kontonr: 403 153 111-6

Ange adressen dit boken/böckerna ska skickas.

För att kunna fortsätta mitt arbete som författare, debattör, poddare och youtuber behöver jag allt stöd jag kan få. Köp gärna flera böcker eller sätt in ett valfritt bidrag.

* Så lunka vi så småningom, Fredmans sånger, n:o 21. Lyssna på den här i Fred Åkerströms tolkning!

Den allvarsamma leken

Allvarsamma lekenNu har jag läst Den allvarsamma leken. Jag vet att det är väldigt sent. Jag borde ha läst den för länge sedan. Men saken är den, att det tog tid, för att jag fått för mig att jag redan läst den.

Det är en onekligen en stor roman. Drömsk och påtaglig på samma gång. Det brukar framhållas att Hjalmar Söderbergs roman säger något om hur ofri kärleken var på den tiden; boken kom ut för mer än hundra år sedan 1912.

Många saker stod i vägen för kärleken, framför allt klass och ekonomi. Arvid Stjärnblom, den olycklige huvudpersonen, ligger med prostituerade och gör en fattig flicka med barn i väntan på ett gott parti. Lydia Stille, kvinnan som han älskar, går in i ett konvenansäktenskap med en äldre, rik man.

Men det som slår mig, med de erfarenheter jag har som muslim, är i stället hur fri – relativt sett – kärleken var i Sverige även för mer än hundra år sedan! Hur fritt – relativt sett – förhållandet var mellan könen.

Det slår mig hur självständig Lydia är. Hon kunde faktiskt ta ut skilsmässa. Och hon kunde bo själv i en lägenhet vid Johannes kyrkogård. Det är där deras kärleksmöten sker.

Arvid och Lydia kunde vara ensamma i ett rum. Trots att de inte var gifta. Män och kvinnor umgicks och pratade med varandra som vänner och kollegor. De dansade på fester.

I många länder i världen idag är kvinnan mindre självständig och kärleken mindre fri. Jag tänker framför allt på de länder där islam har stort inflytande. I Saudiarabien tillät kungen alldeles nyligen kvinnor att köra bil. Så storsint av honom!

Jan Björklund sade någon gång att det kommer hit folk till Sverige med samma kvinnosyn som vi hade för hundra år sedan. Men det är inte så som han och flera andra verkar tro, att islamvärlden bara ligger efter oss. Ja, att vi var likadana förr. Nej, väst och islamvärlden har alltid varit olika. För att grunden är olika. Islam är inte som kristendom. Till och med på medeltiden antecknade arabiska krönikörer att västerländska kvinnor var ”lössläppta”.

Det tråkiga är att det faktiskt finns många muslimska kvinnor i Sverige idag, som lever mer ofritt och osjälvständigt än vad svenska kvinnor gjorde före världsvärldskriget. För vissa är det en omöjlighet att bo själva. Det är oacceptabelt att ha en pojkvän. De kan inte ens välja vem som ska bli deras make. De får inte sjunga och dansa. Inte gå ut utan huckle.

Arvid och Lydia smyger visserligen, men de kan gå ut och äta tillsammans. De kan ta en öl i hotellobbyn. De sitter bredvid varandra på Operan. Det är inga självklarheter i miljöer där islam har inflytande. I Rinkeby, alltså en del av samma stad som Den allvarsamma leken utspelas i (!), har jag själv besökt en restaurang med en kvinno- och en mansavdelning. Och det kommer bli mer sådant, när islam växer.

Kvinnor, i Sverige, har till och med blivit mördade för att de inte velat täcka sitt hår! Arvid arbetar ju som journalist på tidningen Nationalbladet. ”Man väljer inte”, säger en av hans chefer. Och det uttrycket är något av en ledstjärna genom boken. För många muslimska kvinnor är orden bokstavligt sanna, ingen filosofisk, spekulativ fras.

Men fortfarande är våra kultursidor fulla av kritiska analyser av förhållandena inom den svenska medelklassen. Varför är det så? Förmodligen för att de som skriver på kultursidorna hör till denna näst intill helvita svenska medelklass. De vet inget annat.

Den feministiska kampen liknar stundtals mer lek än allvar.

De som påstår att ingen skillnad finns mellan islam och svensk kultur är antingen bedragare eller rejält okunniga. Bedragarna kan man inte hjälpa, men de okunniga kan hjälpas genom kunskap. Ni bör läsa svensk litteratur! Lär er om hur man tänkt och levt i Sverige.

Skulle Bellman, Sveriges nationalskald, ha varit Bellman om han varit muslim? Skulle han ha kunnat skriva koranparodier lika väl som bibelparodier? Hade Fredman kunnat vara Allahs apostel lika väl som Bacchi apostel?

Nej, om Sverige hade varit islamiskt hade vi varit ett helt annat land. Det hade inte varit Sverige med allt det vi uppfattar som typiskt svenskt. Vi hade varken haft jul eller midsommar eller Bellmans visor.

Den olycklige Arvid, på en av sina promenader i Stockholm som skildras så vemodigt och fint i Söderbergs roman, stannar till vid Bellmans grav:

”Arvid gick över Klara kyrkogård. En och annan lykta flämtade redan genom regndusket. Han gick inte närmaste vägen, genom Klara Vattugränd, ty klockan fattades ännu några minuter i halv tre. Han stannade ett ögonblick vid Bellmans grav. Regnet droppade sakta från de bägge små magra trädskeletten vid graven.”

Och nu är det svensk höst:

”Hösten skred fram med tidig skymning och regnblanka gator med ljusstänk från gaslyktor och upplysta fönster.”

Bilden är hämtad från filmen Den allvarsamma leken (2016)

Gillar du vad jag gör? Swisha ditt stöd till 0760078008 (Eddie)

Du kan också köpa min nya bok ANTIKALIFEN: MÜNCHHAUSEN OCH MUHAMMED för 200 kr st. Ange då adressen dit boken/böckerna ska skickas.

Klicka här och lajka min sida på Facebook!

Phileas Fogg stod upp för civilisationen

Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar handlar som bekant om den engelske gentlemannen Phileas Fogg som slår vad om att kunna resa jorden runt på 80 dagar. Året är 1872 och det är fortfarande ett stort företag!

I Indien blir Fogg och hans franske betjänt Passepartout vittnen till en hemsk sed – änkebränning. Prinsessan Aouda har drogats med opium och ska brännas på bål. Fogg kunde ha lämnat henne åt sitt öde under förevändningen att detta är indisk sed – och den är lika god som engelsk. Men det gör han inte, han tar ställning och räddar Aouda! Phileas Fogg var med andra ord ingen kulturrelativist.

Engelsmännen var faktiskt så okänsliga och hindufobiska att de förbjöd änkebränning. Charles Napier, brittisk befälhavare i Indien, uttalade följande berömda ord:

Be it so. This burning of widows is your custom; prepare the funeral pile. But my nation has also a custom. When men burn women alive we hang them, and confiscate all their property. My carpenters shall therefore erect gibbets on which to hang all concerned when the widow is consumed. Let us all act according to national customs.

Charles Napier såg klart och tydligt skillnaden mellan civilisation och barbari och tänkte inte låta kvinnor brännas på bål i toleransens och öppenhetens namn. Tyvärr är våra makthavare inte lika klartänkta och principfasta, vilket gjort att barbariska sedvänjor som kvinnlig omskärelse, hedersmord och månggifte spridit sig i Sverige som en följd av massinvandringen och mångkulturalismen.

Bilderna är hämtat ur seriealbumet Jorden runt på 80 dagar, Illustrerade klassiker nr 48/1958.

”Det är en brahmanprocession som kommer hitåt. Vi får akta oss för att bli sedda.”

Auoda 1 001

”Det är en sutty.”

”Ett människooffer, vanligen frivilligt. Kvinnan kommer att brännas i morgon i gryningen tillsammans med sin döde man.”

Auoda 2 001

”Jag har tolv timmar över, mina herrar. Låt oss ägna dem till att rädda kvinnan.”

Auoda 3 001

”De skräckslagna infödingarna trodde att rajan återuppstått när Passepartout lyfte upp Auoda i sina armar.”

Auoda 4 001

”Aouda tackade sina räddare.”

Auoda 5 001