Etablissemangsmedia skönmålar ramadan

Den 15 maj inleddes den islamiska fastemånaden ramadan. I ett nytt avsnitt av podden ”Amerikanska nyhetsanalyser” (18/5) pratar jag med Ronie Berggren om hur etablissemangsmedierna skönmålar ramadan. Det gör inte vi.

Ska man tro etablissemangsmedierna så är ramadan jättemysigt. Den 16 maj publicerade SVT det mysiga klippet: ”En utmaning att träna under ramadan”.

Sanna Ahmad är en basketspelare med ambitioner. Och hon tränar på fastande mage. Det är en utmaning. Men hon klarar det!

Ramadan i år är extra tufft, förklarar SVT. Nu på sommaren går solen ner sent och stiger tidigt, så tiden då man får äta och dricka är väldigt knapp. Men Sanna är ännu tuffare!

I klippet berättar Sanna om kompisar som svimmat av hunger och törst. Hon berättar att hon blir trött och sämre på att koncentrera sig. För SVT verkar Sanna vara ett exempel på Girl Power, en positiv förebild för unga, muslimska tjejer. Finns inte en tillstymmelse till kritik.

Sannas fanatism, att hon skadar sin hälsa på grund av religiösa dogmer, borde vara en källa till oro, inte beundran. Det finns muslimer som får ångest när ramadan kommer. De vill inte fasta, men känner sig tvingade. För hur frivillig är fastan när du för höra att den som inte fastar är en syndare som kommer att brinna i helvetet? Varför får vi inte höra deras röster?

De behöver få veta att de är i Sverige nu. De måste inte plåga sig och skada sin hälsa för att leva upp till familjens och moskéns ideal. Men SVT ger oss i stället ett hjälteporträtt: Se på Sanna, hon kan träna basket och fasta samtidigt!

I stället för ramadan uppmärksammar jag en glömd svensk högtid, Eriksdagen den 18 maj. På bilden ser ni mig vid S:t Eriks reliker i Uppsala domkyrka.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Annonser

Ny podd! År 2001 och kampen mellan civilisationer

Min podd har fått ett nytt namn och ett nytt utseende! Det blev riktigt snyggt, tycker jag. Bilderna, typsnittet och intro- och outromusiken kommer från de två Blade Runner-filmerna (1982 och 2017). Podden hette först ”Antikalifen”, sedan ”Försöka förstå”, och nu heter den ”Tankar från framtiden”.

I detta avsnitt, inspelat 12 maj 2018, pratar jag om Stanley Kubricks science fiction-mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) som firar femtioårsjubileum i år – den hade premiär i april 1968.

År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon här genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

Kubricks film visar hur man på 1960-talet kunde se på framtiden ur ett amerikanskt perspektiv. Men vad hände det verkliga året 2001? Tvillingtornen föll. Den islamistiska attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 påminde oss om att det finns en annan civilisation på jorden, den islamiska, som genom sin historia har präglats av andra egenskaper än den västerländska och att det, med den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons ord, pågår en ”clash” eller en kamp mellan civilisationer.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008! (Eddie)

Ny podd! Hålet och Muren

Min podd har fått ett nytt namn och ett nytt utseende! Det blev riktigt snyggt, tycker jag. Bilderna, typsnittet och intro- och outromusiken kommer från de två Blade Runner-filmerna (1982 och 2017). Podden hette först ”Antikalifen”, sedan ”Försöka förstå”, och nu heter den ”Tankar från framtiden”.

I detta avsnitt, inspelat 11 maj 2018, pratar jag om Netflix teveserie Stranger Things, som hittills utkommit i två säsonger. Åttiotalsnostalgin är stark i denna – en veritabel överdos. Men ger ändå mersmak! Året är 1983 och fyra pojkar sitter i en källare i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana och spelar Dungeons & Dragons. Det fantastiska – och det hemska – tar sig dock in i den verkliga världen. Ett hål har uppstått i gränsen mellan vår värld och en annan dimension.

I denna oro för gränsernas sammanbrott ser jag ett uttryck för vår tids stora fråga – västvärldens förvandling genom massinvandringen och islamiseringen. Pojkarnas uppgift blir att stänga hålet – att bygga en Mur.

Lyssna på podden på SoundCloud nedan – och glöm inte att prenumerera!

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

John Constantine fyller sextiofem – men går inte i pension

Idag, den 10 maj 2018, fyller John Constantine 65 år. Han föddes den 10 maj 1953 i Liverpool och hans stackars mor dog i barnsäng samma dag. Trots sin ålder är det ytterst sannolikt att Constantine skulle gå i pension med tanke på hur populär seriefiguren fortfarande är. Serien fyller trettio år i år – det första numret kom ut i januari 1988. Men figuren hade då redan gjort sitt första framträdande, tre år tidigare i juni 1984 i Alan Moores serietidning Swamp Thing.

När vi idag hör ordet ”helig krigare” tänker nog många av oss på en självmordsbombare. Ordet har fått en starkt negativ klang och nästan kommit att bli synonymt med ”jihadist”. Det är fullt förståeligt, då det i vår tid framför allt är jihadister krigar i sin tros namn. Men i fiktionens värld finns det alltså en mer sympatisk figur som skulle kunna benämnas helig krigare. Han är visserligen inte from, och långt ifrån en helig man, men han står på änglarnas sida i sitt krig mot demonerna. Och han är snarast motsatsen till en asketisk jihadist där han sitter och nattsuddar med en flaska whisky, rufsigt hår och löst knuten slips. Det är John Constantine och men han skulle, självironisk som han är, aldrig beskriva sig själv som ”helig krigare”.

I den ursprungliga serietidningen, Hellblazer, som alltså kom ut 1988, är John Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool med röd slips och beige trenchcoat. Men i filmen Constantine från 2005 spelas han av den mörkhårige Keanu Reeves, känd från Matrix-filmerna. Här har han också svart kostym och svart slips. Han är dock lika cynisk och fräck i båda versionerna, och röker lika ohejdat. Cigaretten är Constantine och Constantine är cigaretten. Följaktligen är han också döende i lungcancer.

I berättelsen Dangeros Habits, som kom ut med sex nummer 1991, drabbas Constantine av en svår hostattack. När han går och undersöker sig hos en läkare får han reda på att han har lungcancer och bara har en kort tid kvar att leva. Han bestämmer sig för att ägna den korta tiden åt att kröka!

Reeves Constantine-figur är en exorcist, en demonutdrivare, som befinner sig långt från England i Los Angeles i USA. Han har fötts med en gåva; han kan se demonerna som vandrar på jorden i mänsklig gestalt. Men det är en gåva som också är en förbannelse. Synerna driver honom till vansinne och han begår självmord som ung man. För att ha tagit sitt liv straffas han med helvetet, men läkarna återupplivar honom, och han kommer tillbaka till vår värld. För att vinna Guds gunst, få förlåtelse för sina synder och vinna himlen måste ha ställa upp i det heliga kriget mot Lucifers hantlangare. Den onde fursten själv spelas av Peter Stormare; han är en blek och otäckt grimaserande nattklubbsägare.

Constantine är något av en modern korsriddare, i kostym istället för rustning. Han fäktas inte heller med svärd utan skjuter med ett maskingevär med ett kors på! Vigvatten kan vara bra att ha till hands, om man behöver en frätande syra att kasta i ansiktet på demoner i mänsklig skepnad! För att ytterligare förstärka filmens ”katolska” färg förekommer också en präst: den alkoholiserade fader Hennesy, spelad av Pruitt Taylor Vince. Han har den sällsynta, och mycket besvärande, förmågan att kommunicera med de döda. Det var så det kom sig att han sup ner sig, för att ”hålla rösterna borta”. Den som är teologiskt kunnige, och petige, kommer att hitta mycket att anmärka på. Till exempel sägs det att det inte var korsfästelsen som dödade Jesus utan spjutet som stacks i hans sida.

Filmen fick ganska dålig kritik, särskilt av inbitna Hellblazer-fans. De tyckte helt enkelt inte Keanu Reeves’ tolkning var tillräckligt trogen seriefiguren, både till utseende, bakgrund och sätt. Dessa fans kom att bli desto mer entusiastiska när amerikanska NBC började sända sin teveserie i oktober 2014. Här var allt som det skulle vara! Skådespelaren Matt Ryan var med sin dryga uppsyn ett perfekt val. Constantine såg ut som Constantine! Han var en engelsk arbetargrabb från Liverpool med ett ”luv” i var och varannan mening. Men det fattades något: cigaretten! Den nye TV-figuren rökte inte alls lika mycket som seriefiguren. Fansen blev besvikna. Och så tilldrar sig handlingen i USA, inte i England.

I teveseriens första avsnittet, ”Non Est Asylum”, möter vi Constantine på ett mentalsjukhus. Han har skrivit in sig själv som patient eftersom han vill bli av med ångest och hemska minnen. Han är visserligen magiker och exorcist, men självlärd och med luckor i sin lärdom. Det heter att han ”fuskar i de ockulta konsterna”. Ja, är man elak skulle man kunna kalla honom klåpare. Nu har en av hans misslyckade exorcistiska ritualer lett till att ung flicka blivit sliten i stycken av en rasande demon, som sedan släpat iväg hennes själ till helvetet.

Få skulle ha klarat en sådan upplevelse utan att bli skakade, kanske till och med nervsjuka. Men livet som mentalpatient passar inte Constantine. När ängeln Manny försöker rekrytera honom till det heliga kriget kan han inte annat än ställa upp. Ett känt Constantine-citat, som säger något om både hans godhet i grunden och fräckhet på ytan, lyder ju: ”Fuck what you heard. I’m on the side of the angels.” Constantine är knappast änglalik, men han jobbar åt änglarna.

Serienördarna blev nöjda, men det räckte inte. Tittarsiffrorna blev för låga och NBC lade ner teveserien ned redan efter en säsong. Constantine är som sagt en helig krigare av ett helt annat slag än jihadisterna som lagt beslag på benämningen. Men liksom jihadisterna kan han åtminstone några fraser på arabiska. I det fjärde avsnittet, ”A Faest of Friends”, släpps den sudanesiske hungerdemonen Mnemoth lös på gatorna i USA. Avsnittet bygger på berättelsen i den första Hellblazer-tidningen från 1988, skriven av Jamie Delano.

Hungerdemonen måste stängas in till varje pris. Constantines vän Gary Lester går med på att offra sig; han hoppas därmed både skydda mänskligheten från Mnemoth och få förlåtelse för sina synder. När Constantine utför ritualen som ska stänga in demonen i Lesters stackars kropp läser han en formel på arabiska. Med grov engelsk brytning förstås.

I serieboken Hellblazer: Pandemonium (2010) får Constantines möjlighet att använda sina kunskaper i arabiska. Berättelsen börjar på British Museum i London. Museet utsätts för ett bombattentat och i i vimlet möter Constantine en arabisk, muslimsk kvinna klädd i niqab, en svart heltäckande slöja som bara visar ögonen. Han misstänker att hon har något med attentatet att göra och för att få mer information tar han henne med till sitt kyffe. Hennes klädsel får Constantine att anta att hon är en djupt religiös muslim. ”Welcome to the decadent West, luv”, säger han i sin vanliga fräcka ton. ”Don’t expect much respect for the sacred in this land of post-modern fucking infidels.”

Men stämmer det verkligen att vi i väst inte håller något för heligt? Snarare är det så att varje kultur har några saker som är heliga, men vilka saker det är varierar från kultur till kultur. Jihadisternas så kallade heliga krig skulle de flesta av oss kalla ohelig terrorism. Självklart är Constantine en ”fucking infidel” i den meningen att han inte är muslim. Men han är inte någon ”infidel” i den meningen att han förnekar det övernaturligas existens; han umgås ju i stort sett dagligen med både änglar och demoner! Han har dock inte gjort något val mellan tro och otro. Han liksom bara ser verkligheten som den är. I Reeves-filmen från 2005 växlar Constantine några ord med polisen Angela Dodson. Efter att ha fått se en glimt av Constantines värld, säger hon: ”Well, this has been real educational, but… I don’t believe in the devil.” Han konstaterar krasst: ”You should. He believes in you.”

Det visar sig att skenet kan bedra och att Constantine inte är smart som han tror. Den arabiska kvinnan som han mötte på British Museum är inte muslim, allra minst av det strikta slag som förknippas med ansiktsslöjor. Hon heter Assera Al-Aswari, är agent åt MI6 och alltså lika mycket ”infidel” som Constantine. De två reser till Irak där de inleder ett romantiskt förhållande. Så utforskar de en gammal sumerisk stad som ruvar på demoniska hemligheter.

Gillar du vad jag skriver? Swisha till 0760078008 (Eddie)

Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 29 april) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om den andra Terminatorfilmen från 1991: Terminator 2 – Judgement Day. Matikainen har liksom Arnold Schwarzenegger, som ju spelar roboten The Terminator i filmerna, varit kroppsbyggare. Han har faktiskt skakat hand med Schwarzenegger! Dessutom har han haft ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och coachat i TV4:s ”Let’s Dance”. För ungefär två månader sen, den 4 mars, poddade vi om den första Terminatorfilmen från 1984. Lyssna på det avsnittet här

Matikainen försöker tolka Terminatorfilmerna utifrån vår tids problem och frågor. Det är dystopiska filmer som skildrar en framtid där maskiner tagit över världen och mänskligheten håller på att utrotas. Men motståndet lever.

Maskinerna, som styrs av superdatorn Skynet (eller är det ett program?), försöker krossa människornas motstånd genom att förändra det förflutna. Det är något vi känner igen från George Orwells dystopiska roman 1984. Landet Oceanien styrs av ett politiskt parti som går under namnet Partiet. Det finns ju bara ett. Ett av Partiets paroller är: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.”

Matikainen och jag ser likheterna med hur etablissemanget i Det Nya Sverige försöker manipulera historieskrivningen för att tysta all kritik. Det har alltid varit så här! Det Gamla Sverige ska helst glömmas bort. Man tänker också på statsminister Reinfeldts uttalande från hösten 2006: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

År 2001 och kampen mellan civilisationer

kinopoisk.ru

För femtio år sedan, den 2 april 1968, visades Stanley Kubricks science fiction-mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) för första gången. Filmen bygger på den brittiske författaren Arthur C. Clarkes roman Vaktposten (The Sentinel, 1951).

Clarkes roman med samma namn som filmen, på svenska 2001 – en rymdodyssé (engelska 1968, svenska 1970), skrevs parallellt med att han och Kubrick skrev filmens manus, och kom ut efter att filmen redan haft premiär. Det är stor skillnad mellan Clarkes berättelse och Kubricks framställning. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.

År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon här genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

Filmen börjar för tre miljoner år sedan i en prolog som kallas ”Människans gryning”. En flock stora apor kämpar för att överleva i ett kargt och torrt landskap. De saknar språk och använder inga verktyg. En dag får de syn på en stor svart sten – en monolit. Den är rektangulär till formen och dess släta yta och exakta proportioner skiljer den från de omgivande klipporna och visar att den är framställd av intelligenta varelser. När apflockens ledare rör vid monoliten händer något med honom. Det är ungefär som när Adam åt av kunskapens frukt i lustgården. Apan blir medveten.

Efter kontakten med monoliten börjar apan använda enkla redskap – genom att använda ett djurben kan han slå ihjäl apor från andra flockar som konkurrerar om resurserna. Sedan flyttar vi till nutiden, alltså år 1999. Människan har nu gått från att använda ben som stridsklubbor till att konstruera oerhört komplicerade redskap, rymdskepp, som de använder för att kolonisera andra planeter och utforska universum.

På forskningsstationen Clavius på månen har man grävt fram en svart monolit, kallad TMA-1. Dr. Heywood Floyd, en hög chef på NCA (National Council of Astronautics), menar att upptäckten kan vara en av de mest betydelsefulla i vetenskapens historia. När människorna närmar sig monoliten avger den en kraftig radiosignal riktad mot Jupiter.

Två år senare, 2001, är rymdskeppet Discovery One på väg mot Jupiter för att undersöka radiosignalens mål. Skeppets besättning består av dr. David Bowman , dr. Frank Poole och den intelligenta datorn HAL 9000, samt tre vetenskapsmän försatta i dvala. HAL 9000, som styr hela skeppet, drabbas av en ”psykos” och eliminerar besättningsmännen i flera kusliga scener.

Den ende överlevande astronauten, David Bowman, fortsätter resan till Jupiter och får kontakt med ”mottagarmonoliten” som drar in honom i en mystisk ”stjärnport”. Där, på ”andra sidan”, anländer han till en salong i nyklassisk stil. Det liknar en mänsklig miljö, sådana som finns på jorden, men ändå helt annorlunda. Bowman åldras hastigt och efter att ha ätit middag lägger han sig i en säng för att vila. Där får han en vision av monoliten. Han sträcker sig fram emot den och i denna stund förvandlas han till ett ”stjärnbarn”, ett foster svävande i rymden, som blickar ner på jorden. Man antar att denna varelse representerar nästa stora steg i evolutionen. Från apa till människa, från människa till stjärnbarn.

Richard Strauss musik i filmens inledning, ur tondikten som bygger på Nietzsches verk Sålunda talade Zarathustra, indikerar att evolutionstemat anknyter till den tyske filosofens idé om att människan som vi känner henne är en mellanform, en bro mellan apan och en ny form. Stjärnbarnet passar en sådan tolkning eftersom Nietzsche skriver att denna nya form kommer att vara som ett barn då ”barnet är oskuld och glömska, en ny början”.

I Clarkes roman förklaras att monoliterna är byggda av utomjordingar som kommit så långt i evolutionen att de saknar fysisk form – de består bara av rent medvetande. Utomjordingarna färdas genom universum för att hjälpa andra artar att utvecklas. Salongen som Bowman kommer till efter att passerat ”stjärnporten” är konstruerad av utomjordingarna för att likna mänskliga miljöer på jorden som de spanat på genom monoliten. I filmen utelämnas all denna information, vilket som sagt gör den till en mer mystisk upplevelse.

Trots att filmen delvis har en dystopisk thrillerstämning, särskilt i skildringen av riskerna med artificiell intelligens när superdatorn HAL mördar besättningen, är den ändå optimistisk. På samma sätt som livet utvecklas från lägre till allt högre former, så utvecklas också civilisationen. Och det som driver denna utveckling är människans kreativitet, nyfikenhet och upptäckarlust. En civilisation som särskilt har utmärkts av dessa egenskaper genom historien är den västerländska. Det är också den civilisation som gjort störst framsteg inom vetenskapen. Och i Kubricks vision av framtiden år 2001 är det Amerika som är den ledande makten.

En odyssé är en upptäcktsfärd, och ordet är bildat efter namnet Odysseus, hjälten i Homeros episka dikt Odysséen, som ska ha skrivits omkring 700 f.Kr. Tillsammans med Iliaden utgör dessa dikter den äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. Eposet handlar om Odysseus tioåriga äventyrliga färd på hem till sin ö Ithaka, där han är kung, efter det tioåriga Trojanska kriget.

På 700-talet f.Kr. gav sig antikens greker iväg för att grunda ett stort antal kolonier längs Medelhavets och Svarta havets kuster. Den första boken om geografi skrevs av Hekataios från Miletos på 500-talet f.Kr, och den byggde på hans egna resor. Denna upptäckarlust, äventyrlighet och nyfikenhet är något som har präglat den västerländska civilisationen från de grekiska expeditionerna fram tills månlandningen den 20 juli 1969 då Neil Armstrong yttrade orden: ”Ett litet steg för en människa men ett stort steg för mänskligheten”. Apollo 11 landade på månen drygt ett år efter att År 2001 – ett rymdäventyr hade haft premiär. Från Odysseus till Armstrong. När mänskligheten tog detta steg så var det under det i stjärnorna och rändernas tecken. Den amerikanska flaggan var den första jordiska flaggan som sattes ner på en annan planet.

Månlandningen

Kubricks film visar hur man på 1960-talet kunde se på framtiden ur ett amerikanskt perspektiv. Men vad hände det verkliga året 2001? Tvillingtornen föll. Den islamistiska attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 påminde oss om att det finns en annan civilisation på jorden, den islamiska, som genom sin historia har präglats av andra egenskaper än den västerländska och att det, med den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons ord, pågår en ”clash” eller en kamp mellan civilisationer.

Den islamiska civilisationen delar inte vårt grekiska arv och har inte som den västerländska genomgått renässansen, den vetenskapliga revolutionen och upplysningen. Det gjordes vissa försök att förena grekiskt tänkande med islam under medeltiden, men de misslyckades. Med sin bok Filosofernas sammanbrott kastade Imam Al-Ghazali (1058-1111) ut det grekiska tänkandet och befäste den islamiska ortodoxin på Koranen och Muhammeds grund.

År 2001 reste vi inte till Jupiter och upptäckte ingen gåtfull svart monolit, men vissa av oss återupptäckte hur speciella vi var och att hela mänskligheten inte nödvändigtvis befinner sig på samma resa. Det är ingen utomjordisk intelligens som gett upphov till den fantastiska mänskliga civilisationen, utan mänsklig intelligens och mänskliga ansträngningar. Och merparten av detta arbete har utförts i den västerländska civilisationen.

Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mångfald berikar, svenskt är trist och islam betyder fred

Vi lever i den bästa av världar. Tvivlar du på det har du förmodligen utsatts för påverkansoperationer från Kreml. Lita på den gode Fridolin när han säger att allt är lugnt och låt inte troll och näthatare så splittring med sina fejk news. S:et i SVT står för Sanning.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta etablissemangets budskap idag – politiskt korrekt panglossianism. Filosofen Pangloss framträder för första gången i Voltaires roman Candide från 1759. Pangloss är den unge naive Candides (ordet betyder ”troskyldig”) lärare. Hans budskap är att vi lever i den bästa av världar.

Pangloss är grekiska och betyder ”många ord”. Orden är allt, verkligheten ingenting. Det var inte länge sen som etablissemangsmedierna visade bilder på vuxna män med skägg, men skrev ”flyktingbarn” i rubrikerna. Lita inte på dina sinnen, lita på Pangloss lära!

Romanen Candida Olsson (2014) av signaturen Arvid Klegg är något så ovanligt som en satir skriven från höger. Den handlar om en samtida, svensk och kvinnlig version av Candide vid namn Candida Olsson. Hon tror på etablissemanget och särskilt på sin lärare Bengt Pangloss. Hon lever i den bästa av världar och inget kan rucka på denna övertygelse vad som än händer.

I förordet skriver Klegg att romanen blev läst och omtalad på sin tid på grund av sin ”giftiga kritik mot ’det rådande’ (alltså det som var politiskt korrekt på den tiden), inte minst den korrumperade och bigotta katolska kyrkan”.

Man kan tillägga att även Voltaire skrev under pseudonym: Docteur Ralph. Då som nu kunde det vara känsligt att framträda under eget namn.

Candida Olsson föds i en medelklassfamilj i huvudstaden och får lära sig att mångfald berikar, att det svenska är tråkigt och att islam betyder fred. Av sin lärare Bengt Pangloss får hon så klart lära sig att Sverige är bäst, men ändå inte bättre än andra, för alla människor är lika mycket värda.

Detta Sveriges förändras i rask takt av massinvandringen och islamiseringen. Men Candida Olsson avfärdar eller bortförklarar varje steg i denna förändring tills landet slutligen förvandlats till Kalifatet Norden. Och innan dess har den svenska flaggan tagits bort:

”När det sedan stod klart för vanligt folk att det faktiskt var ett kristet kors på flaggan, togs den självklart bort. Alla muslimer blev kollektivt kränkta. Det var en otäck skamfläck. Ingen hade berättat för dem när de aningslöst kom till Sverige att det var ett vidrigt kors på flaggan, samma blodiga kors som korsfararna hade haft på sina ryggar när de mördade och slaktade miljoner oskyldiga muslimer i Palestina på medeltiden.”

Candida är så övertygad av etablissemangets panglossianska mantra om att ”mångkultur berikar” att inte ens självupplevda gruppvåldtäkter kan få henne att vakna ur hypnosen:

”Själv hade hon blivit gruppvåldtagen flera gånger och minsann hade hon inte för den sakens skull fastnat i något stereotypt rasisttänkande, enär männen bara tog ut sin rättmätiga vrede på en representant från det före detta vita herrefolket som förslavat deras förfäder. I båda fall som Candida själv hade upplevt hade det rört sig om trevliga unga män som var utestängda från arbetsmarknaden på grund av strukturell rasism.”

När Kalifatet Norden upprättats och Sverige utplånats sätts Candida på en buss för att skickas till ett läger för gammelsvenskar. Men inte ens på då vill hon se verkligheten som den är:

”Här och där längs vägrenen stod det grupper med trevliga nysvenskar som intresserat följde deras resa. En del skämtsamma gjorde fuck you-tecknet eller vände sig om och visade dem rumpan.”

I Voltairs roman smittas Pangloss av syfilis och tappar nästippen, och blir sen galärslav. I Kleggs roman får Bengt Pangloss fingrarna avhuggna:

”Han hade inga fingrar kvar på högerhanden efter att han förhörts angående inblandning i främlingsfientlig hatverksamhet av de humana och plikttrogna säkerhetspoliserna.”

Och sitt vänstra öga blir han av med:

”Pangloss vänstra öga hade krossats av uppretade antifascister som provocerats av hans arroganta svenska uttal som vittnade om en total brist på respekt för landets nya invånare.”

Där slutar de alltså, Candida och hennes lärare Bangt Pangloss – i ett läger för de sista gammelsvenskarna. Men de anstränger sig ändå för att upprätthålla skenet av att etablissemanget hade rätt. Ja, vi lever i den bästa av världar och allt annat är fejk news och psy-ops från Kreml.

”Allt hänger samman i denna den bästa av världar. Ty om vi inte för vår osjälviska internationalism avstått från vårt gamla fosterland hade vi inte hamnat i detta trevliga läger och suttit här och ätit syltad näver och smarriga rönnbär.

– Det är väl talat, sa Candida Olsson, men vi måste odla vår trädgård.”

Trädgården är verkligheten. Det verkar ändå som om Candida till sist, när allt är förlorat, så smått börjat börjat tvivla på etablissemangets panglossianism, dess många floskler och slogans, och vill vända sig till det som är på riktigt.

Kleggs roman är genomlyst av samma snärtiga satiriska ton och språkliga glädje som förlagan av Voltaire, och trots att den är skriven för fyra år sedan känns den fortfarande helt aktuell. Fler borde upptäcka den.

Bild: Illustration av Jean-Michel Moreau 1787

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)