Källdisen. En dikt av Olof Thunman

Det är ungefär två veckor kvar till disablotet som brukade äga rum i början av februari. Det var i förkristen tid en offerhögtid till disernas ära. Diserna var i nordisk mytologi kvinnliga andeväsen eller gudinnor som kunde vara både elaka och vänliga.

Samtidigt med blotet hölls i Uppsala ett ting och en marknad, marknaden kallades Distingsmarknaden. Det finns en saga där tingets och marknadens ursprung leds tillbaka till en Drottning Disa i hednisk tid. Hon var en klok flicka som höll ting i Uppsala. Kungen fattade tycke för henne och tog henne till hustru. Hon är känd genom en pjäs som skrevs av Johannes Messenius och uppfördes i Uppsala första gången 1611. Disa är förmodligen en personifikation av diserna. Disa har namnsdag den 3 februari.

Kung Adils den mäktige ska ha fallit av sin häst vid ett disablot i Uppsala, det vill säga det som nu heter Gamla Uppsala. Han red runt Disarsalen när hästen snubblade. Adils var son till Ottar Vendelkråka och blev enligt sagan höglagd i Gamla Uppsala. Det ska vara den norra av de tre stora högarna, den som kallas Torshögen.

Kyrkan firar kyndelsmäss vid samma tid som disablotet. Fram till slutet av 1700-talet var kyndelsmässodagen den 2 februari en helgdag i Sverige, men flyttades till till närmast följande söndag. I år den 3 februari på Disas dag.

Kyndelsmässodagen och disablotet infaller mellan vintersolståndet (21 december 2018) och vårdagjämningen (20 mars 2019). Jorden är liksom havande med den vår och sommar som skall komma. Solen har återfötts vid vintersolståndet och dagarna blir längre, nätterna kortare. Våren finns där, men syns inte, som ett ofött barn.

Kyndelsmässodagen är i kyrkan en Mariadag, vilket anknyter till havandeskapet. Det var hon som enligt kristen mytologi födde Guds son, världens ljus. Det är en festdag ägnad minnet av hur jungfru Maria 40 dagar efter födelsen (25 december) bar fram Jesus i templet och kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag och Herrens frambärande i Templet. Kyndel betyder ljus. Det är samma ord som engelskans ”candle”.

Det är en tid att tänka på de som skall komma, liksom alla helgons dag, som infaller mellan höstdagjämningen och vintersolståndet, är en tid att tänka på de döda.

Här är en dikt av Uppsalapoeten Olof Thunman. Den är hämtad ur diktsamlingen Olandssånger från 1927. Dikten är tillägnad Axel Johansson, chefredaktör för Upsala Nya Tidning 1903 till 1948.

Källdisen

Hell dig, blåögda källdis, som råder
över var lönlig och nyckfull åder,
sipprande djupt i åsens nattsvala grus!
Mulldolda flöden du lockar att välla
fram i din heliga urtidskälla,
hägnad av aspars sus.

Fordom ha gudasånger här klingat.
Guldtyngda jarladöttrar dig bringat
fromma skänker i morgonens rödaste stund.
Ätter här druckit hälsa och lycka.
Kungar kommit att offra och smycka
vittfrejdad harg och lund.

Folkets hjärtan ifrån dig vändes.
Högresta hargen av munkar brändes.
Stenad vart källan, stenad din grånade präst.
Tiden svept allt i sin töckenslöja.
Ej ens ditt namn i nejden fått dröja.
Glömd är din tjänst och din fest.

Vän du drömmer i midsommarnatten.
Ensam i vaka vid läkedomens vatten
lyssnar du blid till böljornas sorlande tåg.
Ingen majande ungdomsskara
nalkas som förr med kransar din klara
aldrig sinande våg.

Men en vällukt med vinden gungar
ut från den ljusnande däldens dungar –
björkarnas doft, som syner och drömmar ger.
Och mot källängens våta tuvor
sjunka två fladdrande blåa duvor
trötta och törstande ner.

Glömda gudinna, när gryningsglöden
blänker i lundens slingrande flöden,
dig vill jag bringa ett offer på fädernas vis.
Tacksam och glad åt din svalkande gåva
vill jag med nya sånger dig lova,
lyckobringande dis.

Dikten är situerad i ett sommarlandskap och har egentligen ingenting med disablotet att göra, men eftersom den handlar om en dis, en gudinna, så skulle den ändå passa att deklameras vid ett disablot.

Bild: ”Disarblot” av August Malmström

Annonser

Tjugondag Knut, årstiderna och islam

Söndagen den 13 januari var det tjugondag Knut. Då tog julen slut. Dagen har fått sitt namn efter Knut Lavard, en dansk prins som levde mellan åren 1096 och 1131. Han mördades den 7 januari och blev sedan helgonförklarad av kyrkan. Ordet ”lavard” är samma ord som engelskans ”lord”.

På hans tid varade julen fram till trettondagen den 6 januari. Hans fiender mördade honom dagen efter julens slut för då var straffet för mord inte lika strängt. Brott begångna under julfriden bestraffades strängare. Dagen fick så Knuts namn i almanackan. Knut blev så förknippat med julens slut att när man i Sverige år 1680 förlängde julen med en vecka så flyttade man Knuts namn till tjugondagen.

Sedan jag lämnat islam har jag funderat en del på skillnaderna mellan islamiska och svenska högtider. Jag håller faktiskt på med en bok om svenska högtider som ska innehålla praktiska råd om hur man kan fira. Det ska vara som en handbok med förslag på sånger att sjunga, dikter att deklamera, mat att äta och saker man kan göra. Man ska kunna fira själv, vare sig man är troende eller inte, och oberoende av stat, kyrka eller annan institution. Arbetstiteln är Svenskens år.

En viktig skillnad mellan islamiska och svenska högtider är att svenska högtider hör ihop med årstiderna. Det gör inte de islamiska. I islam bestäms högtiderna av en månkalender och flyttar på sig varje år. Fastemånaden ramadan kan infalla på både vintern och sommaren och krocka med både jul och midsommar. Den är alltså inte förknippad med någon årstid.

Våra svenska högtider följer solens bana och hör ihop med fenomen som vårdagjämning, sommarsolstånd, höstdagjämning och vintersolstånd. Sångerna och dikterna använder metaforer och bilder hämtade från den svenska naturen.

Kristendomen har inkulturerats eller ”europeiserats” i årstidernas gång genom att olika kyrkliga fester har lagts på årstider som passar deras innehåll. Under vintersolståndet, när solen ser ut att ”står still” för att sedan ”återfödas”, firar man jul, då Jesus ”världens ljus” kommer in i världen. I Norden firade man under de mörkaste dagarna. Man drack mängder av mjöd och skålade för god skörd och fred.

När kristendomen kom till Rom firades redan en hednisk fest som kallades Dies Natalis Solis Invicti, som betyder ”den obesegrade solens födelse”. Ända sedan sommarsolståndet har dagarna blivit kortare och nätterna längre, men nu vänder ”solhjulet” om. Dagarna blir åter längre. Solen har segrat. År 273 lät kejsaren bygga ett nytt tempel åt solen, som invigdes den 25 december, den dag vi kallar juldagen eller kristmässan.

De kristna menade dock att Jesus var den som verkligen förtjänade att dyrkas under denna tid eftersom han var ”Christus verus Sol” eller ”Kristus den sanna Solen”. Som det heter hos evangelisten Johannes: ”Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen” (1:9).

Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”

Ingen vet riktigt vad ordet jul betyder, men även en annan av 1600-talets stora lärda, Olof Rudbeck, spekulerade om ordet inte kunde ha något samband med ”hjul”.

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här: ”Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse. Ordet jul (isl. jól) är af omtvistadt ursprung. Enligt O. Rudbeck skulle ordet vara en biform till sv. hjul (hjulet var vintersolståndets symbol).”

I Rom firades även en annan fest i december som kallades ”saturnalia”. Man åt och drack och gav varandra presenter. Solens återkomst skulle påminna om en kommande gyllene tidsålder. Poeten Catullus beskrev saturnalierna som de bästa av dagar.

Solen återföds alltså vid vintersolståndet, sedan blir dagarna allt längre och når sin längsta längd vid sommarsolståndet då vi firar midsommar. Men innan dess har vi haft vårdagjämning, tidpunkten då dag och natt är lika långa, som infaller den 20 mars i år, sedan segrar ljuset över mörkret: dagarna blir längre, nätterna kortare.

Påsken hör ihop med våren och bilden av naturen som vaknar stämmer väl överens med berättelsen om Jesu död och uppståndelse. Engelsktalande kallar påsken ”easter”, som man tror kommer från namnet på en gammal germansk fruktbarhetsgudinna, Ēostre.

En av de mest kända svenska sommarpsalmerna, ”Den blomstertid nu kommer”, liknar för övrigt Jesus vid solen:

Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.
/…/
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.

Jag har svårt att se hur de islamiska högtiderna som ramadan och eid, även om islam skulle bli majoritetsreligion i Sverige, med sina datum som flyttar från år till år, ska kunna genomgå samma inkulturationsprocess. Högtider är sedan urminnes tider i Sverige, och i hela Europa, förknippade med stämningar och känslor som hör ihop med årstidernas växlingar eller ”tidens hjul”. Det inre livet, hur vi tänker och känner, hör ihop med solen på himlen och landskapet runtomkring oss. Det här är som sagt något som sitter mycket djupt och går tillbaka till tiden före kristnandet.

Hur firade jag tjugondag Knut?

Jag anordnade en sittning, en fest alltså, för sju personer. Jag dukade upp ett brännvinsbord som bestod av olika sorters bröd, smör, ättiksgurka, rödlök, rödbetor, olika sorters korvar, olika sorters sill och strömming. Till detta drack vi öl och snaps.

Sittningen inleddes med att jag hälsade välkommen, så utbringade vi en skål för Knut Lavard stående. Sedan åt vi och sjöng visor emellan, som ”Helan går”, ”Hej, tomtegubbar” och ”I januari månad, gutår”. Bellmans ”I januari månad” passar bra eftersom den nämner både januari och jul.

Under den första tredjedelen av sittningen höll en av oss, han är historiker, ett kort föredrag om Knut Lavard, sen skålade vi för prinsen igen, och för föredragshållaren förstås.

Därefter sjöng vi sista versen ur julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp”, som går så här:

Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
Kommer han vår gamle vän,
Ty det har han lovat.

Jag klingade i mitt och glas och berättade att jag läst att det var gammal sed att brännvinet och ölet skulle vara utsupet efter Knut. Den tomma öltunnan rullades symboliskt ut på gården. Där man misstänkte att det fanns öl eller brännvin kvar gick grannarna gärna omkring och hjälpte till att få slut på det:

Slut på jula och slut på ljusa
och slut på brännvin’t i alla husa!

Det skålade vi på. Sedan blev det flera visor, en som alltid passar bra vid högtider är ”Nu alla goda vänners skål, gutår!” eftersom den också nämner de döda.

Försångare: Nu alla goda vänners skål, gutår! Ja, alla goda vänners skål, gutår!
Korus: Ja, alla goda vänners skål, gutår! 
Försångare: Närvarande, frånvarande och de som komma farande, gutår!
Korus: Närvarande, frånvarande och de som komma farande, gutår!

Jag stod upp och förklarade att härmed var sittningen slut och tackade alla gäster och särskilt föredragshållaren. Jag tog sedan en kvast och sopade symboliskt ut julen med tre ordentliga tag medan jag ropade ”Ut, ut, nu är julen slut!” Och alla ropade med mig.

När sittningen var avslutad, så dansade vi runt granen medan vi sjöng: ”Flickorna de små i ringen de gå”, ”Vi äro musikanter”, ”Räven raskar över isen” och ”Karusellen”. Sedan bar vi ut granen och slängde den.

Det var min tjugondag Knut.

Hur man firar en hednisk jul

På engelska kallar man julen ”christmas” som betyder kristmässa, vilket betyder att Kristus ska vara huvudperson. Och förr kunde man även på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men kristmäss lyckades inte konkurrera ut det urgamla ordet jul. Och det finns folk i dagens Sverige som inte bara använder det gamla ordet jul, utan faktiskt försöker fira den gamla julen, folk som alltså följer den gamla religionen vi hade innan vi blev kristna. I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 2/2) pratar jag med Emil Brandin som kallar sig ”en vanlig hedning” om hur han firade jul.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

Kung Sven Tveskägg är inte särskilt förtjust i sin far Harald – han vill se honom död – och skålade inte gärna för hans lycka.

Även i det gamla Rom firade man en fest i december som kallades ”saturnalia”. Då drack man mängder med vin, åt gott och gav varandra gåvor. På samma sätt som med vår jul verkar saturnalia ha handlat om solen och därmed om årstiderna. Vintersolståndet är den tid på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen, som på det halvklotet inträffar 21-23 december.

Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

En annan lärd man från samma tid, Olof Rudbeck, hade samma teori. I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här: ”Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse. Ordet jul (isl. jól) är af omtvistadt ursprung. Enligt O. Rudbeck skulle ordet vara en biform till sv. hjul (hjulet var vintersolståndets symbol).”

Bild: Försoning i Odens tempel av August Malmström (1888)

Jihad på nyårsafton

Det är inte alla som firar nyår den 31 december. Flera muslimska, religiösa ledare har varnat muslimer för att fira nyår. Det är en hednisk och syndig fest, menar de. På den svenska sajten Fråga imamen står det att det är förbjudet för muslimer att fira nyår eftersom man inte ska fira icke-muslimernas fester och för att den gregorianska kalendern inte har någon betydelse i islam.

Det finns förstås muslimer i väst som firar nyår tillsammans med majoritetsbefolkningen, men det förekommer inga samlingar eller gudstjänster i moskéerna. Det är en helt vanlig dag.

Men för jihadisterna kan det vara en speciell dag ändå. För det är en dag då de otrogna samlas och och är glada och då gör det extra ont och väcker extra mycket uppmärksamhet när man attackerar dem. Så kan han ha tänkt, jihadisten i Manchester, som knivhugg tre personer på nyårsafton. Vid gripandet skrek han ”Länge leve kalifen! Allahu akbar!” Det finns att se på video här.

I ett uttalande skriver Muslim Council of Britain on Manchester att motiven bakom attacken är ”oklara”.

Vad är oklart med ”Länge leve kalifen” och ”Allahu akbar”? Jag tycker det är ganska klart. Dels är motivet att strida för kalifatet. Det är inte någon enskild kalif, utan kalifämbetet som är viktigt för islamisterna.

Terrorgruppen Islamiska Staten (IS) förgår, men tanken om en islamisk stat består.

Dels är motivet att göra Guds religion islam större än alla andra ideologier, religioner och åskådningar. Det står i Koranen att Gud ska ge muslimerna seger över alla andra religioner. När Allahu akbar används som ett stridsrop uttrycker jihadisten en sådan förhoppning. Han ser sig som en del i förverkligandet av denna seger.

Se till exempel denna koranvers i Zetterstéens svenska översättning:

”Han är den, som sänt sin apostel med vägledningen och sanningens religion för att giva den seger över varje annan religion, om ock månggudadyrkarne skulle harmas.” (61:9)

Det finns fler liknande verser.

Men MCB vill förstås att man ska tro att jihadisten var en galning utan begripliga motiv för att man inte ska koppla dessa hemska gärningar till islamiska texter och islamisk teologi. För terrorism har ju som bekant ingenting med islam att göra.

På samma sätt som liknande islamiska organisationer i Sverige, tycks MCB prioritera kampen mot den så kallade ”islamofobin” framför kampen mot jihadismen.

Jag påstår inte att jihadisten i Manchester följde ”det sanna islam”, bara att hans handlingar har NÅGOT med islam att göra. Jihadisternas tolkning av religionen är rimlig.

Jihadattacken på nyårsafton skedde på Victoria Station, inte långt ifrån konserthuset Manchester Arena där jihadisten Salman Abedi den 22 maj 2017 dödade 22 personer genom en självmordsattack.

Salman Abedi var född i Manchester, men han var inte en del av den engelska kulturen, utan en fundamentalistisk muslim. Han hade lärt sig hela Koranen utantill. Han var ofta i moskén där hans far var respekterad församlingsmedlem och böneutropare. Familjen hade kommit från Libyen som flyktingar. Många islamister flydde från Libyen under Kaddafi.

Vad vet vi om nyårsjihadisten? Hittills inte mycket. I brittiska medier har jag läst att antiterroriststyrkan gjort en razzia i den gripne 25-åringens hem. Där ska det bo ett somaliskt par tillsammans med fyra av deras fem barn.

På grund av massinvandringen till väst från islamvärlden har våra länder förändrats. Man kan påpeka att inte alla muslimer är terrorister hur mycket man vill, och det är sant, men det är fortfarande ett faktum att dessa terrorattacker är en följd av islamiseringen.

Scen ur filmen Khartoum (1966):

Innan Storbritannien fick en stor muslimsk befolkning hände det inte att någon gick till attack med kniv under stridsropet Allahu akbar. Muslimska fanatiker var något som fanns långt borta i länder som Sudan. Med fasa läste engelsmännen i januari 1885 om hur jihadkrigare, de så kallade mahdisterna, halshuggit general Gordon och satt hans huvud på ett spjut i Khartoum.

Nu sker jihadattackerna på gatorna i Manchester och London.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Sylvesterdagen 2018

Gott nytt år! Igår var det nyårsafton eller Sylvesterdagen. Dagen har fått sitt namn efter Sylvester som var påve mellan åren 314 och 335. Han räknas som den 33:e påven efter Petrus aposteln. Han dog den 31 december 335, och det blev hans festdag. I Tyskland kallas nyårsfyrverkeriet Silvesterfeuerwerk, ”Sylvesterfyrverkeri”.

Jag och mina vänner ordnade en Sylvestersexa eller nyårsfest i Uppsala. Till förrätt hade vi smörrebröd med rostbiff, öl och snaps. Jag gjorde huvudrätten som bestod av potatisgratäng och entrecôte. Gratängen blev väldigt god, om jag får säga det själv. Extra mycket grädde och ost, så vitlök, purjolök och färska örter som dragon, timjan och basilika. Vi drack rött vin till. Efterrätten var mindre komplicerad, bara glass. Till det kaffe och punsch. Under sittningen deklamerade jag Heidenstams dikt ”Sverige”. Den passar de flesta högtider.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Vilken cigarr rökte jag? Det blev en Rocky Patel Decade Emperor, en väldigt elegant cigarr, handgjord i Honduras, som fått bra kritik av aficionados. I den mjuka smaken hittar du körsbär och choklad, och du kan njuta länge, röktiden är nästan två timmar.

Nyårsafton 2018 2

Jag hade på mig min fez, det var ett tag sen sist. När jag sätter på mig fezen förvandlas jag till mitt alter-ego Antikalifen. Idén fick jag när jag läste om motpåven Victor IV på 1100-talet. Om det funnits motpåvar, kan det också finnas antikalifer!

Min barndoms julfilmer: National Lampoon’s Christmas Vacation (1989)

På svenska heter den här filmen Ett päron till farsa firar jul och ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden. Serien gavs ut under National Lampoons varumärke, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad. I tidskriften skrev bland andra filmskaparen John Hughes, känd för sina high school-filmer som The Breakfast Club (1985) och Pretty in Pink (1986). Han skrev även manus till den populära julfilmen Home Alone (1990). Ett päron till farsa firar jul, som är skriven och producerad av Hughes, bygger på en av hans noveller, ”Christmas ’59”, som publicerades i National Lampoon i december 1980, där han berättar om sin barndoms erfarenheter av julen.

I filmens början möter vi Clark Griswold (Chevy Chase) och hans familj i en bil. De är ute på landet för att hitta den perfekta julgranen. Det går inte som Clark tänkt. Han har glömt att ta med en såg och får rycka upp det gigantiska trädet med rötterna. Och så här fortsätter det, Clarks ansträngningar att skapa den perfekta, gammaldags julen för sin familj, kraschar gång på gång. Trots motgångarna behåller han sitt lugn och sin glädje, men till slut brister det – han får ett nervöst sammanbrott.

För bara trettio år sedan var det okej att göra en julfilm med så kallade stereotypa könsroller. Det är Clark som har hand om de traditionellt manliga sysslorna medan hans fru tar hand om köket och barnen. Ja, jag tror till och med att hon är hemmafru. Det är därifrån mycket av humorn kommer, nämligen att Clark försöker leva upp till sin papparoll, men misslyckas. Om det inte fanns en föreställning om hur pappor ska vara, skulle denna humor vara obegriplig. När familjen samlas vid avlånga julbordet sätter sig patriarken på honnören på kortsidan och tar på sig uppdraget att tranchera den helstekta kalkonen. Fågeln visar sig dock bara innehålla luft och inget kött. Den kvinnliga släktingen som lagat kalkonen börjar gråta av skam.

Då hade ännu inte #metoo dragit över världen, så en medelålders vit man som Clark kunde ännu flörta tafatt med en ung expedit på varuhuset – och publiken tyckte inte att det var ”creepy” utan humoristiskt. På nätet ser jag att rättvisekrigarna (sjw:erna) har dömt ut scenen som anstötlig. Hade filmen gjorts idag hade den förmodligen inte kommit med. Här är den:

Om scenen trots allt kommit med i en modern Hollywood-film hade kanske Clark eskorterats ut ut affären av vakter som det sextrakasserande gubbslem han är. Och medan han dragits ut sparkats på av tuffa och modiga tjejer som inte låter sig hunsas.

När de sitter ner vid julbordet, får tant Bethany, eftersom hon är äldst i sällskapet, äran att läsa bordsbönen. Familjen Griswold verkar inte särskilt religiös och inte heller vana vid att inleda måltider med bön. Men det är ju jul. Tant Bethany är dock så tankspridd av ålder att hon i stället läser den amerikanska trohetseden: ”I pledge allegiance to the Flag…”

Alla läser med. Amerikaner kan sin trohetsed, vad kan vi svenskar? Under år 2019 tänker jag lära mig sången ”Sveriges flagga” utantill, helst före nationaldagen.

Flamma högt, vårt kärlekstecken,
värm oss, när det blåser kallt!

Det är rader som passar på en vit och kall julafton. God jul!

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Åtta år sedan självmordsattacken mot Sverige

Nu har det gått åtta år sedan Taimour Abd al-Wahhab som sprängde sig själv mitt i julhandeln i Stockholm 2010. Det är en händelse jag tänker på varje år i december. Jag befann mig på en julmarknad med mina barn när jag fick höra nyheten. Jag var fortfarande muslim formellt, men var på väg att lämna. Jag hade börjat fira jul de sista åren.

I Uppsalamoskén predikade imamerna att det var absolut förbjudet att fira jul och att önska någon god jul. Julen var en fest som representerade den största hädelsen av alla: att Gud föddes som ett litet människobarn. Kärnan i det kristna budskapet, att Gud blev människa, är också det som gör kristendomen så frånstötande för Muhammeds trogna.

Dagen efter attacken, en söndag, gick jag till Uppsalamoskén för att höra hur man tänkte om jihadattacken i Stockholm. De jag pratade med var inte upprörda eller sorgsna, även om de tyckte att det var någonting dåligt som hänt. Men det var en helt vanlig dag i moskén. Några tyckte att attacken var en naturlig reaktion på Vilks Muhammedteckningar. Gör man sådana teckningar får man räkna med konsekvenser, resonerade de.

När jag insisterade på att vad Taimour hade gjort var ren ondska sa de ”Säg inte så om honom. Han är muslim. Han är en bror.”

Jag kände mig som en främling bland folket i moskén. Det var tydligt att de inte delade mina upprörda känslor. De kände en viss samhörighet med Taimour, och även förståelse, medan jag kände total kyla inför Taimour, och samhörighet med mitt icke-islamiska samhälle. Det var OSS som Taimour attackerat. Han var inte min bror.

Det var en helt annorlunda stämning i moskén när Upsala Nya Tidning hade publicerat Lars Vilks bild av Muhammed som rondellhund. Då var imamen rasande och dundrade om bojkott och att kämpa för Muhammeds heder. Då anordnade man en demonstration som slutade utanför tidningens redaktion.

Man skulle kunna tänka att Taimour med sin självmordsbomb skadat islam mer än Lars Vilks. Men då tänker man logiskt. Ur en religiös synvinkel är det Vilks gjort ett stort brott, medan det Taimour gjort kan ses på olika sätt. Jihadisterna ser självmordsattacken som en god gärning. Andra ser den som något i grunden bra, men otaktiskt eller genomfört på fel sätt. Så finns det dem som ser attacken som något dåligt, men som ändå sympatiserar med motiven.

Faktum är att Taimour ville hämnas på svenskarna för Lars Vilks Muhammedteckningar. Tio minuter före attacken skickades ett e-postmeddelande till Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Säpo. Meddelandet innehöll ljudfiler på både svenska och arabiska. I ljudfilerna prisar Taimour profeten Muhammed och utfärdar följande varning:

“Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta. Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten, fred vare över honom, och ert dumma support till grisen Vilks.”

Han riktar sedan en uppmaning till sina trosfränder att fortsätta döda européer:

“Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.”

Mujahedin betyder heliga krigare, de som krigare för upprätta, försvara och utbreda islams styre. Den islamiska stat som Taimour menade uppfyllt sitt löfte och fanns i Europa och i Sverige var terrorgruppen Islamiska staten i Irak, föregångaren till Islamiska staten (IS). Detta var alltså innan man utropat kalifatet.

Men det spelar inte så stor roll vilken organisation Taimour tillhörde. Det är inte IS och Al-Qaida som inspirerar jihadister. Det är istället läran om jihad, som finns tydligt formulerad i de islamiska grundtexterna, som har inspirerat IS, Al-Qaida och alla andra liknande terrorgrupper.

Betyder det att alla muslimer är terrorister? Självklart inte. Långt därifrån.

Men det betyder att terroristernas tankar och handlingar är förankrade i islamiska grundtexter. De gör en rimlig tolkning. För tittar man på profeten Muhammeds liv, och han är enligt Koranen en god förebild, så gjorde han just det som Taimour ville göra: han lät mörda sin tids Lars Vilksar.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)