Ny podd: Monoliten på månen

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 14/8) pratar jag med min medpoddare Dolf om science fiction-klassikern År 2001 – ett rymdäventyr (1968). Filmen, som regisserades av Stanley Kubrick, kom ett år före månlandningen som firade femtioårsjubileum i år.

Manuset skrevs tillsammans med författaren Arthur C. Clarke som parallellt med detta arbete skrev en roman med samma namn. Filmen och romanen är väldigt olika. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.

År 1999 har människan upptäckt en monolit på månen, konstruerad av en okänd intelligens. Monoliten skickar ut kraftig radiosignal riktad mot Jupiter. En expedition utrustas för att undersöka saken. År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men stundtals också skrämmande.

I filmen är det självklart att det är den västerländska civilisationen som leder mänsklighetens tekniska och vetenskapliga utveckling.

Klicka här för att gilla Eddies (Mohamed Omar) sida på Facebook. Du kan stödja hans arbete genom att swisha till 0760078008.

Lyssna på podden i spelaren nedan:

Annonser

Tonårsfilmer från 80-talet: Tex – när vita killar kunde hoppa

Just nu går det en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen. Det är därför jag vill titta närmare på tonårsfilmer från perioden i den här artikelserien. Nostalgivågor är inget nytt för vår tid. På 80-talet, som man nu längtansfullt blickar tillbaka på, så var 50-talet inne. Då hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår.

Som jag argumenterat för i en tidigare artikel, så kan nostalgin ha en politisk dimension. Den kan vara omedveten för kulturskaparen själv så att en på ytan ”progressiv” person kan skapa kultur som är ”reaktionär” eftersom den idealiserar en svunnen tid. Men den kan också vara medveten, så att en politiskt inkorrekt kulturskapare döljer sin agenda bakom ”harmlös” nostalgi.

I denna tredje del v min artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet, kommenterar jag filmen Tex från 1982. Filmen bygger på en roman av S. E. Hinton. Hon är mest känd för romanen The Outsiders (1967), som också blev filmatiserad. Filmen, som regisserades av Francis Ford Coppola, hade premiär året därpå, 1983. Hinton föddes 1948 i Tulsa i Oklahoma och började skriva romanen när hon själv bara var 15 år och gick på high school.

Tex är ingen glättig high school-film utan ett realistiskt drama med ganska mörk ton, detta trots att den producerades av Disney. Tex McCormick (Matt Dillon) är en ung kille som går på high school i den lilla orten Bixby utanför Tulsa. Han bor tillsammans med sin storebror (Jim Metzler) som får vikariera som pappa eftersom ”Pops” är borta jämnt. Männen i familjen har varit cowboys i fyra generationer och går klädda på typiskt sätt i slitna jeans, rutiga skjortor och cowboyhattar. Tex älskar sin häst, men fattigdomen gör att brodern tvingas sälja hästarna för att få pengar till mat.

I en tid när vita killar ofta framställs som innehavare av så kallad ”white privilege” är det uppfriskande att se en film som på ett medkännande sätt skildrar vita lantisars icke-priviligerade tillvaro med inslag som fylla, fattigdom, misslyckad skolgång och tonårsgraviditeter.

Matt Dillon var vid det här laget redan etablerad som skådespelare inom tonårsfilmen genom filmerna Over the Edge (1979) och Little Darlings (1980). Dillon gjorde stora roller i tre filmatiseringar av Hinton-romaner som kom i ett svep: Tex, The Outsiders och den svartvita Rumble Fish från 1983. Alla spelades in i Tulsa.

För Emilio Estevez, son till Martin Sheen, blev Tex det första steget mot att bli en av genrens stora stjärnor. Estevez kom senare att räknas som en del av det så kallade Brat Pack:et tillsammans med Demi Moore, Rob Lowe med flera. Tex har dock en helt annan stämning än de ikoniska Brat Pack-filmerna Breakfast Club och St Elmo’s Fire, båda från 1985.

Tex storebror Mason ”Mace” McCormick kämpar för att bli bra på basket så att han kan få ett stipendium och komma på in på college. Det här är intressant eftersom basket har kommit att domineras av svarta. Så var det alltså ännu inte under tidigt 80-tal. När man googlar får man flera förklaringar, mer eller mindre seriösa, till varför svarta tog över basketen. En förklaring är att det är en lättillgänglig sport – det finns korgar uppsatta på varenda bakgård – och den kräver heller ingen dyr utrustning. Därför ska sporten ha blivit stor i de afroamerikanska gettona.

Vit cowboygrabb med basketboll

Oavsett anledning så är det ett faktum att svarta idag utgör en överväldigande majoritet av basketspelarna. Antalet vita i publiken har också sjunkit stadigt genom åren – idag utgör de bara omkring en tredjedel. Samtidigt har baseballen utvecklats till en ”vit sport” med vit majoritet både bland spelare och fans – publiken består till stor del av äldre, vita män.

Föreställningen om basket som en ”svart sport” är så etablerad att man i början av 90-talet kunde göra en komedi på temat ”oj, en vit kille kan spela basket”. I filmen White Men Can’t Jump (1992) har Billy Hoyle (Woody Harrelson) kommit på ett sätt att tjäna pengar. Han är bra på basket, men eftersom han är vit förutsätter alla att han är dålig (vita killar kan inte hoppa högt). Det gör att han kan kamma hem stora vinster på vadslagning.

White Men Can’t Jump

Vänstern, som förespråkar så kallad ”mångfald”, tycks inte se inte den svarta dominansen inom basket som ett problem. Kanske beror det sjunkande antalet vita basketfans på att de inte känner sig representerade? Det är inget som bekymrar vänsterns Twitterkrigare som är upptagna med att kräva fler ”rasifierade” pristagare på Oscarsgalan. Jag har aldrig hört vänstern gnälla på att vita är minoritet i något positivt sammanhang – rätta mig om jag har fel.

Tonårsfilmer från 80-talet: E. T. The Extra-Terrestrial

Nu har vi kommit till den andra artikeln i min serie om tonårsfilmer från 80-talet. Men är E.T. verkligen en tonårsfilm? Nja, den är nog mest en familjefilm, men passar även ungdomar i de yngre tonåren. Jag minns inte hur gammal jag själv var när jag såg den första gången – jag såg den flera gånger under min barndom, både på teve och på VHS-band.

Huvudpersonen Elliot är en tioårig kille, men han har en storebror, Michael, som är tonåring och går på high school. Michael är en typisk medelklasskille i villaförorten. Han spelar fotboll, hänger med polarna och ska skaffa körkort. Språket gör att vissa konservativa amerikaner tycker att filmen är olämplig för barnfamiljer. Man säger sådant som ”son of a bitch” och till och med ”penis”. Vid tjugoårsjubileet släppte Spielberg en ny pk-tvättad version. Ordet ”penis” var borta – och de elaka FBI-agenternas pistoler har bytts till walkie-talkies. Spielberg har senare sagt att han ångrar tvätten.

Steven Spielbergs E.T. The Extra-Terrestrial, som hade premiär 1982, har i flera omröstningar utsetts till ”världens bästa science fiction-film”. Den blev en framgångsrik blockbuster-film som till och med överträffade filmen Star Wars.

En utomjording, en fulsöt krabat kallad E.T., blir strandsatt på jorden och tas omhand av tioåringen Elliott. Han och hans syskon skyddar E.T. från myndigheterna och hjälper honom att återvända hem till sin planet. Elliot har hunnit bli fäst vid sin utomjordiske vän och gråter vid avskedet.

Vi möter storebror Michael för första gången när han spelar rollspel med sina kompisar i köket. Det är förmodligen denna scen som inspirerat Netflix teveserie Stranger Things där fantasyrollspelet Dungeons & Dragons spelar en stor roll. Då, 1982, hade rollspel inte blivit ett allmänt känt fenomen i Sverige. Här blev det stort 1984 när den andra utgåvan av det svenska rollspelet Drakar och Demoner kom ut. Utgåvan kallas också ”den svarta boxen”.

I Stranger Things har man lagt till en svart kille i rollspelsgänget, vilket känns ganska märkligt då rollspel var, och till stor del fortfarande är, en typisk grej för vita medelklasskids. Ett exempel på en hur man gör om det förflutna för att passa de nya kraven på ”mångfald”.

Man har i utomjordingen E.T. velat se en metafor för den illegale invandraren som skyddas av de goda ”asylaktivisterna”. Men jämförelsen haltar då E.T. inte invandrat frivilligt och sökt asyl. Andra har i filmen sett en ”rasistisk” tendens eftersom E.T. inte känner sig hemma på planeten jorden och blir lyckligt repatrierad av Elliott och hans syskon. Jag tror att många invandrare, trots att frivilligt sökt sig till väst, kan känna igen sig i E.T.:s hemlängtan och vantrivsel i den nya miljön. Det tydligaste tecknet på E.T.:s vantrivsel är att hans fysiska hälsa förfaller. Trots vänskapen med människobarnet Elliott kan han inte glömma sin hemplanet: ”E.T. … phone home” är kanske filmens kändaste replik.

Filmen har fått kritik för dess totala avsaknad av icke-vita karaktärer (eller ”rollfigurer” för dem som fortfarande inte vill godta hur detta ord används nuförtiden). I Elliotts skola är de flesta elever vita, vilket återspeglade verkligheten på den tiden. Så såg det ut på min skola i Uppsala också när jag gick på mellanstadiet. Skolscenerna är inspelade i The Culver City High School. Idag är färre än hälften av invånarna i Culver City europeiskättade vita – och bara 24,8% av eleverna på Culver City High School. Skillnaden mellan dåtidens värld och dagens är inte lika stor som den mellan E.T.:s planet och jorden, men den är stor.

Elliott och hans familj bor i den idylliska villaförorten Northridge i San Fernando Valley i Los Angeles. Det var då ett nästan helvitt medelklassområde, och det är så det skildras i filmen. Det är folk som har råd med egna hus, bilar och college-utbildningar åt barnen. Det var framför allt kids med den bakgrunden som spelade Dungeons & Dragons. Livet var tryggt och lugnt och bortskämda ”valley girls” shoppade på köpcentrumena. Frank Zappas låt ”Valley Girl” som driver med dessa tjejers livsstil och sätt att prata kom ut 1982, samma år som E.T.

Köpcenter-scenerna i den första filmen jag skrev om i den här serien, Fast Times at Ridgemont High, spelades in i The Sherman Oaks Galleria. Det ligger i San Fernando-dalen, vilket gör Fast Times at Ridgemont High till en ”valley-film” om den kaliforniska köpcenterkulturen på 80-talet. Ridgemont High-tonåringarna har också samma bakgrund som Elliott och Michael i E.T.: vit medelklass i villaförorten.

Idag är San Fernando-dalen, the Valley, hårt drabbad av ”white flight”, det vill säga att icke-vita flyttar in och vita flyttar ut. Och samtidigt som dalen har blivit mer mångkulturell har medelinkomsten sjunkit och kriminaliteten ökat. Den vita medelklassen, som inte längre känner sig hemma, har ”sökt asyl” i områden som Santa Clarita och Conejo Valley. De bortskämda tjejerna med sitt malliga ”valleyspeak” som Frank Zappa sjung om är borta.

E.T. The Extra-Terrestrial är en film om hemlängtan.

Tonårsfilmer från 80-talet: Fast Times at Ridgemont High

Idag inleder jag en artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet. En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie Stranger Things som det mest framgångsrika exemplet. Teveserien är full av referenser till filmer från tiden.

En av de unga killarna i Stranger Things, Dustin, har i säsong tre varit på ett sommarläger och träffat en tjej som han beskriver som ”hetare än Phoebe Cates”. Hans kompisar tror att han hittat på henne, någon så perfekt tjej kan ju inte finnas på riktigt.

På 80-talet var Phoebe Cates alla killars dröm och detta rykte byggde till stor del på en nakenscen i komedin Fast Times at Ridgemont High från 1982. Phoebe, iklädd en röd bikini, stiger upp ur en pool och går i slow motion mot kameran – så tar hon av sig bikinitoppen och visar brösten. Det är alltså sannolikt denna bild som lille Dustin och hans kompisar i Stranger Things har i huvudet.

I filmen får man följa ett antal tonåringar på Ridgemont High i Kalifornien. Någon skola med namnet existerar inte, men berättelsen har en verklig grund. Manusförfattaren Cameron Crowes, som då var 22 år gammal och frilansade för tidskriften Rolling Stone, wallraffade under året 1978-79 på Clairemont High School i San Diego och skrev en reportagebok om sina upplevelser. Boken kom ut 1981, och nästa år kom filmen med samma titel.

Phoebe Cates:

Bikinibruden Phoebe Cates spelar Linda som ska coacha den yngre Stacey i kärlek. Stacey, som spelas av Jennifer Jason Leigh, är 15 år och har just börjat på high school. De två tjejerna jobbar på den pizzeria i köpcentret där high school-eleverna brukar hänga. Stacey förlorar oskulden till en 26-årig kille och rycker på axlarna efteråt. Ingen annan reagerar heller. Mycket har hänt sedan 1982 i vår syn på sexuella relationer mellan unga tjejer och äldre killar…

Trots att det sker en del obehagliga saker i filmen, så händer inget riktigt traumatisk. Det är en lättsam komedi – det blir busigt men aldrig farligt. Man får intrycket av att ungdomarna lever ett ganska tryggt liv i en homogen kultur. Alla tonåringarna lever ungefär likadana liv och delar samma värderingar. Någon mångkultur finns inte.

Karaktärerna är gjorda efter de vanliga stereotyperna: den populäre killen, nörden, den osäkre killen, fotbollskillen, pundaren, fixaren och så vidare. Den då okände Sean Penn framträder här som pundarsurfaren Spicoli. Och han är inte den enda blivande megastjärnan i filmen – Forest Whitaker gör rollen som den ene av endast två svarta karaktärer, den biffige fotbollskillen Charles Jefferson.

Mångkultur är som sagt helt frånvarande i filmen, något förmodligen ingen reflekterade över när den kom eftersom man då inte levde i en mångkulturell verklighet. Men det finns heller ingen etnisk mångfald, med undantag av de två svarta karaktärerna, Charles och hans lillebror, är alla vita.

Trailern:

En av de vita karaktärerna, fixaren Mike Damone, spelas dock av en skådespelare med bakgrund i Mellanöstern. Robert Romanus är visserligen född i Amerika, men hans föräldrar var kristna araber från Syrien/Libanon. På grund av sitt ”sydländska” utseende får han spela italiensk-amerikansk. (Den mest kända amerikanen med efternamnet Damone är artisten Vic Damone – hans föräldrar kom från Bari i Italien).

Idag vore det omöjligt att producera en film eller teveserie med en så gott som helvit ensemble. Inte bara för att vänstern skulle bli arg, utan också för att USA:s etniska sammansättning ser helt annorlunda ut än den gjorde då. År 1980 utgjorde vita 83,1 procent av befolkningen, idag mindre än 60 procent.

Den helvita skolan Ridgemont High i Kalifornien är som sagt påhittad, men bygger på manusförfattarens research i den verkliga skolan Clairemont High School i San Diego. Låt oss titta på den etniska sammansättningen i San Diego. Förändringen är dramatisk. Här är siffrorna som visar andelen vita invånare:

1940 96,9%
1970 88,9%
1990 67,1%
2010 58,9%
2018 43,1%

Allting tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. De vita invånarna har högre medelålder än de icke-vita, de man i USA kallar people of color. Den demografiska förändringen kommer förmodligen att påverka landets politiska riktning då people of color i högre utsträckning röstar vänster.

Skolscenerna i filmen spelades in i tre verkliga skolor, Van Nuys High School, Canoga Park High School och Torrance High. När jag googlade på den etniska sammansättningen i dessa skolor hittade jag följande siffror som visar andelen vita elever:

Van Nuys High School 10.4%
Canoga Park High School 7.0%
Torrance High 16.8%

De vita eleverna är i klar minoritet i alla tre skolor. Man kan konstatera att den amerikanska verkligheten är helt annorlunda än den som skildrades i filmen från 1982.

På även ett annat område saknas mångfald: sexuell läggning. Samtliga karaktärer i filmen är heterosexuella, något som hade varit otänkbart om filmen gjorts idag. I filmens två första minuter sätter en kille en lapp på en annan elevs rygg med texten ”I Am A Homo”. Sådana här tilltag ses inte längre som oskyldiga skämt eller bus. Det hade inte kunnat passera i en film utan att man gjort en grej av det. I en annan scen drömmer pundaren Spicoli att han vunnit en stor surftävling och kallar sina medtävlare ”fags”. Det var inget konstigt med det 1982.

Sång till solen

Måne och Sol jagas av vargar över himlavalvet i en målning av John Charles Dollman från 1909

Hettan har slagit till. Vissa, som lider av klimatångest, ser det som en bekräftelse av barnprofeten Greta Thunbergs visioner om världens undergång. Det gäller dock att hålla huvudet kallt.

Greta talade nyligen i Victor Hugo-salen i nationalförsamlingen i Paris. Det finns en dikt av Hugo som i svensk översättning heter ”Armodets barn”. De två första verserna lyder:

Tag vara på de små! Fast ringa vorden
den allra minste är af Gud ändå.
Och barnen voro, förr’n de skänktes jorden,
små ljus helt visst i himmelns blå.

Vår värld ej skrämmer bort dem, hur hon larmar,
ty Gud har själf dem gifvit oss till tröst.
De småle: det är Han, som sig förbarmar.
De jollra, och du hör Hans röst.

När barnen jollrar, hör du Guds röst. Hugo tänkte väl inte göra barn till profeter i bokstavlig mening, som Gretas anhängare har gjort. Dikten handlar snarare om att vi föräldrar, tyngda av den vuxnes alla problem, får ro och tröst, när vi betraktar våra små änglalika barns leenden.

Ro och tröst är fjärran från Gretas budskap: hennes ”joller” är ämnat att framkalla skräck.

Hur som helst, när nu många klagar över värmen, så kan det vara lämpligt att påminna om nordbornas kärlek till solen. Den kärleken går långt tillbaka: på våra hällristningar från bronsåldern kan man se många hjul som kan tolkas som solsymboler. På den tiden var det mycket varmare än idag. Det var en lysande tid: både bronsen och solen lyste med en härlig glans.

På 500-talet berättar den östromerske historikern Prokopios om det märkliga landet Thule, det vill säga den skandinaviska halvön. Vid sommarsolståndet gick solen inte ned under 40 dagar, och vid vintersolståndet inte upp under lika lång tid.

När Thulefolket varit utan sol i 35 dagar, brukade de skicka spejare upp på fjällens toppar för att se efter, om solen snart skulle återvända. När solen hade setts, uppstod stor glädje och årets största fest firades: en ljus solfest i vintermörkret.

Trots att denna händelse ägde rum varje år, var enligt Prokopios nordborna rädda för att solen inte skulle komma tillbaka och ett evigt mörker skulle lägga sig över världen. Den romerske historikern avslutar sin korta rapport med orden: sådana är thuliternas seder.

Vår största fest, julen, var från början sannolikt en fest för att fira solens återfödelse vid vintersolståndet. Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre.

På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”

Som bekant är veckans första dag uppkallad efter solen och förr talade man om söndagsbarn såsom särskilt lyckligt lottade. I Nordisk familjebok kan man läsa:

Enligt den forngermanska, ännu mångenstädes fortlefvande, tron äro söndagsbarn (d. v. s. på en söndag födda människor) skapade till lycka och tros framför andra ega skarpt förstånd, spådomsgåfva och läkeförmåga samt förmågan att se andar.

Jag vet inte på vilken veckodag Greta är född, men i stället för att se andar, så ser hon koldioxid i luften med blotta ögat. Detta enligt föräldrarnas, Malena Ernman och Svante Thunbergs självbiografiska bok Scener ur hjärtat:

Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.

Arma barn! Jag kommer att tänka på titeln till en av Victor Hugos kändaste romaner: Les Misérables eller Samhällets olycksbarn.

Nej, i stället för skräck, känn glädje över det vackra vädret och sjöng en sång till solen. ”Dig jag sjunger en sång, Du högtstrålande sol!”, så inledde Esaias Tegnér sin dikt ”Sång till solen”.

Manga och migration

I många år höll jag stånd mot manga, japanska tecknade serier. Jag byggde upp en mental försvarsmur som höll den ute. Men när min son häromdagen bad mig titta på den animerade mangaserien Attack on Titan, då uppstod en spricka i muren. Jag vet inte om jag numera kan titulera mig manga-fan – jag har bara sett några avsnitt av en serie på YouTube – men jag gör inte motstånd längre. Jag är tvärtom välvillig och intresserad. Murar har förresten stor betydelse i handlingen i Attack on Titan. Murarna skyddar mänskligheten mot människoätande jättar.

Varför gjorde jag motstånd från början? Manga, och japansk populärkultur, kändes främmande. Det var inget jag växte upp med på 80-talet. Vi gillade samurajer och ninjor, så klart. Det fanns en serietidning som hette Samurai, som kom ut 1988-1992. En av serierna i tidningen, Ensamvargen, räknas tydligen som manga läser jag på Wikipedia. Men jag minns inte att jag eller någon av mina vänner använde eller ens kände till det ordet. Ensamvargen var heller inte tecknad i typisk mangastil.

Det var kanske jag som var omedveten och okunnig, men hur som helst så var manga inte ett stort fenomen på 80-talet. Den riktiga mangavågen sköljde över Sverige i början av 00-talet. Nu är japanska seriefigurer en del av i stort sett alla svenska barns vardag. Tänk bara på Pokémon.

Jag hade en fördom om att anime var fånigt och ytligt. Det kanske det är – om man jämför med Ingmar Bergman – men det var inte så fånigt och ytligt som jag trodde. Det fanns ett dramatiskt allvar i de avsnitten jag såg av Attack on Titan. Figurerna var uttrycksfulla och förmådde beröra. Jag förstår nu bättre varför manga, och de animerade serierna, anime, är så populära. Det är mer än en hype.

Mangafenomenet påminner mig om att kultur kan spridas utan migration. Det finns knappt några japaner i Sverige, men barn och ungdomar klär ut sig till japanska seriefigurer och kan ganska mycket om japanska seder och japanskt språk.

Därför blir det så märkligt när politiker talar om invandring och berikning/kulturspridning som om det vore samma sak. Vi kan berikas kulturellt utan invandring, som i fallet japansk kultur. Och samma sak gäller den amerikanska kulturen. Det bor väldigt få amerikaner här också. Vissa skulle inte beskriva mangavågen och amerikaniseringen som berikning, men ni förstår vad jag menar.

Samtidigt har vi en massinvandring från länder i Afrika och Mellanöstern med kulturer som inte är särskilt omtyckta i Sverige. Islamiska seder och högtider har till exempel haft noll spridning i Sverige utanför den egna muslimska gruppen. Islam är den religion som svenskar tycker minst om.

Fysisk närhet behöver inte betyda kulturell närhet. Vi kan påverkas mer av japaner på andra sidan jorden än av våra grannar från Somalia. Många svenskar bor i samma hus som somalier utan att lära sig ett ord somaliska. Däremot kan många svenska barn, som aldrig har sett en verklig japan, flera japanska ord.

Den tekniska utvecklingen har gjort att vi inte behöver flytta på människor för att utbyta kunskap, idéer, konst och underhållning. Det här är egentligen självklarheter. Men jag frustreras av att politiker fortsätter att prata om kulturspridning och migration som om det vore samma sak.

Folkutbytet för länge sedan

Folkutbyte är ett kontroversiellt ord idag. Utanför etablissemangsmedierna stöter man på kritiker av dagens invandringspolitik som menar att vi i vår tid upplever ett folkutbyte, det vill säga att ”gammelsvenskarna” blir färre och så småningom kommer att bytas ut mot ”nysvenskarna”. Jag tänker inte diskutera denna uppfattning här, utan tänkte i stället passa på att säga något om ett folkutbyte som skett långt tidigare i vår historia.

De indoeuropeiska språken talas i dag av cirka 3 miljarder modersmålstalare, vilket gör den till den största språkfamiljen. I familjen ingår germanska språk som svenska, tyska och engelska, romanska språk som spanska och italienska, indoiranska språk som persiska och hindi – och många, många fler. Hur kommer det sig av vi svenskar i norra Europa talar ett språk som är besläktat med hindi och persiska på andra sidan jordklotet?

Den indoeuropeiska språkfamiljen upptäcktes år 1786 William Jones, engelsk domare och amatörlingvist i Indien. När han studerade gamla indiska språket sanskrit såg han att det hade många likheter med grekiska och latin.

Språkforskarna drog sedan slutsatsen att alla de indoeuropeiska språken har utvecklats ur ett enda gemensamt urspråk. Hur spreds dessa språk? Vissa forskare i modern tid har trott att det rört sig om så kallad ”kulturell diffusion”, alltså ett fenomen motsvarande amerikaniseringen av Sverige. Vi tar till oss livsstil och värderingar från folk långt borta utan att de behöver flytta hit. Väldigt få amerikaner bor i Sverige jämfört med antalet araber, ändå är i stort sätt alla svenskar mycket mer påverkade av amerikansk än arabisk kultur.

Utvecklingen av DNA-tekniken har dock gjort att man nu tror sig kunna bevisa att det faktiskt har rört sig om stora folkförflyttningar, alltså massinvandring. Det fanns inte bara ett urspråk som spreds genom att andra kopierade det, ungefär som engelskan sprids idag. Det fanns ett urfolk också, urindoeuropéerna, som talade detta språk. Och detta folk spred sig i stora skaror – nio av tio var män – västerut mot Europa och österut mot Indien. Det folkutbyte som ägde rum i Europa torde inte heller ha gått fredligt till. Erövrarna slog ihjäl männen och tog kvinnorna.

Indoeuropéernas hemland låg förmodligen på stäppen norr Svarta havet och utvandringen, eller erövringstågen, ska ha börjat för ungefär 5000 år sedan. Man tror att två saker gjorde att det gick så lätt för indoeuropéerna att lägga under sig andra folk och länder: hästen och hjulet. De kom till Skandinavien omkring 2900-2800 f. Kr. Denna tid kallas också ”de krossade skallarnas tid” för att man hittar många krossade skallar och spår efter massakrer. Den kultur som nu uppstår kallas ofta stridsyxekulturen eftersom den båtformade stridsyxan blir maktsymbolen framför andra. Det var vanligt att männen begravdes med en sådan stridsyxa.

Det måste ha varit en hemskt upplevelse för de som levde i Skandinavien då. Här kom stora skaror av unga män framstormande på hästar och vagnar, svingande yxor. Man kommer osökt att tänka på den stridbare åskguden Tor som kommer farande på sin vagn med hammaren i högsta hugg. Åska betyder ju ”asens åkning”. Och asarna kom, om man får tro Snorre, från trakterna kring Svarta havet. Det är detta nya folk som utgör förfäderna till merparten av dagens svenskar och deras språk utvecklas till vår svenska.

(Men Tors hammare Mjölner var ju en hammare, ingen yxa? Nej, stridsyxefolkets båtformiga yxor var formade som en yxa i ena änden och en hammare i den andra.)

När vi är framme vid ungefär 1500 f. Kr. så har befolkningen blivit utbytt och vi går in i den glänsande bronsåldern. I Indien nedtecknas nu Rigveda-hymnerna på språket sanskrit. De flesta hymnerna tillägnas Indra, åskans gud som färdas över himlen i en gyllne vagn och slungar blixtar mot fienden. Ordet ”veda” betyder kunskap och är släkt med vårt ”veta”.

En bra introduktion till denna period i historien är kapitlet ”De krossade skallarnas tid” i det första bandet av Herman Lindqvists Historien om Sverige. När den boken kom ut 1992 hade man inte kommit lika långt inom DNA-forskningen så därför framställs teorin om ”kulturell diffusion” som sannolikare än invasions- och folkutbytesteorin.