Ikväll far häxorna till Blåkulla

Idag är det den 18 april och skärtorsdag. Den här dikten är hämtad ur Erik Axel Karlfeldts diktsamling Flora och Bellona (1918) och handlar om två häxor som far till Blåkulla.

HÄXRITT

Två häxor flyga fram med hast.
Håll fast, håll fast,
du unga lärling, vid din kvast!
Din gudmor rider, trygg och tjock,
framför dig på sin timmerbock.
I väster står en sotröd rand,
som facklors brand
vid portarna till ondskans land.

Det är en natt med traneskri,
förbi, förbi
far vindens rappa melodi.
Den unga suckar, kvävd och trängd
i djupet av sin sjuka själ:
”Nu, hem och sol och Gud, farväl!”

Den gamla tar sitt smörjehorn
och ger sin häst förnyad kraft
av dunkla blomsters saft.
”Sträck ut, sträck ut, tag noga korn
på klockans glugg i kyrkans torn!”
En stormil tar dem i sin krets,
men högt i skyn på tornets spets
står korset, tindrande i frid,
och bådas klädnad rör därvid.

Då far den gamla med ett skrik
till marken som ett kolnat lik,
ett urtömt skal, en usel rest
av skam och smuts och pest.

Den unga drivs som av en stöt
mot morgonens betäckta sköt.
Till jorden under hennes fot
det sjunker som ett moln av sot;
det är den svåra synd hon tänkt.
Men stjärnbeblänkt
hon styr sin ban
mot månens gula påsktulpan,
och kärven mellan hennes knän
slår ut som blom på videträn.
Som på en sky av stråligt ris
hon seglar friskt för vårlig bris
till paradis.

Annonser

Vår! Jag hälsar dig, till Norden

Idag är det den 17 april och dymmelonsdag, den fjärde dagen i stilla veckan. Men idag var också den vackraste vårdagen i år. Solen sken när jag och mina vänner möttes vid gravkapellet på Gamla kyrkogården i Uppsala. Vi var där för att hälsa våren välkommen tillsammans med några av våra döda skalder.

Vid kapellet läste jag följande dikt av Emilia Fogelklou:

HUR KAN MAN GRÅTA I PÅSKENS TID?

Hur kan man gråta i påskens tid?
Solen lyser ju stilla och blid,
så ljus över griften.

Står där ej liljor på varenda grav,
som tack för allt vad kärlek gav?
Det ligger i mullen.

Vårskyar segla på himmelens blå.
Crocus, vivor och bellis stå
– på kyrkogårdskullen.

Därifrån gick vi till Erik Gustaf Geijers grav, lade ner påskliljor och läste följande dikt:

VÅRSÅNG

Vår! Jag hälsar dig, till Norden
var välkommen, sköna gäst!
Med din ljusström över jorden
och med dina lärkors fest.
Böljan dansar, träden knoppas,
hjärtat åter leva vill.
Själva sorgen åter hoppas,
ljus och blommor äro till.

När dikten var läst, så skålade vi punsch. Sedan gick vi vidare till Gustaf Frödings grav. Där läste jag följande dikt:

EN ARIERS VÅRVISA

Sänd, sol, din hulda gåva
av värme om nysprungns blad,
du regn, jag vill dig lova
ditt friska befuktande bad!

Du ök, var starkt i bogen,
giv säden dess växtkraft, du mull,
och riktigt framför plogen
fall, gödsel, du lantmannens gull!

Bered, att allting dignar
av livskraft, du liv, och bered
att all din rikdom signar
min unga hustrus kved.

Några av dem som var med på kyrkogården.

Även hos Fröding skålade vi punsch. Kall punsch smakar gott på våren! Sedan gick vi till Olof Thunman, Upplands lurvige Pan. Där läste jag följande dikt:

VÅRDAGJÄMNING

Vårdagjämningen nalkas i glans, och solvagnens ekrar
gnistra på virvlande färd bland moln, som skingras och ljusna.
Knoppande alar skifta i brunt, och sälgen står redan
klädd i ett silverskimrande flor av duniga hängen.
Björken sig mornar vid stranden och rodnar och sveper
tätare om sig än förr sitt grenverks luftiga slöja.

Drivorna smälta i skogarnas djup, och bäcken som dansar
lustigt med växande sorl i Billingens vaknande lider
sjunger som förr var vår för häpet lyssnande tuvor
sången om blånande slätt, om färden till Vänern och havet.
Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt
städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.

Undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!
Mylla det luktar och jord. Och våroxen tokas på heden,
narrande vresiga enar till dans i soltöcknets dunster.
Korna i båsen råmande stå och rycka i tjudren –
redan de drömma om vajande gräs och saftiga beten,
skällornas sång och gökarnas rop och lockande vallhjon.

Plogarna spöka i vintriga skjul, och hästarna skrapa
hårt i spiltornas rad och yvas, gnägga och längta.
Luften är sval som en kylig dryck, men tumlande fläktar
komma med rymdernas budskap om vårens leende antåg.
Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor,
klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.

Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,
Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,
mumla om syner i Österland och om under i Juda.
Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar
ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,
samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,
trogen urgammal arisk sed att med heliga elden
hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.

Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,
följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –
rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar
åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.
Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,
sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.
Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.

Vi befinner oss i årets fjärde månad då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades av samma anledning april förr gräsmånad eller grödemånad. I en dikt skriver Karin Boye:

Jag väntar och väntar. Det är april,
en ljum och lyhörd natt i april,
då gräset växer och stjärnorna lyssna –

April påminner om advent: det är väntanstider. Vintern har inte gett upp utan kämpar fortfarande emot sommarens blomsterhär. Förr brukade man hos oss framföra stridslekar mellan Vintergreven och Sommargreven. Vintergreven och hans knektar förlorade förstås alltid.

Idag åt jag också min första chokladhare. Glad påsk!

Här är ett kort videoklipp jag spelade in innan jag gick till kyrkogården:

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Dansen runt vårelden. Barnen är vilda när det är vår

Konstnären Ilon Wikland har illustrerat de flesta Astrid Lindgren-böcker. Hon föddes i Estland 1930 men kom som 14-åring till Sverige. Den här bilden är hämtad ur Vår i Bullerbyn (1965):

Men sedan började det skymma, och då kom pappa och tände på en lövhög som vi hade krattat ihop i vår trädgård.

”Vi ska väl ha en liten våreld”, sa han.

”Hurra”, sa vi.

Det var så vackert med elden som lyste, och vi dansade och hoppade omkring den och lekte att vi var indianer och skrek och tjoade så att det hördes över hela Bullerbyn. Ja, inte Kerstin förstås, hon bara tittade på.

Och pappa sa: ”Är ni rent vilda, ungar?”

”Ja, dom är bräsis vilda”, sa Kerstin.

Men det är väl alla barn när det är vår, skulle jag tro.

Åtminstone alla vi barn i Bullerbyn.

Vad är en våreld? Dessa eldar har tänts hos oss vid olika tidpunkter – på påsken, på valborg och på Kristi himmelsfärdsdag. Nordisk familjebok förklarar så här:

Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet. Påtagligen ha här i Norden under hednatiden dessa eldar varit förbundna med det Mot, som firades vid sommarens ingång ”för att hälsa denna” och som sannolikt inföll vid midten af april. Efter kristendomens införande inträdde sedan en splittring i uppfattning om, hvart denna sed skulle förläggas, och den anknöts i olika orter än till valborgsmässodagen (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar.

I sydligare Europa tändas dylika eldar redan under fastlagen. Motsvarigheter till de svenska och finska våreldarna möta för öfrigt i de flesta länder i Europa och äro kända sedan en aflägsen forntid. Hos romarna tändes sålunda 21 april eldar för hjordarnas välbefinnande och fruktsamhet (se Påles). I Indien motsvaras våra våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje fall ge endast en ytlig tydning.

Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid tidigt andra föreställningar. Liksom all eld för rituellt ändamål åstadkoms genom gnidning, så var också förhållandet med dessa eldar. De besutto därför såsom nyborna en renande och helgande kraft. Ej blott boskapen signades med deras rök och flammor; äfven människorna sökte tillgodogöra sig deras inverkan medelst att hoppa genom lågorna.

Denna plägsed förekommer eller har förekommit i nästan hela Europa och spåras genom västra Asien ända till Indien. Liksom annan eld ansågos våreldarna också fördrifva rofdjur och onda makter samt häxor. Ehuru uppenbarligen urspr. anknutna egentligen till boskapsskötseln, ha de senare förbundits äfven med åkerbruket. Åtminstone i några landskap i vårt land har det ännu i mannaminne varit brukligt att vid vårsådden uppgöra en eld på åkern. Denna sed finnes ock antecknad från Finland. I Ryssland tände man likaledes en eld på åkern och nedlade samtidigt en brödkaka i jorden. En annan metod var att bära brinnande bloss eller glöd från våreldarna omkring åkerfälten.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893-1942) var en svensk poet, översättare och kritiker. Hon debuterade år 1919 med diktsamlingen Arvet. År 1941 efterträdde han Albert Engström som ledamot av Svenska Akademien. I dikten ”Bålet”, hämtad ur samlingen Dagsljus (1923) skildrar han våreld från sin barndom.

BÅLET

Sedan några dagars sol
hade gett till känna
vårens ankomst,
brukade min fader bränna
löven från i fjol.

Bålet brann med stilla sus.
Röken från de brunna
sommarlöven
böljade i kvällens tunna,
blåsippsbleka ljus.

Ingen kväll var denna lik.
Landsvägsdikets vatten
lyste rosigt.
Sakta tystnade för natten
spröda fågelskrik.

Än när denna doft mig når,
liksom fordom bävar
hjärtat lyckligt.
Genom minnets dunkel svävar
hemmets bleka vår.

En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.

Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939.

Thunman älskade Sverige och Uppland – han var nationalist och provinsialist, fosterlands- och hembygdsromantiker. I många av sina dikter skildrar han det uppländska landskapet. Han var en vandrande trubadur som besjöng träden, fåglarna och bäckarna. Han valde som personlig symbol Pan, den lurvige Pan, skogens gud.

Dikten ”Vårdagjämning” är hämtad ur debutsamlingen Pan spelar från 1919. I dikten berättar han om hur ungdomar om våren samlas kring flammande bål. Det är en urgammal arisk sed, menar han, för att välkomna ”solens rullande hjul”.

VÅRDAGJÄMNING

Vårdagjämningen nalkas i glans, och solvagnens ekrar
gnistra på virvlande färd bland moln, som skingras och ljusna.
Knoppande alar skifta i brunt, och sälgen står redan
klädd i ett silverskimrande flor av duniga hängen.
Björken sig mornar vid stranden och rodnar och sveper
tätare om sig än förr sitt grenverks luftiga slöja.

Drivorna smälta i skogarnas djup, och bäcken som dansar
lustigt med växande sorl i Billingens vaknande lider
sjunger som förr var vår för häpet lyssnande tuvor
sången om blånande slätt, om färden till Vänern och havet.
Isarna tinat på Hornborgasjön, där sunnan beställsamt
städar i vikarnas vrår och fejar vassarnas ruggar.

Undan, undan med fjolårets skräp! Hör svanarna komma!
Mylla det luktar och jord. Och våroxen tokas på heden,
narrande vresiga enar till dans i soltöcknets dunster.
Korna i båsen råmande stå och rycka i tjudren –
redan de drömma om vajande gräs och saftiga beten,
skällornas sång och gökarnas rop och lockande vallhjon.

Plogarna spöka i vintriga skjul, och hästarna skrapa
hårt i spiltornas rad och yvas, gnägga och längta.
Luften är sval som en kylig dryck, men tumlande fläktar
komma med rymdernas budskap om vårens leende antåg.
Högt däruppe klingar en kör av vårgalna lärkor,
klingar bland drivande moln så klar som i tidernas morgon.

Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,
Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,
mumla om syner i Österland och om under i Juda.
Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar
ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,
samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,
trogen urgammal arisk sed att med heliga elden
hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.

Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,
följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –
rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar
åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.
Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,
sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.
Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.

De vilda barnen i Bullerbyn, skuggor av forntidens människor som dansade runt den heliga elden för att hälsa det brinnande solhjulet på himlen.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Påskkäringar – en dikt av Britt G. Hallqvist

Britt G. Hallqvist (1914-1997) var en mångsidig kulturpersonlighet – psalmdiktare, författare och översättare. Jag blev först bekant med hennes namn genom hennes översättning av Tolkiens berättelse om Bilbo. Idag är det den 13 april och påsken börjar snart. Imorgon är det palmsöndag och därmed inleds stilla veckan som varar fram till påskafton den 20 april. På skärtorsdagen den 18:e är det viktigt att hålla sig inomhus. Det är farligt att vara ute, åtminstone efter mörkrets inbrott. På skärtorsdagskvällen tar häxorna, påskkäringarna, med sig en svart katt, sätter sig på en kvast och far till Blåkulla för att festa med Djävulen.

PÅSKKÄRINGAR

Huckle, förklä,
stora kvasten,
rött på munnen, tralalej!
Ska du med på Blåkullaresa
klockan nio? Skynda dej!

Huckle, förklä,
kaffepanna,
sot på näsan, tralala!
Käringar är Svenssons Anna,
Lotta, Maj och Kaj och jag!

Vi har påskbrev
i vår ficka.
Tretton brev ska fröken få,
handlarn tre och farmor fyra.
Nu går posten, skynda på!

Bild: Jenny Nyström

Våra nya gudar bär trikåer, eller?

I år släpps det fler superhjältefilmer än det gjort något annat år i historien. Förra året, 2018, kom sex superhjältefilmer, 2019 blir det nästan det dubbla, elva filmer. Vilken roll fyller dessa figurer i våra liv? Enligt en bok som kom 2007 så är superhjältarna våra nya gudar i trikåer. Boken heter Our Gods Wear Spandex: The Secret History of Comic Book Heroes och är skriven av Christopher Knowles.

Boken är okej som ett stycke serietidningshistoria, men lever inte upp till sina anspråk. Boken utger sig i undertiteln för att avslöja någon slags hemlig historia. Men inget av det han tar upp är hemligt eller dolt. Marvels skapare Stan Lee, som gick bort nyligen, har varit helt öppen med att han fick uppslag från gamla myter.

Det påstås i boken att ockultism och gammal mytologi har påverkat seriefigurernas tillkomst och utveckling. Det är sant på så vis att serieskaparna tyckte att till exempel Tor var en häftig snubbe som kunde kasta en stor hammare, därför skapade de en figur som liknade honom. Vad gäller ockultism, så är det inte bara serieskapare som plockat ur detta förråd, utan även författare, poeter och filmskapare. I de flesta fall handlar det inte om att konstnärerna tror på vad de skriver om, utan att de helt enkelt tycker att det är häftigt, spännande, roligt eller underhållande.

Den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft var ateist och materialist, men lånade friskt från ockultister och teosofers skriverier för sina berättelser. Detsamma gäller en annan av tidens författare inom pulp-litteraturen (kiosklitteratur på 1920- och 30-talet), Robert E. Howard, som skrev berättelserna om Conan Barbaren.

Mannen av stål, Superman, är snarare inspirerad av bibliska figurer som Moses och Jesus snarare än hednisk mytologi och nyandliga spekulationer. När planeten Krypton står inför sin undergång skickas lille Kal-El till säkerheten på jorden där han hittas av en människofamilj som tar hand om honom – ungefär som Moses i vassen. Men Superman består förstås av ett mischmasch av influenser. Det sägs att omslaget till Action Comics nummer 1/1938, den första tidningen där Superman uppträder, är byggt på renässansmålningen ”Herkules och hydran” av den florentiske konstnären Antonio del Pollaiuolo. Må så vara.

Serieskaparen Jack Kirby, som tillsammans med Stan Lee hittade på Fantastic Four, Hulk med flera, läste visserligen foliehatten Erich von Dänikens böcker om forntida astronauter. Men inte för att han trodde på spekulationerna om att utomjordingar byggt pyramiderna, utan för att han ville hitta kul uppslag till äventyr.

Knowles menar som många andra att idén om superhjältar kan ha varit påverkad av Nietzsches vision om övermänniskan, men också av den brittiske författaren Edward Bulwer-Lytton (1803-1873). I romanen The Coming Race från 1871 skildrar Bulwer-Lytton en högt utvecklad ras som bor i underjorden. Efter att ha upptäckt en energi som kallas vril, så har uppfunnit artificiellt ljus, maskiner och vapen.

Superhjältarna är inte, som Knowles påstår, några nya gudar. Det finns ingen som tror på deras existens, än mindre någon som tillber dem. Men om han menar att de är gudar på så vis att man ser dem som moraliska förebilder, så kanske han har en poäng. Men det är inte de gamla myternas och sagornas moral och värderingar de förmedlar, snarare det vänstervridna kulturetablissemangets. De må likna de gamla gudarna till ytan – Tor heter Tor – men till sitt inre är de numera social justice warriors, rättvisekrigare, som slåss för vänsterns idéer mot onda vita män.

Det är heller inte ens säkert att de får behålla sina gamla skepnader, åtminstone inte om de från början är vita. Den svarte skådespelaren Idris Elba fick till exempel rollen som den nordiske guden Heimdall i filmerna om Tor. Det omvända, det vill säga att en svart mytologisk gestalt skulle spelas av en vit skådespelare, vore otänkbart. Det hade setts som ett rasistiskt övergrepp.

Vårgudinnan Ostara

Det hävdas ofta att både det engelska och tyska ordet för påsk, easter och Ostern, går tillbaka på en forntida Eostur-monath, som omnämns på 700-talet av den engelske munken Beda. Månaden har sitt namn, skriver Beda, efter en gudinna som kallades Eostre.

Så här skriver skeptikern Bengt af Klintberg i sin essä om påskharen som finns i boken Påskharen. Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda (2018):

Munken Beda var vida berömd för sin lärdom och hedrades efter sin död med tillnamnet Beda venerabilis (den vördnadsvärde Beda). Uppgiften om Eostur-monath står att läsa i kapitel 15 (”De engelska månaderna”) i hans verk De temporum ratione (Om tideräkning), där han redogör för hur de förkristna anglosaxarna benämnde de tolv månaderna. Det han skriver om april lyder i översättning: ”Eostur-monath, som nu översätts med påskmånad, var tidigare uppkallad efter en av deras gudinnor vid namn Eostre, till vilkens ära fester firades i denna månad.”

Förutom omnämnandet hos Beda är spåren efter denna anglosaxiska gudinna ytterst fåtaliga och består främst av att namnet har kunnat återfinnas i engelska och tyska ortnamn.

Arkeologiska fynd tyder på att det möjligen har funnits en förkristen kult av flera modergudinnor med namn som kan knytas till Eostre; i de västra delarna av Tyskland har man funnit mer än 150 votivgåvor från det andra århundradet e.Kr. med inskriptioner riktade till matronae Austriahenea.

Namnet Ostara, som är en forngermansk parallell till Eostre, fanns inte belagt i skrift förrän det lanserades av Jacob Grimm i hans Deutsche Mythologie från 1835. Där konstaterar han att tyskarnas namn på april är Ostermonat, ett namn som finns belagt från 800-talet e.Kr i formen ôstarmânoth. Namnet tyder enligt honom på att det har funnits en forngermansk gudinna som dyrkades vid samma tid på året som den kristna påsken. Många av de folkliga seder som knutits till påsken, däribland traditionen att ställa till kalas på ägg, skulle kunna vara övertagna från kulten av den förkristna gudinnan, enligt Grimm. Han gör en språklig rekonstruktion av hennes namn och kommer fram till att det bör ha varit Ostara. Något belägg för namnet i äldre källor existerar alltså inte.

Jacob Grimms teorier om Ostara kom att få ett starkt inflytande både inom och utom den vetenskapliga världen. I Tyskland avbildade konstnärer redan på 1800-talet Ostara som en vacker gudinna som förs genom luften av vårliga vindar med en hare i sitt följe. Den starka tyska nationalismen under och mellan två världskrig ledde till att sambandet mellan den germanska gudinnan och påskhareseden blev ett återkommande inslag i populärvetenskapliga skriverier om påskens traditioner.

Bild: Ostara tecknad av Johannes Gehrts (1884)

April – en dikt av Olof Thunman

Och solen lyser den ena dagen
så lovande varmt och skönt.
Och i den knoppande hasselhagen
börjar fornan skifta i grönt.
Och sippan slår ut
och dricker av ljuset så livsbetagen
och tror att vintern är slut.
Solen skiner och strålarna värma,
och skälvande dallrar luftens flor
över slättens vindlande å,
som sorlar bred och stor.
Myggor dansa och fjärilar svärma,
och en bofink flyger med fjun och strå
från och till.
Spovarnas flöjtspel hörs då och då,
och lärkorna slå.
Vinden är still.
Himmelen är blå.
Det är april.

Nästa dag går nordan vred
och vräker snöregn och hagel ned
ur molnens bukiga skålar –
släcker solskenets strålar
och gnyr och vrålar
på vintersed
och flåsar och skakar träden.
Då sveper sippan förskräckt
allt tätare om sig sin gråverksdräkt –
då tystna spovarnas kväden –
då domnar lärkans drill.
Men nästa dag är allt förbytt,
och solen skiner på nytt.
Det är april.

Du underbara och trolska månad,
som sveper din brokigt skiftande spånad
av mörker och ljus kring en yrvaken jord!
Hur du lockar och drager
mig bort från böckernas dammiga ord
ut i din spelande dager!
En sjuttonårig och stridbar tös,
en ung valkyria tycks du mig vara.
Och en glimt i blicken av stålgrå fara
blir stundom spord –
helst när du skrattar och slår dig lös.
Dina flygande lockar lysa som gull,
och din barm står av savtidens längtan full,
men du vet ej än vad du vill.
Du älskar striden för stridens skull,
förbryllande april!

Jag vill ut, jag vill med under skyarnas tåg.
På molnskuggans stig
vill jag följa dig
med oro och fröjd i min håg.
Jag vill ströva i markerna dagen lång
och rasta i skogens alkov.
Jag vill sova på åsen som fordom jag sov
och vakna vid orrspelet än en gång.

Jag vill njuta av de frusna lingonens must
och dricka mig styrka och levnadslust
som förr ur en vårkall våg.
Jag vill skåda en nejd,
som jag aldrig såg.
Jag vill vandra och drömma vilsen och vill
i din nyckfulla tumlande fejd,
blonda april!

Dikten är hämtad ur samlingen Mark och vindar (1935). Detta är första gången dikten publiceras på Internet.

Bild: “Valkyrien”, målad 1869 av Peter Nicolai Arbo.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).