Antikalifen möter Katerina Janouch. Hon är här

Eddie och KaterinaI det femte avsnittet av podden Antikalifen möter jag författaren, journalisten och debattören Katerina Janouch. Hon kom med sin familj från Tjeckoslovakien 1974. Vi möttes på Södermalm i Stockholm den 8 december och pratade om hur Sverige har förändrats sedan 70-talet.

Janouch driver en välbesökt tidskrift på nätet som heter Katerina Magasin där hon publicerar egna krönikor och reportage, men hon har också flera gästskribenter. Hon har kört ett reportage i flera delar om hur Ronneby i Blekinge påverkats av en bristfällig invandrings- och integrationspolitik: ”Next stop Ronneby”.

Vi pratar förstås också om när Janouch blev intervjuad i tjeckisk TV den 9 januari i år. Hon var då väldigt öppen med hur Sveriges påverkats av massinvandringen: landet har blivit ett näste för jihadister. Efter intervjun anklagades hon för att ”svartmåla” Sverige. Till och med statsministern Stefan Löfven kommenterade!

Janouch har fått utstå mycket mobbning och hat på grund av sina obekväma åsikter. Vi tar upp ett mobbningsnätverk som kallar sig ”Jag är här” som försöker tysta kritiska röster genom bland annat massanmälningar på Facebook. De lyckades få Janouch avstängd under en kort tid. Hon har granskat deras verksamhet i flera artiklar på Katerina Magasin. Hon är här!

Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

"</p

Annonser

Antikalifen möter Ronie Berggren. USA:s roll i konflikten mellan väst och islamismen

Donald TrumpI det fjärde avsnittet av podden Antikalifen möter jag författaren, bloggaren och poddaren Ronie Berggren. Hans podd Amerikanska nyhetsanalyser jubilerade nyligen med 500 avsnitt sedan starten i januari 2012. Bloggen har dock funnits sedan 2008. Det huvudsakliga syftet med Berggrens mediaverksamhet har varit att skildra amerikansk politik ur ett konservativt perspektiv. Berggren är förmodligen den i Sverige som kan mest om George Bush krig mot terrorismen som följde på attackerna mot USA den 11 september 2001, ett nytt Pearl Harbor.

Men poddarna tar också upp heta frågor i Sverige som integration, migration och islamism. I sin podd har han flera kunniga och namnkunniga gäster som Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson, Mellanösternexperten Magnus Norell och journaliten Magnus Sandelin, som skrivit två böcker om jihadister i Sverige. Jag, Antikalifen, har också varit med vid ett flertal tillfällen.

I mars 2016, skrev Berggren en debattartikel i Aftonbladet, ”Därför blir Trump bäste presidenten”, där han tog ställning för Donald Trump. Trump, som trots sitt ”gränslösa ego”, var bättre för USA och världen än Hillary. Jag och Berggren pratar om allt detta och mycket mer, som hur islamiseringen påverkar Europa och om skillnaden mellan islam och kristendom.

Lyssna här!

Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Muhammed och poeterna

Muhammed till häst

Den 2 december högtidlighöll SVT profeten Muhammeds födelsedag med ett halvtimmeslångt program. Här kan du se det på SVT Play

Prästen Mikael Billemar intervjuade sin vän, imamen Ali Bourouine, som berättade om hur han firade denna dag. Billemar ställde inga kritiska frågor utan det var idel myspys. Det är synd, för det behövs mer kunskap om Muhammed.

I programmet berättade imamen att man på profetens födelsedag högläser ur en dikt som kallas Al-Burda, på svenska ”Manteln”.

Poeten Al-Busiri (1211–1294), som levde i Egypten, var förlamad och skrev en dikt för att prisa Muhammed. Han såg sedan Muhammed i en dröm. Muhammed var nöjd, och som ett tecken på detta, satte han på honom sin mantel. När Al-Busiri vaknade var han frisk.

Salafister, islams puritaner, avskyr Al-Burda och menar att alltihop bara är en skröna. De firar inte heller profetens födelsedag eftersom varken profeten själv eller hans tidiga följare gjorde det. Och de citerar Muhammed som varnade för påfund, ”bida’a”, i religionen, som kunde lede folk till helvetet. Det är tryggast att hålla sig till Koranen och sunnan, Muhammeds sed.

Legenden om Al-Busiri och manteln anspelar på en annan dikt, som också hette Al-Burda, som skrevs en Kaab ibn Zuhayr, en av Muhammeds tidiga följare. Kaab läste upp sin dikt för Muhammed efter att ha omvänt sig till islam. Muhammed blev så rörd av detta att han tog av sig sin mantel och satte den på Kaab. Han tyckte om när man prisade honom.

Men de poeter som häcklade Muhammed tyckte han inte alls om. Han lät faktiskt mörda dem. Om detta sades inget i SVT. Har Billemar inte läst Muhammeds biografi?

I den svenske orientalisten Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut poeten ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd.

Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät mörda. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

I den franske orientalisten Maxime Rodinsons utmärkta Muhammedbiografi från 1961 kan man läsa historien om hur en kvinnlig poet mördades. Historien finns i den äldsta kända Muhammedbiografin av Ibn Ishaq från 700-talet.

Efter slaget vid Badr i mars år 624 e. Kr., då muslimerna slagit de hedniska araberna, återkom Muhammed i triumf till Medina, staden där han hade sitt säte:

”Återkomsten från Badr gjorde det klart att uppgörelsens timme hade slagit. Hedningarna, först och främst bland dem ordets konstnärer, poeterna.”

Det var poeterna Muhammed avskydde och fruktade mest. De som hade ordet i sin makt. Nu ville han tysta en kvinna som skrivit vanvördiga verser om honom: Asma bint Marwan. Muhammed sade till sina anhängare: ”Kan ingen befria mig från Marwans dotter?”

”Det fanns då en man från diktarinnans klan, Umayr ibn Adi. Han hade inte varit med vid Badr liksom ingen annan från hans klan. Gott skäl att visa prov på hängivenhet. Samma kväll infann han sig hos henne. Hon sov mitt bland sina barn. Den sistfödda slumrade vid hennes bröst. Han genomborrade henne med sitt svärd och sökte dagen efter upp profeten. ’Han sade: Guds sändebud, jag har dödat henne! – Du har hjälpt Gud och hans sändebud, Umayr, svarade denne. Umayr frågade: Kommer jag att lida något straff på grund av henne, Guds sändebud? Han svarade: Två getter kommer inte att stångas med varandra för hennes skull. Umayr återvände då till sin klan där den den dagen rådde stor uppståndelse på grund av Marwans dotter. Hon hade fem barn…”

Profeten Muhammed lät alltså mörda en sovande fembarnsmor. För att hon skrivit verser som kränkt honom. Ingen historia som passar i SVT:s mysprogram!

I SVT:s program får imamen i stället läsa några rader ur Al-Burda, hyllningsdikten till Muhammed, om hur Muhammed är att likna vid en skinande sol. Det är den fina och trevliga delen. Det finns en mindre trevlig del av dikten, nämligen kapitel åtta, som handlar om jihad, det heliga kriget. Det var ju så att Muhammed spred sin tro genom svärdet.

I detta kapitel prisas Muhammed för att han injagade skräck i sina fienders hjärtan. Det berättas om hur han och hans män slaktade icke-muslimerna och hur svärden dröp av blod. Och om hur de muslimska krigarna hungrade efter sina fienders kött, fast beslutna att utrota otron.

Den engelska översättningen, som jag hittade på den islamiska sajten Deen Islam, är inte av särskilt hög kvalitet. Det finns en bättre översättning från 2009 av den brittiske konvertiten Abdal Hakim Murad (Timothy Winter): The Mantle Adorned. Jag har dock tyvärr inte tillgång till den, så denna får duga:

The hearts of his enemies were struck with terror at the news of his advent.
Just as a heedless goat that has strayed the heard becomes scared to a sudden alarm.
He never ceased to encounter them at every battle.
Until, by the effects of lances they were like meat on a chopping block.

[…]

It is as though the religion of Islam was a guest that visited their house.
With every brave warrior, greedy for the flesh of the enemy.
He used to lead an ocean of an army on galloping horses.
They would strike ( the enemy) with a massive wave of brave warriors.
Of every volunteer, having hope of reward from Allah.
Fighting to exterminate the roots of kufr and to destroy it.

Varför får vi inte höra något om denna del i SVT:s program? Det heliga kriget utgör ju en stor del av profeten Muhammeds biografi och har genom hela islams historia varit en källa till stolthet.

Avslutningsvis bör sägas att Al-Burda är en mycket vacker och välkomponerad dikt.

Bild: Härföraren Muhammed (till häst) tar emot den judiska stammen Bani Nadirs kapitulation. Ur Jami’ al-tawarikh, 1300-talet.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Flykten till rymden

Blade Runner 2049Blade Runner 2049 är uppföljaren till den moderna klassikern Blade Runner från 1982, Ridley Scotts dystopiska science fiction-film som utspelar sig i ett mörkt Los Angeles 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men alltså förlagd i framtiden.

Den nya filmen utspelar sig alltså 2049, trettio år efter den första. Harrison Ford hade huvudrollen i den första filmen som polisen Deckard. Han är en så kallad ”blade runner”. Det är hans jobb är att jaga replikanter, människoliknande robotar, och eliminera dem.

Det är ingen lätt uppgift då de organiskt framställda robotarna nästan är omöjliga att skilja från riktiga människor. Det finns dock en viktig skillnad: replikanterna lever bara i fyra år. De föds vuxna och har varken ett förflutet eller en framtid. Replikanternas barndomsminnen är inplanterade.

Föroreningar har gjort att man inter längre kan se solens ljus. Människan, de som har råd, har lämnat de överbefolkade och smutsiga städerna för att bosätta sig i kolonier i rymden. Där används replikanterna som slavar och soldater.

En grupp replikanter, ledda av Roy Batty, har gjort uppror, kapat ett rymdskepp, och lyckats ta sig till jorden. De söker nu sin skapare, den mäktige replikantmakaren Tyrell, för att förmå honom att öka deras livslängd. Uppdraget misslyckas och filmen slutar med Roys tvekamp med Deckard och det poetiska avskedstalet i regnet, strax innan han dör:

”Jag har sett saker som ni inte skulle tro på. Brinnande attackskepp vid Orions axel. Jag har sett C-strålarna glittra i mörkret nära Tannhäuserporten. Alla dess stunder kommer att utplånas av tiden, som tårar i regnet. Tid att dö.”

Det vilar ett tragiskt skimmer över denna fallna ängel som gör uppror mot sin Skapare. Han ville inte leva som slav, utan bli herre över sitt eget öde.

Uppföljaren från i år är lika vacker som originalet, men ännu mer långsam och filosofisk. Under de trettio år som gått har Los Angeles hunnit förfalla ännu mer. Ekosystemet har kollapsat och landskapet är ännu smutsigare och giftigare. Och det regnar fortfarande hela tiden. Huvudpersonen, som själv är replikant, är liksom i den första filmen en blade runner. Hans uppdrag är att eliminera replikanter av en viss typ.

Huvudpersonen, som kallas K, får dock uppleva märkliga saker som gör att han börjar tro att han kanske är mänsklig, trots allt. Han börjar drömma om att vara född, att ha en mor och en far, och kanske till och med vara älskad. Vad är inbillning och vad är verkliga minnen?

Det som vi kallar ”white flight” har i de dystopiska Blade Runner-filmerna övergått i en flykt från jorden till rymdkolonierna. Los Angelse har blivit en mångkulturell metropol med starkt asiatiskt inflytande och få invånare med traditionellt europeiskt utseende. Denna verklighet är inte långt bort, redan nu är vita i minoritet i Los Angeles, och om utvecklingen fortsätter kommer vita att bli en minoritet i hela USA.

Det som dock inte syns alls i Blade Runner är islam. Jag har svårt att tänka mig en framtid för Los Angeles, eller någon annan västerländsk storstad, där islam är osynligt. I den första filmen från 1982 förekommer visserligen en karaktär vid namn Abdul Ben-Hassan. Han är egyptier och tillverkar utsökta ormreplikanter. Det sägs ingenting om hans religion. I den nya filmen hittar vi ingen egyptisk karaktär, men väl en somalisk. Han talar till och med somaliska. Men islam nämns inte heller denna gång med ett ord.

Det är möjligt att det är för känsligt för Hollywood att problematisera islamiseringen. Hur kommer våra städer att se ut om massinvandringen och islamiseringen får fortsätta? Som i Blade Runner-filmerna? Jag vet inte, men det kommer att vara annorlunda.

Städerna kommer förmodligen att stå kvar, men mer som kulisser. Kanske har den västerländska civilisationen, så som vi känner den, liksom replikanterna en bestämd livslängd, sedan blir den en berättelse som man berättar, som när Roy berättar om allt det gåtfulla, stora och vackra han sett där ute i rymden och som kommer att utplånas med honom. Som tårar i regnet.

Muhammeds paradis

Maxime Rodinson (1970)I den franske orientalisten Maxime Rodinsons biografi över Muhammed (1961, sv. övers. 1981) finner jag två stycken om paradiset som jag vill ta upp. På sidan 80 berättar Rodinson om de tidiga uppenbarelserna i Mecka. Då hade Muhammed ännu bara en hustru, han var gift med den äldre Khadija. I en kommentar till Koranens 55:e sura, ”Ar-Rahman”, och dess beskrivning av helvetet och paradiset kommenterar Rodinson:

”Då skall syndarna vanka omkring mellan helvetet och det sjudande, kokheta vattnet (55:44). Men de som i jordelivet har fruktat Gud kommer att gå i två trädgårdar, fulla av mörkgröna lövverk, där två källor rinner upp, och av palmer, granatträd och alla slags fruktträd. Där skall de utvalda, över vilka tunga grenar skall skänka sig inom räckhåll för deras händer, mjukt stödjande sig på gröna kuddar, kunna njuta (i ordets alla betydelser, låt oss inte tvivla på det) av unga jungfrur med blyga blickar som varken människor eller djinner oskärat före dem, liknande rubiner och pärlor, instängda i tälten (55:46 ff). Man förstår att hans Herre förklarar för den lidelsefulle maken till gamla Khadija, gift två gånger innan hon gifte sig med honom: ‘Ditt sista (liv) skall sannerligen bliva dig bättre än det första.’ (Koranen 93:4)”

Det vill säga, Muhammed kommer att ha det bättre i paradiset än på jorden där han fick nöja sig bara med en gammal kvinna. Senare skulle han dock skaffa sig ett stort harem av både hustrur och slavinnor. Paradisets jungfrur är dock ändå bättre!

På sidan 200 återger Rodinson åsikten att Koranens paradisskildringar förmodligen påverkats av Efraim Syrierns diktning:

”De lyckliga mottar sin belöning i Edens lustgård, också kallad paradiset (firdaws). Där njuter de av lugn, frid, glädje och tillfredställelsen över att ständigt få lova Gud. Men också mer materiella njutningar kommer dem till del. Liggande på vilobäddar bland trädens skuggande lövverk i trädgårdar och vingårdar, klädda i gröna satin- och brokadkläder, prydda med silverarmband, ser de alltid unga efeber vandra omkring bland dem och servera rätter av kött, särskilt fågel, frukt och bägare med ett delikat, ofarligt vin. Bäckar och källor sprider en utsökt svalka som får de lyckliga att glömma den obarmhärtiga solen och den grymma torkan i sitt ursprungsland. Till hustrur får de goda, vackra, kärleksfulla och pikanta kvinnor, instängda i en paviljong, evigt jungfruliga, alltid unga, med blyga blickar, välformade bröst, stora gasellögon, vackert svarta (hur al-ain, av vilket vi har skapat ordet houri).

Mycket tidigt fann den kristna puritanismen dessa fröjder skandalösa, särskilt dem av den senare typen. Hubert Grimme* har dock funnit en modell till dem i den poetiska beskrivningen av paradisets njutningar som gjordes av en framstående klosterbroder i den syriska kyrkan på 300-talet, den helige Efraim, vars verk var mycket spridda. Han prisade också Edens milda dofter och behagliga musik, dess välluktande källor, dess förlustelsetält, blomsterkransarna som omgav de rättfärdigas pannor, andarna som tjänade som munskänkar och vinet som de lyckliga släckte sin törst med och som de vist avstått från på jorden. De var visserligen metaforer och bildspråk men den arabiske profeten som nåtts av ekot av dessa beskrivningar tycks väl ha tagit dem för konkreta realiteter. Många kristna, varav säkerligen de som tjänat som mellanhänder, gjorde detsamma. En gammal och djup strömning inom den folkliga judendomen och kristendomen betraktade dessa paradisiska njutningar som alldeles verkliga. Vissa teologer försökte t o m integrera dem i dogmerna, samtidigt som de begränsade deras giltighet och uttalade att de rättfärdiga bland de döda kunde känna vissa njutningar av detta slag innan återuppståndelsens och domens dag kom. Först då slog timmen för den rent andliga lycksaligheten.”

På sidan 201 berättar Rodinson om en tolkning som fått stöd av den svenske orientalisten och Muhammedbiografen Tor Andrae:

”I synnerhet den svenske forskaren Tor Andrae har hos just den helige Efraim trott sig återfinna modellen för hourierna i vinstockarna (ett feminint ord på syriska) som i sitt obefläckade sköte skall motta de gamla munkarna, vilkas kyskhet aldrig känt den jordiska kärlekens fröjder.”

I sin Muhammedbiografi (s. 130-132) tar upp Andrae upp hur det syriska inflytandet märks i Koranen:

”I en utsträckning varom dessa korta antydningar givetvis icke kunna ge något begrepp sträcker sig likheten mellan Muhammeds fromhet och den syriska kristendomen icke blott till allmänna överensstämmelser i idéinnehållet utan till uttryck, formler och predikostil. Lärorikt är ur denna synpunkt ett studium av den syriska kyrkans störste predikant Afrem. Intet tema har denne av både monofysiter och nestorianer lika högt skattade kyrkofader behandlat med så stor förkärlek och så våldsam retorisk kraft som den eskatologiska motivkretsen: döden, domen och den eviga vedergällningen. Drag för drag återfinna vi i Afrems domspredikningar ofta med stående överensstämmelser även i uttryck och bilder den från koranen välbekanta föreställningen om domedagen. Av särskilt intresse är en blick på Afrems hymner om paradiset. Ej sällan har man ju från kristet håll framhållit som bevis på den arabiske profetens religiösa mindervärdighet, att han skildrar saligheten blott som en fortsatt, oinskränkt tillfredställelse av högst primitiva sinnliga begär. Den polemiska ivern borde avkylas av det så vitt man kan se ofrånkomliga faktum, att koranens paradisskildringar inspirerats av de kristna syriska predikanternas föreställningar. Afrems paradishymner måla i mycket jordiska färger de saligas glädje. ‘Jag såg de rättfärdigas boningar och dem själva, drypande av salvor, doftande av vällukter, kransade med blommor, krönta med frukter… Då de ligga till bords skänka träd dem skugga i den klara luften. Blommor växa under dem, frukter över dem. Deras tak är frukter, deras matta blommor… Snabba vindar stå framför de saliga för att betjäna dem. Den ene blåser mättnad, den andre låter dryck flyta. En fläkt är fylld med olja, en annan med salva. Vem såg någonsin vindar passa upp! Eller fläktar som man kan äta och dricka! Här ger vindar på andligt sätt näring åt andliga väsen. Det är en måltid utan möda där händerna icke bliva trötta… Tänk, o ålderdom, på paradiset! När en gång dess doft svalkar dig, dess vällukt föryngrar dig, skola dina fläckar försvinna i skönheten som omger dig. Moses vare dig ett exempel. Hans kinder, som voro fulla av rynkor, blevo där sköna och strålande. Det är en mystisk sinnebild av huru åldern skall föryngras i paradiset.’ Vinet, som de saliga njuta, fattas icke heller i det kristna paradiset, och till och med en förstucken antydan om paradisjungfrurna kan man skymta i Afrems ord: ‘Den, som till sin hädanfärd avhållit sig från vin, efter honom längta paradisets vinstockar. Var och en av dem räcker honom sin nedhängande druva. Och om någon levat i kyskhet, honom mottaga de (fem.) i sitt rena sköte, emedan han som munk icke föll i den jordiska kärlekens sköte och bädd.’ Visserligen är Afrem angelägen att framhålla, att det hela blott är ett försök att i färger lånade från denna värld ge en föreställning om den glädje, som intet jordiskt sinne kan fatta. Men hans blygsamma ansatser att förandliga de sinnliga bilderna torde ha gått de flesta av hans åhörare och läsare obeaktade förbi. Den folkliga fromheten har säkert förstått det vågade bildspråket på ett massivt och rättframt sätt, och man kan under sådana förhållanden knappast förtycka en borgare i det arabiska Mekka, att han gjort sammalunda.”

I boken arabisten Christopher Tolls bok Den arabiska litteraturen (1964, ny uppl. 2002) gör han följande anmärkning (s. 21):

”Här är inte plats att närmare gå in på frågan vad som är judiska och kristna inslag i Muhammeds förkunnelse – det må räcka med konstaterandet att sådana finns i rikt mått. Paradis- och helvetesskildringarna äger ett starkt släkttycke med liknande predikningar inom den kristna syriska kyrkan.”

* Hubert Grimme (1864-1942) var en tysk orientalist, 1910 blev han professor i semitiska språk i Münster.

I min essä ”Det stulna paradiset” har jag mer om hur Efraim Syrierns diktning påverkat Koranens paradisskildringar.

Antikalifen möter Johannes Nilsson. Högern är de nya rebellerna

Antikalifen möter Johannes Nilsson

I det tredje avsnittet av min podcast Antikalifen möter jag författaren och poddaren Johannes Nilsson. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sände podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till i år och kommenterade bland annat den pågående omsvängningen i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster och högerkanten. I år gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse. Nilsson menar att högern är de nya rebellerna. Jag mötte honom på ett kafé på Telefonplan i Stockholm.

För att kunna hålla på med det jag gör, skriva artiklar, ge ut böcker, göra YouTube-videor och podda, behöver jag ditt stöd. Swisha till 0760078008 (Eddie).

Du kan också bli månadsgivare på Patreon. Jag heter Antikalifen!

Lyssna här!

Antikalifen möter Bianca Muratagic. En farlig framtid väntar Sverige om vi inte gör något

Bianca och Omar

Antikalifen. Podcasten där öst möter väst. I detta andra avsnitt möter jag Bianca Muratagic. Hon kom som flykting från krigets Bosnien år 1992. Då var hon bara 14 år gammal. Idag är hon en framgångsrik artist och sångpedagog, men hon har också gett sig in i debatten genom artiklar på Katerina Janouchs blogg och Nyheter 24. I Antikalifens podcast berättar om oron och sorgen över tillståndet i hennes nya hemland. Gruppvåldtäkter, skjutningar, islamisk fundamentalism och hedersförtryck breder ut sig i Sverige på grund av den ansvarslösa invandringspolitiken. Samtidigt som #metoo-kampanjen hetsat fram en lynchstämning mot TV4-profilen Martin Timell, så hör vi nästan ingenting om förövarna bakom alla de gruppvåldtäkter som drabbar framför allt etniskt svenska kvinnor. En farlig framtid väntar Sverige om vi inte göra något, menar Bianca.

För att kunna hålla på med det jag gör, skriva artiklar, ge ut böcker, göra YouTube-videor och podda, behöver jag ditt stöd. Swisha till 0760078008 (Eddie).

Du kan också bli månadsgivare på Patreon. Jag heter Antikalifen!

Lyssna här!