Det är inte bara vi som förlorar om yttrandefriheten dör

Före tre år sedan, den 13 och 14 november 2015, gick jihadisterna till attack i Paris. 130 människor dödades och 350 skadades. Jag besökte Paris sommaren 2017. Jag besökte konsertlokalen Bataclan Boulevard Voltaire där den värsta massakern hade ägt rum. Det var en vacker dag och det var svårt att föreställa att något så fasansfullt hade hänt där.

Boulevard Voltaire, så heter en gata uppkallad efter den store upplysningsfilosofen. Jag besökte även hans grav i Panthéon. Denna byggnad som en gång hade varit en kyrka, blev efter revolutionen ett sekulärt tempel. Ett monument över filosofin, vetenskapen och litteraturen – över människans storhet.

Voltaire hade på sin tid kritiserat den katolska kyrkan. Den var dogmatisk och inskränkt, menade han. Och det var ändå en kyrka med en rik intellektuell tradition. Vad han sagt om den fundamentalistiska religion som jihadisterna bekände sig till? Hade han kunnat föreställa sig att det i Frankrike, tre hundra år efter hans död, skulle existera sådan steril och hård fanatism? En fanatism som får den kyrka han gisslade att framstå som öppen, tolerant och klok.

Voltaire såg yttrandefriheten som en nödvändig förutsättning för utveckling. Jag tycker det är ganska uppenbart att en anledning att att det går så dåligt i islamvärlden är att den religiösa fundamentalismen inskränker människors yttrandefrihet. Och tyvärr, på grund av massinvandringen från islamvärlden till Europa, påverkar den numera även oss. Fanatikernas våld har skrämt de intellektuella, författarna, konstnärerna.

Vi har en sannerligen hamnat i en bisarr situation. Vi kan nu riskfritt i hela västvärlden häckla vår egen religiösa tradition, men att uppföra Voltairs pjäs Mahomet från 1742 skulle innebära en stor risk. I pjäsen framställs ju profeten Muhammed som en härsklysten bedragare. Vilka skådespelare skulle våga? Vilken teater?

Man kan undra varför massinvandringen är viktigare än yttrandefriheten. Vad har världen vunnit om väst förlorar sin yttrandefrihet? Hade det inte varit bättre om vi försvarat vår yttrandefrihet och så kunnat påverka islamvärlden? Att vi blivit en plats som fritänkare, konstnärer och intellektuella i andra delar av världen kunde se upp till och ha som förebild för att förändra sina egna länder?

Konsertlokalen Bataclan var från början byggd som en kinesisk pagod. Den vittnar om västvärldens öppenhet och nyfikenhet på andra kulturer. Utan väst skulle människorna i länder som Irak, Syrien och Egypten veta väldigt lite om sin historia. Det var västerländska vetenskapsmän som grävde fram och utforskade deras historia.

Tre år efter jihadistattackerna i Paris har Islamiska Staten i Syrien och Irak störtat samman. Men jihadismen lever som tanke och fortsätter att påverka muslimska fundamentalister. Och ännu större än jihadismen är tanken om en islamisk stat där Koranen är lag. I en sådan stat kan det inte existera någon Voltaire. Där den islamiska fundamentalismen inte dödar människor, dödar den yttrandefriheten.

Det är inte bara vi som förlorar om yttrandefriheten dör. Vart ska resten av världen vända sig för hopp och ledning? Vem ska försvara en sådan som Asia Bibi? Den stackars kristna kvinnan i Pakistan som suttit fängslad i åtta år, anklagad för hädelse. Visst, det är inte alla muslimer som är extremister, långt därifrån. Men en del av dem är det. Det innebär att ju fler muslimerna blir i Europa, desto fler blir extremisterna. Det är inte alla muslimer i Pakistan heller som är extrema, men ändå straffas hädare – om inte av staten så av den arga, fanatiska mobben.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Annonser

Den måttfulle imamen

I våras läste jag om Voltairs roman Candide, i svensk översättning av Olof Nordberg. Voltaire driver med den tidens naiva och optimistiska filosofi. ”Vi lever i den bästa av världar”, upprepar Candide – namnet betyder ”troskyldig” – samtidigt som han upplever fasor och galenskaper av alla slag.

Vid denna läsning uppmärksammade jag något som jag inte tänkt på förut. En av de fasor som skildras i romanen är det islamiska sexslaveriet. Det har alltid varit känt i Europa, ända sedan medeltiden, att sexslaveriet och haremen är något som utmärker islamvärlden.

I romanen möter vi en gammal kvinna som berättar om hur hon togs till fånga av jihadpirater på Medelhavet:

”Knappt hade vi gjort det förrän sjörövare från Salé i Marocko dök ner på oss och äntrade fartyget.”

Sedan berättas om hur hon och hennes mor förslavades och utnyttjades.

I kapitel tolv förekommer en from och klok imam. Vi kan kalla honom måttfull. Det pågår ett krig mellan ryssar och turkar. Under en belägring drabbas den turkiska armén av svält. De bestämmer sig då för att äta upp sina slavinnor:

”Översten som var en stor fruntimmerskarl förde med sig hela sitt harem och inlogerade oss i ett litet fort vid Azovska sjön där vi vaktades av två svarta eunucker och tjugo soldater. Man dödade massor av ryssar men de blev inte svaret skyldiga. Azov stacks i brand och flöt av blod och ingen hänsyn togs till kön eller ålder. Till sist återstod bara vårt lilla fort och oss tänkte fienden svälta ut. De tjugo janisjarerna hade svurit att aldrig ge sig. Den våldsamma hungern tvingade dem därför att äta upp våra två eunucker av rädsla för att annars bryta sin ed. Efter några beslöt de att också äta upp oss kvinnor.”

Då ingriper den måttfulle imamen:

”Då fanns det bland oss en imam som var mycket from och hade ett gott hjärta. Han höll ett vackert tal till soldaterna och övertalade dem att inte döda oss helt och hållet.”

”- Skär bara av den ena skinkan på var och en av dessa damer, sa han, och ni kan leva utmärkt gott! Om det blir nödvändigt att göra likadant om ett par dar så finns det ju en till. Ni blir hjälpta och himlen ska vara er nådig för en så barmhärtig handling.”

”Han var mycket vältalig och lyckades också övertyga dem, och så underkastade man oss denna hemska operation. Imamen behandlade oss med samma salva som man smörjer gossar med efter omskärelsen, men alla var vi nära att dö.”

Det här fick mig att tänka på vad som räknas som måttfullt respektive extremt. Det beror hela tiden på vad man jämför med. I jämförelse med att äta upp en hel kvinna är det måttfullt att bara äta upp hennes ena skinka.

Därför har den islamapologetiske akademikern Mattias Gardell egentligen rätt när han beskriver Muslimska Brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi som företrädare för ”den islamiska mittfåran”.

Al-Qaradawi anser att det är helt riktigt att avrätta avfällingar. Men gör det honom till extremist? I västerländska ögon, ja. Men i islamiska ögon? Nej. Det är en ganska vanlig åsikt bland islamiska imamer och teologer att den som lämnar islam bör dödas. Så länge det sker i enlighet med islamisk lag.

På sidan 217 i boken Bin Ladin i våra hjärtan skriver Gardell:

”En googling på Usama Bin Ladin i januari 2004 gav 2530000 träffar. Inga av våra bekanta från tidigare kapitel kommer ens i närheten av Bin Ladin. Qaradawi som kan räknas som en av de mer namnkunniga representanterna för den globaliserade islams mittfåra erhåller endast 80000 träffar.”

Jämfört med Bin Ladin är al-Qaradawi måttfull. Han förespråkar heller inte att man ska utföra terrorattacker mot USA, som Bin Ladin gjorde, utan bara mot Israel. Och i Syrien… Alltså: inte äta upp hela människan, bara ena skinkan.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Kulturkriget idag

Hur går kulturkriget? Här är en rapport från den memetiska fronten. The Deplorables, les misérables eller de så kallade ”högerpopulisterna” har nyligen gått till storoffensiv med en ny meme: NPC-memen. PK-etablissemanget är skakat och har blivit tvungen att retirera till skyttegravarna. I en bunker sitter nu de svettiga rättvisekrigarnas blåhåriga generalmatriarker, betraktar sina kartor och planerar motdrag.

Vad är då detta nya, fruktansvärda vapen i The Deplorables händer? Memen går ut på att jämföra rättvisekrigarna med NPC:er. Vad är en NPC? I datorspel är det så att de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er ”non-player characters”. När man jämför rättvisekrigare med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till.

Det är ungefär som att prata med en islamiska fundamentalister. Det spelar ingen roll om de heter Ahmed eller Mustafa. Alla tror på Koranen och Muhammed och upprepar samma ”sanningar”. De tänker inte själva. På samma sätt är det med rättvisekrigarna. De har sin inövade repertoar av mantran som de kör – mantran som låter kusligt lika de som beskrivs i Orwells 1984. Men i stället för ”krig är fred” säger de ”mångfald är styrka”.

Jag börjar bli en gammal man (mina 20-åriga vänner kallar mig ”confused boomer”), så jag förknippar ordet NPC med bordsrollspel snarare än datorspel. Det är sådana där man sitter runt ett bord, berättar en berättelse tillsammans och slår tärningar. Man låtsas för det mesta vara hjältar i en fantasy-värld. Chips och cola hör också till. Då var NPC:erna de figurer som styrdes av spelledaren eller domaren, medan PC:erna var figurerna som man själv och ens kompisar spelade. På svenska sa vi spelperson (SP) och spelledarperson (SLP).

Det här är 80-talsnostalgi för mig. Eliot och hans vänner spelar rollspel i filmen E.T. the Extra-Terrestrial (1982):

Det som gjort den här memen så farlig är att den ligger så nära sanningen. Trycker man den knappen får man det svaret, trycker man på den där knappen, får man det svaret. NPC-memerna består ofta av identiska streckgubbar (han kallas Wojak) som upprepar pk-fraser, eller så har man klistrat in ett streckgubbeansikte på någon vänsterperson. Det ska visa att de inte har någon egen vilja eller personlighet.

Rättvisekrigarna känner igen sig, men eftersom de (liksom islamfundisarna) saknar humor kan de inte le åt sig själva utan blir kränkta och arga. Och när de blir arga beter de sig precis som karikatyren i memen och kallar sina meningsmotståndare för nazister och rasister. Så gör de sig själva till ammunition åt fienden och stoff för nya memer. Och så länge de fortsätter så här, så kommer de att bli kvar i skyttegravarna medan The Deplorables rycker fram.

En av mina favoritmemer i den här kategorin är den där en massa av streckgubbar, alla exakt likadana, klagar över att NPC-memen är ”avhumaniserande” och säger med en röst: ”Vi är alla unika och speciella”.

De här NPC-memerna är ofta både roliga och träffsäkra, vilket kan förklara att de spridits som en löpeld på nätet den senaste månaden. Vänstervridna Twitter har reagerat genom att blockera NPC-konton så fort de dyker upp. Frågan är bara hur de ska kunna skilja mellan parodikonton, alltså konton som gör parodi på rättvisekrigare och pk-ister, och verkliga pk-istkonton. De är ju så lika.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Ny podd! Klimatdebatten handlar om mer än klimatet

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/11) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om klimatfrågan. Där har vi klimatalarmisterna som vill få oss att tro att världen är på väg att gå under. Och så har vi skeptikerna som är, ja skeptiska.

Men är det en vetenskaplig fråga, egentligen? Engellau menar att bakom alarmisternas oro och rädsla för världens undergång kan det finnas andra motiv. Klimatfrågan kanske till stor del är en fråga om makt.

Här en domedagsprofet på Gothams gator. Ur Frank Millers Batman: The Dark Knight Returns (1986).

Engellau har i flera inlägg på sajten Det Goda Samhället visar hur akademiker försöker koppla ihop klimatskepticism dels med mental ohälsa, främlingsfientlighet och dels med en viss grupp människor: äldre vita män. Man insisterar också på att kalla de som ifrågasätter alarmismens världsbild för ”förnekare”.

Det där med ”förnekelse” är förstås rent nys och uppenbar härskarteknik. Men Engellau menar att dessa akademiker ändå kan ha en poäng. Det finns ett samband på så vis att de som tenderar att tänka politiskt inkorrekt i en fråga också tänker politiskt inkorrekt i andra frågor. I klimatfrågan finner han återigen motsättningen mellan pk-ister och antipk-ister.

Den klimatalarmistiska industrin, förklarar Engellau i podden, kan vara ett sätt för pk-isterna att vinna makt, resurser och prestige samtidigt som de framstår som ”the good guys”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

När medborgargardisten gör besök hos media

Marvel Comics grundare Stan Lee dog 95 år gammal den 12 november i år. Han skapade några av våra mest älskade superhjältar som Fantastiska fyran, Hulken, Iron Man och Captain America. En av mina favoriter är Peter Parker, alias Spindelmannen. Det var lätt att identifiera sig med honom. Han var en vanlig kille med vanliga problem som bodde hos sin faster i en vanlig lägenhet. Lees superhjältar var mänskliga. Dessutom gillade Peter Parker att läsa böcker. Första gången vi möter honom, alltså på den absolut första sidan i serietidningen Amazing Fantasy nummer 15 i augusti 1962, står han och håller i två böcker. De tuffa och sportiga grabbarna vill inte vara med honom – han är ju en ”bokmal”.

Samtliga medier har uppmärksammat Stan Lees död med stora artiklar om hans betydelse för populärkulturen. Kändisar har fått berätta om hur hans superhjältar glatt, tröstat och underhållit dem. Men Lee skapade inte bara hjältar, han skapade skurkar också. Och vissa figurer som befinner sig i gråzonen någonstans däremellan – som tidningsmannen J. Jonah Jameson som gjorde entré i The Amazing Spider-Man i mars 1963. Hans tidning The Daily Bugle var en symbol för fake news långt innan Donald Trump gjorde uttrycket inne.

Den koleriske, lättstötte och egenkäre J. Jonah Jameson skulle kunna ses som en personifikation av mediemakten. Den makt som granskar, men själv avskyr att bli granskad. I Sverige har det förekommit att journalister gjort oanmälda hembesök hos ”hatare” och tryckt upp kameror i deras ansikten. Syftet förefaller att vara att skrämma människor till tystnad. Många upplever att mediernas agerande har en politisk agenda.

Spindelmannen är ständigt utsatt för mediernas drev. Allt han gör förvrängs, så att han, hjälten framstår som skurk. När han räddat en hel stad från undergång skriver The Daily Bugle dagen efter om Spindelmannen ”The Menace”. Svart blir vitt, vitt blir svart.

I ett Spindelmannen-äventyr som jag har hemma, första gången publicerat i Web of Spider-Man i april 1986*, gör superhjälten i stället besök hos J. Jonah Jameson. Makten får smaka sin egen medicin. Men den är mildare, för han besöker honom på kontoret, inte i hemmet. Jag har scannat fyra sidor.

Superhjältarna är ju vigilantes, på svenska kanske man säger medborgargardister. Det är vanliga medborgare (men med ovanliga krafter) som tar lagen i egna händer för att skipa rättvisa när staten sviker. Och det är väl något sådant som Spindelmannen gör här.

Superhjälte-berättelserna handlar till stor del om de maktlösas dröm om att kunna slå tillbaka. När polisen inte förmår bura in buset, då kommer Spindelmannen och spöar upp dem. När media behandlar vanliga svenssons illa, finns inte mycket de kan göra. De får sina rykten förstörda. De förlorar sina jobb. Familjer splittras. Peter Parker kan inget göra när The Daily Bugle drevar, men hans alter-ego Spindelmannen kan.

I sin skräckinjagande svarta dräkt krossar Spindelmannen fönstret och svingar sig in på redaktionen hos fake news-chefen J. Jonah Jameson. Jag kan tänka mig att människor som utsatts för journalistiska hembesök i sina mörkaste stunder drömt om att göra något liknande.

Jameson: ”Jag har aldrig hittat på någonting! Jag bedömer fakta som alla journalister.”

Spindelmannen: ”Skitsnack! Du har övertygat dom om att jag är farlig!”

I slutet av den första Spindelmannen-storyn från 1962 säger berättarrösten att ”av stor makt följer stort ansvar”. Orden har blivit ett Spindelmannen-motto. När Peter Parker först upptäcker sina krafter vet han inte vad han ska göra av dem. Han prövar att använda dem för egen vinning. Men sedan inser han att hans krafter gör honom ansvarig. Om han underlåter att stoppa ondska, fastän han har kraften att göra det, är han medskyldig.

Orden är numera förknippade med Spindelmannen, men är snarast att räkna till allmänmänsklig visdom. Man kan till exempel titta i Bibeln. I Lukasevangeliet 12:48 står det så här:

”Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt, och den som blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.”

År 1906 höll Winston Churchill ett tal i det brittiska parlamentet och sa så här:

”Där det finns stor makt, finns det stort ansvar. Där det finns mindre makt, finns det mindre ansvar, och där det inte finns någon makt alls, där, tror jag, finns inget ansvar.”

Mediemakten är stor. Hur väl har de förvaltat sitt ansvar? #Metoo-uthängningarna var ett exempel på hur media kan missbruka sin makt. Kulturhuset Stadsteaterns förre vd Benny Fredriksson begick självmord efter att Aftonbladet hängt ut honom som en sextrakasserande manlig ”tyrann” som tillät andra män att ”begå övergrepp”.

Det tar dock emot att driva likheten mellan J. Jonah Jameson och våra svenska mediechefer alltför långt. Jameson klär sig väl i tredelad kostym och har smak för kubanska cigarrer.

* På svenska i Marvelklubben 154, nr 8/1989.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

En loser i en orättvis värld

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 12/11) pratar jag med författaren Jeremiah Björkman. Jag har läst hans nya roman Ingen bryr sig om din fotografering. Jag har pratat med Björkman om två av hans tidigare romaner, då hette han Karlsson i efternamn.

Den 8 februari 2018 pratade vi om romanen Sorgens kammare, som kom ut 2014. Det var en spännande detektivroman, snarast en thriller, med fängslande karaktärer, starka känslor och stilla vemod. Där fanns det moderna folkhemmet och dess byråkrati mot en fond av mörka skogar som ruvar på gåtor och forntida gravar. Det som gör Sorgens kammare så speciell är att huvudpersonerna inte är poliser utan socialsekreterare. Björkman, född 1986, är själv socionom och hade delvis byggt sin skildring på egna erfarenheter.

Den 13 augusti 2018 pratade vi om romanen Protestanten, som kom ut 2017. Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”: ”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

Även den nya romanen, Ingen bryr sig om din fotografering, som är hans fjärde, utspelar sig delvis i universitetsmiljö i Lund. I centrum av berättelsen finner vi tre kvinnor ur tre olika generationer: en mor och hennes två döttrar Zandra och Engla Andersson. Zandra vill bli författare, Engla vill bli fotograf. Men världen är orättvis och vissa är dömda att bli losers. Zandra kallar sig själv loser. Är hon ärlig?

I en Facebookstatus nämner Zandra etikdoktorn och debattören Ann Heberlein:

”Många av er som pluggar humaniora kommer till slut att arbeta inom vården. Så sa, enligt vad jag hört från vänner, Ann Heberlein till sina teologistudenter.”

Björkmans romaner är realistiska, men han har också skrivit kortare berättelser av en annan karaktär. På Storytel kan man hitta science fiction-berättelsen Kärlek 2.0 om en man som lever ihop med en robotfru.

Jeremiah Björkmans hemsida hittar du här

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Den västerländska kulturen har dåligt självförtroende

Man vill vara tillmötesgående mot muslimer. Men det är inte ömsesidigt. Vi ser inte samma vilja att ”visa kärlek” från muslimer mot kristna. På många håll i islamvärlden ser vi motsatsen – fientlighet, förföljelse och hat.

Den 19 oktober släppte Netflix säsong tre av teveserien Daredevil. Matt Murdoch är en blind advokat om dagen, men om natten tar han på sig en röd dräkt och går ut för att bekämpa brott som medborgargardist. Han ser till att skurkarna inte kommer undan rättvisan. Daredevil är känd som den katolske superhjälten, som kämpar med tro och tvivel och med sina egna skuldkänslor. På svenska har han hetat Våghalsen.

I ett avsnitt i den nya säsongen hör Matt något i kyrkan. Han har förlorat synen, men i stället har hans andra sinnen blivit superstarka. Han hör något på arabiska. Nunnan förklarar att det är muslimer som förrättar bön. De får hålla till i kyrkan eftersom de inte har någon moské.

Säsong tre är löst baserad på Frank Millers serietidningsberättelse Born Again från 1986. Miller har hamnat i blåsväder på grund av sina åsikter om islamisk fundamentalism. Han ville göra en serie om när Batman slåss mot Al-Qaida, men det blev inte av. I stället gav han ut serieboken Holy Terror 2011 om hur en stad attackeras av jihadister. Hjälten kallar han ”The Fixer”.

Detta gjorde så klart att Miller kom att anklagas för så kallad ”islamofobi”. Millers förhållande till islamisk fundamentalism och Daredevils kristna tro har förmodligen gjort att teveserieskaparna känt att de velat slänga in något för att gardera sig mot misstankar eller anklagelser om islamofobi eller eurocentrism eller liknande.

Förutom att Daredevils kyrka är så passa progressiv att den tillåter muslimer att be där, så har en av huvudkaraktärerna, den godhjärtade men vilsne FBI-agenten Ray Nadeem, vad som ser ut som en indisk-muslimsk bakgrund. Han och hans hustru har åtminstone arabiska namn, och det har bara indier av islamisk tro.

Men det är inte bara i teveseriernas värld som islamiska gudstjänster släpps in i kyrkorna. Jag läste nyligen om hur frikyrkan Saron i Göteborg numera tillåter muslimsk bön i sina lokaler. Det handlar om muslimska invandrare som läser SFI, svenska för invandrare. Detta har skapat debatt i församlingen, men ledningen står på sig. De påstår att de vill ”visa Jesu kärlek i handling”.

Jag är ateist, men om jag försöker se detta från ett kristet perspektiv, så begriper jag inte vad detta har att göra med Jesu kärlek. Om man är kristen och tror att muslimerna har fel, så är det ju inte kärlek att stödja dem i sin villfarelse. Särskilt om man tror att det kommer att sluta illa för dem.

För kristna är Jesu gudomlighet hjärtat i tron: att Gud steg ner på jorden och blev människa. Men detta förnekas klart och tydligt i Koranen. Där sägs de att de som påstår att Jesus korsfästes ljuger och begår en synd. Hur kan det vara ett uttryck för Jesu kärlek att främja en tro som förnekar Jesu korsfästelse och uppståndelse?

Det tycks snarare vara ett uttryck för den svaghet och det dåliga självförtroende som präglar stora delar av kristenheten i väst. Man vill vara tillmötesgående mot muslimer. Men det är inte ömsesidigt. Vi ser inte samma vilja att ”visa kärlek” från muslimer mot kristna. På många håll i islamvärlden ser man i stället exempel på motsatsen – fientlighet, förföljelse och hat.

Vi får ständigt höra att vi ska vara förstående, öppna och toleranta mot islam. Svenska kyrkan bjuder in imamer som läser ur Koranen. På årsdagen efter islamistattacken i Stockholm den 7 april hölls en minnesgudstjänst i Adolf Fredriks kyrka. Ingen moské höll – mig veterligen – någon minnesstund. Men en imam uppträdde i kyrkan. Mahmoud Khalfi, direktör vid Stockholms moské på Södermalm, läste ett stycke ur Koranen. Khalfi har själv sagt att han sympatiserar med Muslimska Brödraskapet.

Vi får höra att islamofobin är något ondskefullt som måste bekämpas alltid och överallt. Men är det på samma sätt i moskéerna? Bjuder de in präster för att predika den kristna tron? Bekämpar de kristofobin? Nej, så är det inte.

Medan muslimer får förrätta bön i kyrkor, så är det ytterst osannolikt att kristna skulle kunna samlas i en moské för att sjunga lovsånger och be till Jesus. Och medan kristna går på studiebesök i moskéer, så ser man sällan – jag har aldrig sett det – muslimer som går på studiebesök i kyrkor. Borde det inte vara tvärtom? Borde inte invandrare, som valt att komma till Sverige, visa lite intresse för vår kultur och historia?

I säsong tre av teveserien Daredevil blir hjältens avhållne biktfader Paul Lantom kallblodigt mördad i sin kyrka. Han var mer än en biktfader, han var en far. Det är svårt att inte tänka på hur den katolske prästen Jacques Hamel slaktades av jihadister i sin kyrka i Frankrike juli 2016. Men en sådan scen skulle nog inte Netflix vilja visa. Inte bara de kristna, utan den västerländska kulturen i allmänhet, skulle behöva mer av Daredevils våghalsighet.

Läs om Daredevil: ”Daredevil. Superhjälten med superskuld” (12/10 2016)
Lyssna på podden ”Katolske Daredevil vs. muslimska Ms. Marvel” (22/9 2017)

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)