Arthurs jakt

I Törnrosens bok, som kom ut i mitten av 1800-talet, samlade Almqvist ett stort antal texter i olika genrer: prosa, dramatik, essäistik, med mera. De olika delarna fogades samman av en ramberättelse om Jaktslottet. Varje kväll samlar hovmarskalken herr Hugo Löwenstjerna sin familj och sina vänner på sitt slott i Närke för att läsa upp verken de diktat. Ett av verken, den episka dikten ”Arthurs jakt”, handlar om kung Arthur och hans riddare. Kungen bestämmer sig för att ge sig ut på jakt Plinlimmons skog. Där möter han en främling med bud från den hedniske stormannen Merwyn av Glamorgan. Merwyn behöver Arthurs hjälp att döma hur han ska dela sitt arv mellan döttrarna. Han har tre döttrar men bara två slott. En av döttrarna Evirallin, blir lottlös. Det ska visa sig att Evirallin egentligen är dotter till en hertig och heter Ginevra. Hon blir Arthurs hustru och drottning av Camelot. Kungens trogna hund heter Gloëny.

Målning från år 1900 av den engelske konstnären John Collier: ”Majningen av drottning Guinevere”.

Utdrag ur dikten:

Inledningen

Sir Arthur konung satt i sitt höga bergslott,
i vinghjälm satt, och gaulernas ätt dömde.
Framför hans fana vaktade Agrawaine
med Allisaunder, Mordred och Colgrevaunce.
När sist han döma slöt, och i folket nedsteg,
hans milda visdom sken över allas ögon.
Ur salen bort gick gaulernas sextonfylking;
men riddarskaran, männen af Tabelrondo,
vid fanans trappa bidande ännu stodo,
och Arthur konung sade åt Agrawaine:

”Nog länge hof i Merioneth jag hållit.
Red ut min jakt, jag ämnar i skogen fara:
Plinlimmons berg det vill jag ikväll omjaga.”

Kung Arthur möter sin blivande drottning, Ginevra

När han så talat, vädrande upp Gloëny
från marken och for och sträckte sin nos i vinden.
Hon skällde skarpt, hon morrade korta toner,
och upp från kungen ilade bort till klippan.
Då kom ur klippans gråiga, grofva grottor
en häst, försiktigt letande vägen framåt.
I sadeln satt beslöjad en nymf, och tygeln
hon höll med hvita, spensliga, fina händer.
När hon en yngling, hvilande här i skogen
fick se, hon slog den fladdrande slöjan undan,
sin häst hon höll och talade så till honom:

”Är du ensam, irrande riddarkämpe,
som äfventyr i nejderna tappert söker,
så kom – jag manar dig, att i tvekamp fäkta!”
Ӏr du en ensam, irrande dam, o flicka,
som våld och orätt måste i landet lida,
så säg? – Min lans är din, och i striden gå vi.”

Arthur och Ginevras bröllop

Sir Arthur konung satt i sitt hjältehof, och satt
på pärlsmyckad stol Evirallin kungabrud.
Kring haf och bergland bort öfverallt en hälsning gått
till Gaulers tio stämmor, att Arthur brudgum står.
Och hvem som bruden var, icke visste någon det.
I ädel riddarring hade Tabelrondo rikt
sig smyckat nu, att tjäna på Camelothes slott.
Sist gick till Arthurs tron Agrawaine borghärold,
vid gyllne trappan stod han, och ödmjukt sade han:
”På borgens gårdar kvinnor och karlar jag ser;
så bjud och tala, få de i bröllopssalen gå?”

Arthur talar om Evirallin/Ginevra

”En ros jag funnit skön uppå älsklingsflodens strand –
en våg jag klar och ljuf på min insjö funnit har.
Hon bar ett namn, hon bar s namn i dag!
Så ska du heta än, o Ginevra, heta så
när jag i hjärtat talande nämner dig för mig.
I nattens skymning jag Evirallin säga vill,
i dagens skuggor och Evirallin säga då
när lunden ensam, ensamma vikens säf oss ser.
Men här på kungens hof du Ginevra heta må –
sir Agrawaine, ropa nu vidt i borgen ut,
att Gaulers stämmor komma i slottets salar upp,
ty Arthurs fest skall börja i prydda kamrars glans.”

Bröllopsfesten. Arthur sjunger för Ginevra om de döda

Men festen stod. Med blänkande knif i bringan högt
en kronhjort krönte yppersta bordet, eklöfsprydd
på höger sida prunkade galt, och vänsterut
en fåle, ung, ur Utherpendragons vinterstall.
Hvar höfdings härold skar, och i stämmans kretsar bar.
En man vid kvinna satt och i tvemansfat han åt
med henne. Parvis syntes i laget alla så,
och tio salar Gaulers ätter fyllde vidt.

Här gick ej småsven, gingo med honungsmjöd omkring
allenast kämpar, riddare, skalder, kungamän.
En hjälm på hjässan, lans eller ring de buro nu,
med rosor, tofsar, smycken af ax på hals och arm,
och bundna kransar – älskade händers sköna verk.

Som lätt en sky från dimblåa hafvet doftar upp,
så luftigt nu gå tonerna bort om Arthur här,
och smyga sig försvinnande sakta till en skog,
där sist om kvällen satt Evirallin. Arthur satt
hos bruden. Månens mäktiga ljus ur löf och gren
omkring dem sken. Och konungen hördes: ”Nu jag vill
själf ock en gång i tigande skuggor sjunga här
för dig en sång om fäderna, sång om flydda dar.
När du då lyssnar, älskande hör på deras namn
och minns i hjärtat, minns i den andes trädgård dem;
då skola de dig leende se, och älska dig
i hjärtats salar, slutande dig i andering.”

Och bruden såg åt dalarnas ömhet bort. Där låg
de dödas hof i grönskande grifter. Arthur sjöng
om farna släktet. Kommande släkt han ock besjöng.
När dessa ord hon hörde af honom sjungas så,
på Arthur upp sig smög Evirallins ögonglans,
och månens strålar darrade himmelskt hvitt omkring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s