Zacharias Topelius: Julbocken

Alla känna julgubben, men hvem känner julbocken? Förr var han barnens goda vän, när han fyrfota skumpade in i salen om julaktonen, klädd i sin yfviga päls med sitt långa skägg, sina horn af träskedar och sin korg med de raraste klappar. Nu har han blifvit gammalmodig och afträdt sitt ämbete ät julgubben, som har den äran att gå på två ben och icke behålla annat af bocken än skägget och pälsen. Tiderna förändras, det glada vid julen skapar om sig på många sätt. Men går icke julbocken mera hos oss, så går han väl annor städes; någonstädes måste han gå, ty hans lott i världen är att beständigt gå, gå, gå…

Hvem julbocken är? Ja, den som det visste! Jag slår vad med dig om trettio russinstrutar mot en gammal sviskonkärna, att du icke kan säga mig hvem julbocken är. Kan du säga mig det, har du vunnit de trettio strutarna, men kan du icke säga mig det, och jag kan säga dig det, då har jag vunnit af dig en sviskonkärna. Och icke allenast den kärnan, utan äfven det sviskonträd, som kan växa upp ur den kärnan. Och icke allenast det trädet, utan alla de sviskon, som i tiden kunna växa på detta träd. Och icke allenast alla de sviskon, som växa på detta träd, utan alla de träd, som uppväxa ur dessa sviskon och alla de sviskon, som kunna växa på dessa otaliga träd, och alla de träd och sviskon, som i tidernas tider kunna växa ur dessa otaliga sviskon — kort sagdt, alla sviskon i hela världen. Jag tror du betänker dig.

Hvem är då julbocken? Är du nyfiken? Skall jag säga dig det? Men om du förlorar vadet? Nej, inbilla mig inte, att julbocken är Anders eller Maja, som klädt ut sig i päls! Liksom jag inte visste det. Liksom jag inte hittat hans saga i en gammal korg med julklapps-papper på vinden, när jag var åtta år gammal. Nå ja, du skall få höra sagan, lång är hon icke.

Har du läst juldagens evangelium? Jag tror, att du läst det; hur skulle du annars veta hvad julen är? Julen är icke klapparna, julen är icke den ljusprydda granen, julen är icke lutfisk, gröt och tårta, julen är icke ens friheten från alla bekymmer om läxan, julen är icke ens de många ljusen och den sköna psalmen i kyrkan, julen är något mycket, mycket mer, och detta står att läsa i juldagens evangelium. Men detta är åter så stort och så högt, att det icke kan rymmas in i en liten saga. Jag vill därför berätta dig något om den heliga natten.

Det var den tid på året, när vintern insveper hela norden i snö. Långt, långt i det aflägsna Sverige och det okända Finland var allt frysande kallt, men i det varma Judalandet var en vinternatt som hos oss en natt i oktober. Källan fortfor att sorla, träden stodo litet dufnare än förr men hade icke fällt sina löf; högst på bergstopparna syntes snö, men dalarna hade ännu några strån kvar för de betande hjordarna. Naturen var icke skendöd, som i de norra länderna; hon hvilade endast ut efter sommarhettan; hon sof som ett lyckligt barn; detta barn hade kastat sitt täcke af sig och frös ej ändå.

Det var en förunderligt tyst och fridfull natt. Hon hade kommit hastigt, som natten kommer i södern, utan tvekan och utan skymning. Solen sänkte sig mot horisonten, och allt var ännu full dag; hon sjönk under himmelens rand, och allt var med ens stickmörkt. Då blänkte stjärnorna fram som tända ljus på himmelen, icke en och en som hos oss, de största först och de minsta sist, utan alla på en gång, som när ett förhänge rullas upp och man får se en glänsande illumination. På bergen, där luften var djupblå och genomskinligare än det tunnaste glas, skeno de himmelska stjärnorna i sin största prakt och dock så underbart lugna, som ville ingen öfverblänka den andra. De svagaste fixstjärnorna tindrade lika älskvärdt glada, som de stora, hemlighetsfulla solarna i det omätliga fjärran. Sirius blinkade åt det svaga ljustöcknet i vintergatan: vaka, vaka, sof icke, nu måste vi alla glänsa i Guds tillbedjan! Och den stora fullmånen, som annars seglar så stolt öfver himmelens ocean, smög sig nu på tå öfver fästet, rädd att skymma en enda stjärna bakom sin gyllene sköld.

Herdarna vaktade sina hjordar i dalen vid Bethlehems berg och sågo en ny, stor och praktfull stjärna upprinna på fästet rätt ofvanför dem. De hade ofta vakat om natten ute på marken, stjärnorna voro deras förtrogna vänner, men den nya stjärnan kände de icke. Och vid det att de undrade hvad hon månde betyda, kom till dem det glada budskapet med den sköna änglasången, som omtalas i juldagens evangelium.

I det fattiga åsnestallet satt Guds moder, jungfru Maria, med sitt lilla barn i famnen och öfver stallet lyste den stora, sköna strålande stjärnan, och Guds skinande änglar sväfvade däröfver på vingar af ljus och sjöngo så himmelskt ljufva visor till barnets lof, att tårar af fröjd runno utför Marias kinder. Men genom springorna i det glesa stallet blåste en kall nattvind, och det lilla Jesusbarnet frös i sin moders knä.

Bland åsnorna i stallet stod en bock, som hade en varm och yfvig päls af den mjukaste ull. Maria sade till bocken: ”Käre vän, gif mig litet ull af din stora päls, att därmed värma mitt lilla barn som fryser!”

Men bocken var ogin och hård. ”Hvar och en är sig själf närmast”, svarade han, ”jag behöfver själf min päls för att värma mig.” Och så gaf han icke Guds moder så mycket som ett enda litet strå af sitt öfverflöd.

Då hörde den ohjälpsamma egennyttiga bocken en röst tala till honom:

”Stackars bock, du vet icke hvad du har gjort, du har nekat Guds son ett strå af ditt öfyerflöd den natt då han föddes, därför skall du hvar julnatt härefter vanka fredlös kring världen i frost och köld. Din päls skall ej skydda dig, du skall frysa och förgäfves begära något att värma dig med, och så skall du aftjäna din skuld till de små barnen, intill dess att deras böner bedja dig fri.”

Strax erfor bocken domens fullbordan. Han rusade ut bland bergen, men föll i dvala och vaknade först nästa julnatt, när han tvangs att börja sin långa vandring. Och så vandrar han allt ännu hvar julnatt kring världen och hör naturens röster säga till hvarandra: ”I natt är den heliga natten, i natt får ingen göra en annan illa!” Detta hör bocken och kan ej undkomma rösterna, ty de höras den natten öfverallt: på berg, i dalar, i skog och slätter, högt öfver sjön och långt ner i hafvet. Bocken har brutit den heliga nattens fred, han går ensam, frysande vägen fram, men han vet hvem han söker. Han uppsöker barnen för att bos dem aftjäna hvad han brutit mot det lilla barnet i krubban. Han vill på allt sätt vinna deras vänskap, han bär till dem de skönaste jul-gåfvor, och likväl minnas de sällan att tacka honom.

Fattiga julbock, när andra äro glada, är han sorgsen: han kommer så efterlängtad och går så förgäten bort; han kommer så rik och vänder tillbaka med tomma korgen. Därpå tänka ej barnen, de göra narr af bocken, rycka honom i pälsen, gömma sig för honom, men fastän han hvar jul blir så illa mottagen, kommer han nästa jul åter med lika vackra, ja ännu präktigare gåfvor. Julbocken tänker säkert: Kanske kan jag ändå till sist beveka barnens sinnen och genom deras vänskap förkorta min vandringstid.

Och nu bar jag sagt dig hvem julbocken är, och nu har jag vunnit af dig alla världens sviskon. Och när alla dessa sviskon planteras (om ingen ätit upp dem förut), och när alla dessa nya kärnor vuxit till nya sviskonträd och alla de trädens sviskonträd åter frambringa nya sviskon och nya träd, då vankar julbocken ännu kring i världen i den heliga natten.

Ur Läsning för barn. Första boken  (Helsingfors, 1906). Ursprungligen publicerad 1849.

Illustration av John Bauer. Ur Julbocken. Jultidning för stora och små barn (1910)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s