Luciadagen är en helgondag

 Sankt Elzear

Maffiabossen Tony Soprano och hans familj hinner, trots all stress, att fira högtider och vårda traditioner. Avsnittet ”The Ride” i teveserien (Sopranos episod 9, säsong 6) sändes i maj 2006 men utspelar sig slutet av september. Handlingen kretsar kring firandet av helgonet Elzéar av Sabran, vars dödsdag, eller snarare himmelska födelsedag, infaller den 27 september. Sådana här helgonfester är viktiga för italiensk-amerikaners identitet.

Idag firar vi Lucias dag i Sverige. När jag påpekar att vi firar en helgondag, så får jag mothugg. Det är folk som inte vill ha något med kristendomen att göra. Jag tror inte heller på kristendomen, och inte på någon annan religion heller. Jag är ateist, men att Luciadagen den 13 december är en helgondag kan man inte förneka.

Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha ljutit martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret. Det svenska Luciafirandet, säger vissa med bestämdhet, har ingenting att göra med den fromma flickan från Syrakusa att göra. Hm, namnet Lucia med attributet Sankta är ju någonting, inte ingenting.

Det betyder inte att ditt firande måste eller bör innehålla något religiöst inslag. I Sopranos firar folk Elzéar av Sabran genom att äta, dricka, åka karusell och ha kul. Så har de en procession också där man bär runt på en helgonbild och sjunger hymner. Vårt Luciatåg är en procession – i stället för en helgonbild har vi en flicka som iklär sig som rollen som Lucia.

Själv tror jag lika lite på helgon som på gudar och profeter. När jag skriver om helgonet den och den så menar jag människor som betraktas som helgon, inte människor som är helgon i objektiv mening. Det är på samma sätt som när jag skriver ”profeten Muhammed”. Jag tror inte att Muhammed var profet.

I New York firar man varje år S:t Januarius, på italienska San Gennaro. Januarius var en italiensk biskop och martyr som levde på 200-talet, men få som deltar i festligheterna vet något – eller vill ens veta – något om detta. Festen är ett sätt för italiensk-amerikaner att hylla sin kultur, känna gemenskap och stärka sin identitet. På ett liknande sätt är Lucia i Sverige mer en svensk än en kristen högtid. Men både Januariusdagen och Luciadagen är helgondagar.

Namnet Lucia har använts som dopnamn i Sverige sedan 1200-talet. Jag har en direkt anmoder som hette Lucia Råbock, född Knutsdotter den 4 juli 1795 i Kall i Jämtland. Innan hon dog 1869 hann hon föda sju barn.

När jag släktforskade upptäckte jag också att många av mina manliga förfäder hette Grels. Jag undrade vad det för namn och varför det verkade vara vanligt i Jämtland. Namnet visade sig vara en kortare och mer lättuttalad form av namnet Gregorius.

Gregoriusdagen firades till åminnelse av påven – och helgonet – Gregorius den store, som levde mellan åren 540 och 604. Hans dag, Gregoriidagen, firas på helgonets dödsdag den 12 mars. Innan den gregorianska kalendern infördes i Sverige 1753 sammanföll dagen med vårdagjämningen, och var därför en av vårens viktigaste märkesdagar. Enligt Bondepraktikan gällde att: ”Dåligt väder på denna dag bebådar, att ingen frost mera kommer i marken”, och om vädret var bra ”blir det en kort vår”.

Det är osannolikt att alla jämtländska bönder som döpte sina gossar till Grels hade Gregroius den store i åtanke. Jag tror snarare att namngivningen dels berodde på att deras egna fäder hette så, och nu kallade man sina söner efter sina fäder, och dels att namnet förknippades med våren och den marknad som brukade hållas då, Gregoriimarknaden. I Jämtland hölls Jamtamot på Frösön samtidigt med marknaden. På Jamtamotet, jämtars möte, var ett ting där man diskuterade och beslutade i frågor om förvaltning och rättskipning.

Republiken Jämtland firar sin nationaldag på Gregoriidagen den 12 mars. Att nationaldagsfesten äger rum på en helgondag, liksom Irlands på S:t Patriks dag, kan man inte förneka. Men festen har inget religiöst innehåll alls. Det finns alltså ingen anledning att bli arg på dem som kallar Luciadagen en helgondag eller misstänka dem för att vilja missionera. Hur många som av dem som dansar och dricker öl på S:t Patriks tänker helgontankar? Likväl är det en helgondag.

Så finns det de som säger att firandet av helgonet Lucia är något nytt i Sverige. Det tror jag inte på. När Sverige blev kristet under medeltiden firades Lucia med en mässa, och kanske någonting annat, på sin dödsdag, liksom man gjorde överallt i den västerländska kristenheten. Att klä ut barn till helgon i samband med fester förekom i Sverige under medeltiden. Det är till exempel känt att skolor utsåg en elev till S:t Nikolaus inför hans dag den 6 december. Jag tolkar detta som att det inte är omöjligt att man under vår katolska medeltid klädde ut en flicka till S:t Lucia. Tittar man på Luciafirandet i Italien idag så är det så de gör: en flicka kläs ut till helgonet och kröns med ljus eller en gloria. I flera städer i Italien och Spanien, och säkert på andra ställen, bär man runt en Luciastaty i en procession som utgår från kyrkan.

I Selma Lagerlöfs samling Troll och människor, den andra delen, finns en medeltida legend kallad ”Luciadagens legend”. Jag vet inte hur mycket Lagerlöf har hittat på och hur mycket hon har tagit från äldre historier. Hur som helst handlar legenden om en flicka vid namn Lucia i medeltidens Värmland.

Flickan fick namnet Lucia eftersom hon föddes på Lucias dag. Helgonet blev hennes patronessa eller beskyddarinna. Den värmländska flickan påminde om Lucia från Syrakusa i det att båda var mycket givmilda och barmhärtiga:

Alltsedan hon var ett litet barn, hade hon älskat och vördat den helgonkrönta sicilianska jungfrun Lucia, som var hennes skyddspatronessa, och haft henne bofast i hjärtat som förebild. Till gengäld hade helgonet genomträngt hela hennes varelse med ljus och värme, vilket visade sig redan i hennes yttre, som var av en skimrande genomskinlighet och en finhet, som man nästan räddes att vidröra.

Lagerlöf berättar att flickan blivit uppfostrad av nunnorna på Riseberga kloster, där hon blivit ”inövad till goda seder och sträng gudsfruktan”.

I slutet av ”Luciadagens legend” skriver Lagerlöf följande om sin egen barndoms lucia:

Den 13 december i tidig morgontimma, då köld och mörker hade väldet över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som låg spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar ännu, åtminstone i de små barnens ögon, en dräkt, vit av stjärnljus, hon hade på håret en grön krans med brinnande ljusblommor, och hon väckte alltjämt de sovande med en varm, doftande dryck ur sin kopparkanna.

Aldrig såg jag på den tiden en härligare syn, än när dörren uppläts och hon trädde in i kammarens mörker. Och jag ville väl önska, att hon aldrig måtte upphöra att visa sig på de värmländska gårdarna. Ty hon är ljuset, som betvingar mörkret, hon är legenden, som övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen, som gör förfrusna nejder tilldragande och soliga mitt i vintern.

Boken Troll och människor kom ut 1921. Selma Lagerlöf föddes 1858 och var således barn på 1860-talet. De som påstår att luciafirandet uppfanns på Skansen 1893, eller började 1927 då Stockholms Dagblad anordnade ett luciatåg i form av en kortege genom Stockholm, har fel.

På den tiden inföll vintersolståndet omkring den 13 december. Det sågs som årets längsta natt. Ja, vilken natt skulle passa bättre än denna att fira en ljusets högtid! Lucia betyder ju ljus, och kommer från det latinska ordet lux.

Om hur medeltidens Lucia kunde gå till kan man läsa i en påhittad saga av Amalia Fahlstedt (1853-1923). Den handlar om en prinsessa som blivit född på denna dag och fått sitt namn efter den:

Det hade varit fest hela dagen i kungaborgens riddarsal. Alla hade också väckts i ottan av den tioåriga prinsessan Lucia som blivit född på denna dag och fått sitt namn efter den. Hon hade med en ljuskrona på huvudet gått omkring och bjudit traktering, som småsvennarna hade bjudit på stora fat. På den tiden var det sed att man firade Luciadagen till minne av en ädel som för sin helighets skull hade bränts på bål av en hednisk kejsare. Man firade den också som årets strid mellan mörker och ljus.

Sagan hittade jag i antologin Midvinter. Julberättelser från förr (1999).

I boken Våra högtider från 1958, skriver religionshistorikern och biskopen Helge Ljungberg så här:

På några årtionden har Lucia erövrat vårt land och måste numera anses vara så fast knuten till svenskt julfirande, att man rimligtvis inte kan spå annat än att Lucia för all framtid kommer att inleda vår största högtid. Man ser i Lucia en föraning till julen med dess tusen fröjdeämnen. Lucia med sina ljus bär bud om julgranen.

Många dagar, som sedan blev helgondagar när Europa kristnades, var redan fest- och högtidsdagar sedan gammalt. Svensk kultur är inte bara hednisk och inte bara kristen – den är både och. Och både det hedniska och det kristna vilar på en grund som är äldre än människan själv: årstidernas växlingar. Om våren, om våren, då är det allra bäst. Om sommarn, om sommarn, då är det allra bäst. Om hösten, om hösten, då är det allra bäst. Om vintern, om vintern, då är det allra bäst, då ha vi så roligt och leka allra mest. Båd’ skrid-sko och skida vi då få pröva på. Och så svänga vi om och runt i ringen gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s