Tonårsfilmer från 80-talet: Fast Times at Ridgemont High

Idag inleder jag en artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet. En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie Stranger Things som det mest framgångsrika exemplet. Teveserien är full av referenser till filmer från tiden.

En av de unga killarna i Stranger Things, Dustin, har i säsong tre varit på ett sommarläger och träffat en tjej som han beskriver som ”hetare än Phoebe Cates”. Hans kompisar tror att han hittat på henne, någon så perfekt tjej kan ju inte finnas på riktigt.

På 80-talet var Phoebe Cates alla killars dröm och detta rykte byggde till stor del på en nakenscen i komedin Fast Times at Ridgemont High från 1982. Phoebe, iklädd en röd bikini, stiger upp ur en pool och går i slow motion mot kameran – så tar hon av sig bikinitoppen och visar brösten. Det är alltså sannolikt denna bild som lille Dustin och hans kompisar i Stranger Things har i huvudet.

I filmen får man följa ett antal tonåringar på Ridgemont High i Kalifornien. Någon skola med namnet existerar inte, men berättelsen har en verklig grund. Manusförfattaren Cameron Crowes, som då var 22 år gammal och frilansade för tidskriften Rolling Stone, wallraffade under året 1978-79 på Clairemont High School i San Diego och skrev en reportagebok om sina upplevelser. Boken kom ut 1981, och nästa år kom filmen med samma titel.

Phoebe Cates:

Bikinibruden Phoebe Cates spelar Linda som ska coacha den yngre Stacey i kärlek. Stacey, som spelas av Jennifer Jason Leigh, är 15 år och har just börjat på high school. De två tjejerna jobbar på den pizzeria i köpcentret där high school-eleverna brukar hänga. Stacey förlorar oskulden till en 26-årig kille och rycker på axlarna efteråt. Ingen annan reagerar heller. Mycket har hänt sedan 1982 i vår syn på sexuella relationer mellan unga tjejer och äldre killar…

Trots att det sker en del obehagliga saker i filmen, så händer inget riktigt traumatisk. Det är en lättsam komedi – det blir busigt men aldrig farligt. Man får intrycket av att ungdomarna lever ett ganska tryggt liv i en homogen kultur. Alla tonåringarna lever ungefär likadana liv och delar samma värderingar. Någon mångkultur finns inte.

Karaktärerna är gjorda efter de vanliga stereotyperna: den populäre killen, nörden, den osäkre killen, fotbollskillen, pundaren, fixaren och så vidare. Den då okände Sean Penn framträder här som pundarsurfaren Spicoli. Och han är inte den enda blivande megastjärnan i filmen – Forest Whitaker gör rollen som den ene av endast två svarta karaktärer, den biffige fotbollskillen Charles Jefferson.

Mångkultur är som sagt helt frånvarande i filmen, något förmodligen ingen reflekterade över när den kom eftersom man då inte levde i en mångkulturell verklighet. Men det finns heller ingen etnisk mångfald, med undantag av de två svarta karaktärerna, Charles och hans lillebror, är alla vita.

Trailern:

En av de vita karaktärerna, fixaren Mike Damone, spelas dock av en skådespelare med bakgrund i Mellanöstern. Robert Romanus är visserligen född i Amerika, men hans föräldrar var kristna araber från Syrien/Libanon. På grund av sitt ”sydländska” utseende får han spela italiensk-amerikansk. (Den mest kända amerikanen med efternamnet Damone är artisten Vic Damone – hans föräldrar kom från Bari i Italien).

Idag vore det omöjligt att producera en film eller teveserie med en så gott som helvit ensemble. Inte bara för att vänstern skulle bli arg, utan också för att USA:s etniska sammansättning ser helt annorlunda ut än den gjorde då. År 1980 utgjorde vita 83,1 procent av befolkningen, idag mindre än 60 procent.

Den helvita skolan Ridgemont High i Kalifornien är som sagt påhittad, men bygger på manusförfattarens research i den verkliga skolan Clairemont High School i San Diego. Låt oss titta på den etniska sammansättningen i San Diego. Förändringen är dramatisk. Här är siffrorna som visar andelen vita invånare:

1940 96,9%
1970 88,9%
1990 67,1%
2010 58,9%
2018 43,1%

Allting tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. De vita invånarna har högre medelålder än de icke-vita, de man i USA kallar people of color. Den demografiska förändringen kommer förmodligen att påverka landets politiska riktning då people of color i högre utsträckning röstar vänster.

Skolscenerna i filmen spelades in i tre verkliga skolor, Van Nuys High School, Canoga Park High School och Torrance High. När jag googlade på den etniska sammansättningen i dessa skolor hittade jag följande siffror som visar andelen vita elever:

Van Nuys High School 10.4%
Canoga Park High School 7.0%
Torrance High 16.8%

De vita eleverna är i klar minoritet i alla tre skolor. Man kan konstatera att den amerikanska verkligheten är helt annorlunda än den som skildrades i filmen från 1982.

På även ett annat område saknas mångfald: sexuell läggning. Samtliga karaktärer i filmen är heterosexuella, något som hade varit otänkbart om filmen gjorts idag. I filmens två första minuter sätter en kille en lapp på en annan elevs rygg med texten ”I Am A Homo”. Sådana här tilltag ses inte längre som oskyldiga skämt eller bus. Det hade inte kunnat passera i en film utan att man gjort en grej av det. I en annan scen drömmer pundaren Spicoli att han vunnit en stor surftävling och kallar sina medtävlare ”fags”. Det var inget konstigt med det 1982.

En reaktion på ”Tonårsfilmer från 80-talet: Fast Times at Ridgemont High

  1. Pingback: Tonårsfilmer från 80-talet: E. T. The Extra-Terrestrial – Nya Il Convito

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s