Erik den helige – en bortglömd landsfader

I boken Erik den helige – landsfader eller beläte? (2012) har historikern Henrik Ågren undersökt hur bilden av Erik den helige, Sveriges rikspatron, förändrades med reformationen.

Ågren visar att S:t Erik fortsatte att vara en viktig rikssymbol även efter att protestantismen införts som statsreligion i Sverige. I svensk historieskrivning har han rollen som idealkung och som svensk, patriotisk symbol.

Synen på S:t Erik påverkas mer av upplysningen på 1700-talet än av reformationen. Det är då man börjar skriva nedsättande om medeltida vidskepelse.

I legenden om S:t Erik sägs att kungen var god mot fattiga, mild och rättrådig. Han byggde kyrkor, stiftade lagar och utbredde den kristna tron. Han drog ut på korståg mot hedningar, så att deras sjöröveri upphörde.

Avundsjuka män smed ränker, och slog sig ihop med danska inkräktare, som överföll och dödade kungen. Hans död följdes av flera mirakler och många hundra år efteråt fick folk hjälp av att åkalla den forne kungen som helgon. Hans fromhet och moral var ett föredöme för alla, inte minst för kungligheter, och hans efterlämnade reliker ingöt mod och hopp hos svenskarna i både strid och fred.

När Erik den helige firades i Uppsala den 18 maj varje år samlades folk från stora delar av riket. Det var som om vi fortsatte att vara ett centrum, där det gamla templet stått, i stället för Frö dyrkades nu Erik. Det fanns nog ingen människa, levande eller död, som var så aktad som Erik i Sverige, vilket visas av att hans namn stod för vad som var rätt och rättfärdigt.

I boken visar Ågren att S:t Erik var en personifikationen av den gode kungen, rex justus. Han blev en allmän representant för kungamakten i Sverige, en odödlig, evig kung, rex perpetuus för vars räkning efterträdarna bara förvaltade makten.

Upproriska svenskar använde Erik som sitt tecken. Man menade att den sittande makten avvikit från det eviga idealet. Under Kalmarunionens strider mellan det svenska partiet och unionspartiet lät svenskarna pryda sigill, mynt och vapen med Erik den heliges bild. Det betydde att man inte erkände kungen i Köpenhamn.

S:t Erik var Sveriges rikspatron, ett helgon med särskilt ansvar att beskydda Sverige. Även S:t Olof och S:t Göran räknades till våra rikspatroner.

S:t Erik var det enda inhemska helgon som nämndes vid namn i de eder som folk och kung enligt landslagen svor till varandra när en ny regent besteg tronen och kungen skulle dessutom svära med handen på hans reliker.

Nydubbade riddare avgav sina löften till S:t Erik.

Svenskarna såg honom som den store lagstiftaren: Sankte Erik konungs lag. De som var missnöjda med samtiden hänvisade till ”S:t Eriks lag” som exempel på gammal, god rätt.

Rikssigillet som det svenska rådet framställde under konflikten med Erik av Pommern användes istället för kungens eget. Sigillet föreställde Erik den helige. Här har vi ett exempel på hur Erik tilldelas rollen av rex perpetuus eller rex justus som motbild till den sittande regenten. På sigillet bär kungen en sköld med de tre kronorna. Man trodde att han burit detta vapen som sitt eget.

Medan kungar prydde mynt med sina egna bilder, satte riksföreståndarna under Kalmarunionen S:t Erik på mynten. Alltså framställde sig riksföreståndarna – till skillnad från samtidens kungar – tydligt som ställföreträdare för en evig och rättfärdig kung.

Engelbrektsupprorets ledare hänvisade till att de ville ha tillbaka de rättigheter de ansåg att svenska bönder hade haft under S:t Eriks tid.

S:t Erik framställs ofta som 1400-talets främsta rikssymbol, en representant för det svenska mot den danskstyrda unionen. Genom honom hade svenskarna en egen helgonkung att ställa mot den norske Olav och den danske Knut. Tack vare sitt korståg österut mot Finland kunde han också användas i propagandan mot det växande ryska riket.

Under unionsstriderna representerade S.T Erik det svenska mot det danska.

I ett 1400-talstillägg till Eriksofficiet kallas han ”fosterlandets främsta juvel”.

Reformatorn Olaus Petri prisar Eriks korståg mot finnarna:

”Kom så till slags med finnarna, blev dem övermäktig och tog dem sedan till nåde och vänskap och lät predika Guds ord.”

I Olaus Petris predikan vid Gustaf Vasas kröning nämner han S:t Olof och S:t Erik som förebilder som kungen bör efterlikna.

S:t Erik är den ende svenske kung som kallas helig.

Eriks banér uppenbarade sig för svenskarna vid den ryska belägringen av Viborg. Det återberättas i Sturekrönikan.

I en dikt om Stockholm berör Johannes Messenius hur Sten Sture förde S:t Eriks banér mot ryssarna;

Nu vill jag hava annat tal,
som är om sankte Ericks baner.
Mycket ära den fana sker.

Sten Sture trodde

desto vissare sig må
segern där av fienden få.

Erik kallas pater patriae, landsfader. Han är den ende som kallas så vid sidan om Gustaf Vasa.

I Peder Svarts krönika över Gustaf Vasa motiverar två av Gustafs befälhavare en attack mot Kristian II:s trupper i Uppsala inför Erikshelgen 1521 med att de ville se till att det var svenskar och inte danskar som övervakade den årliga processionen med Eriksrelikerna. Händelsen ska visserligen ha utspelats under katolsk tid, men den återberättas under protestantisk. Den ger uttryck för ett nationalistiskt tänkande.

Grimberg återberättar händelsen så här:

Efter framgången vid Västerås grep frihetsrörelsen snabbt omkring sig, alldeles som i Engelbrekts tid. Mot Uppsala sände Gustav en avdelning under befäl av Lasse Eriksson och Lasse Olsson, vilka utmärkt sig som hövitsmän i striderna vid Västerås. I ärkebiskopsstaden rustade man sig just att fira sankt Eriksmässan, och kanikerna jämte borgmästare och råd tillskrevo de bägge hövitsmännen och bådo dem ”göra väl och icke vara dem till hinder uti Sankt Eriks högtid, så att de kunde föra Sankt Eriks skrin och helgedomar med tillbörlig solennitet och process till Gamla Uppsala, som sed var.” Därtill svarade Lasse Eriksson och Lasse Olsson, att eftersom svenske och infödde män och icke utländske borde med rätta föra Sankt Eriks skrin och helgedomar, så ville de göra sitt bästa uti saken och hade endels just för den skull kommit dit, att de ville ”sådan gudelighet fullgöra”. Men de kvarhöllo försiktigtvis sändebuden, så att dessa icke kommo tillbaka med svaren förrän samtidigt med att hela hären kom dragande mot Uppsala. De spejare, som utsänts av ärkebiskopens fogde i Uppsala, Bengt Bjugg, hade uppsnappats av svenskarne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s