Påsken – den heliga våren

La Primavera, ”Våren”, av Sandro Botticelli 1482

Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans pesach som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.

Den svenska påskens kristna dimension vilar på denna judiska grund. Påskens innebörd förändrades av de kristna från att handla om det judiska folkets befrielse ur träldomen i Egypten till att handla om Jesus korsfästelse, död och uppståndelse.

Till denna dimension kan man lägga den hedniska – påsken som vårfest. Den dimensionen finns bättre uttryckt i det engelska ordet easter och tyskans ostern som sägs komma av namnet på den germanska fruktbarhetsgudinnan Ēostre. Hon nämns av den lärde engelske munken Beda (672-735) i fråga om de gamla anglernas tideräkning:

”Eosturmonath (vårmånaden, 22 Mars—20 April), som nu förklaras med påskmånaden, har afforno sitt namn efter deras gudinna, kallad Eostre, åt hvilken de då firade fester och efter hvars namn de nu jemväl benämna påskhögtiden, sålunda med ett genom gammal plägsed bekant namn uttryckande den nya högtidens glädje.”

”Våren” av Alphonse Mucha 1896

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”

Det behöver inte råda någon motsättning mellan dessa båda dimensioner – den hedniska och den kristna. Om man liksom jag är ateist kan man fira påsk som en sekulär vårfest där de kristna och hedniska inslagen ses som metaforer och symboler.

Jag tycker att man kan se påsken som en tidig valborgsfest, eller som en del av en längre aprilfest. I båda festerna firar man grönskan och fruktbarheten och vårens ankomst. April är månaden då jorden ”öppnar sig”, därav namnet april som troligen kommer från latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades månaden tidigare gräsmånad eller grödemånad. Förr så förekom även brasor vid påsken, liksom majbrasorna på sista april. De kallades ”påskefyr” och tändes på skärtorsdagen eller på påskafton.

”Påskeld” av Karl Nordström 1893

Anknytningen till årstiden finns redan i tiden då påsken firas. Den är en rörlig helg och infaller enligt ett beslut som togs under kyrkomötet i Nicaea år 325, på första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen.

Det tidigaste datum som påskdagen kan infalla är den 22 mars. Detta inträffade senast 1818 och sker nästa gång 2258. Det senaste datum som påskdagen kan infalla på är den 25 april. Detta inträffade senast 1949 och upprepas 2038. I år infaller påskafton den 20 april, strax före den andra vårfesten: valborgsmässoafton.

I hednisk tid firades någon typ av blot under våren för att fira att det var halvvägs mellan midvinter och midsommar. Det berömda blotet i Uppsala som skildras av Adam av Bremen på 1000-talet sägs ha skett kring vårdagjämningen, dagen då dag och natt är lika långa.

Enligt mäster Adam så sjöng nordborna sånger då de blotade som var så anständiga att han inte kunde återge dem. Det var alltså inte lika barnvänliga vårvisor som ”Blåsippan ute i backarna står” och ”Alla fåglar kommit re’n”. För övrigt visor som jag tycker passar att sjunga vid påskbordet, särskilt om det är barn med. ”Sov du lilla vide ung”, Zacharias Topelius dikt tonsatt av Alice Tegnér, passar också bra eftersom den handlar om vinterns långa natt och längtan efter våren och för att videkvistar används för att påskpynta:

Vakna liten vide glatt,
solskens öga ser dig.
Efter vinterns långa natt
gröna kläder ger dig.

På påskdagen, i år söndagen den 21 april, firar kristna Jesu uppståndelse. Som icke-troende kan man glädje sig över naturens uppståndelse och att jorden ”öppnar sig”.

”Vår i Arkadien” av Hans Zatzka (1859-1945)

Och långfredagen kan vara stillsam även för en icke-troende. Inte för att man tror att gudamänniskan led och dog för våra synder, utan som en påminnelse om den kalla och mörka vintern. Man kan tänka på tidigare generationers svårigheter under den långa vintern. Om man är stillsam och inte äter och roar sig så mycket på långfredagen, så blir glädjen desto större på påskaftonen på samma sätt som våren var en större glädje för våra förfäder eftersom deras vintrar var desto svårare före alla moderna bekvämligheter. Ja, som Olaus Magnus skriver i sin Historia om de nordiska folken på 1500-talet:

”Sedan de nordiska folken från början av oktober till slutet av april gemensamt uthärdat en sträng vinter med långa nätter, bistra vindar, frost, snö, dimma, stormar och en ofantlig köld samt övriga växlande yttringar av elementens raseri, och detta med glatt mod i medvetande om att hugsvalelsen nalkas, pläga de – och detta gäller särskilt dem som bo närmast nordpolen – med utomordentliga glädjefester hälsa den återvändande solens ljus.”

Långfredagen, menar jag, kan man alltså se som en bild för den långa och svåra vintern och uppståndelsen som en bild för våren. Kristna har ända från början liknat Jesus vid solen genom bibliska uttryck som ”rättfärdigheten sol” och ”världens ljus”. Kyrkorna hade sina altare vända mot öster eftersom öster är soluppgångens väderstreck och Kristi återkomst tänktes i öster.

Dramatiken i det kristna påskfirandet bygger på kontrasten mellan dödens triumf och livets pånyttfödelse, spänningen mellan långfredagen och påskdagen. I pjäsen Påsk har Strindberg låtit dagarnas olika stämning spegla händelseförloppet. Pjäsens tre akter har namn efter de tre dagarna skärtorsdag, långfredag och påskafton. Den ljusa vårstämningen i början mörknar till oro och ängslan och långfredagen präglas av ångest – som till sist viker när allt får ett lyckligt slut. I slutet av den andra akten säger Eleonora:

Ja, det mesta skall reda sig, bara Långfredagen är över, men icke allt! I dag ris, i morgon påskäggen! I dag snö, i morgon tö! I dag döden, i morgon uppståndelsen!

Hur dessa två dimensioner kan samsas, det vill säga det uråldriga årstidstemat kan uttryckas i ett kristet bildspråk, eller tvärtom: hur det kristna budskapet kan uttryckas i nordiska naturbilder, kan man se exempel på i psalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, skriven av N. F. S. Grundtvig, Danmarks store psalmdiktare under 1800-talet.

Jesus liknas vid solen, till och med vårsolen, och vintern liknas vid döden. Påsken infaller vid en tid då årstiderna bryts och dag och natt är lika långa. Ljuset och mörkret kämpar och ljuset segrar över mörkret, livet segrar över döden i naturen på samma sätt som Jesus segrar i ”andens rike”:

Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.

Fåglarnas återkomst till Norden uppmärksammas särskilt på tranafton den 24 mars under tiden för vårdagjämningen, och dagen efter infaller Vår Fru-dagen, då man firar att jungfrun blev havande, åter en anspelning på fruktbarheten. I psalmen förknippas fåglarnas sång med glädjen över Jesu uppståndelse. Påsken är en morgon, en ny början:

Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.

Skogen klär sig som en brud, redo att ta emot sin brudgum. Våren är kärlekens tid då livets krafter blomma:

Snart alla ängar stå i skrud,
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.

I annan psalm, ursprungligen skriven av Adam av S:t Victor på 1100-talet, men bearbetad av Grundtvig, finner man samma bildspråk:

Världen som nu föds på nytt
pånyttföder glädjen.
Här på jorden vandrar nu
den uppståndne Herren.
Öst och väst och syd och nord,
eld och vatten, luft och jord
sjunger påskens psalmer.

Hör hur fågelropen höjs!
Hav och strand sig gläder.
Se hur mark och träd tar på
sina sommarkläder.
Genom tjäle, köld och död
tränger solens eld och glöd.
Det är påsk på jorden.

Ur ett outtömligt djup
skaparkraften flödar.
Liv ger liv och skörd ger sådd,
sådden nya skördar.
Döden fråntogs all sin makt.
Kristi kropp i graven lagd
uppstår och förvandlas.

Vi i honom återfår
allt som gick förlorat.
Paradiset nu för oss
öppnar sina portar.
Inget svärd! Från död till liv
kallas vi att leva i
alla somrars sommar.

Vår och påsk framställs här som en och samma sak. Världen föds på nytt i andens rike liksom i naturen: ”Det är påsk på jorden”. Man ska förstå uppståndelsens under genom att kontemplera naturen. Det som varit dött kan visst få liv igen, se dig om! Det är inte utan skäl som påsktiden har kallats ver sacrum, den heliga våren.

Jesus står upp ur graven liksom grönskan spirar ur jorden. Stenen rullas bort och han går ut levande liksom ägget kläcks och kycklingen kommer ut. Ägget är en användbar symbol för världen och livets tillkomst, men också för hur Jesu liv döljs i den slutna graven och hur vårens liv döljs under snö och is under vintern och kommer fram när jorden öppnar sig. Allt levande kommer från ägget lyder ett gammalt latinskt ordspråk: omne vivum ex ove.

Elsa Beskow, våren
Illustration av Elsa Beskow

Kyrkofadern Gregorius av Nazians (300-talet) skildrar sambandet mellan våren, årstidernas drottning, och påsken, drottningen bland dagar:

”Vid påsk bidrar allt till att skapa skönhet och festglädje. Årstidernas drottning hyllar dagarnas drottning och bringar henne allt det skönaste och livfullaste som hon har. Himlen är mer genomskinlig, solen står högre och lyser mer, månen strålar klarare och stjärnornas skaror är renare, källorna är friskare, floderna mer obundna sedan isen inte längre fjättrar dem…”

Måne och Sol jagas av vargar över himlavalvet i en målning av John Charles Dollman från 1909

I en dikt med titeln ”Vårdagjämning” av Uppsalapoeten Olof Thunman, hämtad ur hans debutdiktsamling Pan spelar från 1919, finns både det hedniska och det kristna med; Golgatas blodiga stig och de flammande bålen som välkomnar ”solens rullande hjul”:

Påsken är när. Hör, klockorna sjunga om lidandets törne,
Golgatas blodiga stig och templets rämnande förlåt,
mumla om syner i Österland och om under i Juda.
Tunga klockorna gå. Men på slätter, åsar och backar
ungdom skall samlas kring flammande bål och sprakande eldar,
samlas som fäderna gjort sedan sagans gråaste tider,
trogen urgammal arisk sed att med heliga elden
hälsa solens rullande hjul, som skuggorna krossar.

Nejden skall glimma av hundrade bål och skott skola lossas,
följda av rungande rop – de gamla goternas härskri! –
rop, som jaga de ledaste troll och de argaste jättar
åter till skuggornas land från nordens ljusnande bygder.
Spel skola klinga smekande mjukt i vaggande rytmer,
sången skall stiga ur vidgade bröst med rökskymda stjärnor.
Dansen, den heliga dansen, skall gå till solgudens ära.

Men märker ganska tydligt vilket påsktema Thunman föredrar. Prästernas mummel om Jesu lidande långt borta i Österland kontrasteras mot ungdomen som samlas vid flammande bål för att hälsa solen. Men han bortser från att den kristna påsken inte bara firas i lidandets tecken utan framför allt i uppståndelsens, och som jag redan nämnt, så behöver inte lidandet vara tråkigt utan kan göra glädjen desto större på samma sätt som vår svenska glädje över våren är desto större eftersom vintern är så lång, kall och mörk. Därför tänker jag som ateist att ha en traditionellt stillsam och mager långfredag som en påminnelse om de långa och stränga vintrarna som förfäderna genomlevde, då naturen var död, och för att än mer uppskatta naturens uppståndelse – och påskbordet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s