Freja och Odd – en påskberättelse

Freja. Tecknad av Arthur Rackham 1910

Vi befinner oss i årets fjärde månad då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades av samma anledning april förr gräsmånad eller grödemånad. I en dikt skriver Karin Boye:

Jag väntar och väntar. Det är april,
en ljum och lyhörd natt i april,
då gräset växer och stjärnorna lyssna –

April påminner om advent: det är väntanstider. Vintern har inte gett upp utan kämpar fortfarande emot sommarens blomsterhär. Förr brukade man hos oss framföra stridslekar mellan Vintergreven och Sommargreven. Vintergreven och hans knektar förlorade förstås alltid.

De stora festerna denna månad är påsk och valborg. Vid både dessa tillfällen har det varit sed att tända eldar, påskefyrar och majkasar. I uppslagsverket Nordisk familjebok, kallad ”Ugglan”, samlar man eldarna under uppslagsordet ”våreldar”. Och frågan är om inte både påsk och valborg är två varianter av en och samma långa fest: vårfesten.

”Våreldar”, förklarar Ugglan, är ”under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtidseldar, vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet.”

Förmodligen är eldarnas syfte magiskt:

”Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld.”

Jag var muslim i många år och detta var något jag saknade i islam: högtider och traditioner med anknytning till årstidernas växlingar. Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. I Nordisk familjebok står det så här:

”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”

Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem.

Den svenska påskens kristna dimension vilar på denna judiska grund. Påskens innebörd förändrades av de kristna från att handla om det judiska folkets befrielse ur träldomen i Egypten till att handla om Jesus korsfästelse, död och uppståndelse.

Till denna dimension kan man alltså lägga den hedniska, eller det naturliga: påsken som vårfest. Den dimensionen finns kanske uttryckt i det engelska ordet easter och tyskans ostern som sägs komma av namnet på den germanska fruktbarhetsgudinnan Eostre. Hon nämns av engelske munken Beda (672-735) när han redogör för de gamla anglosaxernas tideräkning:

”Eostur-monath, som nu översätts med påskmånad, var tidigare uppkallad efter en av deras gudinnor vid namn Eostre (avbildad ovan), till vilkens ära fester firades i denna månad.”

Eostre eller Ostara. Tecknad av Johannes Gehrts 1884

Det behöver inte råda någon motsättning mellan dessa båda dimensioner – den hedniska och den kristna. Om man liksom jag är ateist kan man fira påsk som en sekulär vårfest där de kristna och hedniska inslagen ses som bilder.

Långfredagen kan till exempel vara stillsam även för en icke-troende. Inte för att man tror att Guds son led och dog för våra synder, utan som en påminnelse om den kalla och mörka vintern. Om man inte äter och roar sig så mycket på långfredagen, så blir glädjen desto större på påskaftonen. Man kan se långfredagen som en bild för vintern och uppståndelsen som en bild för våren. Många psalmer använder ett sådant bildspråk – i psalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd” liknas till exempel Jesus vid vårsolen och hans död liknas vid vintern.

Många vetenskapsmän har förklarat religionernas ursprung just genom att man behövde berättelser för att beskriva naturen: himlakropparnas rörelser, årstidernas växlingar, torka och regn. Naturens död och uppståndelse beskrivs i flera kulturer i myter om en gud som dör och återuppstår.

Det finns en nordisk gudasaga som skulle användas på ungefär samma sätt. När Od lämnar Freja för att dra ut på långa äventyr gråter hon tårar av rött guld. Freja är en fruktbarhetsgudinna liksom den Eostre som omtalades av Beda. När hon sörjer och är skild från sin käraste, då är det ”långfredag” och ”vinter” i världen. Freja, naturen själv gråter över Od, solens frånvaro. Men när de återförenas, när solen kommer tillbaka, då är det vår i världen, ja, då är det ”påsk”.

Glad påsk!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s