Magistern stannade kvar

Igår var det den 2 oktober och Gunnar Wennerbergs 201:a födelsedag. Av den anledningen samlades ett sällskap i Uppsala. Det blev fest, och jag fick äran att hålla tal. Så tågade vi gemensamt till Wennerbergs staty i Slottsbacken för att lyssna till Västgöta nations körs hyllning. Där skedde också mössbytet – från den vita studentmössan till den blå. Det här är mitt tal:

Mina damer och herrar!

Ärade festdeltagare!

Idag är det den 2 oktober och därmed Gunnar Wennerbergs födelsedag. Wennerberg är en stor man för många. Och som de flesta stora män har han olika sidor. För oss upsaliensare är det framför allt en sida vi beundrar: det är Uppsalaskalden. Stockholm har sin Bellman, vi har vår Wennerberg. Här i lärdomens stad – där till och med kajorna talar, eller snarare skriker, på latin minns vi honom som Gluntarnes författare, en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851.

Wennerberg är uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Här är Eddie Råbock, f d Omar, i blå studentmössa, vid ceremonin framför Wennerbergs staty i Slottsbacken.

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

I Sven G. Svenssons biografi konstaterar han att Wennerberg för både samtid och eftervärld framför allt, trots allt han uträttade senare i livet, framför allt framstod som Gluntarnes skald, ”som den evige studenten, kring vilken svävar en doft inte bara av romantikens blå blomma utan också av punsch och den verkligt goda cigarren.” Men Gluntarne handlar om mer än bara studentlivet, de handlar om vänskap. Vänskapen mellan den äldre Magistern och den yngre Glunten. Två generationer som både festar och är bakis tillsammans. Och det är den anda som också råder här i vår gemenskap, glädje över generationsgränsen. Glunt byter just gosse, en skolgosse, och en Magister vet vi alla vad det är.

De trettio sångerna, som tillkom mellan åren 1847 och 1850, berättar ju historien om en ung student, Glunten, och en något äldre, kallad Magistern. Sångerna är utformade som dialoger mellan de två, ackompanjerade av piano. Magistern sjunger i baryton och Glunten i bas.

Wennerberg är Uppsalas Bellman på så vis att han skildrade studenten där Bellman skildrade Stockholmsbohemen. Han skapade bilden av hur studenten skulle vara, och inte minst, hur studentlivet skulle levas. Glunten och Magistern är Studenterna i Platons idévärld, vi är blott skuggor.

Glunten, den yngre, är något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Magistern är en excentrisk överliggare som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut, eller som vi skulle säga idag A Man Who Went His Own Way.

Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Han vill inte vara en incel för alltid. Och det tioåriga, dundrande kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.

Kom ihåg att Glunten och Magistern möttes den 30 november. Det finns de som undrar vad meningen är med att fira gamla kungar. Då kan man svara: det är på sådana fester och sådana dagar som gluntar och magistrar möts och den där uppsalamagin som bara finns här, uppstår. En sista tanke: Magistern stannar kvar, han ger inte upp. Han är sorgsen, men inte bruten. Den upsaliensiske festen fortsätter även utan Glunten!

Gunnar Wennerberg firas varje år 2 oktober. Då byter man alltså också studentmössa från den vita till den blå. Vill du vara med på nästa fest – eller andra liknande fester innan dess – så är du välkommen att kontakta mig. 

Om förra årets 200-årsfest kan du läsa här

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s