En sverigevänlig kulturpolitik för unga

Förr fanns det en populär litteratur som var till för att göra svenska barn och ungdomar intresserade av – och kanske till och med stolta över – sin historia.

Det fanns en författare som Carl Georg Starbäck (1828-1885), som faktiskt var en av Sveriges populäraste på sin tid, som skrev spännande berättelser om Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture i samma romantiska anda som Walter Scott skrev om England på Rickard Lejonhjärtas tid. Vi har även Carl August Cederborg (1849-1933) som skrev äventyrsfyllda, historiska romaner om drabanter under trettioåriga kriget, karoliner och snapphanar.

En annan författare som är värd att nämna är Jon Olof Åberg (1843-1898) som skrev historiska spännande historiska romaner på ett enkelt språk. Några av hans böcker har titlar som Karl XII:s värja, Storm, Strid och Frid: tre småländingars äfventyr under trettioåriga kriget och Vålnaden på Stegeholm: berättelse från Engelbrekts befrielsekrig.

Journalisten Nils Hydén (1870-1943) skrev, inspirerad av både Alexandre Dumas och Walter Scott, romanen Gula brigadens hjältar (1899-1900) som lästes av många pojkar – och säkert en del flickor också – på sin tid. Gula brigaden var en av Gustaf II Adolfs mera kända brigader under trettioåriga kriget. År 1944 gavs den ut i en ny illustrerad upplaga som Pojkarnas Julbok.

Den mest erkände författaren som skrev i denna genre är förmodligen finlandssvenske Zacharias Topelius (1818-1898) med sin Fältskärns berättelser, som berättar Sveriges historia från 1631 till 1772 ur adelsfamiljen Bertelskölds perspektiv.

Den här genren är inte lika levande idag. I stället för att ingjuta stolthet berättar man för dem att de ska skämmas, att den svenska, och den västerländska kulturen i allmänhet, är rutten. Särskilt pojkar ska känna skuld för att deras förfäder var rasister och imperialister. Däremot gäller inte samma regler för icke-västerländska kulturer. Vänstern, som dominerar kulturen i hela västvärlden, gör allt för att förhärliga icke-västerländska kulturer, detta trots att dessa varit väldigt duktiga på rasism, förtryck och imperialism.

På vänstersajten Politism skrev Mohammed Ryback (19/2 2015) att även Sverige behöver en ”Black History Month”. I USA har man en hel månad då man förhärligar den svarta historien. Vi borde ha en sådan månad i Sverige också, menar Ryback, så att svarta och andra minoriteter får känna stolthet över sina ”stora ledare”.

Jag föreslår i stället ett ”Swedish History Year”, alltså att vi under årets alla månader ska uppmärksamma vår gemensamma svenska historia. Detta som motvikt mot den destruktiva kulturen som finns bland en del ungdomar som ser allt svenskt som töntigt.

Vad är svenska värderingar? För många intellektuella är det en knepig fråga. På landets kultursidor vet man varken in eller ut. Men för många av våra unga verkar det ganska enkelt. ”Svennighet” är att tala korrekt svenska, vara duktig i skolan, leva laglydigt och klä sig vårdat. ”Babbighet” är tala med brytning, ”rinkebysvenska”, begå brott, langa droger och ha taskig kvinnosyn. Svennighet är töntigt, medan babbighet är coolt.

Frågan är om det går att göra ”svennighet” till någonting coolt. För många invandrarfamiljer är förtvivlade över att deras ungdomar anammar den ”babbiga” ungdomskulturen istället för kulturen från hemlandet eller vår gemensamma svenska kultur. För det är sådana värderingar vi behöver om Sverige ska fungera bra. Tänk om vi kunde få fler unga att se upp till karolinerna i stället för värstingar? Eller svenska vetenskapsmän, tänkare och uppfinnare som berikat världen.

Både de som har helsvenskt ursprung och de som invandrarbakgrund behöver känna till vår gemensamma historia. Jag blev hoppfull när jag upptäckte den nya serietidningen om Karl Kämpe. Han är en karolin som efter slaget vid Poltava år 1709 ger sig ut på äventyr i Europa för att bekämpa ondskan. Det är en berättelse som förenar realism med övernaturliga inslag – i den här världen finns det både änglar och demoner: ”Om ondskan inte skall segra måste goda och rättfärdiga människor ta upp kampen. Rättfärdiga människor som Karl Kämpe”.

Serietidningarna om Karl Kämpe innehåller traditionella och hyggliga ”pojkäventyr”. De är väl tecknade, men manusen är tyvärr något tunna. Dessutom är det för tidigt att säga om Karl Kämpe, liksom många andra serier, kommer att anpassa sig till det auktoritära vänsteretablissemangets krav på att pressa in vänsterpolitik. Det brukar inte lämna någon del av kulturen i fred och många författare, konstnärer och musiker har svårt att stå emot.

Förutom serietidningarna finns det också ett antal prosaberättelser om Karl Kämpe, som manusförfattaren Jörgen Karlsson tänker sätta ihop till en novellsamling. Karlsson säger så här om sin ambition:

”Karl Kämpe är alltså mitt försök att skapa en svensk hjälte i samma stil som Robert E. Howards Conan Barbaren eller mer rättvisande Solomon Kane. Andra författare som jag har hämtat stor inspiration från är Joe Abercrombie, Peter Englund, Conan Doyle, J.R.R. Tolkien och i viss mån H.P. Lovecraft. Den svenska heroisk fantasy-genren är förbluffande liten och detta är mitt försök att skapa intresse för en till stora delar bortglömd och negligerad stormaktstid.”

Robert E. Howard, J.R.R. Tolkien och H.P. Lovecraft var skickliga författare som skrev underhållande och långlivade berättelser. Politiskt stod de till höger. Eftersom Karl Kämpe är egenfinansierad genom Kickstarter, så är författaren inte beroende av något vänstervridet eller ängsligt förlag. Men man bör som konservativ, sverigevän eller nationellt sinnad ändå avvakta med att stödja Karl Kämpe-projektet tills man är helt säker på att det inte kommer att anpassa sig till vänsteretablissemangets politiska korrekthet.

Ska man som 1800-talsförfattarna på sin tid nå barn och ungdomar så är dock serietidningar kanske inte rätt medium. Det är mest vuxna som håller på med serier nuförtiden, vilket alla vet som har besökt en seriemässa eller en seriebutik. Att många unga ändå känner till figurer som Batman och Spiderman beror nog mer på filmerna än på serietidningarna. Vill man nå unga är det snarare datorspel man ska satsa på. Men det kostar förstås att utveckla spel.

Men i framtiden, om vi skulle få en sverigevänlig kulturpolitik, skulle man kunna lägga skattepengar på sådana projekt, till exempel att utveckla datorspel för att stimulera intresse för svensk historia. Ett exempel på ett populärt historiskt datorspel är Assassin’s Creed där man spelar i olika epoker, som under korstågen under medeltiden, i renässansens Italien och i Amerika under självständighetskriget. Samma koncept, men där man spelar en svensk figur som Karl Kämpe under stora nordiska kriget, skulle kunna få stor betydelse.

Inom musiken har hårdrocksbandet Sabaton gjort en viktig insats för att väcka intresse för svensk historia. Här kan till exempel nämnas låtarna ”Lejonet från Norden” om Gustaf II Adolf och ”Karolinens bön” om karolinerna. Men hårdrock är smalare än datorspel. Framför allt är det väldigt svårt att nå ungdomar med ”mångkulturell” bakgrund, eftersom hårdrock är en väldigt ”vit” musikstil.

Heidenstams novellsamling Karolinerna kom ut i två delar 1897 och 1898. När han skrev novellerna hade han inte tillgång till de stora karolinska brevsamlingarna; han hade bara sin kunskap om perioden och sin intuition och inbillning att lita till.

Men enligt Alf Åberg, som skrev förordet till en utgåva av Karolinerna, kom Heidenstam ganska nära verkligheten i sin skildring av soldaternas hemlängtan, drömmen om Sverige. De längtar efter fru och barn och den fattiga, rödmålade gården.

I novellen ”Fredrikshall” får vi möta en utmattad armé, ansträngd till det yttersta, som belägrar Fredrikstens fästning i hopp om att ta Norge. ”Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina vapen stod i drivan”, skriver Heidenstam.

Heidenstams krigsskildring känns modern; soldaterna är individer. I Karolinerna är det inte bara herrarnas historia som berättas utan även de enkla soldaternas. Och de är psykologiskt komplicerade, med tvivel och ångest, inte ensidigt gossekäcka som i Fänrik Ståhls sägner. Och även kungen är en människa, svår att begripa sig på som verkliga människor är.

Novellsamlingen såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det en bortglömd bok som få unga känner till. Jag tycker man ska läsa den för att den levandegör en tragisk och viktig period i vår historia. Soldaterna hemlängtan är rörande och kan få en och annan modern läsare att blir tacksam över det vi moderna svenskar har. Man kan behöva påminnas om knappheten för att bättre uppskatta rikedomen.

Det finns en tanke som förs fram i Karolinerna som känns angelägen i vår tid. Det är tanken om nationen som allas gemensamma hem. Hemmet är större än huset där du bor. I berättelsen ”Fångarna i Tobolsk” har löjtnant Leijon ett nattligt samtal med vännen Kraemer: ”Hemmet, ser du, det är något som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land.”

Ser man nationen, hela nationen, som sitt hem blir man sannolikt en god medborgare. En som vårdar och bygger, inte en som förstör. Det är en känsla som jag är säker på att man kan ha även om man inte är född här. Med egen vilja och uppmuntran och stöd från omgivningen. Som det heter i Heidenstams dikt ”Medborgarsång” där han talar om alla svenskars lika rätt, ”både arma och rika”, och avslutar med ”vi vilja blifva ett enda folk, och vi äro och bli det vi vilja”.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie Råbock).

Annonser

En reaktion på ”En sverigevänlig kulturpolitik för unga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s