Medborgargardisten som rensar Chicagos gator

Den här filmen kommer helt rätt i tiden. Kanske är denna remake mer rätt nu än originalfilmen från 1974 var när den kom. Då var det Charles Bronson som gjorde rollen som hämnare, nu är det Bruce Willis. Det är skräckismästaren Eli Roth som regisserat, och det märks i vissa blodiga inslag som påminner om ”tortyrporren” i filmen Hostel (2005).

Kirurgen Paul Kersey är en lycklig familjefar i en lugn förort till Chicago. Men en kväll, när han jobbar sent på sjukhuset, bryter sig inbrottstjuvar in i hans hem. Hans fru och dotter blir skjutna när de försöker göra motstånd. Frun dör och dottern hamnar i koma. Efter attacken blir Paul chockad och tillintetgjord.

Polisen saknar resurser att utreda dådet, vilket ökar Pauls känsla av vanmakt. Men så småningom växer en övertygelse fram – han ska själv skipa rättvisa. Han lär sig hantera vapen och börjar ta upp jakten på skurkarna. Inte bara de som gett sig på hans familj, utan på dem som råkar korsa hans väg. Han blir medborgargardist.

Medierna börjar rapportera om en vit, medelålders man i luvtröja som rensar upp bland buset i Chicago och räddar medborgare i nöd. Han får namnet ”Dödsängeln”. Den lugne, trevlige och laglydige läkaren har förvandlats till en iskall domare och bödel.

I USA pågår just nu debatten om medborgarnas rätt att bära skjutvapen. Filmen tycks ta ställning genom att visa att vapen kan göra skillnad för hederliga medborgare. När man ringer polisen, är katastrofen ofta redan ett faktum. Pauls fru hade ingen pistol hemma. Hade hon haft det hade hon kunnat försvara sig.

Paul åker till sin frus hemtrakt för att begrava henne. Tjuvskyttar har tagit sig in på svärfaderns ägor och skadeskjutit ett rådjur. Svärfadern jagar iväg dem med sin bössa, sen vänder han sig till Paul och säger: ”Folk litar på att polisen ska hålla de säkra, det är det som är problemet. Polisen dyker bara upp efteråt brottet begåtts, det är som att fånga räven när den kommer ut från hönshuset”.

I slutet av filmen, när Paul har tagit ner den siste skurken som gav sig på hans familj, får han gå. Polisen vet vad han gjort, men tar honom inte. Det finns ett samförstånd mellan polisen och medborgargardisten. De står i grunden på samma sida. Pauls bror Frank, spelad av Vincent D’Onofrio, oroas över vad brodern håller på med. Vid ett tillfälle säger han: ”Du är ingen snut” och Paul svarar: ”Någon måste göra det”.

I originalfilmen från 1974 är huvudpersonen inte kirurg utan en välbärgad arkitekt. Men även här blir hans fru och dotter överfallna i hemmet. Eftersom polisen inte kan hitta och straffa bovarna bestämmer han sig för att ge sig ut på New Yorks gator och rensa upp. Han är i lagens mening en brottsling, men en hjälte i allmänhetens ögon. För det finns en rättskänsla som ligger till grund för lagen, som kommer från vår moral och kultur.

Innan arkitekten Paul drabbades av det råa våldet var en så kallad ”bleeding heart liberal”, en som ser brottslingar som offer det är synd om. Det är lätt att vara god och human när man själv inte behöver ta konsekvenserna för sina egna åsikter. Samma sak upplever vi i Sverige där kändisar och politiker tävlar om vem som kan uttala de vackraste fraserna om invandring och mångkultur samtidigt som de sitter tryggt i sina helsvenska villakvarter.

I den svenska debatten är medborgargardist snarast ett fult, och kanske även skrämmande, ord. Men det man inte tänker på är att många av populärkulturens hjältar är just medborgargardister. Till att börja med de allra flesta seriefigurer som Batman, Spiderman och Superman. De är alla brottsbekämpare som verkar utanför lagens ramar.

För Batman, vars verklige namn är Bruce Wayne, handlar det om hämnd. Liksom Paul Kersey i Death Wish blir hans familj attackerad – hans pappa och mamma blir skjutna av en rånare i en gränd. Han är bara ett liten pojke och kan inget göra för att försvara dem. Men som vuxen svär han att göra det som polisen inte klarar av, att skydda hederliga medborgare från skurkar, och ta fast mannen som mördade hans föräldrar.

En svaghet med filmen är Bruce Willis skådespelarprestationer. Han har haft ungefär samma ansiktsuttryck i varje film – det där sneda leendet – och spelat sig själv i varenda film sedan Sjätte sinnet. Willis klarar helt enkelt inte av att skildra Pauls smärta och ångest efter hustruns död. Det sneda, smått ironiska leendet hänger med hela tiden, vilket bidrar till att göra filmen till en ytlig actionrulle med häftiga våldsscener i stället för psykologisk thriller.

Medborgargardismen hyllas inte bara i filmen, man gör även ett försökt att problematisera. Det sker i form av kommentarer på olika radioshower där det pratas om ”Dödsängeln” är en ”hero” eller en ”zero”. Och vad händer om fler börjar ta lagen i egna händer? Även om det Paul gör är bra, så undergräver han ju lagens auktoritet och banar väg för anarki.

När Eli Roth fick frågan om varför han tyckte tiden var mogen för en remake, svarade han att vi inte har gjort framsteg sedan 1974 när det kommer till att bekämpa brott. Brottsligheten är utom kontroll och polisen är överväldigad. Frågorna som togs upp då är fortfarande aktuella.

Självklart är den här filmen hatad av vänstern som menar att den förhärligar våld och vapen och hyllar blodig hämnd. I vänsterns värld är ju skurkarna offer, allt är samhällets fel. De hatade också originalfilmen med Bronson. Den fick också kritik för att många av brottslingarna var icke-vita. I remaken har man försökt undvika rasistanklagelser genom att ha fler vita skurkar. Inbrottsligan som skjuter Pauls fru och dotter består av vita män. Men det greppet känns ganska krystat när man vet hur pass överrepresenterade svarta är i brott som mord, rån och våldtäkter i USA. Dessutom räcker det inte för att blidka vänsterns rättvisekrigare, att hjälten är en vit man är i sig suspekt.

Filmen kan tjäna som underlag för samtal och reflexioner om medborgargardism i en tid då polisen inte klarar av sina uppgifter och om hur massinvandringen från Afrika och Mellanöstern påverkat brottsligheten i västvärlden. Vänstern talar ju gärna om representation, att filmer ska återspegla den etniska mångfalden i samhället. Men när det kommer till brottsligheten är det inte längre okej att återspegla hur det ser ut, utan man ska förvränga. Helst ska alla skurkar vara vita. För svenskar är den här filmen sevärd då vårt land, på grund av massinvandringen, allt mer börjar likna USA med ghetton, no go-zoner, gängkrig och en etnifierad underklass.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s