Civilisation och barbari

Är alla kulturer lika bra? Enligt nyvänstern är man ”kulturrasist” om man anser att vissa kulturer är sämre än andra. Kulturer är föränderliga och för att få en kultur att förändras i en viss riktning krävs kritik. Det är denna kritik som nyvänstern hindrar genom sin föreställning om ”kulturrasism”. Det finns därför fog att beskriva denna vänster som regressiv, eftersom den paradoxalt främjar förtryck i toleransens och antirasismens namn. Det finns stunder då den bättre kultur står mot en sämre, civilisation mot barbari. I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar från 1873 skildras ett sådant möte. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta.

Hjälten, Phileas Fogg, är en engelsk gentleman och medlem av Framstegsklubben. Han slår vad med de andra klubbmedlemmarna om att kunna resa runt jorden på 80 dagar, något som var otänkbart på den tiden. Med sig tar han sin ny nytillträdde franske betjänt Jean Passepartout.

I en svensk, förkortad version av romanen, utgiven i serien Barnbiblioteket Saga 1935 beskrivs Fogg så här:

”Fileas Fogg såg ut att vara en fyrtio års man, hade fina och ädla anletsdrag, var reslig till växten och axelbred. Han hade ljust hår och ljusa polisonger, hög panna utan rynkor, blek hy och vita tänder. Kort sagt: en fulländad engelsk gentleman.”

Boken är fint illustrerad av Edvard Forsström (1854-1934), förmodligen mest känd som politisk skämttecknare. Han publicerade sina teckningar i bland annat tidningarna Söndags-Nisse och Puck.

På sin jordenruntresa får Fogg vara med om olika äventyr – och kulturkrockar. Det är i en episod i Indien som mötet mellan civilisation och barbari blir som tydligast. Där blir han och hans franske följeslagare vittnen till en hemsk sed – änkebränning. Prinsessan Aouda har drogats med opium och ska brännas på bål. Fogg kunde ha lämnat henne åt sitt öde under förevändningen att ”så gör man i Indien”. Men det gör han inte, han räddar Aouda! Phileas Fogg var med andra ord ingen kulturrelativist.

Resesällskapet rider genom djungeln på elefanten Kioni när de får höra konstiga ljud. Elefanten visar tecken på oro och tvärstannar: ”Det lät som sång av människoröster och klang av mässingsinstrument.”

Det visar sig vara en procession av indiska präster och fakirer. Resesällskapet gömmer sig i växtligheten för att undgå upptäckt.

”Främst kommo prästerna, klädda i huvudbonader av samma form som våra biskopsmössor och långa, broderade mantlar. Efter dem följde män, kvinnor och barn, vilka uppstämde ett slags begravningssång, som emellanåt avbröts av slag på cymbaler och tam-tam, en skiva av tunn metall. Sedan kom en vagn med stora hjul, vilkas ekrar och lötar voro formade som ett flätverk av ormar, och överst på denna vagn, som drogs av två par rikt utstyrda zebu eller oxar med fettpuckel över bogen, tronade en vederstygglig bildstod med fyra armar, stirrande ögon, tovigt hår, tunga, som hängde långt ut ur munnen, tjocka läppar, som voro målade blodiga med betel eller saften av arekapalmens blad. Kring bildstodens hals slingrade sig ett halsband av dödskallar, om dess midja en gördel av avhuggna händer. Den stod upprätt på en kullslagen, huvudlös jätte.”

En överste i sällskapet känner igen bildstoden. Det är Kali, dödens och kärlekens gudinna, viskar han och Passerpartout mumlar till svar: ”Det var en faslig kärleksgudinna. Jag har då aldrig sett en hemskare fågelskrämma!”

Från sitt gömställe får de syn på en kvinna:

”Efter fakirerna följde några bramapräster i praktfulla österländska dräkter. De släpade med sig en kvinna, som knappast förmådde stå på benen.”
Och efter henne en furstes lik:

”Tätt efter henne kom en livvakt, väpnad med dragna sablar och långa, i bältet instuckna pistoler med konstnärligt etsade kolvar. Denna livvakt forslade ett lik på en bärstol, liket av en åldring, som ännu efter döden bar en praktfull indisk furstedräkt: pärlbroderad turban, en mantel, invävd med silke och guld, en gördel av kaschmir, glittrande av diamanter, och de utsöktaste vapen, som pläga bäras av en indisk raja.”

De förstår nu att kvinnan, som är änka efter den döde rajan, ska offras. Elefantkusken, som är indier förklarar att offret är ”frivilligt”, något européerna inte köper. Den alltid lika behärskade gentlemannen Fogg undrar hur engelsmännen kan tillåta denna sed:

”Såå? svarade Fogg utan minsta darrning på rösten. Fortlever ännu dessa vilda plägseder i Indien? Har ej engelsmännen kunnat utrota dem?”

Översten förklarade hur det gick för dem som inte ”frivilligt” underkastade sig:

”Om hon inte lät levande bränna sig, skulle hennes lott bli outsägligt beklagansvärd. Mannens släkt skulle raka av hennes lockar, kasta några nävar ris till henne, knuffa och misshandla henne, ja, betrakta henne som ett orent djur, och slutligen skulle hon få dö i en vrå som en skabbig hund. Också är det kanske oftare fruktan för denna fasansfulla framtid, som driver de arma änkorna upp på bålet, än någon saknad efter den avlidne eller religiöst svärmeri. Någon gång är emellertid ett sådant offer alldeles frivilligt, så att ej ens regeringens kraftiga ingripande förmår hindra det.”

Vem var kvinnan?

”Hennes namn var Aoda. Vida bekant för sin skönhet, var hon dotter till en rik parsisk köpman i Bombay. I denna stad hade hon erhållit en fullkomligt engelsk uppfostran, och man skulle kunnat tro, att hon var av europeisk härkomst, när man tog hänsyn till hennes sätt att föra sig och hennes kunskaper. Hennes föräldrar dogo, och så blev hon gift med den gamle rajan i Bundelkund. Efter tre månaders äktenskap blev hon änka. Då hon väl kände den lott, som väntade henne, tog hon till flykten men greps genast. Som rajans släkt hade fördel av hennes död, var hennes dom utan vidare fälld, och nu syntes ingen möjlighet för henne att undgå döden.”

Aouda fördes till ett tempel där hon skulle brännas på bål. Fogg är redo att gå till anfall för att rädda henne. De andra får hålla fast honom för att han inte ska rusa iväg. I stället kommer Passerpartout på en idé – de ska utnyttja prästernas vidskeplighet. Han satte på sig en turban och klättrade upp på bålet. Där reste han sig upp som ett spöke! Indierna slogs av skräck – de trodde att den gamle rajan gick igen. Passerpartout lyfte Aouda i sina armar och steg ner från bålet genom virvlar av rök.

Den här historien är inte gripen ur luften. Änkebränning förekom och engelsmännen var faktiskt så okänsliga och hindufobiska att de förbjöd seden. Charles Napier, brittisk befälhavare i Indien, uttalade följande berömda ord:

”Be it so. This burning of widows is your custom; prepare the funeral pile. But my nation has also a custom. When men burn women alive we hang them, and confiscate all their property. My carpenters shall therefore erect gibbets on which to hang all concerned when the widow is consumed. Let us all act according to national customs.”

Charles Napier såg klart och tydligt skillnaden mellan civilisation och barbari och tänkte inte låta kvinnor brännas på bål i toleransens och öppenhetens namn. Tyvärr är våra makthavare inte lika klartänkta och principfasta, vilket gjort att barbariska sedvänjor som kvinnlig omskärelse, hedersmord, månggifte och burka spridit sig i Sverige som en följd av massinvandringen och mångkulturalismen.

Exemplet med hur engelsmännen avskaffade änkebränning visar också att det brittiska imperiet bidrog mycket till andra kulturers utveckling. Man avskaffade till exempel slaveriet, bekämpade sjukdomar, byggde järnvägar och inrättade skolor och universitet. Man påminns om scenen i Monty Pythons film Life of Brian där en motståndsledare i Judeen ställer den retoriska frågan: ”Vad har romarna någonsin gjort för oss?” Motståndsmännen uppfattar frågan bokstavligt och en efter en börjar de räkna upp olika bra saker som romarna kommit med. Till slut tappar motståndsledaren Reggie tålamodet.

I romanen tar Fogg med sig Aouda till England där är hon kan leva i trygghet. Men för de kvinnor som idag flyttar till väst är situationen annorlunda. Massinvandringen, islamiseringen och mångkulturalismen har skapat enklaver där förtrycket kan fortsätta. Flickor kastas från balkonger medans den regressiva vänstern tittar åt ett annat håll. Människor som lämnat islam förföljs och kan inte leva normala liv. Yttrandefriheten, som ju är en förutsättning för den kritik som stimulerar kulturers utveckling, hotas av jihadisternas våld och ett vänsteretablissemang som kallar kritiker ”rasister” och ”islamofober”. En man som Fogg hade inte haft det lätt.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Annonser

En reaktion på ”Civilisation och barbari

  1. Gudrun Ekstrand

    I mitt land, Sverige, är det inte min omsorg om kvinnors lott, mina protester mot könsstympning eller våldtäkter som stöds.Inte heller har jag rättighet att bevista ett möte eller i demokratins namn ha en egen åsikt. Risken är att man då uppfattas att ha använt ”hets mot folkgrupp”. Själv blir man inte skyddad av den hets man utsatts för. Som svensk vit person tillhör man inte någon folkgrupp. Svenskar kan han hetsa så mycket man vill! En upplysning av polisen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s