Leendet som provocerar vänstern

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Den nya högerreaktionen använder Internet för att ifrågasätta etablissemanget. Befinner vi oss i ett nytt 68? Förra året, den 22 november 2017, intervjuade jag författaren Johannes Nilsson i min podd. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag.

Hösten 2015 började han sände podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till i år och kommenterade bland annat den pågående omsvängningen i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster och högerkanten.

Själv kallar han sig ”hemlös vänster” och är något av en kättare i alla sammanhang. Vissa har kallat honom konservativ på grund av hans cyniska betraktelser över samhällets och kulturens förfall. I en intervju har han sagt att han ”drömmer sverigedemokratiska drömmar om en tid som aldrig riktigt funnits”.

Anledningen till intervjun var Nilssons nyutkomna bok Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse som tar upp hur sociala medier påverkar politiken.
Nilsson menade att vår tids rebeller kommer från höger. Det är där man ser kreativiteten, humorn och idealismen. Högern är punk medan vänstern har blivit trötta försvarare av den gamla ordningen. Och deras roll som retirerande, och allt mer nervösa bromsare, har fått dem att framstå som intoleranta och humorlösa mobbare.

Etablissemanget har onekligen en svår uppgift: i en västvärld där allt fler är oroliga över massinvandringen och islamiseringen, som människor upplever på riktigt, försöker det övertyga oss om att vårt största problem är vita, rasistiska män.

I Nilssons roman Blodtörst (2016) driver han med etablissemangets politiska korrekthet. Till exempel använder feministerna konsekvent ”en” istället för ”man”. Jag har inte träffat en verklig feminist som lyckats att hålla sig till ”en”. Karaktärernas strikt ideologiska sätt att prata gör att de känns onaturliga och nästan lite läskigt omänskliga. Det är inte heller en realistisk roman utan där finns övernaturliga inslag, ja, monster. Och så visar det sig att ”könskampen” handlar om betydligt mer än disk och städning…

Detta stela, onaturliga sätt att prata fångar etablissemangets karaktär av nervös väktare av en verklighetsfrämmande ideologi. Satirens roll är att förlöjliga auktoriteterna – genom skrattet släpper deras makt över vårt tänkande.

När 68:orna skulle ta ner det borgerliga etablissemanget behövde de intellektuella redskap. Det fick de bland annat genom Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige, som kom ut 1968. I varje samhälle, konstaterar Palm, förekommer indoktrinering. Hans ärende var att avslöja den borgerliga indoktrineringen och ”västpropagandan” i skolornas läroböcker, filmer och teveserier och reklam.

Palm har rätt i att indoktrinering alltid förekommer. Men vilken indoktrinering präglar dagens Sverige? Hur påverkas vi av media, underhållning och utbildning? Det är knappast i västvänlig riktning.

Palm var socialist när han skrev boken, men vissa av hans observationer kan även de som står på den motsatta sidan ta till sig:

”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur starkt och omfattande indoktrineringen är.”

Palm menar att kulturen är den viktigaste arenan för indoktrinering. Han tar upp sin tids spionfilmer som exempel på hur man vinner sympati för väst och antipati mot kommuniststaterna:

”En svårighet med all politisk indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än indoktrinering, t. ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk misstänksamhet. Såvitt jag förstår tillgodoser spionfilmerna båda dessa krav.”

Palm skriver till exempel föraktfullt om den engelska spionserien John Drake som ”hemsökte” de svenska hemmen varje lördagskväll år 1966. Denne Secret Service-spion med sitt olidliga, överlägsna ”västerländska leende”. Han befinner sig på uppdrag i Mellanöstern och Palm undrar vad en engelsman har för rätt att jaga arabiska skurkar i arabiska länder. Underförstått: arabiska agenter skulle lika gärna kunna jaga engelska skurkar i Storbritannien. Väst är inte bättre.

Om högern ska kunna utmana det politiskt korrekta etablissemanget kan de lära sig av 68:ornas kulturkritik. För det gäller att bli medveten om hur filmer och teveserier försöker påverka oss med idéer om till exempel vit skuld, västerländskt självhat, mångkulturalism och öppna gränser.

Att bli medveten om indoktrineringen, skriver Palm, är nödvändigt för att kunna ta ställning:

”Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer.”

Palm förklarar också att indoktrineringen inte behöver vara resultatet av en konspiration. De som indoktrinerar är själva indoktrinerade, det vill säga de tänker ”rätt” för att ”det är så det är”.

”Jag tror inte ens att de producenter och regissörer som är satta att tillfredsställa vårt behov av TV-agenter, ett behov de själva skapat, behöver ha en mer medveten politisk avsikt med vad de gör eller följa en av ledningen uppgjord politisk mall. Det behövs inga yttre mallar, därför att producenterna sen barnsben bär de rätta mallarna inom sig. Kanske blir resultatet bäst när serietillverkaren själv är politiskt ointresserad och alltså omedveten om genrens politiska implikationer, ty då kan han helhjärtat gå in för att åstadkomma en spännande serie utan att störas av samvetskval över att föra publiken bakom ljuset. Indoktrineringsinslagen infinner sig av sig själva, helt enkelt därför att han själv låtit sig indoktrineras.”

Det finns dock en viktig skillnad mellan 68-rörelsen och dagens högerrörelse. 68 var ett elitprojekt medan högern har svenssons på sin sida. Det finns ett stort folkligt stöd mot massinvandringen och islamiseringen. Detta alltså trots vänsterns inflytande över kulturen, vilket visar att indoktrinering inte är allt.

Etablissemangets idéer fungerar helt enkelt inte. De stämmer inte med verkligheten, och det betyder mer än Hollywoodbilden.

Gillar du vad jag gör? Swisha till 0760078008 (Eddie)

Annonser

En reaktion på ”Leendet som provocerar vänstern

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s