Stranger Things och vår tids stora oro

Netflix teveserie Stranger Things har nu avslutat sin andra säsong. Nio timmarna av veritabel överdos av åttiotalsnostalgi – mer åttiotal än åttiotalet – men ger ändå mersmak. Det kommer en tredje säsong, då tittarna, som följt huvudpersonernas utveckling från barn till nervösa högstadieungdomar som dansar tryckare på skolbalen, vill veta hur det ska gå för dem.

Den första säsongen av teveserien började sändas i juli 2016 och blev direkt både en succé och ett fenomen, uttrycket par excellence för vår tids våg av åttiotalsnostalgi. Hjärtat i serien är en kvartett av pojkar, Mike (Finns Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin) och Will (Noah Schnapp).

Pojkarna bor i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana. Där gör det något som många pojkar – och inte så många tjejer – gjorde på den tiden: spelar rollspel. Det populäraste rollspelet på den tiden var förstås Dungeons & Dragons. Det finns en scen i Steven Spielbergs film E.T. från 1982 där man får se Elliot och hans vänner sitta i en källare och spela D&D.

Ett rollspel går till så att var och en skapar ett alter-ego, till exempel en krigare, en trollkarl eller en tjuv. Sedan ger man sig ut på äventyr för att utforska tunnlar och ruiner, slåss mot monster och upptäcka skatter. Äventyret leds av en spelledare som kallas Dungeon Master (DM). I korthet: man sitter runt ett bord, berättar en berättelser, slår tärningar, käkar chips och dricker cola.

Det som händer i Stranger Things är att det fantastiska – och hemska – tar sig in i den verkliga världen. Tryggheten i den idylliska småstaden krossas när en Will, av killarna i gänget försvinner i skogen. Polischefen Jim Hopper kopplas in i sökandet. Pojkarna använder sina erfarenheter från rollspelet för att tolka vad som händer. Som när de upptäcker att Will sitter fast i en parallell verklighet som de kallar ”The Upside Down” eller den upp-och nedvända-världen, och använder de Dungeons & Dragons-litteraturens beskrivning av den fiktiva världen ”Vale of Shadwos” för att förstå den.

Och liksom i E.T. får killarna en främmande varelse som gäst i rollspelskällaren. Flickan Eleven (Millie Bobby Brown) är ingen utomjording, men lika tyst och gåtfull som E.T. I rollspelet spelade Will en magiker vid namn ”Will the Wise” som kan skjuta eldklot. Nu visar det sig att Eleven har telekinetiska krafter som kan vara till hjälp för att hitta Will. Äventyret är på riktigt! Hon kallas Eleven för att staten tog henne från sin mor när hon bara var ett spädbarn. Hon växte upp på Hawkinslaboratoriet där han utsattes för experiment som en del av CIA:s hemliga operationer under kalla kriget.

Den första säsongen handlar alltså om hur barndomens trygghet försvinner när pojkarna får möta en övernaturlig, iskall ondska, medan den andra handlar om deras försök att leva med traumat, och att de själva, genom att bära på denna hemliga erfarenhet, inte längre är som alla andra.

Bröderna Duffin som skapat teveserien har, utåt åtminstone, typiska politiskt korrekta åsikter. Och det märks ibland, som att de till exempel stoppat in en svart karaktär, en så kallad ”token black guy”, i rollspelsgruppen, något som måste ha varit ytterst ovanligt i början av 1980-talet. Rollspel var, och är fortfarande, en typisk grej för vita medelklasskids. Det känns som man försöker göra om det förflutna.

Men bra konst – och Stranger Things är bra – är djupare än åsikter. En känslig konstnär, poet eller filmskapare kan uttrycka känslor och tankar som finns i det undermedvetna, sitt eget och hela samtidens, och skapa sådant som han eller hon kanske inte ens själv förstår till fullo. Det finns i denna teveserie inte bara en ytlig nostalgi för åttiotalets kläder, musik och prylar, utan man kan också uppleva en nostalgisk längtan efter en förlorad trygghet och ett mer traditionellt amerikanskt Amerika, symboliserat av småstaden Hawkins. Och det som orsaker förstörelsen är att gränserna bryter ihop och hål öppnas mot den okända, farliga dimensionen, så att monstren kan ta sig in.

Den franske litteraturforskaren Roland Barthes förkunnande ju redan 1968 ”Författarens död”. Författaren stod i vägen för förståelsen av verket. Ju mer man visste om författaren, desto mindre blev verket. Och det gäller förstås även om filmskaparen och hans film. Det är svårt att, oavsett skaparnas medvetna avsikter, inte tänka på vår tids stora fråga, och stora oro, nämligen hur inte bara Amerika utan hela västvärlden håller på att förvandlas av gränsernas upplösning och massinvandringen från tredje världen. Ingen vet hur denna förvandling kommer att sluta.

I Stranger Things är det övermodiga vetenskapsmän på Hawkinslaboratoriet som genom sina experiment har öppnat ett hål eller en port mot den upp-och-nedvända världen. De kan inte stänga hålet, men försöker förgäves hindra det från att växa. Varelserna från den andra dimensionen tar sig in genom tunnlar under jorden. I vår verkliga värld är det politikerna som öppnat ”hålet” gränsen och som tappat kontrollen. De klarar inte av att täppa till hålet och det fortsätter växa. Migranterna från tredje världen är självklart inga monster, utan människor. Men monstren i teveserien kan sägas symbolisera den oro människor i väst känner för massinvandringen. De öppna gränserna, ”hålet”, lämnar oss skyddslösa, och ingen förstår egentligen vad som pågår.

Trumps valseger kan förstås mot bakgrund av denna oro. Mot gränsernas upplösning ställde Trump Muren med stort M. Trumprörelsen färgades, liksom teveserien Stranger Things, av nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många tänkte på. Trump vann valet och Stranger Things blev en succé.

Regeringen genomförde sina experiment på Hawkinslaboratoriet ovanför folks huvuden och i stället för att erkänna de misstag som lett till hålets öppnande gör man allt för mörklägga och skylla på annat. Det är lätt att se en parallell i mångkulturexperimentet, som aldrig haft något stort folkligt stöd. Och när det började gå snett, så mörklade man. I Stranger Things får huvudpersonerna veta av auktoriteterna att deras oro bara är fobier och överreaktioner, på samma sätt kritiker av massinvandringen idag får höra att de lider av islamofobiska eller rasistiska vanföreställningar. Allt är lugnt, lita på auktoriteterna.

I sin ansträngning att avslöja regeringens mörkläggning får huvudpersonerna hjälp av en privatdetektiv vid namn Murray Bauman. Han samlar information som visar att regeringen inte säger som det är, och spelar ungefär samma roll som alternativmediajournalisten i den verkliga invandringsdebatten. Han blir följaktligen också avfärdad som ”konspirationsteoretiker”.

”Those people…”, säger Bauman om de som hellre blundar och håller sig till de officiella förklaringarna. ”They’re not wired like me and you, okay? They don’t spend their lives trying to get a look at what’s behind the curtain. They like the curtain.”

Den som får uppdraget att stänga hålet och rädda Hawkins från monsterinvasionen är Eleven. Hon hade som sagt särskilda psykiska förmågor och kunskap om upp-och-nedvända världen. Men hon uppfattas som ett ”miffo” och kan inte ens uttrycka sig begripligt. Under berättelsens gång blir dock Eleven mer och mer normal, vilket kan jämföras med hur ”invandringskritiker” först betraktades som ”miffon” i periferin, och i praktiken var ”stumma” eftersom deras röster inte hördes, men allt eftersom verkligheten blir svårare att dölja så normaliseras de och rör sig mot centrum. I det sista avsnittet av säsong två får vi veta att Eleven kommer att få ett namn och leva ett normalt liv. Hon blir upprättad.

Stöd mitt arbete genom att swisha till 0760078008! (Eddie)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s