Muhammeds paradis

Maxime Rodinson (1970)I den franske orientalisten Maxime Rodinsons biografi över Muhammed (1961, sv. övers. 1981) finner jag två stycken om paradiset som jag vill ta upp. På sidan 80 berättar Rodinson om de tidiga uppenbarelserna i Mecka. Då hade Muhammed ännu bara en hustru, han var gift med den äldre Khadija. I en kommentar till Koranens 55:e sura, ”Ar-Rahman”, och dess beskrivning av helvetet och paradiset kommenterar Rodinson:

”Då skall syndarna vanka omkring mellan helvetet och det sjudande, kokheta vattnet (55:44). Men de som i jordelivet har fruktat Gud kommer att gå i två trädgårdar, fulla av mörkgröna lövverk, där två källor rinner upp, och av palmer, granatträd och alla slags fruktträd. Där skall de utvalda, över vilka tunga grenar skall skänka sig inom räckhåll för deras händer, mjukt stödjande sig på gröna kuddar, kunna njuta (i ordets alla betydelser, låt oss inte tvivla på det) av unga jungfrur med blyga blickar som varken människor eller djinner oskärat före dem, liknande rubiner och pärlor, instängda i tälten (55:46 ff). Man förstår att hans Herre förklarar för den lidelsefulle maken till gamla Khadija, gift två gånger innan hon gifte sig med honom: ‘Ditt sista (liv) skall sannerligen bliva dig bättre än det första.’ (Koranen 93:4)”

Det vill säga, Muhammed kommer att ha det bättre i paradiset än på jorden där han fick nöja sig bara med en gammal kvinna. Senare skulle han dock skaffa sig ett stort harem av både hustrur och slavinnor. Paradisets jungfrur är dock ändå bättre!

På sidan 200 återger Rodinson åsikten att Koranens paradisskildringar förmodligen påverkats av Efraim Syrierns diktning:

”De lyckliga mottar sin belöning i Edens lustgård, också kallad paradiset (firdaws). Där njuter de av lugn, frid, glädje och tillfredställelsen över att ständigt få lova Gud. Men också mer materiella njutningar kommer dem till del. Liggande på vilobäddar bland trädens skuggande lövverk i trädgårdar och vingårdar, klädda i gröna satin- och brokadkläder, prydda med silverarmband, ser de alltid unga efeber vandra omkring bland dem och servera rätter av kött, särskilt fågel, frukt och bägare med ett delikat, ofarligt vin. Bäckar och källor sprider en utsökt svalka som får de lyckliga att glömma den obarmhärtiga solen och den grymma torkan i sitt ursprungsland. Till hustrur får de goda, vackra, kärleksfulla och pikanta kvinnor, instängda i en paviljong, evigt jungfruliga, alltid unga, med blyga blickar, välformade bröst, stora gasellögon, vackert svarta (hur al-ain, av vilket vi har skapat ordet houri).

Mycket tidigt fann den kristna puritanismen dessa fröjder skandalösa, särskilt dem av den senare typen. Hubert Grimme* har dock funnit en modell till dem i den poetiska beskrivningen av paradisets njutningar som gjordes av en framstående klosterbroder i den syriska kyrkan på 300-talet, den helige Efraim, vars verk var mycket spridda. Han prisade också Edens milda dofter och behagliga musik, dess välluktande källor, dess förlustelsetält, blomsterkransarna som omgav de rättfärdigas pannor, andarna som tjänade som munskänkar och vinet som de lyckliga släckte sin törst med och som de vist avstått från på jorden. De var visserligen metaforer och bildspråk men den arabiske profeten som nåtts av ekot av dessa beskrivningar tycks väl ha tagit dem för konkreta realiteter. Många kristna, varav säkerligen de som tjänat som mellanhänder, gjorde detsamma. En gammal och djup strömning inom den folkliga judendomen och kristendomen betraktade dessa paradisiska njutningar som alldeles verkliga. Vissa teologer försökte t o m integrera dem i dogmerna, samtidigt som de begränsade deras giltighet och uttalade att de rättfärdiga bland de döda kunde känna vissa njutningar av detta slag innan återuppståndelsens och domens dag kom. Först då slog timmen för den rent andliga lycksaligheten.”

På sidan 201 berättar Rodinson om en tolkning som fått stöd av den svenske orientalisten och Muhammedbiografen Tor Andrae:

”I synnerhet den svenske forskaren Tor Andrae har hos just den helige Efraim trott sig återfinna modellen för hourierna i vinstockarna (ett feminint ord på syriska) som i sitt obefläckade sköte skall motta de gamla munkarna, vilkas kyskhet aldrig känt den jordiska kärlekens fröjder.”

I sin Muhammedbiografi (s. 130-132) tar upp Andrae upp hur det syriska inflytandet märks i Koranen:

”I en utsträckning varom dessa korta antydningar givetvis icke kunna ge något begrepp sträcker sig likheten mellan Muhammeds fromhet och den syriska kristendomen icke blott till allmänna överensstämmelser i idéinnehållet utan till uttryck, formler och predikostil. Lärorikt är ur denna synpunkt ett studium av den syriska kyrkans störste predikant Afrem. Intet tema har denne av både monofysiter och nestorianer lika högt skattade kyrkofader behandlat med så stor förkärlek och så våldsam retorisk kraft som den eskatologiska motivkretsen: döden, domen och den eviga vedergällningen. Drag för drag återfinna vi i Afrems domspredikningar ofta med stående överensstämmelser även i uttryck och bilder den från koranen välbekanta föreställningen om domedagen. Av särskilt intresse är en blick på Afrems hymner om paradiset. Ej sällan har man ju från kristet håll framhållit som bevis på den arabiske profetens religiösa mindervärdighet, att han skildrar saligheten blott som en fortsatt, oinskränkt tillfredställelse av högst primitiva sinnliga begär. Den polemiska ivern borde avkylas av det så vitt man kan se ofrånkomliga faktum, att koranens paradisskildringar inspirerats av de kristna syriska predikanternas föreställningar. Afrems paradishymner måla i mycket jordiska färger de saligas glädje. ‘Jag såg de rättfärdigas boningar och dem själva, drypande av salvor, doftande av vällukter, kransade med blommor, krönta med frukter… Då de ligga till bords skänka träd dem skugga i den klara luften. Blommor växa under dem, frukter över dem. Deras tak är frukter, deras matta blommor… Snabba vindar stå framför de saliga för att betjäna dem. Den ene blåser mättnad, den andre låter dryck flyta. En fläkt är fylld med olja, en annan med salva. Vem såg någonsin vindar passa upp! Eller fläktar som man kan äta och dricka! Här ger vindar på andligt sätt näring åt andliga väsen. Det är en måltid utan möda där händerna icke bliva trötta… Tänk, o ålderdom, på paradiset! När en gång dess doft svalkar dig, dess vällukt föryngrar dig, skola dina fläckar försvinna i skönheten som omger dig. Moses vare dig ett exempel. Hans kinder, som voro fulla av rynkor, blevo där sköna och strålande. Det är en mystisk sinnebild av huru åldern skall föryngras i paradiset.’ Vinet, som de saliga njuta, fattas icke heller i det kristna paradiset, och till och med en förstucken antydan om paradisjungfrurna kan man skymta i Afrems ord: ‘Den, som till sin hädanfärd avhållit sig från vin, efter honom längta paradisets vinstockar. Var och en av dem räcker honom sin nedhängande druva. Och om någon levat i kyskhet, honom mottaga de (fem.) i sitt rena sköte, emedan han som munk icke föll i den jordiska kärlekens sköte och bädd.’ Visserligen är Afrem angelägen att framhålla, att det hela blott är ett försök att i färger lånade från denna värld ge en föreställning om den glädje, som intet jordiskt sinne kan fatta. Men hans blygsamma ansatser att förandliga de sinnliga bilderna torde ha gått de flesta av hans åhörare och läsare obeaktade förbi. Den folkliga fromheten har säkert förstått det vågade bildspråket på ett massivt och rättframt sätt, och man kan under sådana förhållanden knappast förtycka en borgare i det arabiska Mekka, att han gjort sammalunda.”

I boken arabisten Christopher Tolls bok Den arabiska litteraturen (1964, ny uppl. 2002) gör han följande anmärkning (s. 21):

”Här är inte plats att närmare gå in på frågan vad som är judiska och kristna inslag i Muhammeds förkunnelse – det må räcka med konstaterandet att sådana finns i rikt mått. Paradis- och helvetesskildringarna äger ett starkt släkttycke med liknande predikningar inom den kristna syriska kyrkan.”

* Hubert Grimme (1864-1942) var en tysk orientalist, 1910 blev han professor i semitiska språk i Münster.

I min essä ”Det stulna paradiset” har jag mer om hur Efraim Syrierns diktning påverkat Koranens paradisskildringar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s