Tintin i Kalifatet

Tintins tårarEfter den jihadistiska terrorattacken mot Bryssel den 22 mars 2016 blev det populärt att dela bilder av en ledsen Tintin i sociala medier. Tintin skapades ju av den belgiske tecknaren Georges Remi (1907-1983), mera känd som Hergé, och har blivit en symbol för landet, särskilt huvudstaden. När Belgien är i sorg gråter Tintin.

Det är ett sätt att hantera händelsen, ett annat sätt är vrede. Själv delade jag en bild av en röd och ursinnig kapten Haddock som vrålar ”Hämnd!” under rubriken: ”Arg belgare reagerar”. För varför är det så att högerextremt våld ska mötas med vrede och hårda tag, medan islamistiskt våld ska mötas med nedstämd passivitet och kärlek? Jag tror att om Haddock hade fått möta jihadister i något äventyr skulle han ha drämt till dem en whiskyflaska och ett ”Pestråttor till jihadister! Jag ska lära er ett och annat!” Eller så han göra som Dupont: smyga sig på dem när de ber och ge dem en spark i baken när de minst anar det…

Haddock vill ha hämndEn Facebook-vän kommenterade under min bild att Haddock inte var belgare utan fransman från Bretagne. ”Jaha”, svarade jag, ”men han är en belgisk produkt”. Dessutom vet man inte säkert vad Haddock har för påbrå. Det är till och med troligt att han är lika belgisk som sin vän Tintin. I äventyret Koks i lasten kan man se kapten Haddock och Tintin visa sina pass vid en passkontroll. Båda har belgiska pass.

Den traditionella uppfattningen i islam är att det är förbjudet att avbilda levande varelser. Man stödjer sig här på yttranden av profeten Muhammed. Den salafistiska rörelsen strävar efter att hålla sig till islams två huvudkällor: Koranen och Muhammeds undervisning. Det innebär att salafister förbjuder Tintin såväl alla andra teckningar som föreställer människor och djur. Av någon anledning tillåter de dock både foto och video. De flesta av dem åtminstone.

Islamiska staten (IS) och Al-Qaida är salafistiska terrorgrupper som har det mesta av sin teologi gemensamt med andra, icke-våldsamma och missionerande salafistiska grupper. I Sverige domineras den islamiska missionen riktad till ungdomar av salafister. Det är den starkaste strömningen.

Tintin är en typisk modern västerlänning och på många sätt motsatsen till en inskränkt salafist. Han är öppen, kreativ och nyfiken. Han löser problem med logiken som verktyg. Jag tror att han självklart skulle bli ledsen av det som hände i Bryssel i mars 2016. Men sedan skulle han söka en lösning. Hitta de ansvariga och ställa dem inför rätta. Inte för att hämnas, som den lidelsefulla kapten Haddock, utan för att det är rätt och för att skydda Belgiens medborgare från jihadterror.

Men saken är den att den jihadistiska terrorn inte försvinner för att man fångar jihadisterna. Den är en idé och en idé kan inte låsas in eller dödas med kulor. Jihadismen har sina rötter i religionen islam och lyckas övertyga unga muslimer med argument ur Koranen och Muhammeds undervisning. Så länge det finns muslimer i väst som inte känner sig som en del av vår kultur, ja, som till och med hatar den, så kan jihadismen hitta rekryter.

Det här är ett problem som varken Tintin eller kapten Haddock kan lösa. Det är en historia som inte får plats i ett eller två seriealbum. Det är ett arbete som kan ta generationer. Jag talar om 1) hur islam ska reformeras och lämna den primitiva bokstavstron bakom sig och 2) hur muslimska invandrare och deras barn i väst ska kunna assimileras i vår kultur och känna sig som européer.

Jihadismen är en global rörelse och måste bekämpas globalt. Hur det går för jihadisterna på slagfältet i Syrien påverkar oss här. Det betyder att till exempel svensk, belgisk, fransk och engelsk polis har begränsade möjligheter att påverka den inhemska jihadismen. De unga muslimer som dras till denna idé är inte beroende av ledare och lokaler i länderna där de är bosatta. De är uppkopplade på nätet och lyssnar till de ledare som är stora på det globala planet.

Även om den svenska staten skulle lyckas med att knyta ett antal imamer till sig som predikar ett fredligt, antijihadistiskt budskap, en ”svensk islam” om man så vill, så kommer man inte att kunna nå alla svenska muslimer, särskilt inte de som finns i riskzonen och har lågt förtroende för staten och inte ens känner sig som en del av det svenska samhället. De inbitna salafisterna resonerar så här: vi följer inte imamer, utan profeten Muhammed.

Dupont

Men vi ska göra vad vi kan. Tintin är journalist och det journalistiska arbetet är en viktig del av kulturkampen som tyvärr länge varit försummad. Den salafistiska rörelsen har kunnat slå rot och växa ostört i Sverige medan journalister, som ju ofta har vänstersympatier, varit sysselsatta med att kartlägga högerextremister. Men det har börjat ändras. Allt fler journalister har börjat bevaka islamistisk extremism, och då särskilt salafismen, som är roten till Al-Qaida och IS.

I en intervju talade Hergé om idén till ett nytt äventyr, det som skulle bli Plan 714 till Sydney. ”Jag skulle gärna vilja att allt utspelas på en flygplats, från början till slut”, sa han. ”En flygplats är ett centrum som är rikt på mänskliga möjligheter, en mötesplats för olika nationaliteter; man finner hela världen i liten skala på en flygplats! Där kan allt hända – tragedier, skämt, exotism, äventyr…”

Han kunde nog inte ha anat att flygplatsen i hans egen stad skulle bli skådeplatsen för en tragedi av en sådan allvarlig art att den knappast lämpar sig för ett Tintin-äventyr.

Plan 714

Tintin hör till de mest populära seriefigurerna, men han är inte omtyckt av alla. För sjätte året i rad hölls seriemässan Uppsala Comix 2017 på den gamla biografen Grand i Uppsala. På premiärkvällen den 1 april talade Tintinöversättaren Björn Wahlberg. Hans översättning kom ut under 75-årsjubileet 2004. Det var en stor händelse.

En annan nästan lika stor händelse, men betydligt mindre trevlig, var den så kallade Tintin-gate hösten 2012. Det var då rapparen Behrang Miri rensade ut alla Tintinalbum från barnbiblioteket på Kulturhuset. Han menade att Tintin var rasistisk, bland annat eftersom de arabiska figurerna färdas på flygande mattor. Men Miri hade inte läst Tintin. Det finns inga flygande mattor! Miri fick pudla. ”Jag ville lyfta ett debattinlägg kring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”, sa han i ett pressmeddelande.

Det finns en scen i Koks i lasten som illustrerar ett verkligt fenomen, något som de flesta svenskar i det moderna, mångkulturella samhället upplever. Jag tänker på det faktum att vissa muslimer inte vill, eller inte klarar av att, anpassa sig till den svenska kulturen utan fortsätter att leva som man gjorde i hemlandet. I Tintinalbumet är det Emir ben Kalish Ezab och hans följe som har flyttat in på slottet Moulinsart. De slår upp ett tält! De befinner sig i ett franskt slott, men vill leva som hemma i Arabien, eller snarare i det fiktiva landet Khemed.

Araberna i Moulinsart

Trots frånvaron av flygande mattor, finns det saker i Tintinberättelserna att anmärka på. Det är framför allt albumet Tintin i Kongo från 30-talet som gör vissa nervösa. De afrikanska figurerna är barnsliga och löjliga, heter det. Men då glömmer man att alla figurer i Tintins värld är karikatyrer. Både svarta och vita. För visst ser väl också Dupontarna löjliga ut med sina stora näsor?

Och Tintin i Kongo var aldrig menat som en realistisk skildring av Afrika. I sitt anförande på Uppsala Comix beskrev Wahlberg albumet som en hollywoodsk djungelfilm från stumfilmseran. Tänk Buster Keaton i Afrika. Historien är fullkomligt bisarr. Tintin slaktar till exempel en apa och iklär sig dess skinn för att lura en annan apa. Hur någon kan ta detta på allvar…

I vår tid är man lättkränkt, sa Wahlberg. Ja, åtminstone i vissa kretsar. Det är framför allt muslimska fundamentalister som verkar ha svårt att leva med en alltför vidsträckt yttrandefrihet. Karikatyrer av profeten Muhammed är en no go-zon.

Den antirasistiska gruppen Groupe d’intervention contre racisme i Frankrike tog saken i egna händer. Man gick in i bokhandlarna och satte varningsetiketter på Tintin i Kongo-albumen med texten: ”Giftig produkt, rasistisk stank, kan skada den mentala hälsan”.

I Sverige gick inte de lättkränkta lika långt. Två av dem, representanter för Afrosvenskarnas förbund, JK-anmälde Tintin i Kongo för “hets mot folkgrupp”. Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil förklarade sina skäl i en debattartikel i Expressen den 23 augusti 2007. Bokförlaget Bonnier-Carlsen, skrev de två lättkränkta afrosvenskarna, sprider rasistisk propaganda genom att trycka Tintin.

Tintin i Kongo

Man ska inte behöva försvara Tintin i Kongo. Låt oss säga att den är rasistisk. Och? Den ska gå att trycka och den ska finnas tillgänglig ändå. En stor del av vår litteraturhistoria är rasistisk med dagens mått mätt. Det vet Wahlberg som är litteraturvetare i botten. “Hur blir det då med våra klassiker?” undrade han.

Ja, vart ska det sluta? Varje tid har sin pk-regim. Hur skulle det bli om biblioteken rensas vid varje regimskifte? Det är upp till de kloka, de som inte är helt förblindade av nu-fixering, att stå pall mot de lättkränktas drev. Om vi ska kunna fortsätta kalla oss civiliserade. Om vi ska fortsätta ha bildning och kritiskt tänkande som ideal.

De två lättkränkta, Sabuni och Doubakil, har aldrig invänt mot att Koranen trycks och finns tillgänglig i varenda bokhandel och på varenda bibliotek. Trots att det i den boken hetsas något fruktansvärt mot “månggudadyrkare”. För att inte tala om hur judarna beskrivs i islams heliga bok. Ingen antirasistisk grupp har heller dristat sig att sätta varningsetiketter på Koranen. Detta trots att tusentals jihadister bevisligen inspirerats av denna bok. Det är Koranen som citeras när jihadister halshugger, pryglar och lemlästar sina offer. Samtidigt har jag inte hört talas om ett enda våldsdåd som har inspirerats av Tintin i Kongo.

Koranen, som bevisligen skapat jihadister, ska inte förses med någon varningsetikett, men Tintin i Kongo, som mig veterligen inte har skapat en enda våldsam rasist, ska det varnas för!

Jag klandrar inte Sabuni och Daoubakil för att de underlåtit att gnälla på Koranen. De har gjort helt rätt! För Koranen ska inte bort. Inte heller Tintin i Kongo. Det som ska bort är lättkränktheten och dumheten. Svensk bibliotekslag slår fast att biblioteken ”ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. En lovvärd ambition.

Inte bara Tintin är utsatt för angrepp från de lättkränkta. År 2016 ututbröt åter en rasism-i-barnböcker-debatt när förlaget Bonnier Carlsen påstod sig ha hittat ”stereotypa skildringar av andra kulturer” i Jan Lööfs böcker. En av bilderna man inte gillade fanns i boken Morfar är sjörövare från 1966 och föreställer den arabiske piraten Omar.

Sjörövaren OmarJag läste då om boken och upptäckte att det ju är morfar som är skurken! Och morfar är en svensk man med typiskt europeiskt, nordiskt utseende. Det är morfar som seglar iväg med sitt piratskepp för att plundra Omars ö. Morfar lyckas också ta arabens skatt. Berättelsen handlar alltså inte om en god vit man som står emot en ond, mörk man. Båda är sjörövare, alltså skurkar, och av de två så är morfar den mest skurkaktige!

De ängsliga förläggarna på Bonnier Carlsen tror kanske att barn som läser boken kan få för sig att alla araber är pirater med kroksablar. Hur kan man vara säker på att barnen inte får för sig att alla svenska, gamla morfäder är sjörövare som vill ta andras skatter?

Förmodligen har man inte tänkt så djupt, man har bara lyssnat på någon nyvänsterjournalist som läst för mycket litteraturvetenskap på universitetet. Sjörövaren Omar är väldigt snäll jämfört med de verkliga, elaka araberna som araberna ser på tevenyheterna. Sådana som halshugger otrogna och förslavar kvinnor. Kanske bör man även klippa i nyheterna?

Det har funnits arabiska pirater på riktigt och de var inte särskilt snälla. De härjade på Medelhavet ända fram till början av 1800-talet och gjorde handeln otrygg. Den spanske författaren Cervantes, författaren till Don Quiojote, var en av många tusentals européer som rövades bort av sådana arabiska pirater. Även svenskar togs och hölls som slavar i Nordafrika.

Som arab och muslim bör man kunna stå ut med synen av de egna som skurkar. Svenska barn förväntas inte att bli kränkta av att se svenska skurkar i böcker eller på TV. Sjörövaren Omar är inte en värre skurk än den helsvenska Jönssonligan.

Om alla icke-vita figurer i fiktionens värld vore goda skulle det bli väldigt konstigt. Nu invänder någon att om det finns en elak arab i en berättelse måste det också finnas en snäll. Annars blir det ensidigt. Det måste det inte alls! Det är författaren som bestämmer utifrån berättelsens egna villkor. Om berättelsen handlar om en elak arab och en snäll svensk pojke så ska det finnas med en elak arab och en snäll svensk pojke. Handlar den om en elak svensk och en snäll arabisk pojke så ska dessa finnas med. De behöver inte ses som representanter för sina respektive etniska grupper utan som individuella figurer.

Varför gäller detta krav bara icke-europeiska kulturer? Man kräver ju inte att det för varje fuskande fransman, ska finnas en hederlig och för varje grym tysk, ska det finnas en barmhärtig. Det säger sig själv att under en sådan sträng regim så blir inga berättelser publicerade. Det är ingen som kräver att Asterix ska plockas bort från biblioteken eller sluta tryckas eftersom de innehåller ”stereotypa skildringar” av fransmän. Svarta män ser inte alls ut som figurerna i Tintin i Kongo, heter det. Men ser alla fransmän ut som Asterix och Obelix?

Asterix 1

Nu invänder någon att Goscinny var fransman och att det därför är det okej att han tecknar fransmännens förfäder på ett icke-smickrande sätt. Ja, svarar jag. Men Goscinny tecknade också vikingar på ett icke-smickrande sätt. Borde vi svenskar bli upprörda? Enligt denna logik krävs det en arabisk tecknare varje gång man ska teckna en arabisk skurk, en tysk varje gång man ska teckna en ond tysk och så vidare. Tänk er alla serieäventyr som har tecknas av icke-tyskar där hjältarna slåss mot nazister! Det blir omöjligt att producera serieböcker.

Barn är inte så dumma att de kommer att tro att varenda arab är pirat bara för att de har läst om piraten Omar i Jan Lööfs bok. De kommer heller inte tro att svarta människor ser ut och beter sig på ett visst sätt bara för att de någon gång har läst Tintin i Kongo. Lika lite som de kommer att få för sig att alla fransmän har lika stora näsor som Asterix och Obelix.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s