Med Strindberg i Paris

Orfilas gravVåren 1895 ägnar Strindberg åt kemiska experiment i ett laboratorium på Sorbonne. I uppsatsen ”Ett minne från Sorbonne” redogör han ingående för sina experiment med syfte att analysera svavlets sammansättning.

Vid en promenad på Montparnassekyrkogården mediterar han över hur gravkorsens inskription O crux ave spes unica förutsäger hans eget öde: ”Ingen kärlek längre! Inga pengar längre! Inga hedersbetygelser längre! Korsets väg, den enda som leder till Visheten.”

Dessa ord, ”Var hälsad kors, mitt enda hopp!”, står på det svarta träkorset över Strindbergs egen grav på Norra begravningsplatsen i Stockholm. ”Ett svart träkors, och min historia! Det är det enda monument jag begär”, skrev han 1904.

I kapitlet ”Det återvunna Paradiset” i Inferno skriver Strindberg om livet i Montparnasse:

Död för världen genom att försaka Paris tomma nöjen stannar jag inom min stadsdel där jag varje morgon besöker de avlidna på Montparnassekyrkogården, varpå jag går ned till Luxembourgträdgården för att hälsa på mina blommor: emellanåt kommer en resande landsman på besök för att bjuda mig på frukost på andra sidan floden eller se en teaterpjäs. Jag säger nej emedan högra stranden är förbjudet område för mig, då den utgör världen i egentlig mening, de levandes och fåfängligheternas värld.

Paris är ett paradis för mig som gravdyrkare – det finns så många vackra gravar på kyrkogårdarna i Montmartre, Montparnasse, och Père-Lachaise. På Montparnassekyrkogården besöker jag den 31 juli 2017 poeten Baudelaire, men också kemisten Mathieu Orfila. Se bilden!

Den 21 februari 1896 flyttar Strindberg in på Hôtel Orfila på Rue d’Assas 60-62, alldeles i närheten av Luxembourgträdgården. I Inferno nämner han husets klosterliknande utseende skulle passa honom då han ju lämnat ”fåfängligheternas värld”.

Hotellet är uppkallat efter toxikologins fader, kemisten Mathieu Orfila, vars gamla lärobok i kemi från 1830-talet, Strindberg hittade i en boklåda på Boulevard St-Michel några veckor tidigare samma vår och som sedan dess blivit hans handbok i alkemi. Två veckor senare, liksom ledd av en osynlig hand, finner han sig stående framför Orfilas gravvård på Montparnassekyrkogården!

Jag tar min morgonpromenad på Montparnassekyrkogården så ofta jag icke besöker Luxembourgträdgården. Några dagar efter det jag slutat min undersökning vid Sorbonne, får jag nära den öppna runda platsen på kyrkogården syn på ett gravmonument av klassisk skönhet. En vit marmormedaljong återgiver de ädla dragen av en vis åldring, som inskriften på sockeln presenterar för mig såsom — Orfila, kemist, toxikolog. Det var min beskyddande vän, som sedermera mången gång har väglett mig genom de kemiska operationernas labyrint.

En vecka efteråt, när jag gick utför rue d’Assas, tvärstannade jag framför ett hus med klosterlikt utseende. En stor skylt gav mig upplysning om byggnadens bestämmelse: Hotell Orfila.

Åter och återigen Orfila!

I de följande kapitlen skall jag förtälja om allt som tilldrog sig i detta gamla hus, dit den osynliga handen jagade mig för att bliva tuktad, undervisad och — varför icke — upplyst av ett inre ljus!

Under tiden i Montparnassae blir La Coserie des Lilas vid hörnet av Boulevard du Montparnasse och Boulevard St-Michel ett stamhak där han slappnar av med absint, tobak och tidningen Le Temps. Hans bord är märkt med en plakett. När jag var där åt jag en välstekt entrecôte med pommes frites och bearnaisesås.

Strindbergs namn finns också på en plakett, tillsammans med ett citat ur Inferno, på väggen till huset på Rue d’Assas 60-62 där Hôtel Orfila en gång låg. Det hade han själv halvt på skämt förutspått. Så här beskrev han sitt första intryck av hotellet:

Hotell Orfila ser ut som ett kloster och är ett inackorderingsställe för studenter tillhörande katolska föreningen. Tillsynen utövas av en abbé, blid och älskvärd i sitt sätt. Tystnad, ordning och goda seder råda här. Och, en tröst för mig efter så många trakasserier, kvinnor mottagas ej där.

Men friden skulle inte vara länge. Han hörde knackningar. Och en natt, som han kallade ”fasans natt”, upplevde han att man försökte mörda honom först med gas och senare under natten genom att leda elektrisk ström mellan två angränsande rum. Det var här, under det som kallas Infernokrisen, som han började skriva Ockulta dagboken.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s