Hur den humanitära stormakten havererade

HaverietDen humanitära stormakten Sverige har havererat. Vi kan inte fortsätta som förut. Det var något som gick upp för många när asylkaoset var som värst hösten 2015. Sedan dess har debatten förändrats. Året efter asylkaoset kom boken Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Nitton debattörer och författare bidrog med essäer om tillståndet i landet och föreslog lösningar.

I förordet skriver redaktören Andreas Swedberg att boken är ett uttryck för ett uppvaknande, att svenskarna ”under den politiskt korrekta ytan, på senare år snabbt kommit till ökad insikt om en rad samhällsproblem. Många ifrågasätter idag rättsväsendet, polisen, sjukvården, skolan, den ekonomiska politiken, feminismen, den globala uppvärmningen, Svenska kyrkan, det mångkulturella samhället, med mera.”

För mig är det framför allt två frågor som engagerar: massinvandringen och islamiseringen. Det beror på mina egna erfarenheter. Jag har själv invandrarbakgrund och är uppväxt i en mångkulturell familj och jag var muslim i många år. Jag har tänkt mycket på dessa saker. Och min slutsats är att mångkultur inte fungerar och kommer att leda till konflikter. Vi gjorde ett misstag som införde mångkultur och kommer att ångra det.

Jag har lämnat islam och valt att bejaka min svenska identitet. Mina erfarenheter av islam har gjort att jag kommit fram till att islamisk fundamentalism är oförenlig med svensk kultur och att den pågående islamiseringen kommer att leda till otrygghet, lidande och konflikter. Islam, och därmed också islamisk fundamentalism, sprids idag först och främst genom invandringen. Antalet konvertiter är försvinnande litet då islam är den minst omtyckta religionen.

Flera av essäerna berör dessa två frågor. Redan i förordet nämner Swedberg att ”invandrare utgör en oproportionerligt stor andel av dem som begår svåra brott”. Detta faktum var tidigare tabubelagt i den svenska debatten, men idag kan man till och med i Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens banerförare, läsa att i stort sett alla gängskjutningar begås av personer med invandrarbakgrund. Det är något som de flesta svenskar redan känner till, men som media har velat mörka.

I den första essän, ”Sveriges kulturradikala experiment”, gör statsvetaren Claes G. Ryn, bosatt i Förenta Staterna, följande observation:

”Hela områden av samhällen och städer har blivit enklaver för invandrare. Stora grupper lever i det närmaste isolerade och hävdar sin kulturella egenart, något som den svenska staten uppmuntrat bland annat genom att betala för hemspråksundervisning i vilket språk som helst. Många invandrare odlar en särart, som i grund strider mot gamla svenska begrepp om rätt och fel.”

Jag har levt i ett sådant område, Gottsunda utanför Uppsala, där jag sett hur den svenska kulturen stegvis trängts undan och ersatts med invandrade, icke-svenska kulturer. I dessa utanförskapsområden kan man studera hur hela nationen kommer att se ut om massinvandringen och islamiseringen tillåts fortsätta. Sverige riskerar att bli ett stort Gottsunda, ett stort Rinkeby.

I essän, ”Svensk migration – då, nu och i framtiden”, konstaterar Patrik Magnusson, att flyktingpolitikens mål bör vara att hjälpa så många flyktingar som möjligt i världen för de resurser vi satsar, inte att förändra Sveriges kultur genom att främja invandring:

”Målsättningen bör vara att hjälpa så många som möjligt givet begränsade resurser, vilket i de flesta fall innebär hjälp på plats, eller i närområdet. En miljon satsad på att driva flyktingläger i Mellanöstern ger så mycket mer valuta för pengarna än en miljon satsad på att ta hand om en flykting i Sverige.”

Det bör tilläggas att det är tveksamt om en migrant som rest genom flera säkra länder Europa för att söka asyl i just Sverige verkligen kan klassificeras som flykting.

Frågan om islamisk fundamentalism och den snabba islamiseringen av Sverige tas framför allt i två essäer, ”Kampen om Västerlandets själ” av teologen Anna Lindén, och ”Hur ska väst förhålla sig till islam?” av säkerhetsanalytikern Mons Krabbe. Lindén tar upp en sak som borde höra till allmänkunskapen, nämligen att islam och kristendom är helt olika religioner, och att väst är som det är till stor del på grund av det kristna arvet:

”Jesus eftersträvade inte politisk makt, istället för att besegra sina fiender militärt lät han sig korsfästas av dem. Han hade inte för avsikt att grunda någon teokrati, för hans rike är inte av denna världen (Joh. 18:36) utan utgör en parallell andlig verklighet, förkroppsligad i kyrkan men i sin fullhet endast synlig för trons ögon.”

Med denna bakgrund är det lätt att inse att det inte var en slump att sekularismen kunde växa fram i det kristna Västerlandet, men inte i islamvärlden. Den kristna religionen har helt enkelt bättre förutsättningar än islam för en sådan utveckling.

”En av de viktigaste frågorna som den västerländska civilisationen står inför just nu”, skriver Krabbe i sin essä, ”är hur vi ska förhålla oss till islam. Hur kommer Sverige förändras genom den stora invandringen av muslimer till vårt samhälle?”

Det ser ganska mörkt ut:

”Vi kan konstatera att den muslimska minoriteten i Europa uppvisar mycket få tecken på framsteg när det gäller både de sociala- eller de politiska aspekterna av kulturell anpassning till västvärldens rådande normer och tankemönster.”

Det är bara att besöka en moské var som helst i Sverige så inser du att det är samma oreformerade islam som förkunnas där som i länderna varifrån muslimerna kommer, till exempel Afghanistan, Syrien, Somalia och Irak. Det är inga svenska moskéer, utan moskéer i Sverige.

För att understryka sina iakttagelser hänvisar Krabbe till opinionsundersökningar vilka visar den värderingsmässiga klyftan mellan muslimer och majoritetssamhället. Det finns ett stort stöd för sharia, islamisk lag.

Krabbe tar också upp samma punkt som Lindén, nämligen skillnaden mellan kristendomen, som bidragit till att forma vår västerländska civilisation, och islam:

”Helt klart är att ur ett kristet perspektiv så är islam mer än en religion. Det finns en markant skillnad mellan kristendomens och islams respektive ursprung. Medan kristendomen var en lära som tvingades finna sin plats inom ramen för ett stort imperium, så var Muhammeds lära, i alla fall från Medina-tiden och framåt, en statsbärande sådan.”

Den humanitära stormakten Sverige har gjort Sverige mindre humant genom att tillåta den inhumana islamiska fundamentalismen att få fäste och spridas. På så vis är det bra att denna så kallade stormakt nu har havererat.

Hur ska man då komma till bukt med alla problem som massinvandringen och islamiseringen fört med sig? Krabbe menar att mångkulturalismen måste skrotas och ersättas med en assimilationsmodell:

”Vad som krävs är en helt ny integrationsmodell, vars direkta syfte är att integrera, eller som jag vill uttrycka det, anpassa den muslimska minoriteten till det västerländska samhället.”

Jag instämmer i detta, men jag misstror möjligheten att assimilera hundratusentals muslimer med en stark, och inte sällan chauvinistisk, identitet som redan hunnit bygga upp ett parallellsamhälle.

Assimilationspolitiken bör därför kombineras med ett generöst repatrieringsprogram, det vill säga att staten hjälper invandrare som vill att etablera sig i sina hemländer. Detta kan också ses som en del av vårt u-landsbistånd.

När asylsystemet avskaffats kommer vi att frigöra resurser som kan användas både till repatriering och till ökad hjälp till riktiga flyktingar i närområdet. Så kan vi bidra till att förbättra den underutvecklade och fattiga delen av världen, samtidigt som vi skyddar välståndet, tryggheten och kulturen i vårt eget land. En sådan modell skulle göra Sverige till verklig humanitär stormakt, human både mot den egna befolkningen och mot världen.

Den här boken är visserligen ett år gammal, men bör läsas av alla som vill förstå debatten om massinvandringen och islamiseringen, samt andra svåra ”utmaningar”.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Bli månadsgivare på Patreon

Donera via Paypal:

Donate Button with Credit Cards

Annonser

En reaktion på ”Hur den humanitära stormakten havererade

  1. Utmärkt skrivet. Tack Mohamed!
    Tack vare debatten om slöjan och hedersförtryck bland muslimer har allt fler rikspolitiker börjat förstå att vi har importerat ett problem som går stick i stäv med Sveriges paradgren, nämligen mantrat ”allas lika värde”, jämlikhet etc. Röster som ”så här kan vi inte ha det”, ”oacceptabelt”, ”i Sverige tar vi varandra i hand” har hörts. Salafismen bryter de facto mot svensk lag.
    DN har gjort en U-sväng och kritiserar kvinnoförtrycket bland konservativa muslimer. Vi står just nu inför ett vägval: fortsätta på samma spår, dvs multi-kulti, finansiellt stöd av trossamfund och religiösa friskolor, flerspråksundervisning, och på så vis bidra till ökad segregation. Eller att sätta ner foten och tillämpa en ny invandringspolitik med Kanada som förebild (läs Ann Heberlein i Ledarsidorna.se) Alltså ett val mellan PK-ister och realister.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s