Svenska konservativa profiler

Svenska konservativa profiler

I en ny bok, Svenska konservativa profiler (Realia förlag, 2017), berättar skribenten Simon O. Pettersson om ett antal svenska, konservativa tänkare och författare. Det rör sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid.

I förordet förklarar han:

”I min roll som historisk hävdatecknare är min blick också riktad mot framtiden. Jag drar mig således inte från personliga omdömen om vad som är värdefullt för att formulera en konservativ åskådning i dag och vad som tvärtom är problematiskt. Boken går på så sätt utöver sin roll som introduktion och blir också ett inlägg i den aktuella diskussionen.”

Vad är konservatism? Det betyder så klart många olika saker. Men i grunden finns en försiktighet parad med en ödmjukhet inför traditionen. Idag har konservatismen fått ett uppsving i och med att Sverigedemokraterna, som i mätningarna är största eller näst största parti, kallar sig socialkonservativt.

För många konservativa, inklusive Pettersson, verkar den kristna religionen utgöra en viktig del av konservatismen. Jag anser att kristendomen har en särställning i västerlandet och att det kristna arvet bör vårdas med särskild ömhet, men jag har ingen personlig tro.

Pettersson presenterar de konservativa profilerna i kronologisk ordning. Han börjar med Hans Järta (1774-1847), han som var så radikal i ungdomen att han avsade sig sitt adelskap. Järta kom till Uppsala för att studera vid tretton års ålder!

”Han åkte vid tretton års ålder till Uppsala för att studera – så unga recentiorer var mycket vanligare då än nu, och väckte inget större upseende. Att han tog kanslistexamen redan vid sexton års ålder, får nog dock betraktas som mycket snabbt. Hans studier omfattade framför allt latin, historia och statskunskap.”

Över hälften av de 29 porträtten handlar faktiskt om personer med anknytning till Uppsala. För mig som upsaliensare och Uppsalaromantiker blir den alltså intressant även på detta sätt: det är en bok om konservativa profiler, men också om Uppsalaprofiler. Där finns förstås Geijer, som avföll till liberalismen, filosofen Boström, historikern Harald Hjärne och statsvetaren Rudolf Kjellén.

För den som bor i eller besöker Uppsala kan denna bok också medfölja som sällskap vid vandringar på gamla kyrkogården, där flera av profilerna är begravda.

Snart är det 6 juni och nationaldag. Då firar man bland annat 1809 års regeringsform. Järta var sekreterare för den konstitutionskommitté som tog fram den. Och han betonade att regeringsformen var svensk, ja, att den hade växt fram ur de specifikt svenska traditionerna:

”Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga former. De ha trott, att sådana former icke böra lättsinnigt skapas, allraminst i den första stunden av en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring av tankesätt. De ha trott, hvad exemplet af Europas främsta stat äfven bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgarnas personliga frihet och säkerhet finns intet stadigare värn än dessa former, omgifna af seklers helgd och befästande af en allmän nationalkraft, som i den verkar.”

Pettersson kommenterar:

”År 1809 års regeringsform skiljer sig i detta avseende i från i stort sett alla andra europeiska konstitutioner, i det att den inte är modellerad på franska revolutionens abstrakta principer, utan konkreta, historiskt framvuxna, specifikt svenska traditioner.”

Man behöver påminna om sådana här saker i vår tid. Många har glömt bort att den svenska regeringsformen är svensk, liksom lagarna är svenska, liksom staten är svensk. Vi har inte bara en stat, vi har en svensk stat. Det är adjektivet svensk som ger staten dess särskilda karaktär.

Någon helt neutral stat är inte möjlig. Det är därför mångkultur är en så märklig idé. En nationalstat kan hysa minoriteter, men alla kulturer kan inte ha samma status.

Tage LindbomDet vore en underlåtelsesynd att inte nämna Tage Lindbom (1909-2001), socialdemokraten som blev konservativ på äldre dar. Jag hade nöjet att få träffa honom några gånger och det var en lärd och sympatisk man. Han studerade faktiskt i Uppsala! Men det var inte där vi sammanträffade, han kom hösten 1929, något före min tid.

Det som gör Lindbom så säregen är att han inte bara blev konservativ, han blev också esoteriker. En esoteriker är någon som tror att det finns något dolt inom religionerna och att det är detta dolda som är det verkligt värdefulla. Pettersson skriver så här om Lindboms andliga åskådning:

”Han var muslimsk mystiker och lärjunge till en schweizisk sufimästare vid namn Fritjof Schoun. Alldeles oavsett hans personliga uppfattning har han dock kommit att inspirera personer med vitt skilda religioner och åskådningar.”

Nja, muslimsk och muslimsk. Någon muslim i vanlig mening var han inte. Knappast i ovanlig mening heller. När jag träffade honom i Stockholm drack han vin!

Fritjof Schuon (1907-1998) klädde sig i ibland i nordafrikanska dräkter och ledde sina lärjungar i böner som han hämtat från islam, men hans idéer stod väldigt långt ifrån den islamiska ortodoxin. Schuons rörelse hade växt fram ur Madame Blavatskys teosofi och den vurm för ”orientalisk mystik” som var mode i vissa kretsar i Europa under slutet av 1800-talet, framför allt bland konstnärer och poeter i Paris. Strindbergs drogs ju med i detta när han skrev Inferno.

När jag var muslim ville jag så gärna att Lindbom skulle vara muslim. Som svensk och intellektuell var han en bra förebild, jag ville ju själv vara en svensk, muslimsk intellektuell. Men tyvärr, i islam så är det profeten Muhammed som är lärare och ledare. Som muslim i någon allvarlig mening kan man inte sätta schweizaren Schuons ord över Muhammeds. Schuon var ingen profet!

Muhammed föraktade korset och krävde att avgudadyrkarna utrotades. Denna inställning är svår att förena detta med en universell esoterism á la Blavatsky och Schuon där man ser olika religioner som olika vägar mot samma mål, ja, som olika skal med en gemensam kärna.

Men man bör absolut bekanta sig med Lindbom, både hans liv och hans böcker. Och det gäller flera av de mer eller mindre bortglömda profiler som Pettersson tar upp. De förtjänar att dammas av och upptäckas på nytt. Jag har redan skrivit en lista på böcker jag ska gå och låna på biblioteket.

Besök Realia förlag som gett ut Petterssons bok

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s