Två skildringar av islamismen och Sveriges framtid

Mödrars tårarEn ny roman skildrar ett dystopiskt Sverige. Muslimer har satts i koncentrationsläger. Författaren Johannes Anyuru är en konvertit till islam. Han är poet som jag och jag känner igen mig själv i honom.

Hans sätt att framställa muslimer som offer och göra dem till helgon. I sin diktsamling Det är bara gudarna som är nya (2003) jämförs ungdomsgängen i förorten med grekiska gudar. De är så missförstådda, de rasistiska svennarna ser inte glansen. Jag gjorde ungefär samma sak i min diktsamling Tregångare från 2005. Jag hade till och med en dikt om en islamisk predikant som hette Min kompis är ett helgon. Han var himmelsk, men svennnarna fattade inte. Det var en fantasi, verkligheten var betydligt tristare. Han var inte alls ett helgon, han var en korkad fundamentalist. Jag har nyktrat till sedan dess.

När jag läser Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar känner jag att han trivs bättre i fantasin än i verkligheten. Han har ännu inte nyktrat till. Jihadismen görs till något helt skilt från normal islam. På de första trettio sidorna skildras en terrorattack i Göteborg. Målet är en satirtecknare som håller föredrag på en bokhandel. Han har gjort bilder av profeten Muhammed och är inte helt olik Lars Vilks.

Men en av de tre terroristerna, en ung kvinna kallad Nour som har som uppgift att filma attacken, är inte som de andra. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.

Nour är den enda som överlever jihadattacken. Man tror att hon lider av schizofreni och hallucinationer och blir inlåst på en rättspsykiatrisk klinik. Efter ett tag kontaktar hon en författare för att berätta sin historia. Författaren är en lätt maskerad Johannes Anyuru.

Hon berättar att hon kommer från framtid. En mörk framtid där svennarna tagit makten och infört en hård antimuslimsk regim. Muslimer har satts i koncentrationsläger, tvingas lära sig svenska värderingar och äta fläsk. De måste också titta på Muhammedteckningar.

Romanen inleds med en dikt skriven av en Guantanamofånge och budskapet är väl att Sverige i framtiden riskerar att bli ett stort Guantanamofängelse. Men sanningen är att det inte är inte synd om jihadisterna på Guantanamo. De sitter inte där för att amerikanerna vill jävlas med muslimer. De sitter där för att de är farliga.

Samma paranoida föreställningar känner jag igen från min tid i moskéerna. Det hette att de vill utrota oss. De hatar islam. De är sionister och korsfarare. Vi är under belägring. Sådana föreställningar kan leda till att någon, övertygad om att han är ett offer, vill ”slå tillbaka”.

Tyvärr bidrar Anyuru till att underblåsa denna typ av västofobi som tar bort en del av skulden från jihadisterna och skuldbelägger väst. Vad han inte nämner är att väst inte har hämtat hit muslimer för att plåga dem. De har kommit frivilligt och de har behandlats med respekt. De har samma fri- och rättigheter som alla andra. Till skillnad från hur icke-muslimer behandlas i många islamiska länder.

Anyuru undviker att tala om att jihadismen faktiskt är grundad i islams texter. Läser man profeten Muhammeds biografi upptäcker man att han gjorde samma saker som Islamiska Staten gör. Hade det funnits videokameror på Muhammeds tid hade vi kunnat se klipp på YouTube som är lika hemska eller hemskare än de som IS producerar. Våld, kvinnoförtryck och slaveri har varit en del av islam under hela dess historia.

Profeten Muhammed lät mörda de som häcklade honom. Om detta kan man läsa i texter som erkänns som sanna (om de verkligen är sanna är en annan fråga) inom islams huvudfåra. Han lät också avrätta fångar. Precis som Islamiska Staten.

Det blir därför märkligt när författarens alter ego i romanen är arg på dem som utför terror i islams namn och påstår att de kapat hans religion. Och i en intervju för Jönköpings-Posten säger Anyuru: ”Alla vanliga muslimer hemsöks idag av den terror som sker i islams namn. Det är som om en demon stulit ens identitet.” Jag skulle vilja veta vad Anyuru bygger denna ”verkliga” islam på för texter. Har de en annan Koran än jihadisterna? Har de en annan profet än Muhammed?

Och än idag framställs Muhammed, i samtliga moskéer, som ett evigt föredöme. Det borde Anyuru känna till om han är muslim. Därför känns det som att han utnyttjar sin poetiska talang för att vilseleda, medvetet eller omedvetet, och flytta fokus till en framtida antimuslimsk dystopi, istället för att tala om den islamiska fundamentalism som, här och nu, hotar våra europeiska samhällen. Det verkar som att han vill misstänkliggöra de som talar om svenska värderingar och assimilation. Men vad är alternativet? Det tiger han om. Att bara låta de islamiska fundamentalisterna vara?

Det dystopiska förtryckarsamhälle Anyuru beskriver finns redan. Inte i väst, utan i islamvärlden. Hela Saudiarabien är ett stort läger där man är övervakad av islamisk sedlighetspolis. Oliktänkare kallas hädare och torteras och avrättas. Det finns inte ett enda islamiskt land där man öppet kan kritisera Muhammed och hans Koran.

I intervjun för Jönköpings-Posten säger han att han tycker att det är okej att avbilda Muhammed. Där skiljer han sig från i stort sett alla världens islamiska ledare: ”För mig är detta en teologisk fråga. Om man på riktigt tror att Gud finns behöver man inte straffa människor som avbildar profeten. Den frågan ligger i Guds händer, inte i människans. Det hotar inte mig.

Detta är Anyurus egen tro och har inget med Koranen och Muhammeds undervisning att göra. Här är det han som kapar islam och påstår saker i dess namn som de flesta vanliga, troende muslimer inte skulle hålla med om. Anyuru visar här att han har högre moral än sin profet Muhammed. Denne lät som sagt avrätta de som häcklade honom och förbjöd avbildningar. Dessutom: hur kan Anyuru veta mer om vad Gud vill än Muhammed, Guds profet? Om Anyuru anser sig veta mer om Guds vilja än Muhammed, varför är han då muslim? Han behöver ju inte Muhammeds uppenbarelse och vägledning. Det var sådana här resonemang som gjorde att jag själv lämnade islam.

FramtidsmannenI Anyurus roman är sverigevännerna de onda, de som indirekt provocerar fram våldet från jihadisterna genom sina envisa hävdande av yttrandefriheten, även när det kommer till kritik av islam och Muhammedbilder. Då kan vara intressant att veta att det finns en annan framtidsskildring, som berör ungefär samma ämnen, men som är skriven av en av de där otäcka sverigevännerna. Författaren och debattören Jan Sjunnessons roman heter Framtidsmannen och kom ut 2014.

Den utspelar sig under perioden 2013-23 och börjar liksom Anyurus roman med en jihadattack. Inte på en bokhandel men på ett plan på Bromma flygplats. Matematikern, statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister, ”P.K.”, Matthiasson ingriper när islamistiska terrorister försöker kapa planet han sitter på med destination London. Paul-Krister får en platskniv i ögat, men blir också Sveriges populäraste person.

Efter den hjältemodiga insatsen blir han ett stående inslag i diverse debattprogram och morgonsoffor i olika TV-kanaler. Men så började han säga obekväma saker:

Paul-Krister berättade på två minuter att den svenska välfärdsstatens grundvalar skulle rämna inom en generation, runt 2030. Belastningen av okvalificerade migranter som inte försörjer sig själva och inte betalar in skatt kommer att bli övermäktig och skatterna måste höjas, vilket kommer leda till uppror från skattebetalarna, infödda som utlandsfödda. Vidare är denna grupp migranter mer barnrika och har andra religiösa och kulturella värderingar, vilka i båda fallen ställer dem utanför folkmajoriteten av sekulära kristna med under två barn per kvinna, hävdade han medan mikrofonen sände ut budskap som fick mig att svälja därutanför.

Hos Anyuru är har vi en tjej som kommer från framtiden och berättar hur det blev, hos Sjunnesson har vi en framtidsforskare som berättar hur det kommer att bli om vi fortsätter som vi gör. Men Framtidsmannen slutar lyckligt, Sverige räddas från sammanbrott och en dystopisk framtid. Utan hjälp av koncentrationsläger. Det går dock inte så bra för P.K. Han mördas av jihadister.

Sjunnessons framtidsskildring bör läsas bredvid Anyurus. Det är inte bara perspektivet som är nyktrare och ligger närmare de flesta svenskars erfarenhet, utan även språket. Tyvärr är Anyurus roman belastad av en överspänd, poetisk prosa, lika överspänd som hans framtidsvision.

Besök även Jan Sjunnessons hemsida

Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s