Sankt Eriks fana

Omar och Sankt Erik

På den katolska tiden dyrkade vi i Uppsala Sankt Erik. Han dog martyrdöden den 18 maj år 1160 på den plats där Domkyrkan nu står. Man författade ett officium, mässa och mirakelberättelser om Uppsalahelgonet som skulle bli nationalhelgon:

Uppsala, förhärligat
av martyrernas härliga troféer
och ärat genom hans underverk,
må fröjda sig.

I sockenmuseet i Gamla Uppsala förvaras denna fana. Det var en gång Gamla Uppsala kommuns egen fana fram till dess att inkorporering skedde med Uppsala stad 1947.

Sankt Eriks reliker förvarades i kyrkan i Gamla Uppsala fram till den 24 januari 1273 då de flyttades till den nya domkyrkan i Uppsala, som tidigare hette Östra Aros.

Jag har länge haft tanken att återuppliva Eriksdagen den 18 maj då man firade hans martyrium. Då kan denna fana komma till användning! Jag tycker att det ska vara en sekulär fest som alla känner att de kan vara med på. Jag tänker mig lek och spel, mat och dryck och klang och jubel. Läs mer här

Vi i Konservativa Måndagsklubben (KMK) kommer förmodligen att börja fira lite försiktigt den 18 maj 2018. Sedan växer det förhoppningsvis! Är du intresserad att vara med på KMK:s evenemang så kan du kontakta mig på Facebook eller Twitter.

Annonser

Skål för varje vår!

20170520_191656Innan vi går in i juni månad vill jag publicera en vårdikt här på Nya Il Convito. Det är någonting alldeles särskilt med våren i Uppsala. Som uppsalaromantiker förströr jag mig gärna genom att läsa gamla memoarböcker. I Knut Nybloms Uppsala är bäst från 1908 skriver han att att han inte vet någon plats i Sverige ”dit våren kommer på ett så underbart sätt med en tjuskraft, som nästan är obeskriflig”.

Jag håller med! Som det heter i punschvisan: ”Skål för gamla minnen! Skål för varje vår!” På bilden ser ni mig skåla på årets vårbal på Västgöta nation.

Knut var son till sagoförfattarinnan Helena och estetikprofessorn Carl-Rupert Nyblom. Han skriver så här om den upsaliensiska våren:

”Denna märkvärdiga blandning af förhoppning och längtan, som våren öfverallt bringar med sig, kännes i Uppsala tredubbelt så stark. Den börjar med islossningen, den växer med hvarje ny Tussilago farfara, som slår ut i gul blom, den kulminerar under maj månad, och med doktor-promotionsdagen den 31 maj ges signal till absolut ’slutad bal’.”

Vårdikten som jag tänker publicera är skriven av Olof Thunman och heter bara ”Vår”. Bysten av Olof Rudbeck som nämns i sista raden står utanför Anatomicum vid Svandammen:

VÅR

Det dånar och brusar vid Islandsbron.
Det står som en rök över forsande fall
och dammborden bågna för svämmande svall.
Det rustas på båtar och pråmar längs ån
och mot Flustret ekar ett eggande dån
av hamrande och slamrande don.
Över slottet seglar en skimrande sky,
och svandammen blänker så speglande ny
med svanar och änder som gnabbas och gny
och stöka kring reden och bon.
Var flickas hatt har en vårlig fason,
och det glimmar av sol i spännet på skon
och i blickar, som bedja och fly.
Av livet är jorden ånyo kysst,
och där drillar en dödsförsmädande ton
ur snåren kring Rudbecks byst.

Olof Thunman föddes i det legendariska studenthemmet Imperfektum vid Fyrisån (där står nu Sankt Lars katolska kyrka). Han var konstnär och poet.

I Uppsala har vi ett sällskap som heter Konservativa Måndagsklubben (KMK). Vi arrangerar pubkvällar, fester och upptåg. Vi har två skyddshelgon, Sankte Fredman (skämt) och Sankt Erik (allvar). Vi tycker om att samlas vid gravar och statyer för att minnas och hylla de stora döda med sång, poesi och skålar. Är du intresserad av att vara med? Kontakta mig på Facebook eller Twitter.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Det pågår en islamisering av Europa

Slaget vid Poitiers

Man skulle kunna säga att Europa som idé till stor del kom till genom mötet med islam. Det var denna andra och fientliga kultur som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer, alltså i motsats till saracener eller morer. Det är faktiskt så att de allra tidigaste beläggen för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. Europenses var alltså de kristna européerna som stridit tillsammans.

I boken Orientalism (1978) menar den palestinske litteraturvetaren Edward Said att islam definierade Europa genom att visa vad det inte var. Said har fått mycket kritik för sina teorier om orientalismen, men på denna punkt tror jag att han hade rätt.

Under antiken utgjorde länderna som omgav Medelhavet, Mare Nostrum eller ”vårt hav” som romarna sade, en civilisatorisk enhet. I denna civilisation ingick Nordafrika, Mindre Asien, Egypten och Levanten. När Rom antog kristendomen blev denna civilisation romersk och kristen. Norra Afrika var lika mycket kristen som Italien eller Grekland och de bildade talade latin.

Islams snabba och våldsamma framryckning på 700-talet delade Medelhavet i två halvor, en kristen och en islamisk. I Nordafrika och Levanten krossades kristendomen och länderna började arabiseras och islamiseras. Man kan behöva påminnas om hur religioner och kulturer har uppstått, blomstrat och gått under genom historien. Så att vi inte tror att det att det alltid kommer att vara som det är.

År 1920 utkom en liten bok av kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist (1873-1945): Bilder ur kyrkohistorien. Han skildrar de kristendomens utveckling från förföljd liten sekt till romersk statsreligion. Från katakomberna till palatset.

År 155 e.Kr. när kristendomen fortfarande var svag hade Polykarpus, biskop i Smyrna i Mindre Asien, bränts på bål för att han vägrat att offra till kejsaren. Kort tid därefter hade Nordafrika kristnats:

”Vi veta ej, huru kristendomen kom till norra Afrika. Men kort efter sedan Polykarpus lidit martyrdöden, finna vi där en kristen kyrka, som i storlek och betydelse tävlade med både Mindre Asiens och Roms kyrkor och snart gjorde hela norra kusten från Egypten till Marocko till kristet land, ända till dess araberna kommo med sin muhammedanism och nästan alldeles utrotade kristendomen från Afrika.”

Holmquist nämner två av kyrkans största lärare som bägge kom från Nordafrika. Tertullianus (160-225) var en av de främsta apologeter som kristendomen någonsin haft. Han kom från Kartago. Men den mest kände är nog Augustinus (354-430), som föddes i Tagaste, ett stycke från kusten. Om hans självbiografi, Bekännelser, som handlar om hans omvändelse till kristen tro, skriver Holmquist: ”Det är väl den enda kristna bok från gamla tiden, som ännu läses.”

Ja, Augustinus betydelse kan knappast överskattas. Holmquist är protestant och när han vill visa på den gamle kyrkofaderns ställning jämför han honom med Luther:

”Den västerländska kristenhetens mest betydande kyrkolärare blev Augustinus. Ja, ända från apostlarnas dagar fram till Luther har icke funnits någon med sådant inflytande som han.”

Munkväsendet, som haft en så oerhörd påverkan på Europas utveckling, uppstod i det kristna Egypten. Kloster, där munkarna höll till, upprättades överallt i Europa och blev hem för konstnärligt och vetenskapligt arbete och där bevarades genom avskrifter oersättliga skatter från antikens litteratur.

I boken finns också ett kapitel med rubriken ”Muhammed och kristendomens undergång i Södern” som berättar om hur södra och västra delarna av Medelhavet skildes från det kristna Europa och blev en del av den islamiska världen. Detta skedde som sagt genom jihad, det heliga kriget, som påbjöds och påbörjades av profeten Muhammed:

”Han [Muhammed] kunde slutligen erövra Mecka och bliva herre över nästan hela Arabien. Då vidgade han ytterligare sitt mål. Han lade nämligen nu något viktigt nytt till sin religion. Den skulle med svärdet genom det heliga kriget utbredas över världen. Alla, som föllo i strid med de otrogna, voro säkrast på paradisets fröjder.”

Visst känns det uppfriskande att läsa om islam i äldre litteratur? Man är ofta rakare, opåverkad av vår tids politiska korrekthet. Muhammed gick bort, men det heliga kriget fortsatte:

”Men sina araber hade han eldat upp till glödande religiös iver. Under skickliga ledare drogo de ut på ständigt nya härnadståg och lade under sig det ena landet efter det andra och tvungo invånarna att övergå till islam.”

Kyrkorna förstördes, korsen bröts och de kristna blev allt färre. Islam blev den förhärskande religionen och det arabiska språket undertryckte alla andra språk:

”Kristendomens vagga var främre Asien; ända till gamla tidens slut hade kristendomen haft flertalet av sina bekännare boende där och i norra Afrika. Inom ett århundrade efter Muhammed var kristendomen både i Asien och Afrika nästan tillintetgjord. Blott rester blevo kvar, av vilka de största äro den armeniska kyrkan i Mindre Asien och den abbesinska i Afrika. Till och med Spanien kom för en tid under muhammedanskt herravälde. Och när arabernas kraft uttömts, övertogo turkarna islam och förde den vidare. De erövrade vid medeltidens slut återstoden av östromerska riket med Konstantinopel och förvandlade där kristenhetens äldsta bevarade huvudkyrka, Sofiakyrkan, till en muhammedansk helgedom (moské).”

Historien visar som sagt att kulturer kommer och går, vidgas och krymper. Invandring är en sådan sak som har stor påverkan på kulturer. Min adoptivfar kommer från Kenya, jag talar swahili och har bott i hamnstaden Mombasa. Där såg jag tydligt hur den islamiska swahilikulturen, som tidigare dominerat längs Östafrikas kust, steg för steg trängdes undan. Invandring av kristna afrikaner från inlandet har påverkat kustens kultur – språket och sederna. Det finns nu kyrkor och pubar där sådana tidigare inte fanns. Denna afrikanisering gör att ursprungsbefolkningen, swahilier och araber, vilka håller på att bli en minoritet – om de inte redan är det – känner sig allt mer åsidosatta. I den invandrartäta förorten Gottsunda utanför Uppsala, där jag bodde i tretton år, upplevda jag samma typ av förändring. Men här var det den inhemska svenska kulturen som trängdes undan genom en tilltagande arabisering och islamisering som en följd av massinvandringen från Mellanöstern till Sverige.

När vi läser om att stora områden som tidigare ingick som en självklar del i den kristna världen på ganska snabb tid islamiserades och arabiserades bör det tjäna som en varning för vad som komma skall. Det finns inga garantier för att våra europeiska länder kommer att fortsätta vara europeiska. Inte om vi inte vill att de ska vara det. Stadsdelar som Gottsunda i Uppsala, Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö har redan förändrat karaktär genom att islams inflytande ökat och invånare med svensk kultur flyttat ut. Det finns liknande stadsdelar och förorter över hela Europa.

Europa blir för varje dag, genom massinvandring och islamisk mission, mer likt islamvärlden. Det är alltså ingen konspirationsteori utan något vem som helst enkelt kan observera. Kyrkor byggs om till moskéer, inte genom våldsam erövring som i fallet Hagia Sofia i Konstantinopel år 1453, utan genom att européer lämnar kristendomen samtidigt som muslimerna blir fler. Jihadisten Salman Abedi, 22-åringen med libysk bakgrund som attackerade konserten i Manchester den 22 maj i år, bad till exempel sina böner i en moské som tidigare varit en kyrka. Abedi bodde i ett bostadsområde, som tidigare varit engelskt men där muslimer idag är i majoritet. Flera av de unga männen från området har rest på jihad till Syrien, Irak och Libyen.

Då jag var muslim reste jag ofta till Storbritannien och besökte flera moskéer som tidigare hade varit kyrkor. Men samma sak kan man observera i Sverige. En av de ledande jihadistimamerna i Sverige, Abo Raad, är till exempel imam vid en moské i Gävle som tidigare var en metodistkyrka. I ett inlägg på Facebook hyllade Abo Raad Islamiska Statens offensiv i Irak sommaren 2014. Han har också uppmanat sina anhängare att stödja IS med pengar. Metodistkyrkan köptes av en qatarisk stiftelse som även finansierat Al-Qaida.

I ett videoklipp utlagt på YouTube den 2 april 2014 möter vi Abo Raad. Han står i sin moské i Gävle, Al-Rashideen-moskén, och berättar hur man med Guds hjälp lyckats omvandlat en kyrka till en moské och att man på grund av sitt missionsarbete omvänt flera svenskar till islam. Han tackar alla fromma muslimer som skänkt pengar för att göra detta möjligt och ber dem fortsätta donera. Han tackar också stiftelsen i Qatar för deras bidrag.

Detta är ett exempel på hur moskébyggen används i propagandan, för att så att säga skapa en bild av att ”islam segrar” i kristendomens gamla länder. Det höjer moralen hos de egna, inspirerar dem i deras missionsarbete, och gör det lättare för att samla in medel till nya moskéer. På samma sätt som många européer känner att Europa blir mindre europeiskt, känner många muslimer att Europa blir mer islamiskt.

Hos vissa muslimska ledare finns en känsla av att ”deras tid är nu”. I danska TV2:s dokumentärserie ”Moskéer bakom slöjan” från mars 2016 visade man vad imamer sade inför dold kamera. En imam, som tidigare ansetts vara ”moderat”, sade att muslimer kommer att erövra Europa. Det var nog inte erövring genom svärd han tänkte på, snarare genom demografiska förändringar och mission.

Men ordet som imamen använde, ”fath” eller ”öppning” är detsamma som i islamiska texter används om Muhammeds våldsamma erövring av Mecka och senare om hans följeslagares våldsamma erövringar av Egypten, Syrien, Persien med flera länder. Den turkiske sultan som den 29 maj år 1453 erövrade Konstantinopel bar hederstiteln ”Al-Fatih” eller Erövraren.

Bild: Slaget vid Poitiers. Målning av Charles de Steuben (1788-1856)

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Vi hyllar Sångarprinsen på hans dag

Prins Gustaf

Söndag den 18 juni är det Prins Gustafs, Sångarprinsens, födelsedag. Han föddes den 18 juni 1827. Det var han, som skrev Studentsången.

Det firar vi genom att samlas vid statyn utanför Carolina Rediviva kl 18.00. Vi sjunger Studentsången. Det bjuds på punsch.

Efter hyllningen kommer vi att gå vidare till ett nationshus för att äta middag. För att komma in behöver man ha kårlegitimation. 

Klädkod: kavaj och studentmössa eller som du behagar.

Gustaf var prins av Sverige och Norge och hertig av Uppland. För gemene man är han mest känd genom Studentsången (Sjungom studentens lyckliga dag) som han själv komponerade musiken till. Texten skrevs av Herman Sätherberg.

Hösten 1844 kom prinsen till Uppsala. Han studerade här, tillsammans med sina bröder Carl och Oscar, vid universitet, och hade då sin bostad i det så kallade Prinshuset.

Han räknas som den hittills största musikbegåvningen inom ätten Bernadotte och fick hedersnamnet Sångarprinsen.

Han avled den 24 september 1852, endast 25 år gammal.

Statyn vid Carolina Rediviva gjordes av Carl Eldh och invigdes 1927.

Eventet arrangeras av Konservativa Måndagsklubben i Uppsala. Är du intresserad av att vara med? Kontakta mig på Facebook eller Twitter.

Gillar du vad jag gör? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Den svenska staten är svensk

Svenska flaggans dagDet är alltid svensken som ska vika sig. På det svenska generalkonsulatet i Jerusalem firade man i år nationaldagen den 8 maj i stället för den 6 juni. Varför? För att firandet inte skulle krocka med ramadan. Om du inte tror mig kan du titta här på generalkonsulatets Facebooksida.

Hur tänkte de nu? Det svenska generalkonsulatet är svenskt, inte islamiskt. Man ska fira svenska högtider, inte islamiska, och på deras rätta dagar. Har du hört talas om någon moské i Sverige som flyttat på ramadan eller på någon annan högtid, till exempel fredagens gudstjänst, för att den inte ska krocka med svenska högtider? Nej, det har du inte. För det har aldrig hänt. Varför är det alltid svensken som kompromissa, som ska vika sig?

Ramadan är inte en svensk högtid. Sverige är ett europeiskt land med kristen kulturbakgrund. På svenska beskickningar utomlands är det svensk kultur vi ska visa upp. Det finns så klart svenska medborgare med islamisk tro, liksom det finns svenskar som följer buddhism och hinduism, men dessa trosuppfattningar är deras ensak. Svensk kultur däremot angår alla svenskar.

Nationaldagen kallas också Svenska flaggans dag. Det är då vi hyllar vår flagga. Vilken symbol har vi på flaggan? Korset. Jag är, liksom många svenskar idag, inte troende. Men vi kan inte blunda för att Sverige har en kristen tradition. Och det ska vi vara glada för. Jesus var en helt annan slags personlighet än Muhammed. Han hade ett helt annat budskap.

Jesus kom med moraliska lagar, Muhammed kom med lagar. Muhammed skilde inte på världslig och andlig makt. Därför har det svårare för islamiska länder att utveckla sekulär demokrati, ja, att göra framsteg i största allmänhet. Hur hade Sverige sett ut om vi hade blivit islamiserade i stället för kristnade? Förmodligen i lika dåligt skick som länderna i islamvärlden. Det kan vi, oavsett vad vi har för tro eller icke-tro, tänka på när vi betraktar korset i den svenska flaggan.

Men denna händelse är, trots sin ömklighet, nyttig så tillvida att den illustrerar en sanning, som jag i flera tidigare artiklar har försökt framföra, nämligen att mångkultur inte fungerar. Alla kulturer kan inte ha samma status i ett land.

I fallet högtider blir detta tydligt. Ramadan flyttar under året, muslimer har ju en månkalender, så fastan kommer oundvikligen att krocka med midsommar, jul, nationaldagen och andra svenska högtider. Vilken ska man fira? Frågan är aktuell både för den enskilda medborgaren och för staten.

En stat kan inte fira alla världens högtider, utan måste välja. Man väljer de högtider som utmärker statens identitet. För det finns ingen stat utan identitet, på samma sätt som det inte finnas en människa utan namn och personlighet.

Idén om en mångkulturell stat är en praktisk omöjlighet. En kultur måste ges företräde över de andra. Den svenska staten är inte bara en stat, utan en svensk stat. I vår tid av massinvandring och medföljande konflikter bör detta göras tydligt. Vi har inte behövt vara lika tydliga tidigare: det var en självklarhet att svensk kultur var norm i Sverige.

På samma sätt var det svenska språkets ställning tidigare en självklarhet i Sverige. Men när man upplevde att svenskans ställning försvagades införde man år 2009 en språklag som fastställde att svenskan är landets ”huvudspråk”.

I paragraf 4 står det att svenska är huvudspråk i Sverige, i paragraf 5 att svenskan är samhällets gemensamma språk som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla områden och i paragraf 6 att det allmänna har ett ”särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”. Denna lag kunde tjäna som underlag och inspiration för hur en lag som gör svensk kultur till ”huvudkultur” skulle kunna se ut.

När man säger att svenskar ska anpassa sig till invandrarnas kulturer i lika hög grad som de ska anpassa sig till den svenska kulturen, vilken kultur menar man då? Den somaliska? Den kurdiska? Den irakiska? Det går förstås inte. Svensk kultur utgör den minsta gemensamma nämnaren för alla som lever här och den svenska staten har ett särskilt ansvar att bevara och främja svenska kultur.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Välskriven, intressant och tankeväckande

Den kontroversiella tidningen Nya Tider som väcker sådan debatt varje gång den ställer ut på bokmässan i Göteborg har recenserat min bok ANTIKALIFEN. BORT OCH HEM IGEN (mars 2017). Jag får ett gott omdöme. Boken, skriver recensenten, ”är välskriven, intressant och tankeväckande”.

Nya Tider 1

Boken är en antologi som består av nio essäer där den röda tråden är kritiken av islamismen och försvaret av vår västerländska, sekulära demokrati. Recensenten skriver vidare:

”Antologins texter följer inte någon bestämd kronologi, men det är ändå inte svårt att följa med i resonemangen. Detta beror på att språket flyter fram genom de olika delarna och gör texterna både lätta att läsa och ta till sig.”

Nya Tider 2

Du kan köpa boken genom att swisha 200 kr till 0760078008 (Råbock). Du kan också sätta in beloppet på följande bankkonto:

Swedbank
Kontoinnehavare: Eddie Råbock

Clearingnr: 8381-6
Kontonr: 403 153 111-6

Ange adressen dit boken/böckerna ska skickas.

För att kunna fortsätta mitt arbete som författare och debattör behöver jag allt stöd jag kan få. Köp gärna flera böcker eller sätt in ett valfritt bidrag.

Boken har också fått en bra recension av Jan Sjunnesson. Läs den här

Kväll med Konservativa Måndagsklubben

Maria Teresia 13 maj

Lördag den 13 maj samlades vi på Gästrike-Hälsinglands nation i Uppsala. Jag brukar säga att jag inte är en god, men en glad sångare. Här kan du höra mig sjunga en snapsvisa! Vi sjöng en del under födelsedagsfirandet också, Taube och Bellman. Sittningen arrangerades Konservativa Måndagsklubben i Uppsala. Är du intresserad av att vara med nästa gång? Kontakta mig på Facebook eller Twitter.

Gillar du vad jag gör? Jag behöver ditt stöd. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)