Vi européer tillhör samma civilisation

Byron

Den osmanska andan verkar ha vaknat till liv i Turkiet och Erdogan är på väg att bli enväldig, ja, en ny sultan. Det bådar inte gott, inte för demokratiskt och sekulärt sinnade turkar och inte för de europeiska länder som gränsar till Turkiet. Erdogan är lika nyckfull som hotfull.

Något gott kan dock komma ut av konfrontationen med turkarna: att européerna inser att de har något gemensamt. För konflikten mellan Turkiet och europeiska länder är inte en konflikt mellan olika länder, utan mellan civilisationer. Det finns något som förenar så vitt skilda länder, både geografiskt och kulturellt, som Grekland och Sverige. Vi tillhör samma civilisation.

Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad, det heliga kriget, mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det spelar ingen roll att turkarna erövrade stora områden i Europa. Det gör dem bara till imperialister, inte till européer.

Europa är inte islamiskt, så vad är Europa? Den europeiska civilisationen har tre huvudsakliga källor: Aten, Rom och Jerusalem. Grekisk filosofi, romersk rätt och kristen religion. Mecka är inte med.

Europeiska Unionen gick vilse när den inledde förhandlingar med turkarna om medlemskap. Skulle Tyskland eller Frankrike kunna gå med i Organisation of Islamic Cooperation (OIC) eller Arabförbundet? Nej, självklart inte. Ingen har ens tänkt tanken.

Erdogan själv betraktar inte turkar som européer. I ett tal i Ankara den 22 mars då han hotade Europa talade han om européer i tredje person: ”Fortsätter Europa på det här viset går inte en enda europé i någon del av världen säker på gatorna”, sade han. Ungefär samtidigt hotade den turkiske utrikesministern för att ”heligt krig” kunde bryta ut i Europa.

Hotet från turkarna har flera gånger genom historien fört européer samman, som i slaget vid Lepanto 1571 och vid belägringen av Wien 1683. Så var det också under det grekiska frihetskriget i början av 1800-talet. Över hela vår kontinent fanns en känsla av att Grekland sak är vår. Det utvecklades en filhellnistisk rörelse (av grekiska filos, vän, och hellen, grek), som understödde grekerna i deras frihetskamp mot turkarna genom pengar, propaganda och frivilliga soldater. Även i Sverige samlades det in pengar till grekerna. Och svenskar åkte ner för att slåss.

Många européer ansåg sig stå i skuld till Grekland eftersom grekerna en gång i tiden frambringat så mycket av det som den europeiska kulturen byggde på. Det smärtade dem att se landet plågas under det turkiska oket. Grekerna fick utstå massakrer, massvåldtäkter och slaveri. Det var ganska likt det som sker i vår tid under Islamiska Statens styre i Syrien och Irak. Grekiska kvinnor och barn togs som slavar och fördes bort till harem.

Blodbadet på ön Chios var ofattbart i sin grymhet att vår tids jihadistiska illdåd bleknar vid en jämförelse. Av öns 120.000 invånare överlevde bara 900. Händelserna förevigades av den franske konstnären Delacroix. Målningen hänger i Louvren.

Blodbadet på Chios

Den mest kände grekvännen är förmodligen den engelske skalden lord Byron, sinnebilden för det romantiska geniet. Han dog i dag den 19 april 1824 i Missolonghi. Det som drev honom var just denna känsla av att Greklands sak var vår, alla européers sak. Byron var fast besluten att riskera sitt liv för det Grekland, vars ljus en gång i ungdomen hade gjort honom till poet, som han brukade uttrycka det.

Han gick från att ha varit diktens Napoleon, till att bli en riktig fältherre. Byron seglade till Grekland där han satte upp en egen armé. Den 5 januari 1824 landsteg han i det hårt ansatta Missolonghi, där han mottogs under folkets jubel och salut från kanoner och musköter. Han var efterlängtad. Ett samtida vittne skrev att man såg fram emot Byrons ankomst som om han var Messias.

När Byron insjuknade i feber efter en båtfärd i regnet ordinerades han åderlåtningar, men vägrade bestämt. Vännen kapten Perry ordinerade i stället konjak. ”Konjak, mylord, konjak är det enda som kan hjälpa er”, var hans ständiga replik. Men varken åderlåtningar eller konjak hjälpte. Han dog och hela Grekland sörjde, man ville begrava honom i Theseustemplet i Athen.

Lord Byron hyllades av sin samtid som en martyr för friheten. I vår samtid lämnar hundratals unga män Europa som frivilliga krigare – franska, tyska, belgiska och svenska medborgare. Inte för att som Byron och andra filhellener strida för friheten, utan för tyranniet. De är unga muslimer som slåss för kalifatet i Syrien och Irak.

Lyssna även på podden Amerikanska nyhetsanlyser nr 371, ”Erdogan axlar sultanens mantel”. Jag och Ronie Berggren pratar om den nya, osmanska andan i Turkiet och om det grekiska frihetskriget och Byrons död i Missolonghi den 19 april 1824.

Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s