Överspänd antirasism kväver lust och glädje

Madagaskar 1907

Den politiska korrektheten tränger sig in i varje vinkel och vrå. Snart finns inga ”safe spaces” kvar där man kan vila från dess stränga regim. Ett gammalt upsaliensiskt spex är det senaste offret för pk-redigering.

Fredagen den 21 april gick jag på premiären av spexet På Madagaskar. Det uppfördes första gången den 2 april 1870 och har sedan 1937 satts upp vart tionde år. Alltid med viss variation, varje regissör vill ju lämna sitt unika avtryck. Detta år har man hållit sig så nära originalet som möjligt, men på en punkt har redigeringen varit radikal.

I originalet får vi möta Uppsalastudenten Rapp och den franske botanisten A la Bonneheure som efter ett skeppsbrott går i land på Madagaskar. Ön styrs av kannibaldrottningen Uschiameja och hennes ”stormoritask” Radamuffo. Stormoritasken har blivit lovad prinsessan Guttaperchas hand, men hon faller för den charmante fransmannen.

Madagaskerna förbereder en stor offerfest med fransmannen och svensken som huvudrätt. De blir därför väl gödda. A la Bonneheure skonas efter Guttaperchas medling, och Rapp efter att i nödens stund påstått sig vara trollkarl: med hjälp av sin snusdosa får han vildarna att nysa.

Men nu till den radikala redigeringen. I 2017-års version har de människoätande madagaskerna bytts ut mot svenskar! Trettio år innan A la Bonneheure och Rapp stiger i land har nämligen en zeppelinare med en grupp svenskar störtat på ön. Det är dessa svenskar som nu blivit förvildade, börjat dyrka den hemska gudinnan Rakka och fått smak för människokött. Så vi har alltså fått två skeppsbrott, ett med en zeppelinare och ett senare med fartyg.

Jag ser det som en dålig pk-nödlösning för att slippa anklagelser om rasism. Tidigare har nämligen madagaskerna spelats av vita skådespelare med så kallade blackfaces, det vill säga sminkade för att se ut som afrikaner.

För det första är det obegripligt hur den första gruppen svenskar på så kort tid skaffade sig en ny religion, nya seder och nya namn. För det andra gör redigeringen att mycket av humorn i originalet går förlorad. För det som gör att man skrattar är kontrasterna som uppstår när den stereotype upsaliensiske överliggaren, med sina cigarrer och sin punsch, och den stereotype franske, förfinade charmören, finner sig i ett barbariskt land, långt borta från civilisationen.

Det är till och med så att en del av dialogen blir obegriplig, som när Rapp talar om att upprätthålla civilisationens anseende i barbarernas land eller när man talar om madagaskernas annorlunda seder. De är ju svenskar!

Madagaskar 1948

När spexet sattes upp förra gången, år 2007, var det fortfarande okej för vita skådespelare att måla sig för att se ut som svarta. Då hade man med afrikansk sång och dans och ville verkligen betona att det är i Afrika som handlingen utspelar sig. År 2017 är det inte okej.

I boken Alla tiders Uppsalaspex, som kom ut förra året, spekulerar Uppsalakännaren Christer Åsberg om På Madagaskar överhuvudtaget är möjligt att framföra 2017:

”Blackfaceinslagen i På Madagaskar gör den förmodligen omöjlig att framföra 2017 fast det gick för sig 2007. De madagaskiska människoätarna får väl maskeras om till aliens…”.

Det blev alltså inga aliens, utan människoätande svenskar! För svenskar kan skildras hur som helst utan att någon blir upprörd. Ja, nästan hur som helst, för förhärligar man svensken kanske man kan beskyllas för vit makt-tendenser…

Christer Åsberg hade rätt i att blackfaces inte är möjliga år 2017. Det skulle flytta fokus från spex och lättsinnig humor till en allvarlig diskussion om rasism. Och det vill man inte. Då får man tydligen offra vissa saker. Men jag tycker det är synd att man ger efter för pk-regimen.

Bättre att bara rycka på axlarna och låta de rasfixerade lägga pannorna i djupa veck och debattera bäst de vill. För om vi fortsätter att ge efter gång på gång riskerar glädjen, spontaniteten och kreativiteten inom kulturlivet att bli lidande. Det sägs att blackfaces är ett stereotypt och karikatyraktigt sätt att skildra afrikaner. Ja, det är just det som är grejen! Precis som A la Bonneheur är en karikatyr av en fransman och Rapp en karikatyr av en upsaliensare.

Det är märkligt att de känsliga antirasisterna inte har brytt sig om att svarta skådespelare gjort whitefaces, det vill säga sminkar sig för att se ut som vita. På 80-talet skrattade vi åt Eddie Murphy när han uppträdde som Mr. White på Saturday Night Live. Vita kniper ihop stjärten när de går, ja, vita är si och så. Visst, det var på 80-talet. Men så sent som 2013 använde komikern Nazeem Hussain whiteface för att porträttera prins Henry i sin show Legally Brown. Antirasisterna brydde sig inte.

I filmen En prins i New York från 1988 spelade Eddie Murphy en afrikansk prins från det fiktiva landet Zamunda, där kvinnoemancipationen inte kommit så långt: en tös är en tös och en karl är en karl. Han kommer till Amerika och kulturkrockarna leder till den ena lustiga situationen efter den andra.

Coming to America

Det är så spexets Madagaskar ska ses, som ett Zamunda, ett fiktivt afrikanskt land. Den överspända antirasismen, som ser rasism i varje vinkel och vrå, sprider en osund misstänksamhet omkring sig som riskerar att kväva lust och glädje, sådant som får kulturen att blomstra.

Ett exempel på osund misstänksamhet kunde man se förra året då Sanna Nielsen, programledare för Allsång på Skansen och julvärdinna i SVT, klädde ut sig till geisha på Oscarsteatern förra året. Hon hade löständer och var klädd i kimono. Det hette att det var stereotypt. Ja, men det är ju det som gör det roligt! Jag brukar själv roa mig med att klä mig som ”österländsk gentleman” i mörk kostym och röd fez, ungefär som herr Omar i Ture Sventon.

Bilden visar blackfaces när På Madagaskar framfördes 1907 och 1948.

Här är gänget som gick och såg spexet på Reginateatern den 21 april:

På Madagaskar

Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Annonser

Prins Eugen den ädle riddaren

Prins Eugen

Idag den 21 april 1736 dog prins Eugen av Savojen, även känd som der edle Ritter, den ädle riddaren. Han anses som sin tids främste fältherre, vid sidan om av John Churchill, hertigen av Marlborough.

I Nordisk familjebok (första upplagan 1876-99), beskrivs prinsen så här:

Han ådagalade i striderna ovanlig personlig tapperhet, stort skarpsinne, viljekraft och förmåga att reda sig i svåra belägenheter. På grund af dessa egenskaper kunde han till en del frigöra sig från sin tids trångbröstade åsigter om krigföring och företaga hastiga och afgörande rörelser. Han fordrade mycket af sina soldater, men var derjämte mån om deras välbefinnande och derför af dem synnerligen afhållen.

Det som framför allt låg till grund för prins Eugens rykte var hans segrar mot turkarna. Han föddes i Paris och tillhörde en fransk sidogren av Huset Savojen. Han drogs till den militära banan och sökte först tjänst hos Ludvig XIV, där han blev hånfullt avvisad. Då vände han sig år 1683 till kejsaren i Wien som tog emot honom. Och kejsaren behövde inte ångra sig! Med obrottslig trohet tjänade prins Eugen både som fältherre och rådgivare tre Habsburgkejsare fram till sin död 1736.

Turkarna hade proklamerat jihad, det heliga kriget, mot kristenheten, och i syfte att slutgiltigt göra slut på kejsaren utrustade sultanen Mehmet IV en gigantisk här på runt 200 000 man och tågade hösten 1683 mot Wien. Hären leddes av den ambitiöse storvesiren Kara Mustafa. Han ägde redan 1500 konkubiner, det vill säga sexslavar. Vem vet hur många fler han hade kunnat ta i österrikarnas huvudstad!

Men nu fick han inga fler konkubiner till sitt harem. Istället blev hans här slagen i spillror genom ett anfall av de polska bevingade husarerna. Och Kara Mustafa hamnade i onåd hos sultanen och avrättades. Kanske fick han i stället orörda jungfrur i paradiset? Det är ju lönen för den krigar för islams utbredning.

Vi ska vara glada att den polske kungen Johan Sobieski satte in sin kavallerichock i god tid. För hade han inte gjort det hade vi förmodligen aldrig fått njuta av Mozarts och Strauss toner. Slaget om Wien kan ha avgjort Europas öde. Istället för kyrkklockornas klang hade turisterna i Wien fått lyssna till det gälla ropet från minareter: Allahu akbar!

Efter att Wien hade räddats inledde de kristna, för det var en mångnationell europeisk armé, en motoffensiv som varade ända fram till 1718. Prins Eugen slår turken i slag efter slag i Ungern och på Balkan, och efter slaget vid Zenta år 1697 där han krossar den trefalt överlägsna, islamiska armén är den turkiska motståndskraften bruten. Det som återstår är att sopa bort resterna. I freden i Karlowitz 1699 fick kejsaren hela Ungern.

Det finns en tysk folkvisa som hyllar prins Eugen, den ädle riddaren. Visan, vars författare är okänd, skildrar belägringen av Belgrad den 16 augusti 1717 där Eugen lyckades inta staden, trots att han bara hade hälften så många män som fienden. Melodin är både käck och pampig. Kriget framställs som en vacker dans, ”ein schöner Tanz”, där turkarna förjagas, ”Alle Türken zu verjagen”. Lyssna på den här.

Prins Eugen var inte bara en österrikisk, habsburgsk eller katolsk hjälte. Han var en europeisk hjälte. För hotet från turkarna förmådde flera gånger frammana känslan av samhörighet hos européer, trots att de var splittrade politiskt och kulturellt. Det var en mångnationell, europeisk armé som besegrade turkarna vid Wien.

Även den europeiska sidan begick skändligheter, prins Eugen hade, trots folkvisans käcka verser om kriget som en dans, mycket blod på sitt samvete. Men tänk så här: hur hade det sett ut om vår sida inte vunnit i kriget mot turkarna? Som sagt, kanske ingen Mozart och ingen Strauss. Tänk på alla statyer som hade krossats, bibliotek som bränts och kyrkor som rivits!

En av Sveriges främste experter på huset Habsburg, historikern Nicolaus Rockberger som under många år huvudlärare vid Försvarshögskolan, gav 1996 ut boken Tusenåriga riken: Österrike och Ungern. Där tar han upp just denna känsla av samhörighet mellan olika europeiska folk. Det är en känsla som ”vid upprepade tillfällen i historien medfört att man vid utomeuropeiska och icke-kristna faror lagt egna trätor åt sidan och istället förenat sig mot det yttre hotet.”

Rockberger nämner ett antal exempel på sådana yttre hot. Han börjar med hunnernas anstormning för att sedan gå över till det arabiska försöket att lägga Europa under islam. Han syftar alltså på jihad, det heliga krig som påbjöds och påbörjades av profeten Muhammed, för att utbreda islam med svärdets makt.

”Nästa stora fara för Europa blev arabernas kraftiga expansion norrut under senare delen av 600-talet och under början av 700-talet. Först expanderade de över Mindre Asien. Där lyckades Bysans stoppa deras anfall mot Konstantinopel, men sedan araberna erövrat Nordafrika och Spanien trängde de långt upp i Frankrike.

Frankerhövdingen Karl Martell lyckades ena de sinsemellan tvistande frankiska styrkorna och i förbund med burgunder och andra stammar slog han araberna vid Poitiers år 732 och tvingade dem tillbaka över Pyrenéerna. Från detta slag är första gången ordet europé belagt. I krönikan talar man om att en här av européer slog araberna.

Ett annat exempel på långtgående europeisk samverkan mot utomstående fiender är korstågsrörelsen. Ädlingar från Väst- och Centraleuropa erövrade gemensamt den heliga staden och försökte sedan under ett par århundraden försvara det heliga landet mot muslimerna.

Några århundraden senare ledde turkarnas angrepp mot Centraleuropa till gemensam krigföring från många europeiska staters sida.”

Den nya vågen av jihadism, som verkligen tog fart den 11 september 2001 med terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon, skulle återigen kunna frammana denna europeiska känsla av samhörighet och en lust att återupptäcka våra rötter. Så har det varit för mig.

Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Vi européer tillhör samma civilisation

Byron

Den osmanska andan verkar ha vaknat till liv i Turkiet och Erdogan är på väg att bli enväldig, ja, en ny sultan. Det bådar inte gott, inte för demokratiskt och sekulärt sinnade turkar och inte för de europeiska länder som gränsar till Turkiet. Erdogan är lika nyckfull som hotfull.

Något gott kan dock komma ut av konfrontationen med turkarna: att européerna inser att de har något gemensamt. För konflikten mellan Turkiet och europeiska länder är inte en konflikt mellan olika länder, utan mellan civilisationer. Det finns något som förenar så vitt skilda länder, både geografiskt och kulturellt, som Grekland och Sverige. Vi tillhör samma civilisation.

Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad, det heliga kriget, mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det spelar ingen roll att turkarna erövrade stora områden i Europa. Det gör dem bara till imperialister, inte till européer.

Europa är inte islamiskt, så vad är Europa? Den europeiska civilisationen har tre huvudsakliga källor: Aten, Rom och Jerusalem. Grekisk filosofi, romersk rätt och kristen religion. Mecka är inte med.

Europeiska Unionen gick vilse när den inledde förhandlingar med turkarna om medlemskap. Skulle Tyskland eller Frankrike kunna gå med i Organisation of Islamic Cooperation (OIC) eller Arabförbundet? Nej, självklart inte. Ingen har ens tänkt tanken.

Erdogan själv betraktar inte turkar som européer. I ett tal i Ankara den 22 mars då han hotade Europa talade han om européer i tredje person: ”Fortsätter Europa på det här viset går inte en enda europé i någon del av världen säker på gatorna”, sade han. Ungefär samtidigt hotade den turkiske utrikesministern för att ”heligt krig” kunde bryta ut i Europa.

Hotet från turkarna har flera gånger genom historien fört européer samman, som i slaget vid Lepanto 1571 och vid belägringen av Wien 1683. Så var det också under det grekiska frihetskriget i början av 1800-talet. Över hela vår kontinent fanns en känsla av att Grekland sak är vår. Det utvecklades en filhellnistisk rörelse (av grekiska filos, vän, och hellen, grek), som understödde grekerna i deras frihetskamp mot turkarna genom pengar, propaganda och frivilliga soldater. Även i Sverige samlades det in pengar till grekerna. Och svenskar åkte ner för att slåss.

Många européer ansåg sig stå i skuld till Grekland eftersom grekerna en gång i tiden frambringat så mycket av det som den europeiska kulturen byggde på. Det smärtade dem att se landet plågas under det turkiska oket. Grekerna fick utstå massakrer, massvåldtäkter och slaveri. Det var ganska likt det som sker i vår tid under Islamiska Statens styre i Syrien och Irak. Grekiska kvinnor och barn togs som slavar och fördes bort till harem.

Blodbadet på ön Chios var ofattbart i sin grymhet att vår tids jihadistiska illdåd bleknar vid en jämförelse. Av öns 120.000 invånare överlevde bara 900. Händelserna förevigades av den franske konstnären Delacroix. Målningen hänger i Louvren.

Blodbadet på Chios

Den mest kände grekvännen är förmodligen den engelske skalden lord Byron, sinnebilden för det romantiska geniet. Han dog i dag den 19 april 1824 i Missolonghi. Det som drev honom var just denna känsla av att Greklands sak var vår, alla européers sak. Byron var fast besluten att riskera sitt liv för det Grekland, vars ljus en gång i ungdomen hade gjort honom till poet, som han brukade uttrycka det.

Han gick från att ha varit diktens Napoleon, till att bli en riktig fältherre. Byron seglade till Grekland där han satte upp en egen armé. Den 5 januari 1824 landsteg han i det hårt ansatta Missolonghi, där han mottogs under folkets jubel och salut från kanoner och musköter. Han var efterlängtad. Ett samtida vittne skrev att man såg fram emot Byrons ankomst som om han var Messias.

När Byron insjuknade i feber efter en båtfärd i regnet ordinerades han åderlåtningar, men vägrade bestämt. Vännen kapten Perry ordinerade i stället konjak. ”Konjak, mylord, konjak är det enda som kan hjälpa er”, var hans ständiga replik. Men varken åderlåtningar eller konjak hjälpte. Han dog och hela Grekland sörjde, man ville begrava honom i Theseustemplet i Athen.

Lord Byron hyllades av sin samtid som en martyr för friheten. I vår samtid lämnar hundratals unga män Europa som frivilliga krigare – franska, tyska, belgiska och svenska medborgare. Inte för att som Byron och andra filhellener strida för friheten, utan för tyranniet. De är unga muslimer som slåss för kalifatet i Syrien och Irak.

Lyssna även på podden Amerikanska nyhetsanlyser nr 371, ”Erdogan axlar sultanens mantel”. Jag och Ronie Berggren pratar om den nya, osmanska andan i Turkiet och om det grekiska frihetskriget och Byrons död i Missolonghi den 19 april 1824.

Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Du kan själv göra något för svensk kultur

Antikalifen önskar glad påsk

FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, sätter ihop listor över något man kallar ”det immateriella kulturarvet”. Det rör sig om uttryck, traditioner som kunskaper, men också de instrument, föremål och platser som hör ihop med dessa.

Sedan ett par år tillbaka samlar Institutet för språk och folkminnen in sådana förslag till en nationell förteckning. Sång och dans runt midsommarstången är ett uttryck som förts upp som förslag över immateriella kulturarv i Sverige.

Norge har nominerat folkmusik och dans från området Setesdal. Den svenska regeringen har däremot valt att inte nominera vidare förslagen till Unescos internationella listor. Orsaken är att man vill undvika ”värdehierarkier”.

Det betyder att man hävdar att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Miljöpartisten Per Ohlsson Fridh är statssekreterare på kulturdepartementet. Han säger så här:

”Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra, att inordna dem i en sådan typ av värdehierarki”, säger Ohlsson Fridh till Sveriges Radio (11/4).

Man kan undra vad man ska ha ett kulturdepartement till, eller överhuvudtaget en kulturpolitik, om man inte får värdera kulturuttryck. Det typiskt svenska, det som alla svenskar känner till, som sång och dans kring midsommarstången, är så klart värdefullare, än perifera uttryck som få svenskar känner till och som inte har en lika lång historia.

Det är lathet och slarv att inte ordna och värdera.

För oss svenskar är det svenska kulturarvet värdefullare än andra länders kulturarv. Visst kan det finnas enskilda svenskar som tycker att kurdisk och somalisk kultur är värdefullare, särskilt de som har släktbakgrund i dessa kulturer, men för svenskarna som grupp är det svenska kulturarvet viktigast och värdefullast. Om den svenska staten inte sätter svensk kultur främst, vem ska då göra det?

Men betyder detta att vi svenskar måste förakta andra kulturer. Inte alls. Det är dock en skillnad på min och din. De allra flesta föräldrar känner starkare för sina egna barn, även om andra barn är mer begåvade och mer framgångsrika. Det är inte en känsla som är grundad i prestationer utan i det enkla faktum att det är ”mitt barn”. De flesta svenskar tycker mer om Sverige än andra länder, inte för att det är överlägset andra länder, vare sig man mäter BNP eller något annat, utan för att det är deras land. Detsamma gäller språk; jag föraktar inte det franska språket. Tvärtom, jag högaktar det, men jag har en starkare känsla för svenskan eftersom det är mitt.

På samma sätt som våra egna barn är vårt ansvar, i högre grad än vi har ansvar för andras barn, så är svensk kultur vårt ansvar. Så svaret på min fråga, vem som ska ta hand om den svenska kulturen om inte staten gör det, är: svenskarna.

Det är upp till varje svensk som känner ett sådant ansvar att hålla vår kultur levande och föra över den till sina barn. På samma sätt som föräldrar i andra kulturer värnar sin och förmedlar den till sina barn. Uppenbarligen har vi en statssekreterare på kulturdepartementet som inte orkar ordna och värdera och som inte känner något särskilt ansvar. Han verkar ha glömt att det är Sveriges kulturdepartement han sitter i ledningen för. Inte något annat lands.

Så har ju vi moderna svenskar ett oikofobiskt drag, något som etablissemanget gjort vad den kunnat för att underblåsa. Det vill säga vi tycker att andra kulturer är så intressanta och märkvärdiga, samtidigt som vi ignorerar eller nedvärderar vår egen kultur och historia. Ja, som Mona Sahlin sa en gång: ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Om vi tycker att våra egna traditioner bara är töntiga och saknar värde, hur ska vi då förvänta oss att de som kommer hit ska kunna integreras? Tycker man att integration är bra, ja, då kanske man ska börja med sig själv, genom att lära sig och leva svenska traditioner. En sak man kan göra för ”det immateriella kulturarvet” är att vårda snapsvisorna. Det är lätt, ganska billigt och framför allt roligt.

Man behöver inte hålla sig till kräftskivor, jul- och midsommar, för att sjunga snapsvisor. De kan sjungas året om. Det är bara att gå till Systemet och köpa en flaska O.P. eller Bäska, bjuda sina vänner och ställa fram ett brännvinsbord, det vill säga ett enklare smörgåsbord. Det kan vara bröd, några bitar ost, sill och korv.

Det finns gott om sångböcker med massor av snapsvisor, även på nätet. Men extra roligt blir det förstås om man skriver egna till någon känd melodi. Det finns en visa som ligger särskilt varmt om hjärtat. Den tar nämligen upp skillnaden mellan svensk kultur och islam. Jag kan känna igen mig, jag tycker om att ha fez och så var jag ju muslim under många år. Nu har jag lämnat islam. Visan heter ”Jag tänker sälja min dromedar” och sjungs till melodin ”När månen vandrar på fästet blå”:

Jag tänker sälja min dromedar,
jag tänker flytta till Norden.
Vem vill va’ bosatt i Kandahar
där man får ligga till borden.
Nu konverterar jag här på snabben,
jag vill ha akvavit till kebaben.
Var ingen mes… Fyll upp din fez!

Det här ska inte tolkas som att jag förordar kebab på brännvinsbordet! Nej, det ska vara korv och sill. Vi får dricka snaps, det får inte muslimen. Jag är glad att jag inte är muslim.

Eftersom snapsvisor skrivs efter kända melodier kan man bli nyfiken och lära sig originalsångerna och lite om vilka som skrivit dem. Det kan vara bildande att äta, dricka och ha roligt!

BILD: Jag, ANTIKALIFEN, tar en snaps på påskdagen och önskar alla antikalifatets vänner en glad påsk.

Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Osmanerna är tillbaka

Turkey Referendum

Ja-sidan vann i folkomröstningen om stärkt presidentmakt i Turkiet. Erdogan har nu blivit i stort sett enväldig, ja, en ny sultan. Medan kalifatet i Syrien och Irak krossas, kan ett nytt aggressivt, islamiskt välde vara på väg att uppstå på gränsen till Europa i sätet för det gamla kalifatet. Under flera hundra år styrde ju osmanerna kalifatet från Istanbul.

Den arabiska våren höll på att ersätta militärdiktaturen i Egypten med en islamistisk diktatur under Muslimska Brödraskapet. Det misslyckades då general Sisi tog makten genom en kupp. I Turkiet misslyckades militärkuppen i somras. Den turkiska islamistvåren med AKP började långt tidigare och verkar kunna stå pall.

Man minns alla naiva politiker, journalister och islamologer som hyllade den turkiska, islamistvåren som ett exempel på hur islam och demokrati kunde förenas. Många ville ha in Turkiet i Europeiska Unionen. Vilken tur att man inte lyssnade på dem!

Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det är sant att Mindre Asien, området där Turkiet nu ligger, en gång var europeiskt. Men det var innan området erövrades av turkarna.

Det sägs ibland att jultomten kommer från Turkiet. Då syftar man på att Sankt Nikolaus (280-343), helgonet som är tomtens förebild, levde i Mindre Asien. Men han kom inte alls från Turkiet. Det fanns inte då. Nikolaus var grek och kom från det kristna, grekisk-romerska riket.

Europa är inte islamiskt, så vad är Europa? Den europeiska civilisationen har tre huvudsakliga källor: Aten, Rom och Jerusalem. Grekisk filosofi, romersk rätt och kristen religion. Mecka är inte med.

Erdogan själv betraktar inte turkar som européer. I sitt tal i Ankara den 22 mars då han hotade Europa talade han om oss européer i tredje person: ”Fortsätter Europa på det här viset går inte en enda europé i någon del av världen säker på gatorna”, sade han.

Det här låter skrämmande likt retoriken från våldsamma, islamistiska grupper. Väst ska göra som de säger, annars… Håller den osmanska imperialismen på att vakna till liv? Det verkar så. Allt fler talar om neo-osmanismen, en ny chauvinistisk osmansk anda och politik.

Trots denna insikt ville Erdogan bli en del av EU. Förmodligen för att utnyttja unionen för sina egna syften, inte för att bidra med något till oss andra.

AKP håller alltså på att kasta av sig sin demokratiska mask. På samma sätt som Muslimska Brödraskapet efter att det tagit makten i Egypten under arabvåren. Muhammad Morsi och hans bröder ville ha islamisk lag och krossa yttrandefriheten. Kritik mot Bröderna var hädelse.

Erdogan är fräck nog att förolämpa tyskarna med anklagelser om “nazism” och annat trams. För att de inte lät hans folk kampanja bland exilturkar i Tyskland.

Varken Tyskland eller Turkiet är nazistiskt, men Erdogans islamistiska Turkiet är ändå mer likt Nazityskland än vad Tyskland är. Erdogan vägrar att erkänna det turkiska folkmordet på kristna. Han slår ner på pressen. Han fängslar politiska motståndare. Han gillar terrorgruppen Hamas. I en ny granskning kunde Sveriges Radio den 28 mars också visa att den turkiska regimen också kartlägger oppositionella i Sverige. Sultanens arm är lång.

I ett läge där spänningen mellan ett neo-osmanskt Turkiet och Europa ökar är det oroväckande att se hur stort stöd Erdogan tycks ha bland exilturkarna på vår kontinent. Lördagen den 11 mars demonstrerade tusentals turkar i den holländska staden Rotterdam. De viftade stolt med turkiska flaggor och skanderade “Allahu akbar!” Stämningen blev allt hätskare och demonstrationen övergick i upplopp.

Man undrar vad de gör i Holland om de är så stolta över sitt land och sin sultan. En sak är klar, integrationen fungerar inte. För alldeles för många invandrare, särskilt för invandrare från islamiska länder med väldigt annorlunda värderingar, är ett europeiskt medborgarskap bara ett papper.

Erdogan har rätt. Fortsätter det så här, så blir vi mindre säkra.

För det islamistiska hotet mot Europa är inte begränsat till ”småkriminella” och ”knäppgökar” som historikern Peter Englund hävdar i en artikel i Dagens Nyheter. Terrorismen kommer att försvinna av sig självt, bara vi tar det lugnt och inte överreagerar, tycks han mena.

Patrik Engellau har redan kommenterat Englunds märkliga artikel på Det Goda Samhället den 17 april, men jag skulle vilja lägga till något. Erdogan är ingen småkriminell knäppgök från Göteborgs förorter. Det islamistiska hotet är större än terrorismen. Vi talar om stater som helt eller delvis styrs av islamisk lag, som Saudiarabien, Iran, Pakistan, Sudan, Afghanistan med flera. Och snart också Turkiet.

Terroristerna, de som är ute och gör jihad, delar grundläggande tro med miljoner och åter miljoner vanliga muslimer över hela världen. Tron på Koranen som ofelbar och Muhammed som tidlös förebild. Detsamma gäller också idéerna om islamisk lag, en islamisk stat och om en konflikt mellan islam och väst.

Terrorn är bara toppen av isberget. Under havsytan hittar vi en mycket större och djupare konflikt om värderingar, mentalitet och kultur, som inte bara kommer att försvinna av sig själv. Det krävs att vi gör motstånd.

Gillar du vad jag skriver? Jag behöver ditt stöd för att kunna fortsätta. Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

John Constantine – en annorlunda helig krigare

Keanu Reeves som Constantine

När vi idag hör ordet ”helig krigare” tänker nog många av oss på en självmordsbombare. Ordet har fått en starkt negativ klang och nästan kommit att bli synonymt med ”jihadist”. Det är fullt förståeligt, då det i vår tid framför allt är jihadister krigar i sin tros namn. Men i fiktionens värld finns det en mer sympatisk figur som skulle kunna benämnas helig krigare. Han är visserligen inte from, och långt ifrån en helig man, men han står på änglarnas sida i sitt krig mot demonerna. Och han är snarast motsatsen till en asketisk jihadist där han sitter och nattsuddar med en flaska whisky, rufsigt hår och löst knuten slips. Han heter John Constantine och skulle, självironisk som han är, aldrig själv beskriva sig själv som ”helig krigare”.

I den ursprungliga serietidningen, Hellblazer, som började ges ut på 80-talet, är John Constantine en blond engelsman med arbetarbakgrund från Liverpool med röd slips och beige trenchcoat. Men i filmen Constantine från 2005 spelas han av den mörkhårige Keanu Reeves, känd från Matrix-filmerna. Här har han också svart kostym och svart slips. Han är dock lika cynisk och fräck i båda versionerna, och röker lika ohejdat. Cigaretten är Constantine och Constantine är cigaretten. Följaktligen är han också döende i lungcancer.

Reeves Constantine-figur är en exorcist, en demonutdrivare, som befinner sig långt från England i Los Angeles i USA. Han har fötts med en gåva; han kan se demonerna som vandrar på jorden i mänsklig gestalt. Men det är en gåva som också är en förbannelse. Synerna driver honom till vansinne och han begår självmord som ung man. För att ha tagit sitt liv straffas han med helvetet, men läkarna återupplivar honom, och han kommer tillbaka till vår värld. För att vinna Guds gunst, få förlåtelse för sina synder och vinna himlen måste ha ställa upp i det heliga kriget mot Lucifers hantlangare. Den onde fursten själv spelas av Peter Stormare; han är en blek och otäckt grimaserande nattklubbsägare.

Constantine är något av en modern korsriddare, i kostym istället för rustning. Han fäktas inte heller med svärd utan skjuter med ett maskingevär med ett kors på! Vigvatten kan vara bra att ha till hands, om man behöver en frätande syra att kasta i ansiktet på demoner i mänsklig skepnad! För att ytterligare förstärka filmens ”katolska” färg förekommer också en präst: den alkoholiserade fader Hennesy, spelad av Pruitt Taylor Vince. Han har den sällsynta, och mycket besvärande, förmågan att kommunicera med de döda. Det var så det kom sig att han sup ner sig, för att ”hålla rösterna borta”. Den som är teologiskt kunnige, och petige, kommer att hitta mycket att anmärka på. Till exempel sägs det att det inte var korsfästelsen som dödade Jesus utan spjutet som stacks i hans sida.

Filmen fick ganska dålig kritik, särskilt av inbitna Hellblazer-fans. De tyckte helt enkelt inte Keanu Reeves’ tolkning var tillräckligt trogen seriefiguren, både till utseende, bakgrund och sätt. Dessa fans kom att bli desto mer entusiastiska när amerikanska NBC började sända sin teveserie i oktober 2014. Här var allt som det skulle vara! Skådespelaren Matt Ryan var med sin dryga uppsyn ett perfekt val. Constantine såg ut som Constantine! Han var en engelsk arbetargrabb från Liverpool med ett ”luv” i var och varannan mening. Men det fattades något: cigaretten! Den nye TV-figuren rökte inte alls lika mycket som seriefiguren. Fansen blev besvikna. Och så tilldrar sig handlingen i USA, inte i England.

Matt Ryan som Constantine

I teveseriens första avsnittet, ”Non Est Asylum”, möter vi Constantine på ett mentalsjukhus. Han har skrivit in sig själv som patient eftersom han vill bli av med ångest och hemska minnen. Han är visserligen magiker och exorcist, men självlärd och med luckor i sin lärdom. Det heter att han ”fuskar i de ockulta konsterna”. Ja, är man elak skulle man kunna kalla honom klåpare. Nu har en av hans misslyckade exorcistiska ritualer lett till att ung flicka blivit sliten i stycken av en rasande demon, som sedan släpat iväg hennes själ till helvetet.

Få skulle ha klarat en sådan upplevelse utan att bli skakade, kanske till och med nervsjuka. Men livet som mentalpatient passar inte Constantine. När ängeln Manny försöker rekrytera honom till det heliga kriget kan han inte annat än ställa upp. Ett känt Constantine-citat, som säger något om både hans godhet i grunden och fräckhet på ytan, lyder ju: ”Fuck what you heard. I’m on the side of the angels.” Constantine är knappast änglalik, men han jobbar åt änglarna.

Serienördarna blev nöjda, men det räckte inte. Tittarsiffrorna blev för låga och NBC lade ner teveserien ned redan efter en säsong. Constantine är som sagt en helig krigare av ett helt annat slag än jihadisterna som lagt beslag på benämningen. Men liksom jihadisterna kan han åtminstone några fraser på arabiska. I det fjärde avsnittet, ”A Faest of Friends”, släpps den sudanesiske hungerdemonen Mnemoth lös på gatorna i USA. Den måste stängas in till varje pris. Constantines vän Gary Lester går med på att offra sig; han hoppas därmed både skydda mänskligheten från Mnemoth och få förlåtelse för sina synder. När Constantine utför ritualen som ska stänga in demonen i Lesters stackars kropp läser han en formel på arabiska. Med grov engelsk brytning förstås.

Constantine, decadent west

I serieboken ”Hellblazer: Pandemonium” (2010) får Constantines möjlighet att använda sina kunskaper i arabiska. Berättelsen börjar på British Museum i London. Museet utsätts för ett bombattentat och i i vimlet möter Constantine en arabisk, muslimsk kvinna klädd i niqab, en svart heltäckande slöja som bara visar ögonen. Han misstänker att hon har något med attentatet att göra och för att få mer information tar han henne med till sitt kyffe. Hennes klädsel får Constantine att anta att hon är en djupt religiös muslim. ”Welcome to the decadent West, luv”, säger han i sin vanliga fräcka ton. ”Don’t expect much respect for the sacred in this land of post-modern fucking infidels.”

Men stämmer det verkligen att vi i väst inte håller något för heligt? Snarare är det så att varje kultur har några saker som är heliga, men vilka saker det är varierar från kultur till kultur. Jihadisternas så kallade heliga krig skulle de flesta av oss kalla ohelig terrorism. Självklart är Constantine en ”fucking infidel” i den meningen att han inte är muslim. Men han är inte någon ”infidel” i den meningen att han förnekar det övernaturligas existens; han umgås ju i stort sett dagligen med både änglar och demoner! Han har dock inte gjort något val mellan tro och otro. Han liksom bara ser verkligheten som den är. I Reeves-filmen från 2005 växlar Constantine några ord med polisen Angela Dodson. Efter att ha fått se en glimt av Constantines värld, säger hon: ”Well, this has been real educational, but… I don’t believe in the devil.” Han konstaterar krasst: ”You should. He believes in you.”

Det visar sig att skenet kan bedra och att Constantine inte är smart som han tror. Den arabiska kvinnan som han mötte på British Museum är inte muslim, allra minst av det strikta slag som förknippas med ansiktsslöjor. Hon heter Assera Al-Aswari, är agent åt MI6 och alltså lika mycket ”infidel” som Constantine. De två reser till Irak där de inleder ett romantiskt förhållande. Så utforskar de en gammal sumerisk stad som ruvar på demoniska hemligheter.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Självmordsbombare slår till mot kristna

Kyrkan i Alexandria

Stilla veckan blev inte stilla för de kristna i Egypten. På palmsöndagen den 9 april, då stilla veckan inleddes, gick jihadister till attack mot två kyrkor. De kristna hade samlats för att minnas Kristi lidande och död, men fick själva uppleva lidande och död för sin tro. Över 40 dödades i massakrerna, och många fler skadades.

Här kan man se en video inspelad efter kyrkbombningen i Alexandria och här en video från bombningen i Tanta. Varning för starka bilder. ”Det var blod över hela golvet och kroppsdelar utspridda”, sa en kvinna som befann sig i kyrkan i Tanta till nyhetsbyrån Reuters.

På palmsöndagen minns man Jesu intåg i Jerusalem, då folket hälsade honom med palmkvistar i händerna. Han var en kung, men inte som världens kungar. Han var fattig och red på en åsna. Han talade om ett rike som finns ”invärtes i er”.

Det är stor skillnad mellan Jesus, kristendomens centrala gestalt, och profeten Muhammed, islams grundare. Jag är inte troende, så detta har inget med att göra att jag skulle tro på en religion och därför nedvärdera en annan. Det är bara en sluts jag dragit efter att ha varit muslim i många år och läst om både Jesus och Muhammed.

Frans Michael Franzéns psalm Bereden väg för Herran, skriven 1812, som sjungs både i advent och på palmsöndagen, skulle kunna ha varit skriven just för att framhålla Jesus i motsats till Muhammed: ”Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt”.

För Muhammed kom med härar. Han ledde sina härar i jihad, heligt, krig mot de otrogna för att utbreda sitt styra, plundra och ta slavar. De som dog i det heliga kriget kallades shuhada, martyrer, och lovades stor lön i paradiset. Det är här man hittar grunden till de moderna självmordsbombarna. De stödjer sig på islamiska texter, Koranen och Muhammeds yttranden i de så kallade haditherna, för att rättfärdiga sina attacker.

Här kan man se en video som visar hur jihadisten spränger sig själv vid kyrkan i Alexandria. För en utomstående ter sig denna fanatism och detta dödsförakt som helt obegripligt. Det är när man studerar de islamiska texterna som det blir mer begripligt.

Koranen förmedlar bilden av en värld som är uppdelad mellan gott och ont. På ena sidan står de trogna och på den andra de otrogna. De trogna har som uppdrag att upprätta Guds rike. Det är inte som Jesus rike, något som finns ”invärtes i er”, utan ett världsligt rike. Det är ett rike som upphöjer de trogna, muslimerna, och utrotar eller trycker ner de otrogna. Jihadisterna strävar efter upphöjelse i världen, genom att upprätta detta rike, eller i himlen, genom martyrskapet.

När Jesus i Matteusevangeliet talar om att inte har kommit med fred utan med svärd, menar han svärdet som metafor. Han menar att hans budskap kommer att väcka fiendskap hos vissa. Och detta kommer att splittra människor. Jesus själv slog ingen med svärd. ”Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider”, heter det i psalmen.

Det skiljer honom alltså från Muhammed som själv bar ett riktigt svärd, slogs med svärd, och befallde sina trogna, som också bar på riktiga svärd, att döda hans fiender. Det är svårt även för den välvilligaste Korantolkaren att bortse från detta.

Enligt Koranen är Muhammed ett föredöme som de troende ska följa. Muslimska teologer har ansett att profeten är den som bäst begrep hur Koranen ska tolkas eftersom det var han som tog emot den. Och Muhammed tolkade ordet ”jihad”, som betyder ansträngning och strävan, som ett fysiskt krig, en krigisk ansträngning, där man dödar riktiga människor. Som det står i Koranen: ”…och de skola strida för Guds sak och döda och dödas…” (Zetterstéen 9:112).

Jesus sökte inte världslig makt medan Muhammed var både profet och kung. Och de som efterträdde Muhammed, kaliferna, ärvde denna roll. Kaliferna fortsatte också det heliga kriget som Muhammed påbjudit och påbörjat. Det var så bland annat Egypten kom under islamiskt styre. Det var förut ett kristet land.

När den förste kalifen, Abu Bakr, skulle erövra Persien, sade han till perserkungen: ”Jag har kommit till dig med en här av män som älskar döden såsom ni älskar livet”.

Kärleken till döden, döden i jihad som en biljett till paradiset. Detta finns i de islamiska texterna. Det som har hänt är att de moderna jihadkrigarna använder bomber, medan krigarna under Muhammeds och de tidiga kalifernas tid, använde andra vapen. Muhammeds krigare kastade sig in bland fienderna, i visshet om de skulle dö, och de prisades av deras profet och härskare.

Muhammed och kalifernas krig mot de otrogna prisas fortfarande av imamer, även i Sverige. I Karlstad planerar Islamiska kulturföreningen att bygga en ny moské. Föreningen har tidigare bjudit in imamen Abdul Wadud som föreläsare. I ett YouTube-klipp från den 25 februari 2013 kan vi ta del av föreläsningen ”Hur blir man en starkare muslim?”. Bland åhörarna, i den främre raden, sitter Rauf Ahmadi, Islamiska kulturföreningens ordförande.

Hur ska man då bli en starkare muslim? Punkt nummer ett, förklarar Abdul Wadud, är att “man i hela sitt liv försöker att ge seger till islam”. Det betyder “att stödja islam, att hjälpa islam, att sprida islam”. Ett sätt att hjälpa islam och ge islam segern, tycks vara genom jihad. Abdul Wadud berättar ”en fin berättelse” om en av profeten Muhammeds bästa män.

“Han var bland dem som krigade mot Europa, mot Rom, Qaisar”, säger imamen för att visa vilken bra muslim mannen var. Qaisar är arabiska för kejsare. Han talar alltså om det kristna, grekisk-romerska riket, det som brukar kallas Bysantinska riket. Detta rike krossades, liksom Persien och Egypten, av islamiska invasionshärar. Men det tog lång tid, från Muhammeds första härtåg på 600-talet fram tills huvudstaden Konstantinopel föll den 29 maj 1453 och den stora kyrkan, Hagia Sofia, gjordes om till moské.

“Muslimerna krigade modigt. Som ni vet, intill döden. De brydde sig inte”, fortsätter Abdul Wadud för att prisa denne mans och de andra Muhammedtrognas mod och styrka i det heliga kriget mot de kristna. De hade med andra ord den starka tro som varje muslim bör eftersträva. Även om Abdul Wadud inte stödjer kyrkbombningarna i Egypten, så delar han jihadisterna tro på jihad mot de kristna som något gott, och dödsföraktet i detta krig som en god, islamisk egenskap.

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)