Vår tids stora strid

tolkien-roker-pipa-2Tolkiens episka sagor från Midgård är omåttligt populära och vinner ständigt nya fans. De fick förstås skjuts av Peter Jacksons filmatiseringar, först trilogin om Härskarringen, och sedan Bilbo. I hans saga står de goda krafterna mot de onda, de fria folken är hotade av en växande skugga i öster där Sauron, Mörkrets herre, har sitt rike.

I förordet till den andra upplagan av sagan, som gavs ut 1966, skrev Tolkien att han ogillade allegorier och istället föredrog historier som kunde användas på olika sätt utifrån läsarnas tankar och erfarenheter. Hans historier var alltså ”tillämpliga”, men inte allegoriska. ”Jag tror att många blandar ihop ’tillämplighet’ och ’allegori’; men den ena hör hemma i läsarens frihet och den andra i författarens ensidiga herravälde”, förklarade han. På grund av mina särskilda erfarenheter, och i ljuset av vår samtids konflikter, läser jag sagan på ett särskilt sätt.

När Frodo får veta att han har den fruktansvärda härskarringen i sin ägo och att det innebär att han måste lämna det trygga livet i Fylke blir han förtvivlad och önskar att han hade fått slippa och att inget av allt som lett fram till detta hade hänt. ”Om det ändå inte hade hänt under min livstid”, säger Frodo. ”Ja, det tycker alla som tvingas leva i en sådan tid”, svarar Gandalf och drar ett bloss på sin pipa. ”Men de har inget val. Det enda vi kan välja är hur vi skall handla under den tid vi har fått oss tilldelad. Och vår tid har redan börjat mörkna, Frodo. Fienden blir snabbt starkare.”

Ja, fienden växer i styrka. Men den vise gamle mannen fortsätter med att säga att det också finns andra krafter som verkar vid sidan om de onda, en kraft som inte Sauron rår över, och att detta inger hopp. ”Det kan inte uttryckas tydligare än att det var meningen att Bilbo skulle hitta ringen, och det var inte ringmakarens mening. Och i så fall var det också meningen att du skulle få den. Vilket kan inge ett visst hopp.”

Gandalfs spekulationer om ödet eller försynen lämnar jag därhän. Frodos känsla av att vilja fly sin tids stora strid är dock något säkert flera av oss har lättare att begripa och känna igen. ”Farofyllda färder är ingenting för mig”, suckar Frodo. ”Om jag ändå aldrig hade fått ringen!”

De flesta av oss önskar nog att det jihadistiska hotet mot väst bara är något tillfälligt. Efter varje attack tröstar vi de sörjande och hoppas att allt ska bli som förut. Men hotet minskar inte, det växer. Det mörker som fanns långt borta har kommit nära. De scener av kaos, förtvivlan och död som tidigare utspelade sig i fjärran länder utspelar sig nu i våra europeiska storstäder: London, Paris, Madrid, Bryssel och Berlin. Jag tror att allt fler, mer eller mindre motvilligt, innerst inne inser att detta mörker inte kommer att försvinna imorgon eller i övermorgon, utan att det är vår tids stora strid. Men ju längre vi väntar med att erkänna detta för oss själva och tala om det med andra, desto sämre blir vårt försvar i denna strid som vi själva inte har valt, utan som har kommit över oss.

Fortfarande är det dock många som inte vill låtsas om denna verklighet. Den som försöker uppmärksamma dem på hur det ligger till anses störa friden och kan till och med kallas för sådana nedsättande benämningar som ”islamofob” eller ”rasist”. Och så var det också i den trivsamma vrå av Midgård som kallades Fylke. De ville helst inte höra talas om det hemska där borta. Men det hemska kom närmare. Gandalfs visdom var inte alltid så uppskattad. ”Folk säger att jag är ett plågoris och en fridstörare”, suckade han.

Tolkien var en varmt troende romersk katolik. Man kan föreställa sig hur bedrövad han skulle bli över nyheten om att jihadister halshuggit en katolsk präst i Frankrike. Jag tänker på fader Jacques Hamel, en vis gammal man, kanske inte helt olik Gandalf, som den 26 juli 2016 tvingades ner på knä framför altaret i sin kyrka. Jihadisterna läste Koranen över sitt offer innan de skar av hans hals till ropet av Allahu akbar! Fader Hamel var lugn, men han hade en bestämdhet i rösten när han vände sig mot sina bödlar och sade: ”Försvinn, Satan!”

Det är lätt att börja längta tillbaka till ett Fylke, en tryggare tid, en tryggare plats. Men sanningen är väl att alla tider och platser har sin oro och sina strider. Och förmodligen är vi mer lyckligt lottade än de generationer som fick uppleva första och andra världskriget, men man kan inte veta.

Jihadisterna hatar den västerländska civilisationen och längtar efter att förinta den. I sina tal och skrifter säger de sig vilja erövra Rom, som de ser som västs symboliska huvudstad. De drömmer om att se den svarta fanan vaja över ett ödelagt Rom där alla statyer ligger krossade, biblioteken nedbrända och kyrkorna förvandlade till moskéer. De uppfattar sig som arvtagare och efterföljare till de islamiska arméer som erövrade Östroms huvudstad Konstantinopel i maj 1453, men de är mera bokstavstroende än osmanerna, och mera sterila i sin fanatism. Jag tror inte att de kommer att lyckas förverkliga sina hemska drömmar. Jihadismens svärd kommer att brytas, men innan dess kan det orsaka mycket förstörelse och lidande. Det var detta svärd som dödade fader Hamel.

Jag var muslim i många år och har studerat islam ganska ingående. Jag har mött de vanliga, harmlösa muslimerna, men också fanatikerna som tror på jihad mot väst. Jag känner till skillnaderna mellan ett liv som muslimsk rättrogen och ett liv som sekulär, kulturkristen västerlänning. Det är helt olika liv. Och islamvärlden, som den ser ut idag, och västvärlden, är helt olika världar. På grund av mina erfarenheter har jag kommit att älska och uppskatta vår västerländska civilisation. Vår kunskap, nyfikenhet och kreativitet. Våra bibliotek och universitet. Vår demokrati och yttrandefrihet. Det är saker vi bör försvara.

Mot slutet av sagans andra bok, kapitlet ”Trapporna till Cirith Ungol” i De två tornen, befinner sig Frodo och Sam på ett av många otäcka ställen på sin vandring mot Domstöten, djupt inne i Eldens berg i Mordor, för att förgöra den allt tyngre ringen. De är utmattade och törstiga. ”En förbannelse verkar vila över jord, luft och vatten. Men här går vår väg”, säger Frodo.

Den gode Sam försöker muntra upp sin husbonde. ”Det är sant”, säger han. ”Och vi skulle inte vara här över huvud taget om vi bara hade vetat vad vi gav oss in på. Men så där är det nog ofta. Tänk på tappra bedrifter i gamla sagor och sånger, herr Frodo: äventyren, som jag brukade kalla dem. Förr trodde jag att det var sådant som hjältarna gav sig ut för att finna för att de ville det, de sökte spänning i sina enahanda liv, för att pigga upp sig liksom. Men så är det inte med de berättelser som verkligen spelar någon roll, de som man minns efteråt. I dem verkar folk bara ha hamnat, för det mesta – deras väg gick där, som du säger. Men i likhet med oss hade de säkert massor av tillfällen att vända tillbaka, fast det gjorde de inte. Och om de hade gjort det så hade vi inte fått veta det, då hade de blivit glömda. Man hör bara talas om dem som strävade vidare – och inte alltid mot ett lyckligt slut, märk väl: åtminstone inte vad folk inne i historierna, och inte utanför dem, skulle kalla ett lyckligt slut.”

I slutet av Jacksons andra film, när Frodo är blek och försvagad och nära att duka under för ringens makt, håller Sam ett liknande tal för att mana sin husbonde att fortsätta. Men det är kärnfullare och har större patos. ”Det finns saker som folk håller fast vid och som får dem att orka”, säger han. ”Vad håller vi fast vid?” undrar Frodo och får svaret: ”Att det finns lite godhet kvar i världen, herr Frodo… och att det är värt att kämpa för.”

Jag minns när jag var i Istanbul första gången och såg de mäktiga byggnadsverken, framför allt moskéerna i bysantinsk stil. Det här påminner om Minas Tirith, Gondors huvudstad, tänkte jag. I åtta hundra år höll det bysantinska riket stånd mot de islamiska imperiernas arméer och hindrade dem från att tränga vidare västerut. Profeten Muhammed själv ledde den första expeditionen mot en bysantinsk gränspostering och en kort tid efter hans död skedde de första islamiska anfallen mot Konstantinopel. I Tolkiens saga är staden Minas Tirith, beläget i sydväst på gränsen mot Mordor, de fria folkens bålverk mot den växande skuggan. Så länge Minas Tirith håller stånd kan de som lever längre västerut fortsätta vara trygga. Vid Elronds råd, där representanter för de fria folken diskuterar vad de ska göra med ringen, säger Boromir, son till Gondors härskare, så här:

”Tack vare vår tapperhet kan österns vilda folk ännu hållas tillbaka och skräcken från Morgul hållas i schack; och det är enkom av den anledningen som fred och frihet kan upprätthållas bakom oss. Vi är västerns bålverk.”

Både sagans Minas Tirith och verklighetens Konstantinopel var kända för sina starka murar. Båda var rester av mäktigare riken och blickade nostalgiskt tillbaka på fornstora dar. Båda hade bevarat lärdom och kultur från dessa äldre tider, Bysans från antikens poeter och filosofer. Det var ett arv som hotades av barbarerna utanför stadens portar. När Jackson filmatiserade sagan modellerade han de gondorska soldaternas rustningar efter medeltida, bysantinska förlagor. Han torde ha insett likheten mellan de två belägrade städerna, Konstantinopel och Minas Tirith. Och i ett av sina brev gör Tolkien själv denna jämförelse: ”In the south Gondor rises to a peak of power, almost reflecting Númenor, and then fades slowly to decayed Middle Age, a kind of proud, venerable, but increasingly impotent Byzantium.”

Konstantinopels historia slutar tragiskt. Murarna störtar samman efter beskjutning av turkarnas tunga artilleri och de ursinniga anfallarna rusar in i staden. Den siste kejsaren, Konstantin XI, stupar med svärd i hand. Några invånare hade barrikaderat sig i Hagia Sofia för att en sista gång begå nattvarden. Soldaterna bröt sig emellertid in och tog dem till fånga som slavar, utom barn och åldringar som de högg ned på stället. Flickor och pojkar våldtogs på altarborden.

I tusen år hade Hagia Sofia varit den kristna världens största kyrka. Efter erövringen förvandlades den till moské och bilderna av Jesus och Maria täcktes över. Den venetianske läkaren Niccolò Barbaro bevittnade Konstantinopels fall och beskrev hur det gick till i sin dagbok. Turkarna förfogade över tidens mest skickliga och hänsynslösa soldater, de så kallade janitscharerna. Det var dessa som först stormade staden, sedan följde våg på våg så att ”det var som i helvetet” och ”de drog runt i staden, där de högg ned alla de stötte på, kvinnor och män, unga och gamla, hög och låg, med sina kroksablar. Detta slaktande varade från daggryningen, då de trängde in i staden till middagen…”

Och i enlighet med profeten Muhammeds lagar våldtogs och förslavades kvinnorna:

”De uppsökte klostren, och alla nunnorna fördes ned till deras flotta och våldtogs och misshandlades av turkarna, och såldes sedan som slavar på auktioner i hela Turkiet, och alla de unga kvinnorna blev också våldtagna och sedan sålda för vad de kunde inbringa…”

De islamiska fundamentalister som idag krigar för att ta byte och slavar och utbreda sitt styre med svärdets makt har inte kommit med något nytt. Samma fruktansvärda skräckscener som utspelade sig i Konstantinopel i maj 1453 utspelar sig idag i Syrien och Irak. Det nya kalifatet, Islamiska Staten, liknar på många sätt det gamla osmanska kalifatet som avskaffades 1924. ”Efter varje nederlag återhämtar sig skuggan, tar ny gestalt och växer på nytt”, heter det i Tolkiens saga.

Sultanen, som bar profeten Muhammeds namn, hade segrat och det osmanska riket kunde fortsätta sin jihad ända tills de hejdades vid Wiens portar år 1683. Tolkiens saga slutar med att Sauron besegras och att det som vi skulle kunna tolka som Östrom, Gondor, förenas med det som vi skulle kunna tolka som Västrom, det fallna Arnor, och ett nytt romerskt rike uppstår. Kanske kan det blodiga mötet med jihadismen innebära, inte att vi bygger något nytt imperium, men att vi, som Tegnér ville, ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, ja, att vi får se en pånyttfödelse av europeisk kultur inom Europas gränser. En känsla av att vi har något gott som är värt att försvara. Det är lätt att ta saker för givna tills man upplever att man är på väg att förlora dem. Men tyvärr sitter det många av Gríma Ormstungas typ i maktens korridorer och säger att tiderna är som de är och att det inte är lönt att göra motstånd. I stället bör vi anpassa oss. Man hör dem också mumla om att allt ungefär är lika dåligt eller lika bra.

De allra tidigaste beläggen för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. Europenses betyder alltså européer, och dessa skildes från muslimerna. Enligt Uppsala universitets tidigare rektor Stig Strömholm, i artikeln ”Vem vann – Europa eller tjuren?”, var det fråga om en ”ny och ovanlig språklig bildning”. Då liksom nu kan det vara jihad, islams heliga krig, som gör oss till européer. Inte bara som ett ord, utan som en upplevelse av gemenskap och en bättre uppskattning av vår civilisation.

Not: Stig Strömholms artikel om Europa finns i antologin Att förstå Europa – mångfald och sammanhang. Humanistdagarna vid Uppsala universitet 1994.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s