Svenskarnas lagar eller våra lagar?

Den populäre ekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning blev en osannolik kioskvältare. Vem hade kunnat tänka sig att en bok full av grafer och tabeller skulle hamna högt, till och med etta, på topplistorna? Det om något är en indikation på hur invandringsfrågan engagerar i vår tid.

För det är vad boken i allt väsentligt handlar om: hur de senaste decenniernas invandringspolitik har påverkat Sverige. Bokens inledning är särskilt intressant för mig. Där skildras en tragisk scen som utspelade sig på min gata sommaren 2016.

Från 2005 fram tills 2016 bodde jag nämligen på Bandstolsvägen i problemområdet Gottsunda utanför Uppsala. I folkmun: Banditvägen i Brottsunda. ”Gottsunda”, skriver Sanandaji, “är ett typiskt invandrartätt utanförskapsområde – ett av de områden som ofta skildras i nyheterna i samband med oroligheter, stenkastning och bilbränder.”

Sanandaji berättar om ett upplopp som brutit ut i stadsdelen fredagskvällen den 15 juli 2016. Värstingungdomar tände eld på soptunnor och kastade sten. Tidigt på lördag morgon fick Rosendals brandstation ett samtal. Det brann på Bandstolsvägen 38.

Insatsledaren hade fattat beslut om att brandkåren inte fick åka in till Bandstolsvägen utan poliseskort. Det var för farligt med alla värstingar som härjade. Därför inväntade brandbilen de fem-sex polisbilar som skulle eskortera brandbilen till adressen.

När konvojen närmade sig den brinnande lägenheten skedde ytterligare en fördröjning. Brandbilen var tvungen att stanna för att polisen ska kunna gruppera sig och försvara den mot värstingarna. Sträckan på tre kilometer som normalt tar mindre än tio minuter att åka tog denna kväll mer än 25 minuter.

När brandmännen kom in till lägenheten hittar de en livlös person på golvet. Det var en äldre, rullatorbunden man. Den direkta orsaken syntes vara rökförgiftning. Han hade kunnat räddas om brandbilen inte blivit fördröjd.

Samtidigt förnekar vissa att vi har no-go zoner i Sverige! Vad ska man kalla ett område dit brandkåren inte kan ta sig utan poliseskort?

Upploppen upphörde inte efter det tragiska dödsfallet, utan fortsatte i ytterligare tre kvällar och nätter. Och som sagt, jag såg allt från mitt fönster. Jag såg hur polisen blev omsvärmad av värstingar och utsatt för stenkastning. Jag såg de brinnande soptunnorna.

Och jag tänker göra som Örebropolisen Peter Springare: säga som det är. De som bråkar på Bandstolsvägen heter inte Kalle och Johan. I Sanandajis bok Massutmaning hittar man siffrorna. Utrikes födda står för ungefär 17 procent av befolkningen och andra generationens invandrare för ytterligare 5 procent. Trots detta utgör utrikes födda 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Så ser verkligheten ut. För många är detta bara siffror. Jag kunde se det med egna ögon under mina 13 år på Bandstolsvägen. Jag träffade värstingarnas föräldrar och släktingar, ibland värstingarna själva, i moskén.

Värstingarna är långt ifrån några goda muslimer. De dricker och knarkar. De sparar sig inte fram tills bröllopsnatten. Men de är ofta stolta muslimer, kanske med tanken att de någon gång ska bättra sig. Det är inte heller så att imamen står och uppmanar dem att kasta sten på polisen. Snarare tvärtom, imamen vill att ungdomarna ska sköta sig – plugga, be sina böner och hålla sig nyktra.

Men samtidigt hjälper imamerna till att undergräva respekten för svensk lag. För i de moskéer jag har varit får man lära sig att svensk lag är “svenskarnas lag” och att muslimerna har en annan lag som heter sharia. Det är sharia som är den riktiga lagen.

Den holländske sociologen Ruud Koopmans undersökte i en studie från 2013 attityderna hos självidentifierade muslimer från Turkiet och Marocko i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Sverige. 43 procent av de svenska muslimerna tycker att muslimer borde återvända till islams rötter, 67 procent tycker att det bara finns en tolkning av islam och hela 52 procent anser att det är viktigare att följa islamiska lagar än lagarna i Sverige.

När vi försöker förstå varför man gör upplopp i förorter med hög andel utomeuropeiska invandrare kan vi inte bara titta på socioekonomiska faktorer. Det finns andra saker som kan spela roll, till exempel vad man har för inställning till det icke-islamiska majoritetssamhället. Är det svenskarnas lagar eller våra lagar?

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Jihad i London. Igen

Gladstone i parlamentetI Westminsterpalatset i London på slutet av 1800-talet stod en gång den brittiske premiärministern Gladstone och höll upp Koranen. “Så länge den här boken finns”, sade han, “kommer det inte att bli fred i världen”.

Den 22 mars i år attackerades Westminsterpalatset av en jihadist. Terrorgruppen Islamiska Staten, som har Koranen som sin lagbok, tog på sig attacken.

Jihadisten, körandes i bil, rammade fotgängare på Westminsterbron. Därefter tog han sig till parlamentsområdet till fots och högg ner en polis. Jihadisten hette Khalid Masood, hade konverterat till islam och var “mycket religiös”. En granne berättar att Khalid brukade gå till Al-Tawhid-moskén i Leyton.

Gladstone hade helt rätt i att Koranen påbjuder jihad, heligt krig. Att Koranen existerar behöver dock inte vara ett problem. Det finns värre böcker än Koranen. Det är att så många muslimer tror på den som Guds ofelbara ord, giltiga i evig tid, som är problemet.

I boken Våld och islam (2016) påpekar den syriske poeten Adonis att ”Koranen är en oerhört våldsam text”. Han påminner om att av Koranens 3 000 verser handlar 518 om straff. De otrogna ska förtryckas eller dödas på jorden och efter döden stekas i helvetes eld. Islamiska staten (IS) har alltså inte infört något nytt i den islamiska traditionen utan försöker bara kopiera Muhammed och de tidiga muslimernas handlingar. Nu kan vi se på YouTube sådant som man tidigare bara kunde läsa om i biografier över Muhammed, som när han lät halshugga, stena, förslava och våldta de som kom under hans makt.

När folk försöker följa Koranen och Muhammeds instruktioner till punkt och pricka blir resultatet inte fredligt. Det blir faktiskt ganska våldsamt. Det visste redan Gladstone.

Men väst av idag är något annat än på Gladstones tid. Vi saknar självförtroende och är tyngda av skuld. Vi nedvärderar oss själva och upphöjer andra. Man kan säga vad som helst om kristendomen, men kritik mot islam benämns i många fall “islamofobi”.

Men kritik är precis vad som behövs. För jihadattackerna kommer inte att sluta. Dagen efter attacken mot det brittiska parlamentet, den 23 mars, försökte en annan jihadist köra en bil in i en folkmassa i Antwerpen. Tidningen Gazet van Antwerpen skrev att han är känd som “radikal muslim”.

Samma taktik användes av jihadisten som den 19 december förra året dödade tolv personer när han rände in i en julmarknad i Berlin. Och den 14 juli dödades 84 personer när en jihadist körde rakt in i en folksamling på strandpromenaden i Nice.

Storbritanniens nuvarande premiärminister Theresa May uttrycker sig annorlunda än sin föregångare Gladstone. Efter den senaste jihadattacken höll hon tal och sade då att jihadismen var en “förvrängning” av islam.

För det första är det inte sant. Koranen är ingen fredlig bok och Muhammed var ingen fredlig människa. Jihadisternas tolkning av islams budskap är rimlig. För menar May att Muhammed missförstod sin egen Koran? Muhammed förde krig för att utbreda islam, plundrade och tog slavar.

För det andra hämmar sådana uttalanden den nödvändiga debatten om islam. Det är en debatt som måste komma, och som redan har dröjt alltför länge.

Tyvärr är det inte jihadisterna som “förvränger” budskapet i islams texter. De gör som det står i Koranen och som Muhammed gjorde. Det är de fredliga muslimerna som “förvränger” och en sådan fredlig förvrängning är bra. Det skulle också kunna kallas reformation.

För en reformation av islam kan inte se ut som den kristna reformationen. Luther ville gå tillbaka till Bibeln. Men problemet i islam beror just på att man vill gå tillbaka till de ursprungliga texterna. En islamisk reformation bör röra sig bort från texterna.

Men först måste vi kunna prata öppet och ärligt om problemet. Det kan man inte i islamiska länder. Det ses som hädelse. May och andra västerländska politiker gör det också svårt att föra ett sådant samtal i västvärlden. Det är mycket synd.

För om kritiska muslimer, och deras icke-muslimska vänner, inte kan prata om problemen i våra sekulära demokratier med dess vidsträckta yttrandefrihet, var ska de då göra det?

Om islam ska förändras, eller förvrängas om man så vill, kan vi inte fortsätta att skönmåla religionen. Vi behöver nya, ärliga ledare.

I boken Våld och islam menar den syriske poeten Adonis att vägen framåt för arabvärlden, och islamvärlden i stort, består i en orädd och grundlig religionskritik som så småningom kan leda fram till en förändring av kulturen och mentaliteten. ”Det saknas en anda av nyfikenhet och nyskapande. Jag skulle säga att arabvärlden i dag saknar lust att ifrågasätta”, säger han.

En sådan anda bör uppmuntras av våra ledare. Det gör inte May. Hon säger i praktiken att någon kritik eller ny anda inte behövs. Jaha. Men attackerna kommer inte att upphöra. Så någon gång måste vi börja prata allvar. Hellre förr än senare.

Gillar du vad jag skriver? Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Vill vi ha ett europeiskt eller ett islamiskt Europa?

Slaget vid Wien 1683Turkiets president Erdogan vill bli enväldig, ja, en ny sultan. Och liksom tidigare sultaner ser han sig själv som islams försvarare. I ett nytt tal uppmanar han turkar bosatta i Europa att skaffa många barn:

“Skaffa fem barn, inte tre. Ni är Europas framtid”, sade presidenten i ett tal i Eskisehir, söder om Istanbul.

Han ser alltså inte turkarna i Europa som européer. Inte nu och inte i framtiden. Han förutsätter att de europeiska turkarnas barn kommer att bli turkar, inte svenskar, tyskar eller holländare.

I Sverige heter det ju ofta att alla som bor här är svenskar. Det är så våra gamla medier och politiker har sett på det. Men hur tänker invandrarna själva och deras barn? Min erfarenhet är att de flesta invandrare, turkar och araber, såväl som kurder och perser, inte ser på sig själva som svenskar utan har kvar samma etniska identitet som man hade i hemlandet.

Den 11 mars i år kunde man se ett uttryck för denna inställning när tusentals turkar demonstrerade och gjorde upplopp i Rotterdam i Holland. De viftade med turkiska flaggor och skanderade “Allahu akbar!” De var trogna sultan Erdogan.

Så Erdogan har skäl att tro att många av de europeiska turkarnas barn kommer att fortsätta att vara turkar och muslimer i första hand. Han vet att integrationen inte fungerar. Och särskilt nu när vi har internet och smartphones. Man kan bo fysiskt i Sverige men mentalt befinna sig i sitt hemland. Det har också blivit billigare att resa.

En och annan svensk blir muslim, men det är ett försvinnande litet antal. Islam är den minst omtyckta religionen i Sverige. Det är också ett för stort steg, man måste förändra hela sin livsstil. Islam sprids i stället på två sätt: 1) invandring och 2) barnafödande.

Om Erdogan vill att islam ska spridas så gör han rätt i att uppmana barnafödande. Frågan är vilket Europa vi vill ha, ett europeiskt Europa eller ett islamiskt?

Hur skulle ett islamiskt Europa se ut? Titta på de islamiska länder som redan finns. Där har du svaret. Vem som helst kan se att det är, och alltid har varit, stor skillnad mellan europeisk och islamisk kultur.

Om vi vill ha ett europeiskt Europa måste vi satsa på en assimilationspolitik som främjar europeisering av de invandrare som finns här, men också ett återvändarprogram som hjälper invandrare som inte vill bli en del av våra samhällen att åka hem.

Erdogan vet vad han vill. Vet vi vad vi vill?

Det finns ett hopp hos islamiska ledare, inte bara hos Erdogan, om att den demografiska utvecklingen kommer att göra Europa islamiskt. År 2006 sade Libyens dåvarande ledare Muammar Khadaffi så här i tevekanalen Al-Jazeera:

“We have 50 million Muslims in Europe. There are signs that Allah will grant Islam victory in Europe – without swords, without guns, without conquests. The 50 million Muslims of Europe will turn it into a Muslim continent within a few decades.”

Ett annat exempel. I samband med den stora invandringsvågen till Europa hösten 2015 höll den framstående imamen Sheikh Muhammad Ayed en predikan i al-Aqsa-moskén i Jerusalem. Han uppmanade då de muslimska invandrarna att föda många barn för att på så sätt erövra Europa. Han hotade med att européerna skulle komma under islamiskt herravälde: “Vi kommer att trampa dem under våra fötter”.

Profeten Muhammed spred islam med svärdets hjälp. Det gjorde också kaliferna som kom efter honom. Det som nu är Turkiet, Syrien, Irak, Libanon, Egypten och Palestina var tidigare kristna länder. Dagens Turkiet var grekiskt, europeiskt och kristet innan det blev islamiskt.

I danska TV2:s dokumentärserie ”Moskéer bakom slöjan” från mars 2016 visade man vad imamer sade inför dold kamera. En imam, som tidigare ansetts vara ”moderat”, sade att muslimer kommer att erövra Europa.

Ordet som imamen använde är ”fath”, som betyder ”öppning”. Det är samma ord som i islamiska texter används om Muhammeds erövring av Mecka och senare om hans följeslagares erövringar av Egypten, Syrien, Persien med flera länder. Den turkiske sultan som den 29 maj år 1453 erövrade Konstantinopel bar hederstiteln ”Al-Fatih” eller Erövraren. Han är en hjälte i dagens Turkiet.

Varje år den 29 maj firar turkarna erövringen av Konstantinopel med fyrverkerier, fester och bombastiska tal av presidenten.

En muslimsk minoritet klarar vi av. Många muslimer är bara namnmuslimer och har inga visioner om ett islamiskt Europa. Flera islamiska ledare, och även troende muslimer i moskéerna, drömmer dock om ett islamiskt Europa. Risken är kanske inte så stor att deras dröm blir förverkligad. Men man kan inte bara förlita sig på hur man tror att det kommer att gå. Det är viktigt att vi vet vad vi vill, vilken riktning vi tycker att utvecklingen ska ta. För vi skapar ju framtiden.

Målningen av Frans Geffels föreställer turkarnas belägring av Wien 1683.

Lyssna även på podden Amerikanska nyhetsanalyser nr 353 av den 19 mars. Jag talar med Ronie Berggren om konfrontationen mellan Turkiet och Europa.

Stöd min verksamhet genom att swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Sankt Patriks dag – och Sankt Eriks

Sankt Erik

Den 17 mars firas Sankt Patriks dag på Irland. Det är både en helgondag, till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön, och en nationaldag. Men framför allt är det en festdag!

Festen har spridit sig över hela världen, mest till USA och Storbritannien där det bor många irlandsättlingar. Men glädjeyran har också kommit till oss i Sverige. Själv festade jag med mina vänner i Uppsala. Vi hade turen att ha en irlandsättling som sånganförare. Det var visor om kåta munkar och längtan efter den man har kär. Men också patriotisk glöd och smädelser mot saxarna! Jag sjöng så att jag blev hes.

Jag hör inte till dem som fnyser åt importerade festdagar, vare sig kusliga Halloween eller yra S:t Patriks dag. Det är bara kul. Dessutom är detta traditioner från kulturer som står oss väldigt nära. Det är något helt annat än att fasta i ramadan!

Men S:t Patriks dag har i år ändå fått mig att fundera på våra egna, svenska helgondagar. Man kanske borde försöka återuppliva dem? Inte för att vi tror på helgon och under, utan framför allt för att det är kul. Jag menar, hur många svenskar som firar S:t Patriks dag tror på helgon?

Så har ju vi moderna svenskar ett oikofobiskt drag. Det vill säga vi tycker att andra kulturer är så intressanta och märkvärdiga, samtidigt som vi ignorerar eller nedvärderar vår egen kultur och historia. Ja, som Mona Sahlin sa en gång: ”Jag tror att det lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

När man börjar läsa om vår svenska kultur, inser man snabbt att den är minst lika märkvärdig och intressant som andra kulturer. Att återuppliva gamla fester som fallit i glömska kan bli ett sätt att få oss att läsa på och lära känna oss själva. En fördel med att gilla svensk kultur är ju att den finns så nära inpå. Det blir en kort upptäcktsfärd!

Det mest kända svenska helgonet är utan tvekan S:t Birgitta. Men det är framför allt som människa hon är känd. Hennes dag är det få som bryr sig om, med undantag av katoliker och vissa kufar… De högkyrkliga i sammanslutningen Societas Sanctae Birgittae (SSB), det vill säga lutheraner som gillar rökelse och korstecken, håller varje år ett möte i Vadstena på Birgittadagen den 23 juli.

Den största svenska helgondagen har varit Eriksdagen den 18 maj till minne S:t Erik konung. Han blev martyr i Uppsala, som då hette Östra Aros, år 1160. Legenden berättar att han under en mässa fick bud om att danskarna var på väg, men han ville bli lämnad i fred tills mässan var slut. När det var dags gjorde han korstecknet, väpnade sig och kom ut med sina män.

Där blev han besegrad och halshuggen. På platsen där han dödades sprang en källa fram, S:t Eriks källa. Och en blind kvinna fick synen tillbaka av att röra vid hans blod. Eriks ben förvaras i ett relikskrin i Uppsala Domkyrka.

S:t Erik kom att bli Sveriges särskilda skyddshelgon, en som svenskar kunde åkalla i krig och i nöd. I slaget vid Brunkeberg 1471 uppenbarade sig ett brinnande svärd i skyn. Det var Eriks svärd. Svenskarna fick mod och vann. Erik sågs som en rättfärdig kung, rex iustus, och en förebild för alla svenska kungar som kom efter honom.

Eriksdagen var också en viktig märkesdag i kalendern, och pryddes på runstavarna med ett krönt huvud och ett sädesax. Det gamla talesättet ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka” betyder att om höstrågen hade gått ax till eriksmässan så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olofsmässan den 29 juli. Sankt Olof, som också var stor i Sverige, var kung av Norge 1015-1028 och är landets nationalhelgon.

I legenden kan vi läsa om att Erik var en from kristen som bar tageltröja och badade i iskallt vatten för att hålla sina lustar i styr! Han var älskad av sitt folk, byggde kyrkor och upprätthöll lagen. Tillsammans med biskop Henrik for han på korståg till Finland. Hur mycket av detta som är sant är svårt att veta.

Man blir inte klokare av att läsa Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Men kan bli inspirerad, för han berättar bra! Kung Eriks död skildras ganska romantiskt. När mässan var sjungen, gick Erik ut och mötte sina fiender. En av danskarna höjde sitt breda svärd över hans nacke. Men den hjälplöse kungen blev inte rädd, han blev lycklig:

“Hans ansikte, som förut varit blekt, övergöts av en stark rodnad som inför den högsta lycka. ‘Mer än jorden och den sol, som nyss rann upp’, sade han halvviskande och kysste korset på radbandet, ‘älskar jag något långt borta, som jag ännu aldrig har fått se med mina ögon eller röra vid med mina händer. Och för den kärleken är det mig en ära och en himmelsstund att få dö.’”

Den i början av 1500-talet författade Erikskrönikan nämner Erik allra först i sin uppräkning av svenska helgon:

Swirges riike är thet besta land,
i heela werdhen man finna kan.
Med hellige men oc qvinner Gud haffwer begåffuat…
Swerige – ty ware han priisat och loffuat.
Försth then milde konungh Sancte Erich.

Sveriges rike är det bästa land. Och Uppsala är Sveriges bästa stad! Och finns det något bättre ställe, så är det på en annan planet, som det heter i gluntsången. Ja, särskilt för oss upsaliensare borde Eriksdagen vara en stor dag. Som det heter i Eriksofficiet från 1200-talet:

Gaudeat eximiis
Upsalia magnificata
Martyris exuviis
Et signis glorificata.

Främst måste Uppsala sjunga hans pris
i högtidens stunder,
staden som äger hans grav
och förhärligats genom hans under.

Hur kan man då fira S:t Eriks dag? Det första man ska göra är att försöka övertala sina vänner om att det är en kul idé. Sedan hyr eller lånar en festsal för den 18 maj 2017. I god tid gör man ett event på Facebook!

Är man lika lyckligt lottad som jag och bor Sveriges bästa stad kan man ordna en procession till Domkyrkan. Och varför inte fana med Eriks bild? Medan man tågar från festsalen till kyrkan kan man till exempel sjunga:

Adest dies leticie
fulget Erici gloria
rex et patronus Suecie
celi petit palacia

Glädjens dagar är här,
Eriks ära strålar.
Sveriges konung och skyddspatron
når himlens palats.

När man samlats vid relikskrinet kan någon hälsa alla välkomna, berätta varför man är där och kanske läsa valda delar ur legenden. Man kan lägga ner en blomma eller krans. Och så hälsar man Erik med följande ord:

Ave martir preciose
miles Christi gloriose
ave regum gloria
O Erice rex sweorum
posce nobis peccatorum
veniam et gaudia

Var hälsad, kostbare martyr,
Kristi ärofulle soldat,
var hälsad, kungars ära!
O, Erik, svenskars kung,
begär åt oss syndernas
förlåtelse, och glädje.

När man kommit tillbaka till festsalen sätter man sig vid sina platser, om det inte ska vara fri placering. Nu kan någon som läst på hålla ett kort föredrag om S:t Erik och hans betydelse. Man utbringar sedan en skål stående.

Man bör utse någon jovialisk vän till sånganförare och kanske även trycka upp ett litet häfte med särskilt utvalda snapsvisor. Bäst vore om kunde skriva några egna snapsvisor med Erikstema, gärna med glimten i ögat. Nationalsången och kungssången är givna. Så avslutar man med kaffe och avec. Punsch så klart!

Hur ska man vara klädd? Det beror på hur högtidligt man vill ha det. Kavaj duger bra, men det blir alltid stiligare med frack. Eller varför inte maskerad med medeltidstema? Det finns gott om glada lajvare som kan bidra med kunskaper, kläder och rekvisita.

Man skulle också kunna framföra ett spel där man visar upp episoder ur Erikslegenden. Det görs faktiskt redan. I Uppsala har vi sedan 1986 Krönikespelet varje höst, ett spel som sätts upp utomhus på Domkyrkoplan, där vi får följa Uppsalas historia från sagotid till nutid. I en scen får vi se Erik den helige komma ut ur kyrkan för att förlora mot danskarna och vinna martyrglorian.

Tycker du att detta låter lite väl töntigt? Jag kan nästan se Mona Sahlin rynka på näsan. Men varför skulle en Eriksfest vara töntigare än en Patriksfest? Vi slipper åtminstone gå i parad med enorma, gröna hattar…

Och så går det förstås att göra det mycket enklare. Bara samlas ett gäng, slänga fram lite käk, några burkar öl och en flaska bäska, så skålar man för kung Erik innan man går över till helan går, Sveriges inofficiella nationalsång.

Eriksdagen är bara en av många mer eller mindre bortglömda, svenska festdagar. Det finns hur mycket skoj som helst man kan göra av vår historia. Det är bara fantasin som sätter gränser. Och sällskapet, för ensam gör man ingen fest!

Erik brukar avbildas som en ung, skägglös man. Svärdet är hans attribut. Han står vakt vid porten till Domkyrkan. I Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar beskrivs hur han rider fram med sina kämpar, som sjöng psalmer:

“På hans ljuslockiga huvud satt en blå mössa, omsluten av en gyllene pannring med platta stenar, och hans blå mantel hängde ned över svärdet. Framför honom bars en korsfana, som han stritt under i Finland, och den ville han nu hänga upp i sin kyrka vid Uppsala högar.”

Och så berättar Heidenstam om undren, och hur Erik efter sin död fortsatte att välsigna landet:

“Svärdet föll, och där hans huvud rullade på marken, upprann en klar källa. Munkar och andra fromma män upplyfte hans kropp, och blinda, som vidrörde den, återfingo sin syn. Hans korsfana blev sedan förvarad som Sveriges heligaste baner, och hans dödsdag i maj, då kornet går i ax och enbusken blommar, firades i minsta kyrka. Hans ben buros kring åkrarna till god årsväxt liksom fordom Frejs beläte, och ännu ligga de i ett silverskrin i Uppsala domkyrka.”

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Spanien under islamiskt styre var inget paradis

Myth of the Andalusian ParadiseI teveserien Game of Thrones finns ett rike som heter Dorne, beläget i den sydligaste delen av Westeros. Författaren George R. R. Martin, som skrev böckerna, har flera gånger nämnt att Dornes landskap och kultur är inspirerat av det islamiska Spanien, Andalusien. Muslimerna invaderade ju den iberiska halvön år 711 och var kvar i åtta hundra år, på slutet dock bara som spillra.

I kungariket Dorne sitter man ute på sina verandor och dricker vin. Där finns starka lidelser, erotiska utsvävningar och självständiga kvinnor med lystna blickar. Det är en vanlig fantasibild av Andalusien, ett libertinskt samhälle där livet kretsade kring vin, kvinnor och sång. En guldålder av tolerans, vetenskaplig utveckling och filosofisk spekulation. Kristna, judar och muslimer levde i fred varandra, i den så omtalade ”convivencian”.

Tyvärr förekommer det att historiker skriver om historien för att passa sina moderna idéer om mångkultur och invandring, för att visa att det går. Ett försök att påverka nutiden genom att skriva om historien, och just det islamiska Spanien har varit en favorit för de som vill hävda att vi inte behöver vara oroliga för islamiseringen av Europa. Det har gått bra förr.

Men hur mycket av denna bild är egentligen sann? Inte mycket. I boken The Myth of the Andalusian Paradise som kom ut förra året visar den amerikanske forskaren Dario Fernández-Morera hur det egentligen var. Hans metod är enkel och pedagogisk, han ställer upp förskönande uttalanden om harmonin, mångkulturen, den fredliga samexistensen i Andalusien för att sedan vederlägga alltihop med fakta. Så påstår de att det var, men så här var det egentligen.

Det första Fernández-Morera konstaterar är att den muslimska erövringen av Spanien var just en erövring och ingen ”migrationsvåg” eller ”expansion” som vissa vill ha det till. I muslimernas egna skildringar av erövringen beskrivs den som en del av jihad, det heliga kriget, som profeten Muhammed påbjöd för att utbreda islam.

Nu för tiden sägs det av många akademiker, journalister och politiker att ordet jihad i första hand syftar på en personlig inre andlig kamp för att så emot sin lust och bli en bättre muslim, men Fernández-Morera visar att i islamiska texter så betyder ordet krig. Det var framför allt så muslimerna förstod det. Enligt Koranen är Muhammed ett föredöme som de troende ska följa. Profeten är den som bäst begrep hur Koranen ska tolkas eftersom det var han som tog emot den, och han tolkade ordet jihad som ett fysiskt krig där man dödar riktiga människor. När Muhammed i haditherna, i berättelserna om hans ord och gärningar, talar om svärd menar han riktiga svärd. Han visade detta genom att själv leda härar av heliga krigare ut i jihad för att döda de otrogna, ta deras kvinnor som slavar och röva deras ägodelar. Missförstod Muhammed sin egen Koran?

Men, även om jihad också skulle kunna betyda andlig kamp, så motsäger ju inte en sådan tolkning den mer vanliga tolkningen, jihad som heligt krig. För att kunna utkämpa det heliga kriget behöver man övervinna sin kärlek till världen och även stärka sin tro genom koranläsning, fasta och bön.

Islams arméer hade, innan de nådde Spanien, erövrat hela Levanten och Nordafrika. Fram tills de islamiska erövringarna hade Medelhavet varit ett kristet innanhav; nu delades det upp i en kristen och en islamisk del och sjöfarten blev otrygg. De kristna i dessa länder kunde behålla sin tro och underkasta sig islamiskt styre om de betalade en särskild skatt, jizya. Berberna i Nordafrika däremot var hedningar och ställdes inför valet mellan islam eller döden. Skaror av berber anslöt sig till den nya religionen och följde med de arabiska jihadledarna när de invaderade Spanien.

Även i Spanien kunde de kristna behålla sin tro om de underkastade sig Muhammeds lagar. Men, som de står i Koranen, skulle muslimerna strida mot de kristna ”tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig” (9:29). De som vägrade massakrerades och förslavades, kvinnorna togs som sexslavar. Islamisering var dock det långsiktiga målet: man förstörde kyrkor, byggde moskéer och missionerade ivrigt. I tidens islamiska texter beskrivs kristna föraktfullt som ”avgudadyrkare” och till och med som ”grisar”. Korset sågs som så vederstyggligt att det måste brytas innan guldet kunde delas ut som byte till jihadkrigarna.

I traditionell islam, förklarar Fernández-Morera, gör man inte skillnad på sekulär och religiös lag och i det islamiskt styrda Spanien gällde islamisk lag. Religionens lagar var statens lagar och domarna var muslimska präster, det vill säga lärda och fromma muslimska män. Detta skiljer islam från den västerländska, kristna traditionen: ”Medieval Islam did not have anything comparable to the political separation between spiritual power and secular power in medieval Europe”.

De nordvästra delarna av Spanien förblev dock spanska och kristna. Hit kom också de kristna som flydde det islamiska styret och härifrån började återerövringen, reconquistan, som steg för steg skulle besegra islam och vinna tillbaka hela Spanien för den kristna tron.

Det islamiska Spanien var ett slavsamhälle och slavmarknader fanns överallt. Sexslaveriet var institutionaliserat och kvinnor såldes och köptes som boskap. Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende. Vita slavinnor, särskilt blonda, var högt eftertraktade och kostade mest, förklarar Fernández-Morera. De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder, och från de kristna delarna av Spanien. Slavhandlarna brukade behandla icke-vita slavar med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.

När man läser The Myth of the Andalusian Paradise inser man att det inte är så stor skillnad mellan Islamiska Staten, som i vår tid styrt delar av Syrien och Irak, och kalifatet som erövrade Spanien på medeltiden. Likheterna beror på att båda kalifaten bygger på samma grund: Koranen och Muhammeds liv och lära.

Islamiska Staten i Syrien och Irak har inte hittat på sexslaveriet, den har återupplivat det. Profeten Muhammed själv höll sig med sexslavar, likaså kaliferna som kom efter honom. I boken Våld och islam (2016) konstaterar den syriske poeten och islamkritikern Adonis: ”Att stänga in kvinnor i burar, sälja dem och sätta ett pris på dem alltefter ålder och skönhet är ett återkommande tema i den arabiska kvinnans historia. Det är inget nytt.”

Men bidrog inte de muslimska erövrarna till en kulturell blomstring i Spanien? Se på den vackra arkitekturen! Arkitekturen var inget som muslimerna kom med, tvärtom lärde sig att bygga vackert av de kristna som redan fanns där. De beundrade moskéerna var omgjorda kyrkor eller byggdes av material från förstörda kyrkor. Hästskobågen som brukar förknippas med Andalusien, var ingen muslimsk uppfinning utan kopierades från befintliga byggnader. När muslimerna kom, visar Fernández-Morera, krossades en blomstrande gotisk och spansk-romersk kultur.

I augusti 997 leder den muslimske härskaren Almansur ett härtåg mot norra Spanien för att förstöra de kristnas helgedom, Santiago de Compostela. Kyrkan jämnas med marken och kalifen kan återvända i triumf till Cordoba, åtföljd av en mängd kristna fångar, som på sina axlar bar kyrkportarna och de tolv enorma klockorna, en för varje apostel. Dörrarna placerades i taket på moskén som höll på att byggas, och klockorna fylldes med olja och hängdes upp för att tjäna som lampor.

Episoden skildras i Frans G. Bengtssons roman om vikingen Röde Orm. Denna har i sin tur blivit en fint tecknat serie i fyra delar av Charlie Christensen. Den andra delen, som kom ut 2001, heter ”I Allahs namn” och handlar om vikingarnas äventyr i det islamiska Spanien. Här finns grymhet, som när Röde Orm och hans vänner blir tagna som slavar och piskas av muslimer, men också den humor som uppstår när kulturer krockar. När vikingarna kommer till Cordoba, förundras de över stadens skönhet.

”Nu ska vi äntligen få se lite kvinnfolk!” säger en.

”Men dom är ju beslöjade!” säger den andre.

”Efter så här lång tid får dom gärna vara balsamerade, bara dom är kvinnor!”

”I det här landet får man ha fyra hustrur om man anammar profetens lära. Men gör man det får man aldrig mer dricka vin!”

”Vem har sagt att livet skulle vara lätt?”

Det som inte nämns i den här konversationen är att profeten Muhammed, utöver fyra hustrur, tillät ett obegränsat antal sexslavar. Och slavinnorna behövde inte beslöja sig, slöjan var ett sätt att skilja mellan ärbara hustrur och sexslavar. Och denna föreställning har fortfarande stor spridning bland muslimer: att kvinnor utan slöja är sämre.

Almansur

Röde Orm och hans vänner värvas som livvakter åt Almansur. I samband med detta går de över till islam, för syns skull förstås. Almansur kallar de till sig och instruerar: ”När jag slåss mot dom kristna är det för Allah och profetens skull, och det skulle se illa ut om min livvakt inte gjorde samma sak! Varje gång ni dödar hädanefter måste ni göra det i Allahs namn.”

Detta är precis vad Muhammed lärde. Jihad är krig i Guds namn för att utbreda islams styre. Och det var så de islamiska härförarna och ledarna tänkte när man erövrade Spanien. Med flera citat ur samtidens källor visar Fernández-Morera att jihad var den drivande kraften.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Svenska och islamiska traditioner

Den 1 mars, på Askonsdagen, inleddes den kristna fastan. Här i det protestantiska Sverige är det inte så många som fastar. Men svenska katoliker gör det, och på senare år har katolska kyrkan blivit ganska stor. Men Svenska kyrkan uppmärksammar fastan. På hemsidan står det så här:

”Om du fastar behöver det inte betyda att du inte äter. En kristen fasta kan vara att avstå från till exempel tv-tittande, godis, alkohol, kött, Facebook eller något annat.”

Huvudsaken är att man ska försöka avstå från något världsligt nöje för att minnas Jesu lidande och död på korset. Inte lika tufft som ramadan.

Sverige har varit kristet i mer än tusen år. Först romerskt-katolskt, sedan protestantiskt efter reformationen på 1500-talet. Sverige har aldrig varit islamiskt. Det finns inte ett spår av islamisk tro svensk litteratur, musik, konst, lagar och seder. Ingenting. Vi har i tusen år varit en självklar del av den europeiska, kristna kulturen.

De senaste tjugo-trettio åren har dock islamiska bekännare flyttat till vårt land och flera av dem har fått svenskt medborgarskap. Vi har också fått många infödda muslimer. Men det är allt vi har med islam att göra.

Islam är en invandrarreligion utan rötter i Sverige och utan någon som helst förankring i vår kultur och våra värderingar. Besök vilken moské som helst i Sverige och se efter vilka som är där. Men, lyssnar man på vissa svenska politiker skulle man kunna tro att islam är den viktigaste religionen i Sverige. Det liksom den enda religion de pratar om.

Inte en enda svensk politiker, rätta mig om jag har fel, har uppmärksammat att den kristna fastan inleddes på askonsdagen den 1 mars. Däremot tycks de aldrig missa att önska muslimer en välsignad ramadan.

Sommaren 2016 twittrade vår utrikesminister Margot Wallström glatt ut ramadan-hälsningar på både svenska och arabiska.

”Ramadan Mubarak – I wish all Muslim friends a very happy holy month of #Ramadan.”

Det var tydligen högt prioriterat. Den kristna fastan struntar hon i. Påsken är inte heller något att bry oss om.

Denna vurm för ramadan är svår att begripa. För hur roligt är det att fasta dygnets alla ljusa timmar, särskilt på sommaren? Det är inte roligt, det är skadligt. Skulle Margot Wallström vilja göra det själv? Om inte, varför uppmuntra andra?

Ramadan är till skillnad från den kristna fastan skadlig för både individen och samhället. Studenter kan inte plugga och arbetare kan inte göra sitt jobb. Ett grupptryck skapas så att även barn och ungdomar känner att de måste fasta för att leva upp till förväntningar.

Vi svenskar är inte särskilt religiösa och jag förespråkar inte att vi ska börja fasta inför påsk som man gjorde på medeltiden. Men jag tycker att om våra ledare ska uppmärksamma religiösa högtider och helger, så ska de börja med våra egna. När de är klara med alla svenska högtider och helger i almanackan så kan de börja med andras.

Men ramadan bör man inte välsigna. Fastan i ramadan ska som sagt inte uppmuntras då den är hälsovådlig leder till försämrade prestationer. För en hel del muslimer är ramadan något som framkallar ångest. Nu måste man ställa in många roliga saker. Tänk om man har ett viktigt prov att plugga till? Men fastan är frivillig, invänder någon. I teorin ja, åtminstone i Sverige. Men man ska inte underskatta det religiösa och sociala trycket. I moskén får du höra att den som inte fastar är en syndare som kommer att straffas i helvetet. Blir man sedd när man äter får man skämmas.

Svenska politikers märkliga vurm för islam märks också på ett annat sätt. När Sankt Pauli kyrka i Malmö attackerades sade de inte ett ljud. När polispatrullen kom till kyrkan måndag den 27 juni 2016 så hittade de en man som höll på att slå sönder saker. Han skrek ”Allahu akbar!” och var klädd arabiska kläder.

”Han var fullständigt galen och gick till attack mot poliserna med träpåk. Han greps efter visst tumult och tumultet har fortsatt här inne på polisstationen”, sade Mats Attin på kriminaljouren i Malmö till Sydsvenskan.

Lars Förstell, presstalesman på Malmöpolisen, gav ytterligare förklaringar till 24Malmö.se. Mannen var ”ilsken och hade synpunkter på religionen som utövas i kyrkan”.

Den här typen av attacker är mycket vanliga i muslimska länder med kristen minoritet. Där lever de kristna i ständig fruktan för angrepp mot liv och egendom. Kristna är idag den mest förföljda religiösa gruppen, och det beror till stor del på islamiskt hat mot kristna. I flera islamiska länder är dessutom hatet mot kristna sanktionerat av staten genom diskriminerande lagar.

Ingen svensk ledare uttalade sig om attacken mot kyrkan. Men när den stora moskén i Uppsala vandaliserades i januari 2015 uttalade sig statsminister Stefan Löfven. ”Det viktigaste nu är att alla tar avstånd från det här”, sade han. ”Jag vill samtidigt berömma dem som varit ute och gett de drabbade sitt stöd. I Sverige ska ingen behöva vara rädd när man utövar sin religion”.

Har ordet religion blivit en synonym till islam? För jag har inte hört Löfven säga något om de som lämnat islam och nu lever under dödshot i Sverige. Han sade inte ett ord när ex-muslimen Mona Walter blev bortjagad från Rinkeby av en mobb som skrek ”Det här är inte Sverige!”

Thora HolmSvenska politiker, men även andra, som, vill veta mer om svenska traditioner kan läsa den charmiga boken Svenska helger, högtider och bemärkelsedagar i svenska hem, skriven av Thora Holm 1932. Thora var skolkökslärarinna och grundade flera hushållsskolor. Hon gav ut flera kokböcker och var 1917-23 redaktör för veckotidningen Husmodern.

I boken Svenska helger hittar man kort information om högtidernas historia och mening, men också råd till hur de ska firas, men också matsedlar och recept.

Om fastlagen, de tre dagar som börjar med fastlagssöndagen och inleder den 40 dagar långa fastan fram till påsk, skriver Thora: ”Numera firas fastlagssöndagen ej något särskilt i vårt protestantiska land, den enda av fastlagsveckans dagar vars bruk lever kvar är fettisdagen.”

På fettisdagen ska man äta semlor med varm mjölk, men också fläsk och bruna bönor: ”En ytterst stadig måltid, som dock glatt det svenska folket ända intill våra dagar, ett bevis så gott som något på vikingaättlingarnas goda magar.”

Tiden före fastlagen ska man ha roligt: ”Tiden närmast före Fastlagen är festers och bjudningars tid. Karnevaler och maskerader samt baler avlösa varandra, men allt inomhus, i motsats till Söderns sprudlande gatuliv.”

Det är så mycket vi har glömt av våra egna traditioner! Kanske borde man prioritera att lära sig mer om den svenska kulturen innan man börjar vurma för ramadan? I förordet skriver Thora att hon med denna handbok ville hjälpa ”nutidens mödrar i deras vård om traditionen”. Pappor kan också ha nytta och glädje av boken!

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).