Framtidsstaden: fortsatt massinvandring eller integration?

framtidsstadenVi har facit i hand. Vi vet hur det kommer att gå. Den ansvarslösa invandringspolitiken och mångkulturalismen har inte skapat en färggrann idyll utan Rosengård i Malmö. Och mer av samma politik kommer att skapa fler Rosengård. Det är budskapet i Lars Åbergs nya bok ”Framtidsstaden – Om Sverige i morgon blir som Malmö i dag, hur blir Sverige då?” (Karneval förlag, 2017).

Journalisten och författaren Lars Åberg har bott i Malmö i nästan sextio år. Han kan sin stad. Med honom som guide får läsaren ge sig ut på en vandring genom ett landskap som förötts av mångkulturens härjningar. Våldet, rädslan, drogerna, främlingskapet, kvinnoförtrycket och den islamiska fundamentalismen.

En gång trodde man att invandrarna från Afrika och Mellanöstern skulle påverkas av det svenska samhället, ja, de skulle utan att bli tillsagda växa in i den svenska kulturella gemenskapen och anamma våra värderingar.

I dag vet vi att det inte går till på det sättet. Det är Sverige som förändras och blir mer likt invandrarnas hemländer i Afrika och Mellanöstern.

Åberg intervjuar en socialsekreterare som säger: ”Resten av Malmö håller på att bli som Rosengård.” Ja, och resten av Sverige håller på att bli som Malmö.

Det har självklart att göra med volymerna, och det antyder också Åberg i sin bok. Under 2015 sökte 163 000 personer asyl i Sverige. Ju större antal invandrare som vi tar emot från väldigt annorlunda kulturer, desto svårare blir det att integrera dem. I stället bildas parallella samhällen med egna normer. Inte så sällan innebär dessa normer att ”svenskhet” är något icke-önskvärt och ”svenskarna” är de andra. Barn till invandrare, födda här, talar dålig svenska.

Det har också att göra med myndigheternas förståelse av ”integration”. Det betyder inte, som de flesta tror, att invandrare ska försvenskas, utan att svenskar och invandrare ska påverka varandra. I denna otydlighet och kravlöshet kan stolta invandrarkulturer och chauvinistisk islam hävda sig medan den ”snälla” svenska majoritetskulturen trängs undan.

”Vad betyder mångkultur?” frågar Åberg. ”I praktiken alldeles för få möten och alldeles för många parallella småfurstendömen. När etnicitet tillåts bli en definierande faktor skapas gettomänniskor”.

Åberg visar hur rasism mot svenskar breder ut sig i Malmö, en rasism som förmodligen gör det lättare att bryta mot svenska lagar och missbruka välfärden. Han berättar om invandrare som hotar socialsekreterare om de inte får bidrag. Och hur man låtsas skilja sig för att få en ny lägenhet som man kan hyra ut i andra hand. Stenkastning mot polisen. Om man inte känner sig som svensk, inte vill kalla sig svensk, och kanske till och med ser ner på svenskar, varför bry sig om Sverige?

Åberg konstaterar att det innebär ”en särskild prövning” att Sverige som mottagarland värderingsmässigt ligger på längst avstånd från länder vars medborgare vi tar emot. ”Sverige borde i det avseendet vara det sämsta landet att flytta till för dem från just de här länderna – såvida det inte är värderingarna här som de är ute efter.”

Hade det varit svenska värderingar som lockade asylsökarna från Afrika och Mellanöstern hade vi inte haft några integrationsproblem, inget hedersförtryck och ingen islamisk fundamentalism. Det är lätt att se att det är andra saker som gör att asylsökare väljer att ta sig just hit.

Jag var muslim i många år och besökte flera moskéer i Sverige. Syftet med moskéerna är inte att anpassa islam till svenska värderingar utan dels att bevara islam i ”oförstörd” form och dels att sprida islam till svenskar, det vill säga mission. I samtliga moskéer dominerar uppfattningen att islamiska värderingar är bättre än svenska och förhoppningen är att Sverige ska bli islamiskt.

Åberg intervjuar Christian Fernandez, docent i statsvetenskap vid Malmö högskola som forskar om migration, medborgarfrågor och skolpolitik. Han fångar dilemmat. ”Ska vi ha en generös flyktingpolitik eller en fantastisk integrationspolitik?” frågar han och svarar ”Jag tror inte vi kan få båda.” Exakt så är det. För att det ska fungera måste volymerna ner och mångkulturtänket skrotas.

År 2003, då 31 000 personer sökte asyl i Sverige, beskrev Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Anders Westerberg ökningen som ”en farlig utveckling” och ”ett hot mot själva asylinstrumentet som ju vilar på ett förtroende från befolkningen”. Idag är det förtroendet borta och det enda riktiga är att införa asylstopp för att undvika att samhället går sönder. Allt fler svenskar förstår också att vi kan hjälpa fler flyktingar för mindre pengar i närområdet.

Om vi inte inför asylstopp och en mer bestämd integrationspolitik, ja, jag menar assimilation, så kommer vi att få se en stridare ström av ”internflyktingar”, människor som flyr från invandrartäta områden som Rosengård och Rinkeby till trygga områden präglad av svensk kultur. Det sker redan.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s