Kan man vara både svensk och muslim?

kraftor-krava

Kan man vara svensk och muslim? Det beror på vad man menar. Om man med svensk menar svensk medborgare så är det fullt möjligt. Fler av de unga muslimer som rest till Syrien och Irak för att strid för jihadgruppen Islamiska Staten (IS) har varit svenska medborgare. Så det är fullt möjligt för även den meste extreme muslim, en som till med är fiende till Sverige, att samtidigt vara svensk medborgare.

Men om man med svensk menar svensk i kulturell mening, blir det besvärligare. Jag har erfarenhet av både svensk kultur och islam och kan visa att det finns flera motsättningar som är svåra, för att inte säga omöjliga att överbrygga. En muslim som strävar efter att följa sin religion och bli sedd som en god muslim av sina trosfränder kan inte samtidigt bejaka och leva ut den svenska kulturen.

Svensk kultur är ganska fuktig. Men spriten handlar om mer än att supa sig full. Den ingår i viktiga ritualer. Man dricker före en resa och man dricker när man kommer hem. Man dricker när man fyller år. Man dricker när man möter en vän man inte sett på länge. Man dricker när man försonas. Man dricker vid begravningar. Man dricker när man tar studenten och man dricker på bröllop. Man dränker sina sorger och man firar sina segrar. Och så sjunger man!

Det berättas att den österrikisk-ungerske tonsättaren Franz Lehár (1870-1948) vid sitt besök i Sverige 1936 på fullt allvar lär ha trott att Helan går var Sveriges nationalsång eftersom den mycket högtidligt alltid sjöngs som första sång vid alla fester.

En skald som de flesta svenskar känner till och älskar, Bellman, besjöng gärna spriten: ”Supa, dricka och ha sin flicka, är vad sankte Fredman lär!”

Men i islam är alkohol absolut förbjudet. De som dricker gör det i smyg och föraktas av de flesta i det islamiska samhället. Några snapsvisor finns inte. Den muslim som dricker öppet kan aldrig åtnjuta respekt i moskén. Enligt islamisk lag får man heller inte sitta med i sällskap som dricker. Man får inte tillverka eller sälja sprit. En rättrogen som blir sedd i ett sådant sammanhang förlorar sitt anseende. Allt detta innebär att en muslim inte utan besvär kan delta i svenska sällskapslivet. Inte gå ut och ta en öl. Inte bli hembjuden på middag hos en vanlig svensk familj. Inte som student delta i akademiska fester och ceremonier.

Svenskar äter fläsk och har gjort det så långt man kan minnas. På julafton vill man ha skinka. Men för muslimer är fläsk det vidrigaste man kan tänka sig, betydligt värre än sprit. Grisen ses som ett orent djur och en symbol för de otrognas orenhet. Det finns förstås svenskar som inte äter fläsk, ja, vegetarianer, men de ser inte grisen som oren och de ser inte ner på andra svenskar för att de är glada i korv och skinka. En annan sak som försvårar umgänget mellan svenskar och muslimer är synen på hunden. Svenskar älskar hundar och har dem som sällskapsdjur. I islam däremot räknas hunden som ett smutsigt djur som man ska hålla sig borta ifrån. Hur gör man om man blir bjuden till en svensk familj som har hund? Ska man gå dit och riskera att besudlas eller ska man be värden hålla den borta och därmed riskera att såra dem? Det är inte lätt.

I den svenska kulturen umgås män och kvinnor ganska fritt. Det är upp till var och en att hålla lämplig distans, inte bli för närgången. I islamisk lag däremot får en man och kvinna som inte är gifta och inte nära släkt inte vara ensamma tillsammans. Man får heller inte skaka hand med det motsatta könet. När religiösa, muslimska familjer möts hemma ska männen sitta i ett rum och kvinnorna i ett annat. Hur ska man göra? Ska man umgås enligt svensk sed eller enligt islamisk lag? För en muslimsk kvinna som tar profeten Muhammeds ord på allvar är det ett måste att täcka sitt hår med en sjal, det som på arabiska kallas hijab. Att inte göra det är en synd. I den svenska kulturen finns inga sådana tabun. Hur ska man göra? Täcker man sitt hår signalerar man till andra svenskar att man är avvikande och täcker man inte sitt hår signalerar man till muslimer att man inte är en god muslim.

Enligt islamisk lag måste en muslim komma till moskén varje fredag mitt på dagen för att be och lyssna till predikan. Fredagen är en helgdag i islam. Dock inte i Sverige, här är det en vanlig arbetsdag. I länder med muslimsk majoritet är fredag en ledig dag för att folk ska kunna gå till moskén och uppfylla sin religiösa plikt. Det går inte i Sverige. Många rättrogna muslimer lider av skuldkänslor för att de inte går till moskén på fredagar. De har att välja mellan att sköta sitt jobb och att vara goda muslimer. Vissa försöker pressa in fredagsbönen på lunchrasten, men det är svårt. Andra väljer att köra taxi för att schemat är flexiblare, fast de kanske egentligen skulle passa bättre i en annan bransch.

De två största högtiderna i svensk kultur är jul och midsommar. För rättrogna muslimer är julen något oerhört främmande, för att inte säga hädiskt. I Uppsalamoskén, som jag besökte många gånger när jag var muslim, varnade imamen för julen. Man fick inte fira jul och inte heller önska någon annan god jul. Våra mest älskade julsånger innehåller rader som är nästan lika provocerande för muslimer som Muhammedkarikatyrer. Som de här raderna i Nu tändas tusen juleljus: ”Och över stad och land i kväll/ går julens glada bud/ att född är Herren Jesus Krist/ vår Frälsare och Gud”.

Midsommar skulle man kunna fira, men inte som svenskar gör. Man kan inte dansa runt en stång, män och kvinnor tillsammans, och man kan inte dricka nubbe. Kvinnor kan heller inte sjunga eftersom deras röst anses utgöra en frestelse, på arabiska fitna, för män. Dessutom kan både jul och midsommar infalla under fastemånaden ramadan och då måste man välja, ska man göra som svenskar eller som muslimer? För du kan ju inte gärna fira jul på fastande mage.

En annan sak är vårt svenska kulturarv. Hur ska man se på det? Är de gamla kyrkorna något vackert att beundra eller något hedniskt att förakta? För en rättrogen muslim är en kyrka en symbol för avgudadyrkan, på arabiska shirk, och den största synden en muslim kan begå. Svenskar är inte särskilt troende, men inte heller militanta ateister. De flesta är kulturkristna som tycker om kyrkliga ritualer som dop, bröllop och begravning.

Jag har redan berört ämnet: musiken. Svenskarna är ett sjungande folk. Få länder kan stoltsera med lika många körer. Redan på dagis börjar man med ramsor och visor. Senare i skolan har man musik som ämne. Många barn och unga spelar flöjt och piano och andra instrument, uppmuntrade av sina föräldrar och av lärare. Vi tror att detta är självklart för alla människor. Men så är det inte. I islamisk tradition förknippas sång med vulgaritet och sedligt fördärv. Den enda sången som är riktigt respektabel är koranrecitation, böneutrop och i vissa fall religiös diktning. Men detta kallar man inte sång, utan använder andra ord. I islamisk lag är alla instrument utom tamburiner förbjudna. Muhammed sade att flöjten är Satans röst.

I den svenska, och i den europeiska kulturen i allmänhet, är musiker respekterade. Musik räknas till de sköna konsterna och en minst lika viktig verksamhet som litteratur och vetenskap. De stora tonsättarna dyrkas, man reser statyer över dem och skriver tjocka biografier om dem. I islamiska länder däremot finns ingen komplicerad konstmusik på samma nivå som Mozart och Beethoven. Den musik som har skapats har gjort det trots, och inte på grund av religionen islam. Det är otänkbart att en musiker skulle kunna räknas som en from muslim och åtnjuta respekt i moskéerna. Det finns inga moskékantorer!

Sist men inte minst vill jag nämna begravningen! Det är där vi alla ska sluta, både muslimer och icke-muslimer. Men på vilken gravplats, den islamiska eller den kristna? Och enligt vilken ritual, den muslimska eller den kristna? Enligt en strikt tolkning av islamisk lag får kvinnor inte ens närvara vid begravningen. Och bönen för den döde sker i moskén. Bara män får vara med. Om man är både svensk och muslim, hur ska man då göra? Man kan ju inte dela upp sig och begravas på två platser. Och återigen, hur blir det med musiken? På en muslimsk begravning tillåts ingen musik. Ska man ha öl vid minnestunden?

Nu har jag tagit upp ett antal punkter som visar hur svårt det är att vara både svensk och muslim. Jag tror själv inte att det är möjligt, därför har jag lämnat islam och valt att leva som svensk. Det finns många fler punkter som jag kan ta upp i kommande artiklar, till exempel skillnaden mellan hur man ser på bildkonst och skulptur i svensk kultur och i islam. Den allmänna uppfattningar i Sveriges moskéer, och jag har besökt åtskilliga, är att svenskarna är De andra. Att vara svensk är detsamma som att vara icke-muslim, att leva som en svensk betyder att leva icke-islamiskt.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Advertisements

En reaktion på ”Kan man vara både svensk och muslim?

  1. Tusen tack för dessa,dina rader! Som svensk kvinna med en stark gudstro har jag insett att det kommer bli svårt att även i framtiden kunna hitta fram till någon form av förhållning mellan svenskar och muslimer. Ska man våga hoppas på kommande generationer?Jag vill det men ser ändå det svåra i det.
    Jag tycker att det du skriver är mycket intressant och du har mitt fulla stöd i din dagliga gärning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s