Det stulna paradiset

dores-bild-av-muhammedNär man läser islams bok, Koranen, upptäcker man ganska snart man att den är full av lån från judiska och kristna källor. Så här står det i Nordisk familjebok:

”Islam innehåller i främsta rummet judiska och därnäst kristna element i förening med religiösa föreställningar, hämtade från parsismen, och ett och annat drag, som direkt härstammar från den fornarabiska hedendomen. Dessa olikartade element utsmyckades av Muhammed med egna tillsatser och sammansmältes sedan till ett helt.”

Detta uppslagsverk har visserligen några år på nacken, men beskrivningen av den islamiska lärans sammansättning är helt korrekt, dessutom tydligt formulerad. Parsismen är ett annat namn för zoroastrismen, persernas forntida religion. Från den fornarabiska, polyteistiska religionen behöll Muhammed en del föreställningar och ritualer, såsom föreställningen om andarna, djinnerna, och ritualerna vid vallfärden till Mecka, som var en helig stad även före islam.

Författare till islamartikeln i Nordisk familjebok är arabisten K. V. Zetterstéen. I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver han bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen. Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter.

Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka hade heliga böcker, visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2).

Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Moses frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Moses tid! Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Moses och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Moses motståndare (28:38;40:38).

Man kan undra om inte en allvetande gud, med kunskap om det förflutna, nuet och framtiden, som det står i Koranen, inte skulle känna till dessa saker. Inte heller förstod den allvetande gud, som Muhammed påstod sig tala med, vad den kristna treenighetsläran innebar. Koranens författare tror att treenigheten består av tre personer: Fadern, Sonen och Maria! Kanske tänkte Muhammed att eftersom Fadern har en son så borde han ha en hustru också.

Koranens Jesusgestalt är inte kristen utan muslim. Det är inte evangeliernas Jesus som talar utan Koranens författare som talar genom Jesus. Och budskapet är att den kristna religionen inte är sann utan en villolära. Jesus var inte Guds son utan en profet på samma sätt som Muhammed. Inte heller dog han på ett kors och återuppstod på den tredje dagen. De som hävdar att Jesus är Guds son, alltså de kristna, är förbannade! Så partierna i Koranen som behandlar Jesus, och ibland framhävs för att visa på islams närhet till kristendomen, består i själva verket av polemik riktad mot kristendomen!

Ett av de ord som ”den arabiska Koranen” använder för att beskriva paradiset, ”firdaus”, är ett lånord från persiska som från början betydde ”muromgärdad trädgård”. Men när det kommer till paradisets innehåll är Koranens författare mer beroende av kristna, syriska källor än persiska. Flera forskare har uppmärksammat likheterna mellan Koranen och äldre, syrisk litteratur. Det sinnliga, islamiska paradiset, som jihadisterna längtar efter, har Koranens författare sannolikt stulit från snarlika paradisskildringar i munken Efraim Syrierns hymner från 300-talet. Den lärde syriern hade en omfattande litterär produktion som inbegriper såväl hymner, dikter och predikningar som Bibelkommentarer på prosa.

En svensk utgåva av Efraims hymner om paradiset publicerades 1985 i svensk översättning av Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap, särskilt Gamla testamentet, vid Lunds universitet. Han disputerade 1974 på en avhandling om Efraim Syrierns bibeltolkningar. I en bilaga till sin översättning, ”Efraim och senare paradisskildringar”, förklarar Hidal hur Efraims paradishymner har påverkat senare tiders paradisskildringar. ”I fråga om Koranen”, skriver han, ”föreligger med säkerhet en direkt påverkan från syrisk tradition, om än inte i form av en litterär påverkan.” Det vill säga Koranens författare har påverkats av syrisk tradition, men kanske inte direkt av Efraims skrifter, utan i form av muntliga återberättelser. ”Muhammeds beroende av vad som i regel kallas ’syrisk munkfromhet’ är allmänt erkänt”, konstaterar Hidal.

Hidal talar om ”en påfallande likhet” mellan Efraims hymner och Koranens paradisskildringar. Som exempel tar han upp Koranens uttryck ”högt belägen lustgård” (69:22, 88:10), som tyder på att dess författare var förtrogen med Efraims beskrivning av paradiset som beläget på ett berg. Hidal påpekar sedan att det himmelska gästabudet som beskrivs i Koranen 56:11-33 kommer mycket nära munkens hymner: ”Likheten med Efraims hymner, särskilt den nionde, är slående”.

I både Efraims hymner och i Koranen talas det om träd med ljuvliga frukter, om att man ligger till bords i skuggan, om att ansiktena strålar av ljus och om att där finns källor av vin, mjölk och honung. Liksom i Koranen heter det att de som avstår från vin på jorden ska dricka det i himlen. I båda paradisen finns det också olika grader, eller avsatser om man tänker på det som ett berg, där var och en får en plats efter förtjänt. Det arabiska ordet som Koranen använder är ”daraja” medan det syriska ordet som Efraim använder är ”darga”. I Zetterstéens Koran läser vi: ”Dessa äro de verkligt rättrogna; för dem finns olika grader hos deras Herre, förlåtelse och en härlig lott” (8:4).

Men det finns också skillnader. Medan de syriska paradisskildringarna är andliga och de olika fröjderna är menade som metaforer är Koranens skildring mer konkret och sinnlig. Men de syriska hymnerna står också litterärt på en högre nivå. ”Efraims paradisskildring är på ett helt annat sätt genomarbetad, både konstnärligt och teologiskt”, skriver Hidal.

”Åtskilliga problem som han ingående diskuterar (relationen kropp-själ, hur de saliga får rum i paradiset, diskussionen kring månaderna, m m) saknas helt i Koranen. Självfallet måste den syriske poetens utläggningar kring de första människornas fall och försoningen genom Kristus saknas i Koranen. Även om alltså en viss likhet finns genom själva motivet, är ändå olikheten större.”

Om man får tro Dante så fick Muhammed aldrig själv uppleva sitt paradis. I Den gudomliga komedin möter vi den arabiske profeten i helvetets nedersta avgrund. Han öppnar sin torso från halsen och ner till midjan så att hans inälvor väller ut. ”Se hur jag sliter mig isär!” skriker Muhammed.

”Hans tarmar hängde ned mellan benen; inälvorna såg man, och den unkna påsen som gör till träck allt det som mänskan slukar. Medan jag ivrigt tittade på honom såg han på mig och slet med sina händer upp bröstet, sägande: Se mig, Mohammed, så vanställd nu! Se hur jag själv mig styckar! Där framme går Ali i tårar, uppfläkt i ansiktet från luggen ner till hakan. Och samtliga du ser i denna klyfta utsådde split och tvedräkt när de levde; för den skull är de kluvna på det viset. En djävul finns här bakom, som så blodigt tilltygar oss; och envar i vår skara blir huggen av hans svärd så snart han vandrat ett nytt varv på denne väg av smärtor; ty alla sår vi tillfogats blir läkta innan vi åter träder inför honom.”

Varför detta vedervärdiga straff? För att Dante, liksom många medeltida teologer, uppfattade islam som en förvrängning av kristendomen som slet isär kyrkan, Kristi kropp. Koranen kan så att säga inte stå på egna ben utan blir obegriplig för den som inte känner till den kristna bakgrunden. Jesus introduceras inte utan åhörarna förutsätts veta vem han var och vad de kristna tror om honom. Betoningen ligger på den islamiska kritiken av Jesu gudomlighet, död och uppståndelse. I sin Muhammedbiografi från 1930 gör biskopen och orientalisten Tor Andrae en riktig observation: ”En kristen finner i islam mycket, som erinrar om hans egen religion, men det möter honom i en egendomlig, karikerad form.”

Den franske konstnären Gustave Doré gjorde illustrationerna till en utgåva från 1861 av Den gudomliga komedin. Illustrationen av den pinade Muhammed i helvetets åttonde krets hade idag inneburit livsfara. Massakern på Charlie Hebdos redaktion i Paris har visat oss att det, som en följd av invandringen, finns muslimska fanatiker i västvärlden som är beredda att göra mer än att demonstrera och bojkotta varor för att försvara Muhammeds ära.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Annonser

En reaktion på ”Det stulna paradiset

  1. Å andra sidan kan man med visst fog hävda att det inte är hur konstfärdigt budskapet är snickrat utan hur många som följer det som avgör om en religion är framgångsrik eller inte. Och ur det perspektivet är Muhammeds skapelse väldigt lyckad. Eller annorlunda uttryckt: Muhammed och hans efterföljare var betydligt bättre på aggressiv marknadsföring än de var på produktutveckling!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s