Han kunde inte måla och vara muslim

Agueli

I inlägget ”Kan man vara svensk och muslim?” den 24 februari tog jag upp en del motsättningar mellan islam och svensk kultur. Inlägget fick många kommentarer, både på bloggen Det Goda Samhället, där den först publicerades, och på Facebook. De flesta höll med om att det finns flera verkliga motsättningar mellan svensk kultur och islam.

Ett färre antal kommentatorer höll inte med mig. Det beror dock inte, förstod jag, på att de tror att svensk kultur och islam är samma sak och aldrig krockar. Alla förstår att det finns krockar. Utan de som invände hade missförstått mitt inlägg. De trodde att jag påstod att alla muslimer skulle vara på ett visst sätt och att alla svenskar skulle vara på ett annat sätt.

Något sådant påstående gör jag inte. Jag skriver om skillnader mellan svensk kultur och islam. En sådan skillnad är spritens betydelse i svensk kultur, samtidigt som sprit är haram, helt förbjudet i islam. Det betyder inte att det inte finns muslimer som dricker sprit eller svenskar som är nykterister. Det finns också ett fåtal svenskar som har konverterat till islam, men det gör inte svensk kultur islamisk eller islam till en svensk religion.

Kristendomen däremot är en svensk religion och svensk kultur är på många sätt kristen. Det beror på att svenskarna har varit kristna i tusen år. Jag är inte troende. Jag tror inte på något övernaturligt överhuvudtaget. Inte på islam och inte på kristendom. Men jag är svensk är därmed i någon mån kulturkristen.

Eftersom jag också har varit muslim vet jag hur pass kristen svensk kultur är. Vår syn på religion som något uteslutande andligt till exempel. Religion ska vara en hjärtesak. Denna syn är väldigt kristen. Få muslimer tänker så. Det beror på skillnaden mellan Muhammed, islams grundare, och Kristus, kristendomens grundare. Muhammed ledde arméer och styrde ett rike, Kristus var en förkunnare som led och dog på ett kors.

I islamiska texter skiljer man inte på religiös lag och sekulär lag. Om religionen förbjuder något, om något är haram, så är det förbjudet för alla, inte bara för de troende. Det är bland annat av den anledningen vi ser islamiska protester mot Muhammedbilder. Det finns tydliga, islamiska texter som förbjuder att man gör bilder av levande varelser, och också texter som förbjuder att man framställer Muhammed på ett vanvördigt sätt.

Bildförbudet är som sagt tydligt i islamiska texter. Det är därför det inte finns en lika rik konsttradition i islamvärlden som i väst. Men man kan hitta en del konst, även bilder av levande varelser, och till och med Muhammedbilder! När fotografiet kom blev det svårt att upprätthålla bildförbudet, idag är de flesta lärda muslimer överens om att det går an med fotografier.

När det kommer till skulpturer råder ett mycket strängt förbud. Skulpturer förknippas med avgudadyrkan och Muhammed själv befallde att de skulle förstöras. Vi ser att militanta, fundamentalistiska grupper som Islamiska Staten och Al-Qaida i Muhammeds efterföljd förstör alla skulpturer de kan hitta. Men trots detta har det rests statyer i islamiska länder. Det är dock stor skillnad mellan en europeisk stad med dess myller av statyer på gator och torg, broar och fasader, och en stad i ett islamiskt land med en enskild staty här och där, ofta resta av mer sekulärt orienterade nationalister på 1900-talet. En skulptör kan aldrig bli erkänd som en rättrogen muslim och vinna respekt i moskéerna.

Den svenske konstnären Ivan Aguéli konverterade till islam i slutet av 1800-talet. Påverkad av romantiska föreställningar om Orienten flyttade han till Egypten. Han var tvungen att sluta måla för att bli accepterad som riktig muslim. Med tiden, efter 1910, började dock Aguéli längta tillbaka till måleriet. Det var dock inte helt ofarligt att vara ute och måla. I ett brev berättar han hur han blev attackerad av fanatiker: ”När jag åker ut till en by och sätter upp mitt staffli och mitt provisoriska parasoll, blir jag trakasserad utan orsak. Pengar, målargrejorna – de bara tar sakerna!”

Aguéli får anställa en vakt för att skydda sig. Efter att ha blivit misshandlad av uppretade muslimer, skriver han:

”Det är nog av vidskepelse som de handlat. De se att jag är ensam ute o. sysslar med saker som de ej förstå o. som de ej ha sett förut. De inbilla sig alla möjliga galenskaper, o. ingenting i världen kan få dem att taga reson. Om jag ej kan få myndigheterna på min sida så är det rakt ingenting att göra. De hava blivit upphetsade av någon fanatiker, som ingen kan få reda på. Liknande saker hända ofta, o. det kunde ha gått mycket värre.”

I ett brev till modern i juni 1914 berättar han om sina svårigheter:

”Jag vill nu sända på en höft de få tavlor jag har, möjligen någon av dessa behaga, ehuru jag så gärna velat sända något präktigt härifrån. Men då jag ej kan sätta mig ute, utan att packet kommer o. kör bort mig med stenar o. påkar. Det är inte en eller två, men flere dussin. o. polisen säger ingenting.”

Tidigare hade Aguéli i många år arbetat för ett närmande mellan islam och väst. I tidningen Il commercio italiano i april 1903 hade Aguéli utropat att det var tid att ”göra slut på legenden om den muselmanska fanatismen”. Men efter ett tjugotal års erfarenhet av islam och muslimer var han alltså tvungen att erkänna att den islamiska fanatismen inte var en legend. Han blev själv drabbad.

Även i våra dagar vore det omöjligt för en västerländsk konstnär att ströva omkring på landsbygden i länder med traditionell muslimsk befolkning som Jemen, Pakistan, Afghanistan eller Egypten med sitt staffli och sina penslar och sätta sig ner någonstans och måla porträtt av byborna. Dels finns det ett hat mot väst och dels en syn på konsten som en hädisk verksamhet.

Aguéli förstod att det fanns en skillnad mellan västerländsk kultur och islam. Han blev muslim och försökte på olika sätt överbrygga skillnaderna, men insåg att det inte gick. Så småningom valde han att följa sitt målarkall, trots det islamiska förbudet, och i de sista breven uttrycker han sig allt mer kärleksfullt om sitt hemland. Han kom dock aldrig hem utan dog i Spanien, överkörd av ett tåg, i oktober 1917.

Porträtt av Fritz Lindström 1898

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Annonser

Framtidsstaden: fortsatt massinvandring eller integration?

framtidsstadenVi har facit i hand. Vi vet hur det kommer att gå. Den ansvarslösa invandringspolitiken och mångkulturalismen har inte skapat en färggrann idyll utan Rosengård i Malmö. Och mer av samma politik kommer att skapa fler Rosengård. Det är budskapet i Lars Åbergs nya bok ”Framtidsstaden – Om Sverige i morgon blir som Malmö i dag, hur blir Sverige då?” (Karneval förlag, 2017).

Journalisten och författaren Lars Åberg har bott i Malmö i nästan sextio år. Han kan sin stad. Med honom som guide får läsaren ge sig ut på en vandring genom ett landskap som förötts av mångkulturens härjningar. Våldet, rädslan, drogerna, främlingskapet, kvinnoförtrycket och den islamiska fundamentalismen.

En gång trodde man att invandrarna från Afrika och Mellanöstern skulle påverkas av det svenska samhället, ja, de skulle utan att bli tillsagda växa in i den svenska kulturella gemenskapen och anamma våra värderingar.

I dag vet vi att det inte går till på det sättet. Det är Sverige som förändras och blir mer likt invandrarnas hemländer i Afrika och Mellanöstern.

Åberg intervjuar en socialsekreterare som säger: ”Resten av Malmö håller på att bli som Rosengård.” Ja, och resten av Sverige håller på att bli som Malmö.

Det har självklart att göra med volymerna, och det antyder också Åberg i sin bok. Under 2015 sökte 163 000 personer asyl i Sverige. Ju större antal invandrare som vi tar emot från väldigt annorlunda kulturer, desto svårare blir det att integrera dem. I stället bildas parallella samhällen med egna normer. Inte så sällan innebär dessa normer att ”svenskhet” är något icke-önskvärt och ”svenskarna” är de andra. Barn till invandrare, födda här, talar dålig svenska.

Det har också att göra med myndigheternas förståelse av ”integration”. Det betyder inte, som de flesta tror, att invandrare ska försvenskas, utan att svenskar och invandrare ska påverka varandra. I denna otydlighet och kravlöshet kan stolta invandrarkulturer och chauvinistisk islam hävda sig medan den ”snälla” svenska majoritetskulturen trängs undan.

”Vad betyder mångkultur?” frågar Åberg. ”I praktiken alldeles för få möten och alldeles för många parallella småfurstendömen. När etnicitet tillåts bli en definierande faktor skapas gettomänniskor”.

Åberg visar hur rasism mot svenskar breder ut sig i Malmö, en rasism som förmodligen gör det lättare att bryta mot svenska lagar och missbruka välfärden. Han berättar om invandrare som hotar socialsekreterare om de inte får bidrag. Och hur man låtsas skilja sig för att få en ny lägenhet som man kan hyra ut i andra hand. Stenkastning mot polisen. Om man inte känner sig som svensk, inte vill kalla sig svensk, och kanske till och med ser ner på svenskar, varför bry sig om Sverige?

Åberg konstaterar att det innebär ”en särskild prövning” att Sverige som mottagarland värderingsmässigt ligger på längst avstånd från länder vars medborgare vi tar emot. ”Sverige borde i det avseendet vara det sämsta landet att flytta till för dem från just de här länderna – såvida det inte är värderingarna här som de är ute efter.”

Hade det varit svenska värderingar som lockade asylsökarna från Afrika och Mellanöstern hade vi inte haft några integrationsproblem, inget hedersförtryck och ingen islamisk fundamentalism. Det är lätt att se att det är andra saker som gör att asylsökare väljer att ta sig just hit.

Jag var muslim i många år och besökte flera moskéer i Sverige. Syftet med moskéerna är inte att anpassa islam till svenska värderingar utan dels att bevara islam i ”oförstörd” form och dels att sprida islam till svenskar, det vill säga mission. I samtliga moskéer dominerar uppfattningen att islamiska värderingar är bättre än svenska och förhoppningen är att Sverige ska bli islamiskt.

Åberg intervjuar Christian Fernandez, docent i statsvetenskap vid Malmö högskola som forskar om migration, medborgarfrågor och skolpolitik. Han fångar dilemmat. ”Ska vi ha en generös flyktingpolitik eller en fantastisk integrationspolitik?” frågar han och svarar ”Jag tror inte vi kan få båda.” Exakt så är det. För att det ska fungera måste volymerna ner och mångkulturtänket skrotas.

År 2003, då 31 000 personer sökte asyl i Sverige, beskrev Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Anders Westerberg ökningen som ”en farlig utveckling” och ”ett hot mot själva asylinstrumentet som ju vilar på ett förtroende från befolkningen”. Idag är det förtroendet borta och det enda riktiga är att införa asylstopp för att undvika att samhället går sönder. Allt fler svenskar förstår också att vi kan hjälpa fler flyktingar för mindre pengar i närområdet.

Om vi inte inför asylstopp och en mer bestämd integrationspolitik, ja, jag menar assimilation, så kommer vi att få se en stridare ström av ”internflyktingar”, människor som flyr från invandrartäta områden som Rosengård och Rinkeby till trygga områden präglad av svensk kultur. Det sker redan.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Blonda sexslavar mest eftertraktade

blond-slav-1Det förtrollade svärdet är en serie tecknad av Bengt-Olof Wennerberg, även kallad Bowen. Den publicerades i Vecko-Revyn på 40- och 50-talet som en del i en följetong med berättelser ur Tusen och en natt. Bowens förmodligen mest spridda verk är annars vikingaskeppet på Explorer Vodka-flaskan.

Berättelsen börjar när en fiskare hittar en kista i havet. Kistan innehåller en liten pojke. Eftersom fiskaren är barnlös adopterar han pojken och ger honom namnet Hassan. Men efter att fadern drunknat i en storm blir han utkörd av den elaka adoptivmodern. Hassan ger sig iväg på äventyr och hittar ett förtrollat svärd.

I en scen möter han några slavhandlare som satt upp ett läger i en glänta i skogen. ”Det är nog synd om de stackars slavarna”, tänker Hassan. ”Men jag kan ingenting göra! Lagen tillåter ju slavhandel och jag är ensam och dom är många.”

Det står i inte vilken lag som åsyftas, men man förstår att det är den islamiska lagen. För berättelsen utspelar sig i ett islamiskt land. Och det är helt riktigt. Den islamiska lagen tillåter slavhandel. Det står tydligt utskrivet i Koranen, i profeten Muhammeds yttranden och i de lärdes böcker.

Bland slavarna får sedan Hassan syn på något han aldrig sett förr – en ung kvinna med ”hår som guld”. En av slavhandlarna ser lystet på den blonda flickan. När hon ska gå in bland träden för att be sin aftonbön – hon är kristen, förstår man – kastar han sig över henne.

Hassan, som är en god ung man, ingriper. Och med sitt förtrollade svärd lyckas han besegra slavhandlarna och befria slavarna.

Denna scen i Bowens serieberättelse bygger på verkliga förhållanden. Det var verkligen så att de muslimska slavhandlarna särskilt uppskattade vita, blonda flickor. Jag läste nyligen en bok om Spanien under islamiskt styre, The Myth of the Andalusian Paradise från 2016. Den amerikanske forskaren Darío Fernández-Morera slår hål på myten om Andalusien, det islamiska Spanien, som en mångkulturell idyll. Det var snarare ett slavsamhälle där kristna levde under förnedrande förhållanden.

Den katolske debattören Mikael Karlendal recenserade nyligen Fernández-Moreras bok på sin blogg (24 februari 2017). Den islamiska erövringen av Spanien var en del av islams heliga krig eller jihad som påbörjades av profeten Muhammed:

”Nu plundrades dessa områden systematiskt. Kyrkor förstördes eller omvandlades till moskéer. De kristna invånarna som inte dödades eller konverterade till islam gjordes antingen till slavar (kvinnorna till sexslavar) eller till dhimmis, vilket innebär att de blev tvingade att betala en särskild skatt – jizya -för att bli ’beskyddade’. Alltså, ungefär samma sak som när kriminella gäng i vår tid utpressar olika företagare att betala pengar i utbyte mot att inte bli rånade eller få sina butiker förstörda. Denna jizya var och är något som är stadgat enligt islamisk lag och det syftar till förödmjuka de underkuvade kristna och att ge god inkomst åt det islamiska väldet.”

blond-slav-2

I boken kan man läsa att Spanien efter den islamiska erövringen blev ett centrum för handel med sexslavar. Vissa av flickorna var barn som såldes till harem för att utnyttjas. Men även små pojkar var omtyckta. Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende. Vita slavinnor, särskilt blonda, var mest eftertraktade och kostade mest, förklarar Fernández-Morera (s. 158). De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder, och från de kristna delarna av Spanien. Slavhandlarna brukade behandla icke-vita slavar med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.

Och denna lust efter blonda flickor finns kvar än idag. Den jesidiska flickan Nadia Murad rövades bort av jihadgruppen Islamiska Staten (IS) i Irak. Hon hölls som sexslav i enlighet med profeten Muhammeds lagar. Nadia lyckades fly och i en intervju berättade hon att jihadmännen särskilt eftertraktade vita, blonda och blåögda flickor.

I en berättelse om profeten Muhammed frågar han en av sina följeslagare, Jadd bin Qays: ”Vill du ha de gula döttrarna?” Med detta ord, på arabiska ”Banu al-Asfar” menade han de blonda flickorna i det östromerska riket. Det var Muhammeds sätt att locka honom att ansluta sig till jihad mot de kristna grekerna. Som lön skulle han få sexslavar i detta liv, och om han stupade, 72 jungfrur i paradiset.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Kan man vara både svensk och muslim?

kraftor-krava

Kan man vara svensk och muslim? Det beror på vad man menar. Om man med svensk menar svensk medborgare så är det fullt möjligt. Fler av de unga muslimer som rest till Syrien och Irak för att strid för jihadgruppen Islamiska Staten (IS) har varit svenska medborgare. Så det är fullt möjligt för även den meste extreme muslim, en som till med är fiende till Sverige, att samtidigt vara svensk medborgare.

Men om man med svensk menar svensk i kulturell mening, blir det besvärligare. Jag har erfarenhet av både svensk kultur och islam och kan visa att det finns flera motsättningar som är svåra, för att inte säga omöjliga att överbrygga. En muslim som strävar efter att följa sin religion och bli sedd som en god muslim av sina trosfränder kan inte samtidigt bejaka och leva ut den svenska kulturen.

Svensk kultur är ganska fuktig. Men spriten handlar om mer än att supa sig full. Den ingår i viktiga ritualer. Man dricker före en resa och man dricker när man kommer hem. Man dricker när man fyller år. Man dricker när man möter en vän man inte sett på länge. Man dricker när man försonas. Man dricker vid begravningar. Man dricker när man tar studenten och man dricker på bröllop. Man dränker sina sorger och man firar sina segrar. Och så sjunger man!

Det berättas att den österrikisk-ungerske tonsättaren Franz Lehár (1870-1948) vid sitt besök i Sverige 1936 på fullt allvar lär ha trott att Helan går var Sveriges nationalsång eftersom den mycket högtidligt alltid sjöngs som första sång vid alla fester.

En skald som de flesta svenskar känner till och älskar, Bellman, besjöng gärna spriten: ”Supa, dricka och ha sin flicka, är vad sankte Fredman lär!”

Men i islam är alkohol absolut förbjudet. De som dricker gör det i smyg och föraktas av de flesta i det islamiska samhället. Några snapsvisor finns inte. Den muslim som dricker öppet kan aldrig åtnjuta respekt i moskén. Enligt islamisk lag får man heller inte sitta med i sällskap som dricker. Man får inte tillverka eller sälja sprit. En rättrogen som blir sedd i ett sådant sammanhang förlorar sitt anseende. Allt detta innebär att en muslim inte utan besvär kan delta i svenska sällskapslivet. Inte gå ut och ta en öl. Inte bli hembjuden på middag hos en vanlig svensk familj. Inte som student delta i akademiska fester och ceremonier.

Svenskar äter fläsk och har gjort det så långt man kan minnas. På julafton vill man ha skinka. Men för muslimer är fläsk det vidrigaste man kan tänka sig, betydligt värre än sprit. Grisen ses som ett orent djur och en symbol för de otrognas orenhet. Det finns förstås svenskar som inte äter fläsk, ja, vegetarianer, men de ser inte grisen som oren och de ser inte ner på andra svenskar för att de är glada i korv och skinka. En annan sak som försvårar umgänget mellan svenskar och muslimer är synen på hunden. Svenskar älskar hundar och har dem som sällskapsdjur. I islam däremot räknas hunden som ett smutsigt djur som man ska hålla sig borta ifrån. Hur gör man om man blir bjuden till en svensk familj som har hund? Ska man gå dit och riskera att besudlas eller ska man be värden hålla den borta och därmed riskera att såra dem? Det är inte lätt.

I den svenska kulturen umgås män och kvinnor ganska fritt. Det är upp till var och en att hålla lämplig distans, inte bli för närgången. I islamisk lag däremot får en man och kvinna som inte är gifta och inte nära släkt inte vara ensamma tillsammans. Man får heller inte skaka hand med det motsatta könet. När religiösa, muslimska familjer möts hemma ska männen sitta i ett rum och kvinnorna i ett annat. Hur ska man göra? Ska man umgås enligt svensk sed eller enligt islamisk lag? För en muslimsk kvinna som tar profeten Muhammeds ord på allvar är det ett måste att täcka sitt hår med en sjal, det som på arabiska kallas hijab. Att inte göra det är en synd. I den svenska kulturen finns inga sådana tabun. Hur ska man göra? Täcker man sitt hår signalerar man till andra svenskar att man är avvikande och täcker man inte sitt hår signalerar man till muslimer att man inte är en god muslim.

Enligt islamisk lag måste en muslim komma till moskén varje fredag mitt på dagen för att be och lyssna till predikan. Fredagen är en helgdag i islam. Dock inte i Sverige, här är det en vanlig arbetsdag. I länder med muslimsk majoritet är fredag en ledig dag för att folk ska kunna gå till moskén och uppfylla sin religiösa plikt. Det går inte i Sverige. Många rättrogna muslimer lider av skuldkänslor för att de inte går till moskén på fredagar. De har att välja mellan att sköta sitt jobb och att vara goda muslimer. Vissa försöker pressa in fredagsbönen på lunchrasten, men det är svårt. Andra väljer att köra taxi för att schemat är flexiblare, fast de kanske egentligen skulle passa bättre i en annan bransch.

De två största högtiderna i svensk kultur är jul och midsommar. För rättrogna muslimer är julen något oerhört främmande, för att inte säga hädiskt. I Uppsalamoskén, som jag besökte många gånger när jag var muslim, varnade imamen för julen. Man fick inte fira jul och inte heller önska någon annan god jul. Våra mest älskade julsånger innehåller rader som är nästan lika provocerande för muslimer som Muhammedkarikatyrer. Som de här raderna i Nu tändas tusen juleljus: ”Och över stad och land i kväll/ går julens glada bud/ att född är Herren Jesus Krist/ vår Frälsare och Gud”.

Midsommar skulle man kunna fira, men inte som svenskar gör. Man kan inte dansa runt en stång, män och kvinnor tillsammans, och man kan inte dricka nubbe. Kvinnor kan heller inte sjunga eftersom deras röst anses utgöra en frestelse, på arabiska fitna, för män. Dessutom kan både jul och midsommar infalla under fastemånaden ramadan och då måste man välja, ska man göra som svenskar eller som muslimer? För du kan ju inte gärna fira jul på fastande mage.

En annan sak är vårt svenska kulturarv. Hur ska man se på det? Är de gamla kyrkorna något vackert att beundra eller något hedniskt att förakta? För en rättrogen muslim är en kyrka en symbol för avgudadyrkan, på arabiska shirk, och den största synden en muslim kan begå. Svenskar är inte särskilt troende, men inte heller militanta ateister. De flesta är kulturkristna som tycker om kyrkliga ritualer som dop, bröllop och begravning.

Jag har redan berört ämnet: musiken. Svenskarna är ett sjungande folk. Få länder kan stoltsera med lika många körer. Redan på dagis börjar man med ramsor och visor. Senare i skolan har man musik som ämne. Många barn och unga spelar flöjt och piano och andra instrument, uppmuntrade av sina föräldrar och av lärare. Vi tror att detta är självklart för alla människor. Men så är det inte. I islamisk tradition förknippas sång med vulgaritet och sedligt fördärv. Den enda sången som är riktigt respektabel är koranrecitation, böneutrop och i vissa fall religiös diktning. Men detta kallar man inte sång, utan använder andra ord. I islamisk lag är alla instrument utom tamburiner förbjudna. Muhammed sade att flöjten är Satans röst.

I den svenska, och i den europeiska kulturen i allmänhet, är musiker respekterade. Musik räknas till de sköna konsterna och en minst lika viktig verksamhet som litteratur och vetenskap. De stora tonsättarna dyrkas, man reser statyer över dem och skriver tjocka biografier om dem. I islamiska länder däremot finns ingen komplicerad konstmusik på samma nivå som Mozart och Beethoven. Den musik som har skapats har gjort det trots, och inte på grund av religionen islam. Det är otänkbart att en musiker skulle kunna räknas som en from muslim och åtnjuta respekt i moskéerna. Det finns inga moskékantorer!

Sist men inte minst vill jag nämna begravningen! Det är där vi alla ska sluta, både muslimer och icke-muslimer. Men på vilken gravplats, den islamiska eller den kristna? Och enligt vilken ritual, den muslimska eller den kristna? Enligt en strikt tolkning av islamisk lag får kvinnor inte ens närvara vid begravningen. Och bönen för den döde sker i moskén. Bara män får vara med. Om man är både svensk och muslim, hur ska man då göra? Man kan ju inte dela upp sig och begravas på två platser. Och återigen, hur blir det med musiken? På en muslimsk begravning tillåts ingen musik. Ska man ha öl vid minnestunden?

Nu har jag tagit upp ett antal punkter som visar hur svårt det är att vara både svensk och muslim. Jag tror själv inte att det är möjligt, därför har jag lämnat islam och valt att leva som svensk. Det finns många fler punkter som jag kan ta upp i kommande artiklar, till exempel skillnaden mellan hur man ser på bildkonst och skulptur i svensk kultur och i islam. Den allmänna uppfattningar i Sveriges moskéer, och jag har besökt åtskilliga, är att svenskarna är De andra. Att vara svensk är detsamma som att vara icke-muslim, att leva som en svensk betyder att leva icke-islamiskt.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Upplopp i Rinkeby

Under måndagskvällen utbröt upplopp i den invandrartäta förorten Rinkeby. Polisen utsattes för stenkastning och svarade med kulor. Inte mer än rätt kan man tycka. Det gäller att visa att svensk lag gäller överallt i Sverige. Utan undantag.

Enligt en frilansfotograf som var på plats var det riktigt dåligt: ”Jag har varit med om en del oroligheter här men detta är något extra”, sade han till SVT. ”Det ser ut som en krigszon.”

Det sorgliga är att man låtit förfallet pågå så länge utan att vidta åtgärder. Med en rimlig och ansvarsfull invandringspolitik, det vill säga betydligt mindre volymer, och en integration som var inriktad på assimilering istället för mångkulturell förvirring hade dessa gettoliknande miljöer sannolikt inte uppstått.

Eftersom godhetsvänstern, och godhetshögern, hela tiden har förnekat problemen och beskyllt de som påtalar dem för rasism har problemen tillåtits växa. Liberalen Mauricio Rojas var ute redan 2005 och varnade för förortskravaller. Då blev han kallad för rasist.

Det var tolv år sedan. Vi befinner oss nu i ett läge där delar av Sverige, vissa invandrartäta stadsdelar, håller på att glida iväg från den svenska kulturella gemenskapen. ”När får vi vårt första svenska förortskalifat?” undrade Maria Rashidi, ordförande i Kvinnors Rätt i en debattartikel i Göteborgs-Posten i juni 2015.

”Jag som har rymt från det religiösa tyranniet i Iran”, skrev hon, ”ser förskräckt på hur det i jämställdhetens bästa land samma typ av fundamentalism växer sig allt starkare och jag vet inte vart jag skall ta vägen nu ännu en gång.”

Kvällen den 24 augusti 2015 sände Aktuellt ett reportage från Rinkeby. En reporter var på besök i sällskap med den somaliska ex-muslimen Mona Walter. De blev ivägjagade och av ett gäng aggressiva ungdomar skrek ”Det här är inte Sverige!” och ”Hora!”

Det här är inte Sverige, skrek de. På ett sätt hade de rätt. I Sverige får man byta religion. Man får lämna islam och bli kristen. Sharia ska inte gälla. I Sverige får man, till skillnad från hur det är i islamiska stater, kritisera islam. Men i Rinkeby blir man alltså bortjagad av en shariamobb.

Och det ser inte ut att bli bättre. Den svenska regeringen och våra medier, gammelmedia, vill fortfarande inte tala klarspråk om vad som händer. Samhället håller på att gå sönder. När Örebropolisen Peter Springare tog bladet från munnen och sa som det är, att bråkstakarna för det mesta heter Muhammed och Ali, ville man inte lyssna. Eliten har det tryggt i sina helsvenska villaidyller.

Jag, liksom Peter Springare, vet dock hur det är. Jag var muslim i många år och jag bodde i Gottsunda, en invandrartät förort utanför Uppsala, och har sett upplopp på nära håll. Jag har sett angrepp på polisen och brinnande bilar från mitt fönster. Varför är det viktigt att jag varit muslim? Vad har islam med detta att göra?

Jo, i moskéerna som jag varit i får unga muslimer lära sig att den riktiga lagen, den som förtjänar respekt, är islamisk lag. Svensk lag är de otrognas påhittade lag och man följer den bara för att man måste.

Imamerna uppmanar inte unga muslimer att begå brott eller hata polisen. Nej, men inpräntar en attityd hos dem att svensk lag inte är lika mycket värd som islamisk lag. Detta minskar självklart respekten för både svensk lag och de som är satta att upprätthålla den.

I moskéerna lär man sig också att alla muslimer är bröder och att denna gemenskap, på arabiska umman, är viktigare än nationell tillhörighet. Det gör att en rättrogen muslim med svenskt medborgarskap kan känna större samhörighet med en utländsk muslim än med en annan svensk medborgare.

Värstingarna som bråkar i förorterna, både i Rinkeby och i Gottsunda, är oftast inte särskilt religiösa. De slarvar med sina böner, har flickvänner och dricker sprit. Men min erfarenhet är att de flesta ändå är troende muslimer. De har islamiska ideal.

Den holländske sociologen Ruud Koopmans undersökte i en studie från 2013 attityderna hos självidentifierade muslimer från Turkiet och Marocko i Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike och Sverige. 43 procent av de svenska muslimerna tycker att muslimer borde återvända till islams rötter, 67 procent tycker att det bara finns en tolkning av islam och hela 52 procent anser att det är viktigare att följa islamiska lagar än lagarna i Sverige.

För att vända den negativa utvecklingen bör vi införa asylstopp. Förorterna ska inte fyllas på med fler invandrare. Vi kan hjälpa fler flyktingar för mindre pengar i närområdet.

Därefter bör vi avskaffa mångkulturen och införa en ny, bestämd assimilationspolitik. Målet ska vara att det svenska medborgarskapet ska vara mer än ett papper. Inga mer bidrag till etniska föreningar och ingen mer hemspråksundervisning.

Det finns flera saker man kan göra för att främja assimilering. Elever bör till exempel förbjudas att använda andra språk än svenska, och de språk man studerar, på skolområdet. Just nu har vi barn som växer upp här utan att kunna god svenska. Så långt det är möjligt bör man även förhindra att elever med annat förstaspråk än svenska blir fler än, låt oss säga en femtedel, i varje klass.

Islam kan inte heller behandlas på samma sätt som kristendomen. Vårt land har varit kristet i tusen år och denna erfarenhet har gjort oss till de vi är. Våra värderingar och högtider. Det är inte samma sak att smälla upp en moské mitt i Borlänge som att bygga en kyrka. Sverige har liksom andra nationer en identitet som vi ska värna om. Det är dags att vi erkänner det.

Värstingarna i Rinkeby vet om det. Annars hade de inte ropat ”Det här är inte Sverige!”

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Priset för att lämna islam

Jag har lämnat islam. Priset blev högt. Min hustru, pressad av sin familj, har tagit ut skilsmässa och nu befinner jag mig i en kamp om mina barns uppfostran. Jag vill ge dem en svensk uppfostran, min före detta frus familj vill uppfostra dem islamiskt. Jag är särskilt orolig för mina två döttrar. Att se dem klädda i sjal skulle göra mig förtvivlad. Att se dem bortgifta vore värre än döden.

Profeten Muhammed befallde att den som lämnade islam skulle dödas. Många muslimer tar denna befallning på allvar än idag. Det finns islamiska stater som avrättar avfällingar. Det händer också att mobbar, upptända av trosglöd, tar lagen i egna händer och slår ihjäl både hädare och avfällingar. Sådana mord har stort folkligt stöd.

Och tyvärr följer sådana attityder med när muslimer invandrar till Sverige.

Vi har hedersförtryck som innebär att flickors frihet begränsas. De ska vara ”ärbara” enligt det islamiska idealet. De får inte sjunga och dansa, och inte bada. Jag har sett det själv i mina barns skola. Små flickor i sjal som står vid sidan om och inte får vara med och dansa. Det gör mig så ledsen. Jag tänker på de barn som har två föräldrar som är fundamentalistiska muslimer som försöker avskärma dem från svensk kultur. De har ju inga vägar in. De lever i ett slutet, mörkt rum.

Och svenskar låter allt detta pågå. Man tiger eftersom man är rädd att bli kallad rasist och islamofob. Man ser att små flickor mår dåligt och gör inget. Man är rädd för media. Man är rädd för att inte få stöd från andra svenskar. Det heter att den islamiska sjalen är harmlös. Det är samma sak som en kippa, sade utrikesminister Margot Wallström. Man blir mållös.

Muslimska fundamentalister kommer till vårt land för att få ett bättre liv. Materiellt, alltså. De kommer inte för att de gillar vårt sätt att leva. Uppsalamoskén dit jag gått många gånger är inte en svensk moské för fem öre. Den är ett stycke av islamvärlden i Sverige. Det är samma islam som predikas där som i Somalia, Afghanistan och Saudiarabien.

En populär och respekterad imam i Uppsalamoskén är Abo Raad. Han bor i Gävle men kommer till Uppsala för att predika och undervisa ungdomar i Koranen. Abo Raad har hyllat terrorgruppen Islamiska Staten (IS).

Han var även ansvarig för en hemsida som hette muslim.se. Där kunde man läsa att en muslim inte får bli vän med en icke-muslim, inte delta i den svenska demokratin och inte tjänstgöra i den svenska armén. En muslim får inte heller fira jul eller lucia. Svenskofobi, alltså.

Jag var muslim, men jag ville ge mina barn en så svensk uppfostran som möjligt. Jag lärde dem att sätta vetenskap högt och att tänka kritiskt. Jag tog dem på museer för att lära dem vår historia. Jag läste sagor och klassiska berättelser för dem. Vi sjöng tillsammans. Vi gick till kyrkogården och jag visade dem poeters, vetenskapsmäns och konstnärers gravar. Jag berättade om deras liv och gärning. Jag visade dem hur vi firar jul och midsommar. Uppsala är vår stad, sade jag. Sverige är vårt land.

Samtidigt som jag utåt sett fortfarande var muslim, levde jag som en svensk. Och kärleken till vår kultur växte hela tiden i mitt hjärta. Hur vi respekterar våra barn. Hur vi värdesätter förnuft och vetenskap. Hur vi uppmuntrar fantasi och skapande. Självklart finns det dåliga svenskar. Men jag talar om våra värderingar. Jag kunde så tydligt se skillnaderna.

Jag hade ju erfarenhet av både islam och svensk kultur. Och jag visste att svensk kultur var bättre för barnen. Därför tog jag detta steg. Jag lämnade islam offentligt. Men priset blev högt.

Hur det än går så är jag övertygad om att barnen kommer att förstå att jag gjorde detta för deras skull. För att de skulle få växa upp i frihet utan islamiska tabun och inskränkningar. För att de skulle få känna sig, helt och fullt, som en del av vårt samhälle. Jag har sett hur det gått för de muslimska familjer som inte vill tillåta sina barn att känna sig som svenskar. Det leder till utanförskap och bristande solidaritet och omtanke.

Vi har bara det här landet. Det är vårt hem. Och det är jävligt bra! Låt oss ta hand om det. Vi har fått så mycket, vi är skyldiga att ge något tillbaka.

För att kunna klara den här kampen och fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).

Vi saknar insikt om civilisationernas kamp

Kvinnorna i den svenska delegationen till den islamiska republiken Iran täckte sig i sjalar, sedan ställde de upp sig på rad för hela världen att beskåda. En triumf för islamismen, ett nederlag för väst. Jag tror inte ens att de själva förstår att de användes som pjäser i ett spel, i en kraftmätning mellan islam och väst. Jag tror att de var naiva.

För många svenskar tror inte på ”civilisationernas kamp”. De tror hellre på sina idéer om fredlig samexistens, samarbete och harmonisk mångkultur än på vad de faktiskt ser. Det vi ser i världen och våra egna samhällen är en kamp mellan konkurrerande värdesystem, där grupper strävar efter att dominera över andra grupper. De som beskriver verkligheten som den är anses störa friden. Man föredrar att vistas i idéernas värld.

Vi i väst måste förstå att även om vi är för fina för att tala om kamp och konflikt, så är det exakt så islamisterna uppfattar världen. När en kyrka byggs om till en moské i London eller Paris ser de en framryckning för den egna gruppen och en reträtt för väst. När en europeisk kvinna konverterar till islam och beslöjar sig stärker det deras moral. Känslan av att ”vi vinner, väst förlorar”. Det är bara att gå in och läsa på islamistiska sajter och ser hur de tolkar nyheter och beskriver världen.

Eftersom många västerlänningar inte tror på civilisationernas kamp kommer de, i sin naivitet och välvilja, att begå misstag. Det var till exempel ett misstag av den svenska regeringen att visa upp sig i islamiska sjalar i Iran. Hade man förstått den konflikt som finns mellan islam och väst och hur den andra sidan uppfattar dessa bilder hade man nog inte gått med på det. Hoppas jag inte.

Vi förstår inte att våra eftergifter, som vi tror ska tolkas som välvilja och respekt, i många fall leder till motsatsen: ett ökar förakt mot väst och en stärkt uppfattning om att väst är på nedgång.

I Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok Nomad från 2010 skildrar hon sin resa från islamist till upplyst demokrat. Hon gick från att hata till att älska väst. Hon växte upp som somalisk muslim och känner den islamiska kulturen från insidan. Hirsi Ali konstaterar att det pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam:

”I Europa och USA är det många som ifrågasätter att det faktiskt pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam. Men en radikal muslimsk minoritet är övertygad om att islam är under belägring, och denna minoritet brinner för att segra i det heliga krig som förklarats mot västerlandet. Det som denna minoritet i slutändan vill åstadkomma är att återinföra ett teokratiskt kalifat i muslimska länder och föra det vidare till resten av världen.”

Vissa har argumenterat för att när västerlänningar besöker islams länder får de lov att anpassa sig till islamisk lag. Jag köper inte det argumentet. För jag ser inte islamisk lag och moderna, västerländska värderingar som jämlika. Jag tror att västerländska värderingar är överlägsna.

Men det märkliga är att västerlänningar inte bara förväntas anpassa sig i islamvärlden utan även i sina egna hemländer. När Irans islamistiske diktator Hassan Rouhani besökte Rom täckte man över statyerna i de Kapitolinska museerna för hans skull. Rouhani visade ingen respekt för vår västerländska konst, tvärtom. Inget vin serverades heller till middagen. Så det är alltid väst som ska anpassa sig, både borta och hemma.

Italienarna borde vara stolta över sin konst och sin kultur. Har inte den islamiska republiken större anledning att skämmas för sitt kvinnoförtryck, sin religiösa inskränkthet och sin brist på demokrati?

Men vad skulle då den svenska delegationen göra? Man skulle ha vägrat att anpassa sig. Om den iranska regimen behöver oss går de med på våra krav. Vi borde stå på oss och visa att vi sätter våra värderingar, som respekten för kvinnan, högre än affärer. Faktum är att vi klarar oss utan goda relationer till diktaturen i Iran.

Men för att en sådan rakryggad hållning ska vara möjligt krävs en insikt om att det pågår en civilisationernas kamp. Och en sådan insikt finns inte ännu. Vi är naiva.

För att kunna fortsätta skriva behöver jag ditt stöd! Swisha ett bidrag till 0760078008 (Råbock).