Assassinerna och den heliga sandalen

Den heliga sandalenTerrorgruppen Islamiska Staten (IS) benämns ibland ”mördarsekt” i medierna. Dess medlemmar och anhängare ser sig dock inte som en sekt med en särskild och avvikande tolkning av islam utan som medborgare i ett kalifat, en panislamisk stat. Ibland spåras Al-Qaidas och IS’ ursprung till en sekt som fanns på medeltiden och som också benämns ”mördarsekt”. Jag tänker på de mytomspunna assassinerna på berget Alamut i Persien. Ordet assassiner dyker upp för första gången i korstågskrönikorna. På arabiska benämndes de ”hashashin” efter ”hashish” som betyder ”gräs”. Detta eftersom de anklagades för att bruka hasch som en del av sin religionsutövning. Frankerna uppfattade ordet som ”assassin” och tog det med sig till Europa där det lånades in till flera europeiska språk med betydelsen ”lönnmördare”.

År 1094 satte assassinerna upp sitt fäste på berget Alamut (Örnredet) i Elburzbergen i nordvästra Persien där de leddes av Hassan Sabbah eller Den gamle på berget, som han kallas i Marco Polos reseskildring. Men de hade också flera borgar i Syrien. Assassinerna har blivit bekanta för en större krets, framför allt de yngre, genom det populära datorspelet Assassins Creed, som släpptes i november 2007. Där intar spelaren huvudsakligen rollen som Altaïr Ibn-La’Ahad, en lönnmördare som bor i det heliga landet under det tredje korståget på 1100-talet. Han dras in i en strid mellan två religiösa organisationer, Tempelherreorden och Assassinerna, som båda söker efter ett uråldrigt, magiskt föremål.

I verkligheten var assassinerna en ismailitisk sekt, och ismailismen är en undergrupp inom shiismen, vilket innebär att de till skillnad från sunniterna tror att profeten Muhammed utsåg sin svärson Ali till efterträdare som ledare för muslimerna, och efter Ali hans ättlingar. Dessa ledare, som kallas imamer, anses vara mer än människor, de har näst intill gudomliga krafter. Ismailiterna, och shiamuslimer i allmänhet, har alltsedan islams tidiga historia varit i konflikt med de ortodoxa sunniterna, vilka alltid har varit i majoritet.

Är det sant att assassinerna berusade sig med hasch eller andra droger? Det är osannolikt och är förmodligen bara en av många myter som spreds om gruppen av dess fiender, de ortodoxa sunniterna. Även idag hör man imamer påstå att muslimer med avvikande uppfattningar berusar sig med droger och ägnar sig åt andra ”laster”, särskilt sexuella utsvävningar, för att svartmåla dem. Det är lättare att göra så än att bemöta deras teologi. Diskussioner kan bli besvärliga.

Det finns också en modernare, västerländsk bild av assassinerna som fritänkare. Där har man tagit den sunnitiska svartmålningen och vänt upp och ner på den. Lasterna har blivit dygder. När ortodoxa sunniter svartmålade de kätterska ismailiterna på berget genom att påstå att de ”struntade i sharialagarna” har en västerländsk tänkare som Nietzsche, han som ville omvärdera alla värden, och en haschätande beatnik-poet som William S. Burroughs, idealiserat dem av just den anledningen. I sin bok Moralens genealogi kallar Nietzsche assassinerna ”fria andar, par excellence” och Burroughs menade att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern”. Sabbahs förmenta yttrande, ”Inget är sant. Allt är tillåtet”, hade satt deras fantasi i rörelse. Sålunda talade den vise, gamle mannen i Österlandet!

Sax RohmerMan kan dock inte, som vissa gör, spåra den moderna jihadismens rötter till assassinerna. Denna har en helt annan historia med rötter i wahhabismen, en puritansk sunnitisk reformrörelse i 1700-talets Arabien, som i sin tur stödjer sig på den medeltida teologen Ibn Taimiyyas strikta skola. I grund och botten är den moderna jihadismen en väckelserörelse som vill återuppliva de tidiga muslimernas islam och dess främsta inspirationskälla är Koranen och Muhammeds liv och lära. Därför kallas denna rörelse också för ”salafism”, efter det arabiska ordet ”salaf” som betyder föregångare. Denna väckelserörelse har alltså ingenting att göra med medeltidens ismailiter. Assassinerna använde lönnmord i sin upproriska kamp mot det ortodoxa kalifatet. Morden riktade sig mot sunnitiska religiösa och politiska ledare. De dödade flera högt uppsatta härförare och två kalifer. Offrens vanor kartlades noggrant och mördarna klädde i regel ut sig till dervischer eller köpmän, allt för att smälta in i den miljö där mordet skulle ske. Helst valdes väl synliga platser, ofta i anslutning till fredagsbönerna för att få så stor uppmärksamhet som möjligt. Men även korsfarare föll offer, som år 1192 då Konrad av Monferrat, kung av det latinska kungadömet Jerusalem, stacks ner av två assassiner utklädda till munkar. Men, och detta skiljer dem från vår tids jihadister: vid flera tillfällen samarbetade de med korsfararna eftersom de hatade sunniterna mer än de hatade de kristna. Det förekom till och med försök att upprätta en allians mellan Den gamle på berget och kungen av Jerusalem. En annan sak som gör dem annorlunda är att de, som sagt, aldrig attackerade vanligt folk, så som IS-jihadisterna gör när de spränger sig själva på en marknad i Bagdad.

Så assassinerna var inget medeltida IS, men de var heller inga hippieliknande ”fria andar” som rökte på och släppte loss såsom till viss del Nietzsche, Burroughs och andra ännu mer fantasifulla new agare har velat ha det till. Vill man hitta en historisk föregångare till IS så bör det bli det sunnitiska kalifatet. Det är också så IS-jihadisterna ser på sig själva: de vill återbygga ett ortodoxt kalifat. De historiska, sunnitiska kalifaten hatade de ismailitiska kättarna och dödade dem varhelst de fick tag på dem på samma sätt som dagens IS-kalifat slaktar shiamuslimer, alawiter och ismailiter. Att assassinerna tog sin tillflykt i borgar i bergen beror på att de var förföljda. De visste att om Alamut föll skulle de massakreras och kvinnorna säljas som slavar. Samma öde som drabbade de ”djävulsdyrkande” jesidierna i dagens Irak när berget Sinjar intogs av IS. Frågan är vilka som är mest djävulska, IS-jihadisterna eller de fredliga jesidierna? De ortodoxa sunniterna, inte bara IS, har förtalat och svartmålat jesidierna så länge de funnits, och gör det än idag, på samma sätt som de svartmålade assassinerna.

Den brittiske författaren Sax Rohmers (pseudonym för Arthur Ward 1883-1959) är mest känd för sina berättelser om den kinesiske superskurken Fu Manchu, men hade ett brett register, han var också svag för orientalism med muhammedanska inslag. I romanen The Quest of the Sacred Slipper, på svenska Mysteriet med den heliga sandalen, som kom ut 1913 (först publicerad som följetong i pulptidskriften The Novel Magazine), bygger han vidare på bilden av assassinerna som en demonisk mördarsekt. Den gör heller inte skillnad på ismailiter och sunniter, utan assassinerna framställs som ett medeltida IS som har fortlevt in i vår egen tid. Rohmer var förmodligen influerad av den slovenske författaren Vladimir Bartols roman Alamut från 1938 som använt alla de sunnitiska nidbilderna när han skapat sina skurkar. Det som gör Rohmers deckare så intressant är att den till skillnad från Bartols utspelas i Europa.

The Quest of the Sacred SlipperI Mysteriet med den heliga sandalen framställs assassinerna som islams försvarare, som brinner för att döda alla som kränker Muhammeds ära. Ingenting sägs om att ismailiterna själva på assassinernas tid, och fortfarande idag, ses som kättare av majoritetens islam. Äventyret börjar på fartyget Mandalay i Port Saids hamn i Egypten. En man har fått sin ena hand avhuggen med en scimitar (kroksabel). Professor Deeping, en berömd upptäcktsresande och orientalist, kommenterar det inträffade med orden: ”Jag har sett precis likadana sår på män, som genomgått det gamla muselmanska straffet för stöld.

Professorn berättar sedan för huvudpersonen, journalisten Mr. Cavanagh som också finns ombord på fartyget, att han har förföljts ända sedan han lämnat Mecka. Där hade professorn, förklädd till muslim, stulit profeten Muhammeds sandal! ”I orienten har jag länge gällt för att vara en rättrogen. Jag besökte ju Mecka som muselman”, förklarar han. Han har också skrivit en bok om assassinerna i Syrien och deras historia. Professor Deeping hinns ikapp av assassinerna och får huvudet avhugget för sitt helgerån. Efter detta hemska dåd får Mr. Cavanagh tag i ett brev skrivet av professorn. Där berättar han att assassinerna överlevt sedan medeltiden och att de är ute efter alla otrogna som vågar röra vid Muhammeds sandal. Han överlåter sedan sandalen i Cavanaghs vård:

”Hashishin är ett mohammedanskt hemligt förbund, som år 1090 grundades av Hassan från Khorassan. En envis tradition i vissa delar av orienten påstår att hashishin ännu kvarlever i Assyrien under en viss Hassan av Aleppo, som är Sheik-al-jebal, eller högste härskare av hashishin. Mina grundliga undersökningar, då jag förberedde min assyriska mytologi, avslöjade emellertid intet spår av någon sådan person eller grupp. Därför antog jag att Hassan var en myt, i släkt med ginnerna. Jag hade emellertid fel. Han existerar. Och genom mitt alltför impulsiva handlingssätt har jag ådragit mig hans hämnd. Ty Hassan har utsett sig själv till försvarare av de mohammedanska traditionerna och relikerna. Och jag har stulit en av profetens sandaler.”

Samtidigt som assassinerna hos Rohmer beter sig som Al-Qaida och IS, de dödar för att försvara Muhammeds ära, uppvisar de ett drag som inte är typiskt för dessa terrorgrupper, nämligen relikdyrkan. För moderna, salafistiska jihadistgrupper är reliker en styggelse som måste förstöras. Det är i stället hos shiamuslimer och sufier man finner relikdyrkan. Inom shiitisk islam utgör helgon- och gravkult en central del av religionen, vilket förklarar varför de är så hatade av salafister. Den enda dyrkan av ett heligt föremål som tillåts av salafister är dyrkan av den svarta stenen i Mecka.

”Ett sällskap lönnmördare, tydligen mohammedanska fanatiker – antingen de nu tillhörde hashishin eller inte – hade följt efter den stulna sandalen till England. De hade huggit av handen på var och en, som inte var rättrogen, men som rört vid fodralet som omgav sandalen.”

Rohmers roman gavs ut 1913 i en tid då det framstod som en ren fantasi, ja, ett helt overkligt scenario, att Europa någon gång skulle komma att leva i skuggan av Muhammed ”scimitar”. Men medan jag skriver detta befinner sig flera västerländska författare, konstnärer och intellektuella, på västerländsk mark, i fara. Inte för att de har rört vid Muhammeds reliker. Dessa bryr sig inte jihadisterna om, nej, de förstör själva de reliker de kommer över. De befinner sig i fara för att de rört vid Muhammeds ära. Det som var en bisarr fantasi 1913, som visserligen gav rysningar men som man kunde skaka av sig med en axelryckning, är idag verklighet. I 2000-talets Europa lever européer i skräck inför hotet från människor som följer en lära som kräver att de som hädar mot Muhammed måste dö. ”Det var vad Mohammeds sandal hade ställt till: jag gick i ständig skräck för att bli mördad”, säger Cavanagh i romanen.

Om Rohmer skrivit sin deckare idag, om han vågat vill säga, hade han nog använt salafister istället för assassiner som skurkar, och de hade inte mördat för en relik utan för en bild, en karikatyrbild av Muhammed. På hans tid kunde européer säga och skriva vad de ville om Muhammed, vi var trygga i vår del av världen, långt från hämnande kroksablar. Men med den muslimska invandringen de senaste decennierna, som visserligen har fört med sig många hyggliga muslimer, har vi också fått farliga fanatiker fulla av hat mot den västerländska, traditionellt kristna och sekulära kulturen. De finns mitt ibland oss och har redan utfört flera attacker. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig mitt bland julhandlare i Stockholm i december 2010, uppgav att han ville döda svenskar för att vi tillåtit Lars Vilks att häckla Muhammed. De som massakrerade redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 gjorde det för att försvara Muhammeds ära. Den holländske filmskaparen Theo van Gogh stacks ner av en fanatiker på öppen gata för att han hädat mot Muhammeds religion. Och så vidare.

Sharia har blivit oskriven lag i Europa, åtminstone på en punkt: förbudet mot att avbilda eller häckla Muhammed. Vi tror inte på denna lag, och de flesta av oss tror inte att Muhammed var en profet, men vi följer den av fruktan för fanatikernas våldsamma hämnd. På så sätt har västerländska yttrandefrihet i praktiken inskränkts, om än inte på pappret.

I en intervju för Kvällsposten i början av 2017 klagade komikern Peter Dalle, mest känd från teveserien Lorry, över att det blivit så lågt till tak i Sverige. ”I det PK-klimat som finns kan man inte skoja om vad som helst”, sade han. ”Man kan nästan inte skoja om någonting. Det är alltid någon som sitter och blir upprörd och så ska det bildas drev, eller man ska stå till svars om man har skojat om någonting.”

När han fick frågan om vilka saker man inte får skoja om, svarade han: kvinnor, invandrare och homosexuella. Han glömde dock en viktig sak som man inte får skoja om: islam, och särskilt profeten Muhammed. Dock kan man fråga sig hur mycket av detta som beror på ”pk-klimatet” och hur mycket som beror på rädsla. Skojar man om homosexuella kan man på sin höjd få skäll i medierna eller bli sparkad från sitt jobb. Skojar man om Muhammed kan man bli mördad. I november 2014 var den engelske komikern John Cleese gäst i Bill Mahers talkshow. De pratade om vad man får och inte får skoja om. Maher påpekade att islam är en religion man inte får skoja om. Det får man visst, invände Cleese, men: ”It just means that they’ll kill you. Theoretically you could.”

Ja, ett gott skratt kan förkorta livet – om du skrattar åt Muhammed. Kanske kan man tolka Peter Dalles tystnad så här: att skoja om Muhammed är så tabu man inte ens får säga att man inte får skoja om Muhammed.

Hjälten i Rohmers roman har lika svårt att begripa vad som händer som moderna, verkliga européer har att begripa vad som händer när människor mördas mitt i Europa på grund av några löjliga karikatyrteckningar. ”Ty resultatet av en vanlig resebekantskap”, säger Cavanagh, var att jag nu fann mig invecklad i dunkla händelser, som verkade fullkomligt medeltidsmässiga.” När Cavanagh för första gången möter assassinernas ledare, Hassan av Aleppo, utspelar sig ett samtal där den upplyste européeiske journalisten försöker övertyga den muslimska fanatikern om att islam egentligen inte tillåter mord. ”Men, min bäste herre, i våra dagar kan en sådan organisation icke tolereras”, säger han. ”Kvarlevorna från de mörka tidsåldrarna måste utrotas. Hur rättvis en sak än må vara, mord kan inte tillåtas, ett förhållande som ni i egenskap av kultiverad rättrogen och – jag kastade en blick på hans ovanliga turban – avkomling av profeten måste vara väl medveten om.”

Pulp, fezHassan av Aleppo, som bär en grön turban som ett tecken på sitt släktskap till Muhammed, svarar kort och utan att försöka vara diplomatisk: ”Profeten lärde att vi skall slå ned de otrogna.” De flesta av oss känner igen Cavanaghs sätt att resonera från vår egen tid. Européer vill ständigt hitta ursäkter åt terroristerna genom att säga att islam är bättre och ädlare än terroristernas handlingar, men själva insisterar terroristerna på att de är goda muslimer som följer Muhammeds bud. Islamiska Staten kallar sig islamisk och stödjer alla sina handlingar på Koranen och Muhammeds undervisning, medan västerländska politiker och journalister menar att de i själva verket är otrogna och att islam är bättre än så. En märklig och kuslig känsla, eller snarare insikt, infinner sig när man läser Mysteriet med den heliga sandalen. Sådant vi tidigare bara roade oss med – den pulpiga kiosklitteraturens, deckarnas och serietidningarnas barnsliga fantasier och orientalistiska klichéer – har nu också blivit en hemsk verklighet vi alla måste förhålla oss till på allvar. I 2000-talets Europa är den medeltidsmässiga, överspända vördnaden för Muhammed och hans religion en faktor som ingen författare, konstnär eller komiker kan ignorera.

Den nedersta bilden föreställer omslaget till tidskriften Fantastic, augusti 1963. Här publicerades första gången Fritz Leibers novell ”Bazaar of the Bizarre”.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en belöning till 0760078008 (Råbock)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s