Rädda Jerusalem! Hur vi idealiserar andra

fantomen-jerusalemI väst gillar vi att idealisera andra och frossa i vår egen skuld. Mea culpa! Självkritiken är en bra egenskap som gjort att vi kunnat rätta och förbättra oss. Men när självkritiken urartar i självspäkning blir det fel. För sanningen är att vi uträttat mer gott än ont.

Man behöver inte leta länge för att hitta otaliga exempel i filmer och böcker som visar vår vilja att skönmåla andra och nedvärdera oss själva. Det är inte sällan man hör västerlänningar tala om kolonialismen, imperialismen och slaveriet i bestämd form singularis. De syftar på västerländsk kolonialism, västerländsk imperialism och västerländsk slavhandel. Ja, som om inga andra civilisationer har sysslat med sådant. Jag tror inte att man är så dålig på historia. De flesta vet att det finns fler kolonialismer, imperialismer och slaverier. Men det är liksom bisaker, de är inte lika viktiga.

Korstågen under medeltiden är en sådan där episod som ständigt används i självspäkande syfte. Kristna européer reste ner till Det heliga landet och slaktade fredliga muslimer. Korsfararna framställs som giriga och grymma, eller som fanatiker och grymma. Saladin däremot var en hövisk, muslimsk furste. Han var mer ridderlig än riddarna. Knappt någon kristen europé kunde leva upp till de kristna riddaridealen, men en muslim kunde, och gjorde det! Det var den bilden som förmedlades i både den stora korstågsfilmen Kingdom of Heaven från 2005 och i Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn, som också blev filmer.

Fantomenäventyret ”Rädda Jerusalem!”, som kom ut 2012, tilldrar sig i Det heliga landet under korstågen. Fantomen är superhjälten som till vardags heter Christopher Walker och bor i det påhittade afrikanska landet Bengali. Det här äventyret börjar en regnig kväll Bengalis etnografiska museum i Morristown. Kuratorn Minerva Brooks jobbar sent. Hon sitter ensam framför en datorskärm då hon hör ljud och blir orolig. När hon söker efter upphovet till ljudet i museets salar träffar hon på Christopher Walker/Fantomen.

Museets kurator hade sökt Walker angående en utgrävning i Frankrike, men hade inte förväntat sig att han skulle dyka upp så sent. Hon ville berätta att arkeologerna funnit flera dokument som rörde Walkers förfäder från äldre tid.

”Det gäller korsfararen Christophe d’Errant och hans ättlingar”, förklarar Brooks. ”Dokumenten hittades i ett skrin av smidesjärn som gömts inuti den där underliga dödskalletronen i kryptan under slottsruinerna!”

Sedan börjar kuratorn berätta historien om korsfararen d’Errant, Fantomens förfader:

”Den leprasjuke kung Balduins dagar var räknade och snart drogs Christophe in i en bitter maktkamp mellan Guy de Lusignan, gift med kungens syster Sibylla, Reynald de Chattillion och patriarken Heraclius. Chattillion och Heraclius ville krig mot muslimerna, men samarbetade ändå med de mordiska assassinerna, en muslimsk sekt i konflikt med Saladin!”

”Christophes vän Raymond av Tripolis reste sig emot dem, Raymond och kungen ville ha fred med muslimerna! Guy de Lusignan och hans medkonspiratörer försökte mörda kungen, men Christophe omintetgjorde deras planer!”

fantomen-12

De ”mordiska assassinerna” samarbetade alltså med ”hökarna” korsfararnas krigiska falang, medan den gode Christophe stod på ”duvornas” sida och stoppade hökarnas planer. Därför blev han ett mål för assassinernas lönnmördare. Deras ledare, Rashid ed-Din Sinan, skickade en av sina hantlangare till Jerusalem för att göra slut på Christophe. Men i sista stund räddades han till livet av den ädle Saladins män. Christophe blir sedan bjuden som gäst till Saladins palats i Kairo där han stannar i tre år. Där flanerar han med sin vän på en palatsgård med porlande fontän. De tycks ha behagliga och filosofiska samtal. ”Han studerade den arabiska världens vetenskaper” och så besökte han pyramiderna och sfinxen i Giza.

fantomen-6

År 1185 blir Gérard de Ridefort ny stormästare för Tempelriddarna och våren samma år dör den leprasjuke kung Balduin IV. Den fredlige Saladin sörjer kungens död och säger: ”Han ville att våra folk skulle leva i fred med varandra.” Ny kung blir Guy de Lusignan som ”ville krig mot muslimerna”.

”När ingen längre höll honom tillbaka återupptog baron Reynard de Chattillion sina överfall på försvarslösa muslimska karavaner.”

fantomen-4

De Chattillions oprovocerade nidingsdåd leder så till krig mellan kungariket Jerusalem och Saladin. Christophe strider på frankernas sida, fast motvilligt. Han är kluven mellan sin moral och sin trostillhörighet. ”Det känns fel att gå i strid mot Saladin”, tänker han. ”Han har varit en lojal vän och generös värd. Men jag har inget val. Jag måste vara lojal mot mina trosfränder.”

I slagit vid Hattin den 3-4 juli 1187 vinner Saladin en stor seger mot de kristna. Den ridderlige fursten låter sedan avrätta alla tempelriddare genom halshuggning. Allahu akbar! I en arabisk krönika, men inte i Fantomen, kan man läsa om hur Saladins ansikte strålade av glädje när han såg de otrognas förtvivlan och hur de slaktades en efter en. De var värnlösa fångar. Därpå riktar Saladin sin blick mot det stora bytet: Jerusalem.

fantomen-3

Christophe överlever slaget och försvinner sedan iväg på ett sidoäventyr – till en gammal egyptisk tempelruin för att söka Thots bok. Med hjälp av magin i boken hoppas tempelriddarna kunna skapa en armé av odöda som ska bistå i försvaret av den heliga staden. När Christophe kommer tillbaka finner han att Jerusalem står i lågor. Den har intagits av Saladins armé.

fantomen-1

Assassinerna benämns i serien en ”mordisk” sekt och framställs som riktiga fanatiker, törstiga på de otrognas blod. Men så var det inte i verkligheten; assassinerna var ismailiter, en riktning inom shiitisk islam som var förföljd av de ortodoxa sunniterna. Det var därför de gömde sig i borgar och fästen i bergen, som i det ryktbara Alamut i Persien. De samarbetade ibland med de kristna eftersom de behövde en allierad som kunde skydda dem mot sunniternas förtryck och förföljelse. Assassinerna mördade visserligen, men inte oskyldiga människor vilka som helst. De mördade sunniternas generaler och politiska ledare.

fantomen-11

Ordet assassiner dyker upp för första gången i korstågskrönikorna. På arabiska benämndes de ”hashashin” efter ”hashish” som betyder ”gräs”. Detta eftersom de anklagades för att bruka hasch som en del av sin religionsutövning. Frankerna uppfattade ordet som ”assassin” och tog det med sig till Europa där det lånades in till flera europeiska språk med betydelsen ”lönnmördare”. Det är dock inte alls säkert att de nyttjade hasch, det kan vara sunnitisk svartmålning.

Reynard de Chattillion började inte fientligheterna genom sina angrepp på karavaner, så som det nästan alltid framställs i de självspäkande, västerländska skildringarna. De började långt tidigare när islams arméer, uppfyllda av kärlek och trohet till profeten Muhammed, lämnade Arabien för att erövra kristna länder, och för att ta byte och slavar.

Jerusalem var en kristen stad som intogs år 637 av kalifen Omar, ett rättfärdig och from man i den ortodoxt sunnitiska historieskrivningen. Först kom alltså jihad, islams heliga krig, sedan kom korstågen. Jihad hade pågått i fyra hundra år när korstågen inleddes. Man kan se det som ett väldigt sent, och otillräckligt, svar. De kristna länder som hade erövrats av islams arméer är ju fortfarande under islamiskt styre och de kristna blir allt färre och färre. I vår tid har förföljelserna tilltagit och man befarar att kristendomen snart kommer att vara utplånad.

Tempelriddarna hatades av Saladin, inte för att de var skurkaktiga och överföll ”försvarslösa muslimska karavaner” utan för att de var kristna krigarmunkar som svurit att försvara Det heliga landet. De hatades för att de var islams fiender, inte för att de bröt mot freden eller höviskhetens regler.

fantomen-8

Det brukar framhållas att Saladin, när han intog Jerusalem, skonade stadens befolkning. Det är en sanning med modifikation. Han hade först bestämt att alla kristna skulle dödas, men när befälhavaren i staden hotade med att döda alla muslimska invånare, ändrade han sig. Saladin krävde istället lösen, och de som inte kunde betala förslavades. Kvinnorna våldtogs i enlighet med Muhammeds lagar och såldes på slavmarknader. Han plundrade kyrkorna och gjorde om dem till moskéer. Korsen togs ner.

Saladin var en sträng, ortodox sunnitisk muslim som hatade kättare och filosofer. Han lät korsfästa den store mystikern och filosofen Suhrawardi. Frågar man shiamuslimer vad de tycker om Saladin kan man få höra allehanda förbannelser. Det var nämligen Saladin som störtade det fatimidiska kalifatet i Egypten, ett shiitisk, ismailitiskt rike. Det var fatimiderna som byggde Kairo.

Fatimiderna var betydligt mer toleranta än Saladin, de tillät alla islamiska sekter att verka under deras styre. De hade stor respekt för konst och lärdom. De upprätthöll heller inte, som sunniterna, något bildförbud. Allt detta förstördes när Saladin tog över. Han lät bränna deras kätterska bibliotek.

I Fantomenäventyret ”Rädda Jerusalem!”, och i flera andra västerländska skildringar, framstår assassinerna som en slags medeltida jihadister, föregångare till Al-Qaida och Islamiska Staten (IS). Så var alls inte fallet, de tillhörde som sagt ett helt annat samfund. De var förföljda kättare. Ska man hitta medeltida föregångare till moderna jihadister så är den ädle Saladin och hans män betydligt bättre kandidater. Jämförelsen mellan assassinernas ”mördarsekt” och dagens jihadister är också orimlig av en annan anledning: assassinerna attackerade aldrig vanligt folk, så som jihadisterna gör när de spränger sig själva på en marknader i Bagdad.

fantomen-2

I mars år 2000 omfamnade påven Johannes Paulus II ett stort krucifix i Peterskyrkan och bad om förlåtelse för många saker, bland annat för övergrepp som begicks under korstågen. Vilka islamiska ledare har bett de kristna om förlåtelse för jihad? Jag förstår varför de inte gör det, det är inte lika lätt. Jesus var ju inte en våldsam man, han var en fredlig predikant. ”Ej kommer han med härar”, som det heter i adventspsalmen. Övergreppen som begicks under korstågen, ett försvarskrig, skedde inte i åtlydnad av Jesus, kyrkans grundare. Men jihad, islams heliga krig, började med, och leddes av, Muhammed, islams grundare, och den som kom med Guds bok, Koranen. Hur ska man som muslim, som Muhammeds trogne, kunna be om förlåtelse för detta?

”Om historiska ursäkter är viktiga”, skriver Sören Wibeck i sin bok Korståg från 2005, ”kan kanske världen också förvänta sig en sådan från den arabiska sidan för aggressionen under 600- och 700-talen, då islam erövrade de kristna länderna från Syrien till Egypten och Nordafrika samt de kristna kungadömena i Spanien och senare Konstantinopel och det bysantinska imperiet.”

Jag har inte hört några sådana ursäkter. Har du? Tvärtom predikar man intill denna dag i moskéer och koranskolor stolt att detta jihad, detta erövringskrig för att utbreda islam, var rätt och riktigt. De shiitiska sekterna avskyr visserligen tre av de fyra första kaliferna, men de älskar den fjärde, Ali, som också krigade under Muhammeds fana, massakrerade otrogna och kättare, och tog byte och slavar. Och så vördar de förstås profeten Muhammed själv, den förste ledaren för den första islamiska staten. I väst skäms man över korstågen, så till den grad att man förvränger historien till sin egen nackdel, medan jihad aldrig har slutat att förhärligas i islamvärlden.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en belöning till 0760078008 (Råbock)

Annonser

En reaktion på ”Rädda Jerusalem! Hur vi idealiserar andra

  1. Jag vet inte hur mycket egen källforskning Claes Reimerthi har gjort, alltså han som skrivit det här Fantomenäventyret. I andra historiska äventyr han skrivit har han ofta faktarutor efteråt som visar att han har läst på en hel del. Men just här är det ingen tvekan om att han bygger en del på Jan Guillous version av korstågen och Jerusalems fall. Reimerthi har till och med tagit med en tjusig blinkning till Guillou i serien! Eller vad sägs om den här rövarbaronen? 😉 Fast jag tror att det där är en hänvisning till ett tidigare äventyr där just den historien berättas i sin helhet. Möjligen det tredelade äventyret Korsriddaren i Fa 14, 18 och 25-2007, som jag hittar i Fantomenindexet? Får gräva fram de numren ur gömmorna vid tillfälle… Hur som helst, att Guillou gör en väldigt politiskt vinklad tolkning av historien och egentligen i första hand ville göra ett inlägg i nutidsdebatten, det är ju välkänt. Men kanske ser den moderna västerländska historieskrivningen ungefär likadan ut även på andra håll? Som sagt, filmen Kingdom of Heaven gör ju samma vinkling. (Och jösses vad usel Orlando Bloom är i den filmen, förresten!)

    Men det är nog en sjuka av ganska modernt snitt, den västerländska självspäkningen. Eller åtminstone har den vuxit sig starkare allt eftersom. För lite drygt hundra år sedan kunde t ex en ung Churchill se helt annorlunda på islam. Det här låter nästan som något Mohamed Omar själv skulle kunna skriva!

    Ur The Story of the Malakand Field Force av Winston Churchill (1898):

    Indeed it is evident that Christianity, however degraded and distorted by cruelty and intolerance, must always exert a modifying influence on men’s passions, and protect them from the more violent forms of fanatical fever, as we are protected from smallpox by vaccination. But the Mahommedan religion increases, instead of lessening, the fury of intolerance. It was originally propagated by the sword, and ever since, its votaries have been subject, above the people of all other creeds, to this form of madness.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s