Assassinerna och den heliga sandalen

Den heliga sandalenTerrorgruppen Islamiska Staten (IS) benämns ibland ”mördarsekt” i medierna. Dess medlemmar och anhängare ser sig dock inte som en sekt med en särskild och avvikande tolkning av islam utan som medborgare i ett kalifat, en panislamisk stat. Ibland spåras Al-Qaidas och IS’ ursprung till en sekt som fanns på medeltiden och som också benämns ”mördarsekt”. Jag tänker på de mytomspunna assassinerna på berget Alamut i Persien. Ordet assassiner dyker upp för första gången i korstågskrönikorna. På arabiska benämndes de ”hashashin” efter ”hashish” som betyder ”gräs”. Detta eftersom de anklagades för att bruka hasch som en del av sin religionsutövning. Frankerna uppfattade ordet som ”assassin” och tog det med sig till Europa där det lånades in till flera europeiska språk med betydelsen ”lönnmördare”.

År 1094 satte assassinerna upp sitt fäste på berget Alamut (Örnredet) i Elburzbergen i nordvästra Persien där de leddes av Hassan Sabbah eller Den gamle på berget, som han kallas i Marco Polos reseskildring. Men de hade också flera borgar i Syrien. Assassinerna har blivit bekanta för en större krets, framför allt de yngre, genom det populära datorspelet Assassins Creed, som släpptes i november 2007. Där intar spelaren huvudsakligen rollen som Altaïr Ibn-La’Ahad, en lönnmördare som bor i det heliga landet under det tredje korståget på 1100-talet. Han dras in i en strid mellan två religiösa organisationer, Tempelherreorden och Assassinerna, som båda söker efter ett uråldrigt, magiskt föremål.

I verkligheten var assassinerna en ismailitisk sekt, och ismailismen är en undergrupp inom shiismen, vilket innebär att de till skillnad från sunniterna tror att profeten Muhammed utsåg sin svärson Ali till efterträdare som ledare för muslimerna, och efter Ali hans ättlingar. Dessa ledare, som kallas imamer, anses vara mer än människor, de har näst intill gudomliga krafter. Ismailiterna, och shiamuslimer i allmänhet, har alltsedan islams tidiga historia varit i konflikt med de ortodoxa sunniterna, vilka alltid har varit i majoritet.

Är det sant att assassinerna berusade sig med hasch eller andra droger? Det är osannolikt och är förmodligen bara en av många myter som spreds om gruppen av dess fiender, de ortodoxa sunniterna. Även idag hör man imamer påstå att muslimer med avvikande uppfattningar berusar sig med droger och ägnar sig åt andra ”laster”, särskilt sexuella utsvävningar, för att svartmåla dem. Det är lättare att göra så än att bemöta deras teologi. Diskussioner kan bli besvärliga.

Det finns också en modernare, västerländsk bild av assassinerna som fritänkare. Där har man tagit den sunnitiska svartmålningen och vänt upp och ner på den. Lasterna har blivit dygder. När ortodoxa sunniter svartmålade de kätterska ismailiterna på berget genom att påstå att de ”struntade i sharialagarna” har en västerländsk tänkare som Nietzsche, han som ville omvärdera alla värden, och en haschätande beatnik-poet som William S. Burroughs, idealiserat dem av just den anledningen. I sin bok Moralens genealogi kallar Nietzsche assassinerna ”fria andar, par excellence” och Burroughs menade att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern”. Sabbahs förmenta yttrande, ”Inget är sant. Allt är tillåtet”, hade satt deras fantasi i rörelse. Sålunda talade den vise, gamle mannen i Österlandet!

Sax RohmerMan kan dock inte, som vissa gör, spåra den moderna jihadismens rötter till assassinerna. Denna har en helt annan historia med rötter i wahhabismen, en puritansk sunnitisk reformrörelse i 1700-talets Arabien, som i sin tur stödjer sig på den medeltida teologen Ibn Taimiyyas strikta skola. I grund och botten är den moderna jihadismen en väckelserörelse som vill återuppliva de tidiga muslimernas islam och dess främsta inspirationskälla är Koranen och Muhammeds liv och lära. Därför kallas denna rörelse också för ”salafism”, efter det arabiska ordet ”salaf” som betyder föregångare. Denna väckelserörelse har alltså ingenting att göra med medeltidens ismailiter. Assassinerna använde lönnmord i sin upproriska kamp mot det ortodoxa kalifatet. Morden riktade sig mot sunnitiska religiösa och politiska ledare. De dödade flera högt uppsatta härförare och två kalifer. Offrens vanor kartlades noggrant och mördarna klädde i regel ut sig till dervischer eller köpmän, allt för att smälta in i den miljö där mordet skulle ske. Helst valdes väl synliga platser, ofta i anslutning till fredagsbönerna för att få så stor uppmärksamhet som möjligt. Men även korsfarare föll offer, som år 1192 då Konrad av Monferrat, kung av det latinska kungadömet Jerusalem, stacks ner av två assassiner utklädda till munkar. Men, och detta skiljer dem från vår tids jihadister: vid flera tillfällen samarbetade de med korsfararna eftersom de hatade sunniterna mer än de hatade de kristna. Det förekom till och med försök att upprätta en allians mellan Den gamle på berget och kungen av Jerusalem. En annan sak som gör dem annorlunda är att de, som sagt, aldrig attackerade vanligt folk, så som IS-jihadisterna gör när de spränger sig själva på en marknad i Bagdad.

Så assassinerna var inget medeltida IS, men de var heller inga hippieliknande ”fria andar” som rökte på och släppte loss såsom till viss del Nietzsche, Burroughs och andra ännu mer fantasifulla new agare har velat ha det till. Vill man hitta en historisk föregångare till IS så bör det bli det sunnitiska kalifatet. Det är också så IS-jihadisterna ser på sig själva: de vill återbygga ett ortodoxt kalifat. De historiska, sunnitiska kalifaten hatade de ismailitiska kättarna och dödade dem varhelst de fick tag på dem på samma sätt som dagens IS-kalifat slaktar shiamuslimer, alawiter och ismailiter. Att assassinerna tog sin tillflykt i borgar i bergen beror på att de var förföljda. De visste att om Alamut föll skulle de massakreras och kvinnorna säljas som slavar. Samma öde som drabbade de ”djävulsdyrkande” jesidierna i dagens Irak när berget Sinjar intogs av IS. Frågan är vilka som är mest djävulska, IS-jihadisterna eller de fredliga jesidierna? De ortodoxa sunniterna, inte bara IS, har förtalat och svartmålat jesidierna så länge de funnits, och gör det än idag, på samma sätt som de svartmålade assassinerna.

Den brittiske författaren Sax Rohmers (pseudonym för Arthur Ward 1883-1959) är mest känd för sina berättelser om den kinesiske superskurken Fu Manchu, men hade ett brett register, han var också svag för orientalism med muhammedanska inslag. I romanen The Quest of the Sacred Slipper, på svenska Mysteriet med den heliga sandalen, som kom ut 1913 (först publicerad som följetong i pulptidskriften The Novel Magazine), bygger han vidare på bilden av assassinerna som en demonisk mördarsekt. Den gör heller inte skillnad på ismailiter och sunniter, utan assassinerna framställs som ett medeltida IS som har fortlevt in i vår egen tid. Rohmer var förmodligen influerad av den slovenske författaren Vladimir Bartols roman Alamut från 1938 som använt alla de sunnitiska nidbilderna när han skapat sina skurkar. Det som gör Rohmers deckare så intressant är att den till skillnad från Bartols utspelas i Europa.

The Quest of the Sacred SlipperI Mysteriet med den heliga sandalen framställs assassinerna som islams försvarare, som brinner för att döda alla som kränker Muhammeds ära. Ingenting sägs om att ismailiterna själva på assassinernas tid, och fortfarande idag, ses som kättare av majoritetens islam. Äventyret börjar på fartyget Mandalay i Port Saids hamn i Egypten. En man har fått sin ena hand avhuggen med en scimitar (kroksabel). Professor Deeping, en berömd upptäcktsresande och orientalist, kommenterar det inträffade med orden: ”Jag har sett precis likadana sår på män, som genomgått det gamla muselmanska straffet för stöld.

Professorn berättar sedan för huvudpersonen, journalisten Mr. Cavanagh som också finns ombord på fartyget, att han har förföljts ända sedan han lämnat Mecka. Där hade professorn, förklädd till muslim, stulit profeten Muhammeds sandal! ”I orienten har jag länge gällt för att vara en rättrogen. Jag besökte ju Mecka som muselman”, förklarar han. Han har också skrivit en bok om assassinerna i Syrien och deras historia. Professor Deeping hinns ikapp av assassinerna och får huvudet avhugget för sitt helgerån. Efter detta hemska dåd får Mr. Cavanagh tag i ett brev skrivet av professorn. Där berättar han att assassinerna överlevt sedan medeltiden och att de är ute efter alla otrogna som vågar röra vid Muhammeds sandal. Han överlåter sedan sandalen i Cavanaghs vård:

”Hashishin är ett mohammedanskt hemligt förbund, som år 1090 grundades av Hassan från Khorassan. En envis tradition i vissa delar av orienten påstår att hashishin ännu kvarlever i Assyrien under en viss Hassan av Aleppo, som är Sheik-al-jebal, eller högste härskare av hashishin. Mina grundliga undersökningar, då jag förberedde min assyriska mytologi, avslöjade emellertid intet spår av någon sådan person eller grupp. Därför antog jag att Hassan var en myt, i släkt med ginnerna. Jag hade emellertid fel. Han existerar. Och genom mitt alltför impulsiva handlingssätt har jag ådragit mig hans hämnd. Ty Hassan har utsett sig själv till försvarare av de mohammedanska traditionerna och relikerna. Och jag har stulit en av profetens sandaler.”

Samtidigt som assassinerna hos Rohmer beter sig som Al-Qaida och IS, de dödar för att försvara Muhammeds ära, uppvisar de ett drag som inte är typiskt för dessa terrorgrupper, nämligen relikdyrkan. För moderna, salafistiska jihadistgrupper är reliker en styggelse som måste förstöras. Det är i stället hos shiamuslimer och sufier man finner relikdyrkan. Inom shiitisk islam utgör helgon- och gravkult en central del av religionen, vilket förklarar varför de är så hatade av salafister. Den enda dyrkan av ett heligt föremål som tillåts av salafister är dyrkan av den svarta stenen i Mecka.

”Ett sällskap lönnmördare, tydligen mohammedanska fanatiker – antingen de nu tillhörde hashishin eller inte – hade följt efter den stulna sandalen till England. De hade huggit av handen på var och en, som inte var rättrogen, men som rört vid fodralet som omgav sandalen.”

Rohmers roman gavs ut 1913 i en tid då det framstod som en ren fantasi, ja, ett helt overkligt scenario, att Europa någon gång skulle komma att leva i skuggan av Muhammed ”scimitar”. Men medan jag skriver detta befinner sig flera västerländska författare, konstnärer och intellektuella, på västerländsk mark, i fara. Inte för att de har rört vid Muhammeds reliker. Dessa bryr sig inte jihadisterna om, nej, de förstör själva de reliker de kommer över. De befinner sig i fara för att de rört vid Muhammeds ära. Det som var en bisarr fantasi 1913, som visserligen gav rysningar men som man kunde skaka av sig med en axelryckning, är idag verklighet. I 2000-talets Europa lever européer i skräck inför hotet från människor som följer en lära som kräver att de som hädar mot Muhammed måste dö. ”Det var vad Mohammeds sandal hade ställt till: jag gick i ständig skräck för att bli mördad”, säger Cavanagh i romanen.

Om Rohmer skrivit sin deckare idag, om han vågat vill säga, hade han nog använt salafister istället för assassiner som skurkar, och de hade inte mördat för en relik utan för en bild, en karikatyrbild av Muhammed. På hans tid kunde européer säga och skriva vad de ville om Muhammed, vi var trygga i vår del av världen, långt från hämnande kroksablar. Men med den muslimska invandringen de senaste decennierna, som visserligen har fört med sig många hyggliga muslimer, har vi också fått farliga fanatiker fulla av hat mot den västerländska, traditionellt kristna och sekulära kulturen. De finns mitt ibland oss och har redan utfört flera attacker. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig mitt bland julhandlare i Stockholm i december 2010, uppgav att han ville döda svenskar för att vi tillåtit Lars Vilks att häckla Muhammed. De som massakrerade redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 gjorde det för att försvara Muhammeds ära. Den holländske filmskaparen Theo van Gogh stacks ner av en fanatiker på öppen gata för att han hädat mot Muhammeds religion. Och så vidare.

Sharia har blivit oskriven lag i Europa, åtminstone på en punkt: förbudet mot att avbilda eller häckla Muhammed. Vi tror inte på denna lag, och de flesta av oss tror inte att Muhammed var en profet, men vi följer den av fruktan för fanatikernas våldsamma hämnd. På så sätt har västerländska yttrandefrihet i praktiken inskränkts, om än inte på pappret.

I en intervju för Kvällsposten i början av 2017 klagade komikern Peter Dalle, mest känd från teveserien Lorry, över att det blivit så lågt till tak i Sverige. ”I det PK-klimat som finns kan man inte skoja om vad som helst”, sade han. ”Man kan nästan inte skoja om någonting. Det är alltid någon som sitter och blir upprörd och så ska det bildas drev, eller man ska stå till svars om man har skojat om någonting.”

När han fick frågan om vilka saker man inte får skoja om, svarade han: kvinnor, invandrare och homosexuella. Han glömde dock en viktig sak som man inte får skoja om: islam, och särskilt profeten Muhammed. Dock kan man fråga sig hur mycket av detta som beror på ”pk-klimatet” och hur mycket som beror på rädsla. Skojar man om homosexuella kan man på sin höjd få skäll i medierna eller bli sparkad från sitt jobb. Skojar man om Muhammed kan man bli mördad. I november 2014 var den engelske komikern John Cleese gäst i Bill Mahers talkshow. De pratade om vad man får och inte får skoja om. Maher påpekade att islam är en religion man inte får skoja om. Det får man visst, invände Cleese, men: ”It just means that they’ll kill you. Theoretically you could.”

Ja, ett gott skratt kan förkorta livet – om du skrattar åt Muhammed. Kanske kan man tolka Peter Dalles tystnad så här: att skoja om Muhammed är så tabu man inte ens får säga att man inte får skoja om Muhammed.

Hjälten i Rohmers roman har lika svårt att begripa vad som händer som moderna, verkliga européer har att begripa vad som händer när människor mördas mitt i Europa på grund av några löjliga karikatyrteckningar. ”Ty resultatet av en vanlig resebekantskap”, säger Cavanagh, var att jag nu fann mig invecklad i dunkla händelser, som verkade fullkomligt medeltidsmässiga.” När Cavanagh för första gången möter assassinernas ledare, Hassan av Aleppo, utspelar sig ett samtal där den upplyste européeiske journalisten försöker övertyga den muslimska fanatikern om att islam egentligen inte tillåter mord. ”Men, min bäste herre, i våra dagar kan en sådan organisation icke tolereras”, säger han. ”Kvarlevorna från de mörka tidsåldrarna måste utrotas. Hur rättvis en sak än må vara, mord kan inte tillåtas, ett förhållande som ni i egenskap av kultiverad rättrogen och – jag kastade en blick på hans ovanliga turban – avkomling av profeten måste vara väl medveten om.”

Pulp, fezHassan av Aleppo, som bär en grön turban som ett tecken på sitt släktskap till Muhammed, svarar kort och utan att försöka vara diplomatisk: ”Profeten lärde att vi skall slå ned de otrogna.” De flesta av oss känner igen Cavanaghs sätt att resonera från vår egen tid. Européer vill ständigt hitta ursäkter åt terroristerna genom att säga att islam är bättre och ädlare än terroristernas handlingar, men själva insisterar terroristerna på att de är goda muslimer som följer Muhammeds bud. Islamiska Staten kallar sig islamisk och stödjer alla sina handlingar på Koranen och Muhammeds undervisning, medan västerländska politiker och journalister menar att de i själva verket är otrogna och att islam är bättre än så. En märklig och kuslig känsla, eller snarare insikt, infinner sig när man läser Mysteriet med den heliga sandalen. Sådant vi tidigare bara roade oss med – den pulpiga kiosklitteraturens, deckarnas och serietidningarnas barnsliga fantasier och orientalistiska klichéer – har nu också blivit en hemsk verklighet vi alla måste förhålla oss till på allvar. I 2000-talets Europa är den medeltidsmässiga, överspända vördnaden för Muhammed och hans religion en faktor som ingen författare, konstnär eller komiker kan ignorera.

Den nedersta bilden föreställer omslaget till tidskriften Fantastic, augusti 1963. Här publicerades första gången Fritz Leibers novell ”Bazaar of the Bizarre”.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en belöning till 0760078008 (Råbock)

Annonser

Islamismen är vår tids farligaste antisemitiska rörelse

För 72 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz. Denna dag varje år minns vi Förintelsen och den nazistiska regimens ondska. Efter andra världskriget växte ett nytt, demokratiskt Europa fram som gjorde upp med sitt mörka förflutna. Antisemitismens demoner skulle drivas ut och ersättas av upplysning och tolerans.

Men idag har dessa demoner kommit tillbaka, fast i en ny skepnad. Det stora hotet mot judarna kommer inte längre från nazister utan från islamister. Risken att nazister ska vinna inflytande i väst är ytterst liten. Det är en utskämd och död ideologi. Men det betyder självklart inte att vi ska strunta i den. Hitler är dock mycket mera populär i arabvärlden än i västvärlden. Den arabiska översättningen av Mein Kampf är en storsäljare.

Det paradoxala är att det är det nya Europas tolerans mot andra religioner och kulturer som har möjliggjort den nya antisemitismen. Det är i skydd av vår religionsfrihet och vår mångkulturalism som islamister har kunnat etablera sig i Europa och sprida sitt antisemitiska gift.

Opinionsundersökningar visar att antisemitismen är utbredd i muslimska länder. Och muslimer som kommer till Europa bär i många fall med sig samma tankegods. Samma dag som man högtidlighåller Förintelsens minnesdag var jag på Röda korsets lumpbod i Uppsala. Jag mötte en vän från min tid som muslim. Han är palestinier. Han bjöd mig på en kaffe och vi började prata. Jag berättade att jag inte längre trodde på islam. ”Judarna har lyckats”, sade han. ”Det är vad de vill. Judarna ligger bakom terrorismen för att vända muslimer bort från sin tro.”

Han är långt ifrån ensam om dessa snurriga idéer. Tittar du på arabisk teve kommer du att få höra värre saker. Judarna ligger bakom alla olyckor. Antisemitismen är ett sätt att skylla sina tillkortakommanden på andra. När islamister får frågan varför de inte har lyckats bygga något fungerande samhälle svarar de att det beror på den judiska konspirationen. Det är islamismen som är olyckan, men de vill inte se det.

När vi minns Förintelsen bör vi betänka att judarna i Israel befinner sig under belägring. De lever mitt i en fientlig arabvärld. Imamer uppviglar sina anhängare till att sticka ner judar med kniv och köra över dem med bil. Så länge Israel finns påminns de omkringliggande arabstaterna om sina tillkortakommanden. Det går bra för Israel. Det väcker avundsjuka. Araberna skulle vinna så mycket mer på att lära sig av Israel.

Och tyvärr lever judarna under nästan belägringsliknande förhållanden även i Europa. Den islamiska och arabiska, antijudiska propagandan är global. Den når till varje arabiskt hem som har en parabolantenn eller en internetuppkoppling. Hets mot judar är som sagt vanlig i arabisk teve. Jihadister har attackerat judar vid ett flertal tillfällen. I moskéer, även i de svenska, demoniserar man judar, och uppviglar mot Israel.

En undersökning i april 2016 visade att antisemitismen har stor spridning bland muslimer i Storbritannien. En fjärdedel ansåg till exempel att judar är ansvariga för de flesta krig i världen. I Sverige arrangerar företrädare för islamiska organisationer, gång på gång, möten med antisemitiska konspirationsteoretiker. Omar Mustafa, tidigare ordförande för Islamiska Förbundet, arrangerade flera sådana möten. Mehmet Kaplan, före detta minister i Sveriges regering och ledande profil i ett antal islamiska organisationer, bjöd den antisemitiske agitatorn Yvonne Ridley till riksdagen. Inga moskéer deltar i högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag.

Trots den svåra situationen i Israel med ständiga terrorattacker väljer ändå många judar att utvandra från Europa till Israel. Det är inget bra betyg åt oss. Vad ska vi göra? För det första måste det finnas en medvetenhet om problemets existens och omfattning, sedan måste vi sätta oss ner och prata om vad vi ska göra med denna nya verklighet, nämligen att Europa 72 år efter Förintelsen har en stor del av befolkningen som hyser ett hat mot judar jämförbart med nazisternas. Och denna grupp är inte isolerad utan en del av en större, global rörelse.

Kommer vi att kunna påverka dem? Vad gör starkast intryck: lektionerna om Förintelsen i den svenska skolan eller de antisemitiska predikningarna i moskén? För att inte tala om den islamiska och arabiska, antisemitiska propagandan som sköljer över dem via internet och satellitteve och kontakter med vänner, familj och religiösa ledare i hemländerna.

Det är en strid om idéer och värderingar, både här hemma i Sverige och globalt. Islamismen är en stor och mångfacetterad rörelse. Där finns Muslimska Brödraskapet, som ofta arbetar inom demokratins ramar, och där finns jihadisterna, som försöker förstöra den västerländska civilisationen genom terror.

obama-talarDen nyss avgångne presidenten Obama hade höga ambitioner när han tillträdde 2009. I sitt installationstal påminde han om att tidigare generationer amerikaner stått upp mot fascismen och kommunismen och att man nu även måste stå upp mot islamisk terrorism. Han använde inte ordet islamisk terrorism, men det var den han menade när han sade: ”Vår nation är i krig mot ett våldets och hatets vidsträckta nätverk.”

Obama hade en vision om att ena USA och världen mot ”tjugohundratalets största hot”. Han betonade att den islamiska terrorismen bottnade i en ideologi och därför inte kunde besegras med bara vapenmakt utan också genom västvärldens förmåga att vara en god förebild:

Vi tänker inte be om ursäkt för vår livsstil, som vi inte tvekar en sekund att försvara. Och vad gäller dem som försöker nå sina mål genom att sprida terror och slakta oskyldiga så har vi följande att säga: vår anda är den starkare och den låter sig inte brytas ner. Ni kan inte överleva oss, och vi kommer att besegra er.

Obama lyckades inte besegra den islamiska terrorismen, även om jihadledaren Usama bin Ladin dödades under hans administration. Inte heller Trump kommer att lyckas förverkliga sitt löfte om att ”knock the hell out of them”. Det här är vår tids stora strid och den kan ta årtionden. Men, oavsett hur man värderar Obamas gärning i övrigt, så tycker jag att han i dessa ord uttrycker en stark och hoppfull vision. Det är ord att tänka på när vi minns Förintelsen.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en belöning till 0760078008 (Råbock)

Göra Greider har fel om moskén i Borlänge

Salafister, det vill säga mycket strikta sunnitiska muslimer, ska bygga ett islamiskt center i Borlänge. Många Borlängebor är oroade. Men inte Göran Greider. Han tror att det kommer att bli hur bra som helst.

I en ledare i Dala-Demokraten den 16 januari menar Greider att religionsfriheten hotas av kritiken mot den salafistiska moskén. Vem har sagt att muslimer inte får be fem, eller till och med tio gånger, om dagen? Vem har sagt att muslimer inte får ha bönehus? Det folk inte vill ha är ett salafistiskt centrum mitt i Borlänge. Greider kanske inte vet att den värsta förföljelsen mot muslimer utövas av andra muslimer? Salafister är inte snälla mot andra muslimer. Salafister vill ha en stat där sharia tillämpas, vilket innebär att muslimska kvinnor blir förtryckta. Salafister vill ha en stat där man bara får följa deras version av islam, alltså ingen religionsfrihet för andra muslimer. En moské mitt i centrala Borlänge ger salafisterna mer prestige och skrämmer andra muslimer.

Greider nämner sedan något han anser vara en islamofobisk konspirationsteori, att muslimer genom ”barnafödande” kommer att ta över Europa. Vet inte Greider att islam är en missionerande religion? Det är tydligt i både Koranen och i sunnan, profeten Muhammeds liv och lära, att en god muslim ska verka för religionens spridning. Det är rentav en plikt att missionera. Om muslimerna kommer att lyckas är däremot osäkert, men om att ambitionen finns råder inga tvivel. Det är bara för Greider att besöka närmaste moské och fråga imamen: ”Skulle du vilja att islam vinner fler anhängare i Sverige?” Svaret kommer att bli ja. Det ingår i en imams uppgift att dels bevara och stärka tron hos muslimerna och dels för ut den till icke-muslimer. Om han (det finns inga hon) struntar i missionen är han en dålig imam. Däremot är det inte varenda Ahmed och Mustafa som vill att Sverige ska islamiseras. De kanske bara är muslimer till namnet.

Greider skriver sedan att han ser fram emot moskébygget eftersom han kan gå dit och beundra dess skönhet. Ja, du. Visst kan du gå dit, men du kan inte vara tillsammans med din fru. Din fru, eller partner, kommer att anvisas till kvinnoavdelningen. Dessutom, jag tycker det är synd att du väntar med ditt besök tills den nya, salafistiska moskén är färdig. Det hade varit bättre om du gått till den redan befintliga moskén i Bullermyren i Borlänge INNAN du skrev din artikel. Då hade du kunnat bekanta dig med männen bakom projektet och lärt dig något om deras syn på islam. Jag tror inte att du, som progressiv människa, hade funnit den alltför tilltalande.

Först konstaterar Greider att han inte är muslim, sedan påstår han att han vet mer om vad islam EGENTLIGEN står för än muslimerna själva. ”Kärnan i alla religioner – och den är både banal och storslagen – är att människor ska bry sig om varandra”. Var har han fått det ifrån? Kan han länka till någon stor islamisk sajt i världen som förmedlar detta budskap, att kärnan i islam är att människor ska bry sig om varandra? Kärnan i islam, enligt alla ortodoxa, islamiska teologer, är tawhid, läran om Guds enhet, och att Muhammed är Guds sändebud till mänskligheten. Och Muhammed lärde att man ska bry sig mer om muslimer än icke-muslimer. Han lärde att en muslim har en högre ställning än en icke-muslim, en man har en högre ställning än en kvinna och att en fri man har högre ställning än en träl. Salafister, som männen bakom Borlänge-moskén, anser att man ska följa Muhammed till punkt och pricka. Inget får läggas till eller tas bort.

Greider tror på religionsfrihet, skriver han. Bra! Men det gjorde inte profeten Muhammed. Han påbjöd att alla som lämnade hans religion skulle avrättas. Det är ett påbud som fortfarande tillämpas av vissa islamiska stater som vill vara trogna Muhammed. Yusuf Al-Qaradawi sade en gång att om muslimerna hade avskaffat dödsstraffet för avfall så skulle islam inte existera idag! Al-Qaradawi är en väldigt populär och respekterad sunnitisk koranlärd. Han har faktiskt talat i Stockholmsmoskén en gång. Då manade han till självmordsattacker mot Israel.

Omar Mustafa var tidigare ordförande i Islamiska Förbundet som driver Stockholmsmoskén. Han satt också en kort period i styrelsen för Greiders parti, Socialdemokraterna. I en intervju för Expressen (9/4 2013) sade han att Al-Qaradawi är ”världens mest framstående muslimske teolog som går att jämföra med påven.” Mustafas företrädare på posten som ordförande i Islamiska Förbundet, Abdirizak Waberi, hyser också stor respekt för Qaradawi. ”Jag respekterar Qaradawi. Han är en stor, lärd person. Han är mycket kunnigare i islam än jag och andra i Islamiska förbundet”, sa han i en intervju med Evin Rubar i SVT:s dokumentär ”Slaget om muslimerna” från 2009.

Det finns både ”vackra” och ”avskyvärda” verser i Koranen har Greider upptäckt. I de allra flesta islamiska länder skulle det vara omöjligt att säga något sådant offentligt. Skulle det finnas något avskyvärt i Guds bok? Koranen beskriver sig själv som en fullkomlig, gudomlig skrift. Den är enbart god. Och det är också så Muhammed beskriver den. Greider påstår i sin artikel att han känner många muslimer. Har han berättat för dem att han anser att det finns ”avskyvärda” verser i Koranen? Eller är det bara sådant han skriver i tidningen? Jag kan inte tänka mig att någon troende muslim skulle bli glad över ett sådant ”islamofobiskt” uttalande. Och om de inte är troende, om de inte har något emot att delar av Koranen kallas ”avskyvärda”, ja, då är det inte säkert att de välkomnar den salafistiska moskén. Greider bör fråga dem.

Greider mumlar om att det finns olika tolkningar av islam. Ja, det är ett intressant samtalsämne. Det finns en och annan progressiv muslim här och där. De har det dock inte lätt att få dessa tankar att gå ihop med Koranen och de övertygar få muslimer. Men vad har detta med männen bakom Borlänge-moskén att göra? Vår inställning till den moskén, om vi vill ha den eller inte, beror på hur just DE tolkar islam. Männen bakom mosképrojektet i Borlänge har en talesman, han heter Hussein Hamad och är son till Ali Hamad, imam vid den nuvarande moskén, inhyst i en gammal skola i Bullermyren.

Hussein Hamad är en ledande profil inom den salafistiska missionsrörelsen i Sverige. Han har ett stort nätverk och framträder som talare på olika möten och konferenser. Han framträder ibland tillsammans med sin far imamen för att tala om islam, vilket tyder på att de har en likartad syn på hur religionen ska förstås. I en artikel i Dalarnas Tidning av den 1 december 2011, ”Religionsdag i S:t Mikaelsskolan”, beskrivs hur den då 23-årige Hussein och hans far besöker S:t Mikaelsskolan. ”Min fru bär burka, men hon har valt det frivilligt”, förklarade han då för eleverna.

Hamad samarbetar också med den salafistiske Gävleimamen Abo Raad. Han som på Facebook hyllade Islamiska Statens offensiv sommaren 2014. På den tiden jag var muslim gick jag ibland till moskén i min stad, Uppsalamoskén. Där mötte jag både Hamad och Abo Raad. Unge Hamad hjälpte Abo Raad att översätta sina föredrag till svenska. Det finns ett videoklipp på YouTube från den 9 augusti 2011 som visar dem tillsammans i Uppsalamoskén.

I klipp utlagt på YouTube den 4 maj 2013 berättar Hussein Hamad om den tredje kalifen Uthmans liv och förtjänster. Hamad är noga med att berättelserna om Uhtman inte är någon saga. Allting är sant och dessutom ska man som god muslim se Uthman som en förebild och försöka göra som honom idag. Gud är nöjd med honom och med alla Muhammeds följeslagare, säger han.

Hamad förklarar sedan att alla som kallar sig muslimer inte är muslimer på riktigt. Med föraktfull min nämner han Nalin Pekgul som exempel på en sådan falsk muslim. Vem är en god muslim och vem är extremist? Hamad betonar att man som muslim måste använda den islamiska läran som måttstock. Det svenska samhällets sätt att definiera extremism bör man inte bry sig om. Skulle man göra det skulle han och de som sitter och lyssnar på honom vara extremister, konstaterar han.

Hamad påminner om att det var under kalifen Uthmans styre som islams arméer nådde till Spanien. Och det hör till denna kalifs förtjänster, förklarar han vidare, att han deltog i alla Muhammeds slag. Alla förutom ett vill säga, slaget vid Badr. Men han hade en giltig ursäkt att utebli. Hans dotter var sjuk och han skulle stanna hemma och vårda henne. Hon var ju dessutom Muhammeds fru! I andra fall, fortsätter Hamad, var Muhammed sträng mot de muslimer som inte kom när han kallade till strid för sin religion. För den som höll sig undan fanns ett ”speciellt straff”.

När Muhammed skulle sätta upp en armé för att gå mot de kristna östromarna fattades medel. Han ropade då till sina trogna: ”Vem av er vill ha paradiset?” Muhammed lovade att den som försåg hans armé med vapen och förnödenheter skulle garanteras en plats i paradiset. Uthman, som var en välbärgad köpman, skänkte frikostigt. Han sägs därför ha ”köpt paradiset”.

Hamad avslutar sitt föredrag med att uttrycka sin förhoppning om att de som lyssnat också ta till sig det han berättat om kalifen Uthman och tillämpa det i sina liv. Föredraget ger en inblick i den kompromisslösa, salafistiska islam som Hamad och hans vänner står för och som vi kan förvänta oss kommer att predikas i det nya islamiska centret som ska byggas i Borlänge.

Jag läste i en artikel i vänstertidningen ETC den 30 mars 2016 att Greider tycker om vissa mystiker och poeter med ”muslimsk bakgrund”. Det finns en mystiker som har fascinerat många västerländska intellektuella: persern Mansur Al-Hallaj. Det var han som yttrade de hädiska orden ”Jag är Gud!” År 922 e.Kr. blev han korsfäst av muslimer som var strikta i sin tillämpning av Koranen och sunnan. Människan är inte alls Gud i Koranen. Där förbannas de kristna för att de påstår att Jesus är Guds son.

Om Greider gillar den här typen av mystiker så ska han ju inte ge något stöd åt salafisterna och deras missionsarbete. Mystikerna och fritänkarna i den islamiska världen har inte förföljts och dödats inte av islamofober. De har förföljts och dödats av strikta muslimer. Kulturarvet i islamvärlden, litteratur, filosofi och vackra gravar, förstörs inte av islamofober utan av strikta muslimer. Bland annat sådana som kallas salafister eftersom de vill följa ”salaf”, ett ord som betyder föregångare på arabiska. Vilka var föregångarna? Det var Muhammed och hans följeslagare, och de första fyra kaliferna, som till exempel den tredje kalifen Uthman som Hamad hyllade i sitt föredrag. För alla dessa betydde jihad att utbreda islams styre med svärdets makt. Och ja, för att klara det behövde man också en inre kamp, inre jihad, för att övervinna den mänskliga kärleken till livet. Kärleken till Gud måste vara större.

Poeten Greider ser den persiske poeten Hafiz, som levde på 1300-talet, som en förebild. Hafiz skrev tankeväckande dikter som ifrågasatte hyckleri och stela dogmer. Men det är inte Hafiz man kommer att undervisa om i den nya, stora moskén i Borlänge, det är Koranen och sunnan. Man har aldrig gillande citerat Hafiz i den nuvarande moskén i Bullermyren. Hafiz må vara en förebild för Greider, men han är inte förebild för männen bakom det islamiska centret: deras förebild är profeten Muhammed.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en belöning till 0760078008 (Råbock)

Den galne araben

lovecraft-portratt-av-ellis

Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”. Tidskrifterna, som Weird Tales och Amazing Stories, fick heta ”pulp magazines” efter det dåliga papper som de var tryckta på.

Lovecrafts skönlitterära verk utgör en helhet som brukar gå under samlingsbeteckningen Cthulhu-mytologin (The Cthulhu Mythos – termen myntades först efter hans död). Det är en mörk och dyster mytologi han har skapat, som i korthet går ut på att jorden i en dimhöljd urtid var bebodd av ett släkte vidunderliga monster. Dessa lever nu utanför vår värld men gör tillfälliga inbrytningar och ska en dag åter härska över jorden. Den främste av dessa monster är den store bläckfiskliknande Cthulhu som – död men drömmande – ruvar i den sjunkna staden R’lyeh på Stilla havets botten.

I Lovecrafts värld kan människans olika religioner och myter betraktas som reminiscenser av dessa monster och deras makt. Det är gudar bortom gott och ont. Det finns ingen tröst och ingen hjälp och människan är bara en ynklig varelse som står på kanten till undergången. Lovecraft var ateist och materialist och kanske skulle man kunna se hans påhittade mytologi som en drift med religionen, en karikatyr av religionen . Människor dyrkar och sätter sitt hopp till övermänskliga väsen, men tänk om de är mer omänskliga än övermänskliga? Tänk om gudarna verkligen kommer när vi ropar på dem? De kanske inte ser ut som vi föreställt oss. Mötet med dem gör oss vansinniga.

Eftersom jag har varit muslim och fortfarande är intresserad av både religionen och dess heliga språk, arabiskan, är jag särskilt uppmärksam på de arabiska, eller snarare orientalistiska, inslagen i Lovecrafts mytologi. En av de viktigaste beståndsdelarna är nämligen den ohyggliga svartkonstboken Necronomicon som sägs ha nedtecknats omkring år 720 e. Kr. av ”Den galne araben” Abdul Alhazred från Jemen och dess ursprungliga arabiska titel ska ha varit Kitab al-Azif. Necronomicons författare föddes inte långt efter den arabiske profeten Muhammeds död, vissa säger år 655, andra år 675 e.Kr.

Den 6 maj 2007 publicerade jag en essä i Upsala Nya Tidnings kulturdel med rubriken ”Lovecraft och Den galne araben”. I essän lyfte jag fram en tanke, som kanske är helt fnoskigt rudbeckiansk, att namnet på den sjunkna staden R’lyeh kan vara bildat av de arabiska orden ”ru’ya”, som betyder dröm, och ”ilah”, som betyder gud. Meningen skulle i så fall kunna förstås som ”den drömmande guden”. En beskrivning som passar den store Cthulhu, men som inte lär smickra de som tror på en verklig ilah…

sherlock-holmes-and-the-necronomiconÅr 1898 avlider Lovecrafts far och året därpå avbryts hans skolgång. Han uppfostras av sin mor, mostrarna och sina morföräldrar. Morfaderns bibliotek blir hans ensamma ”lekplats”. Den unge Lovecraft slukar alla böcker han kommer över och skaffar sig en närmast encyklopedisk bildning. Han fantiserade gärna om fjärran, icke-europeiska kulturer och var liksom jag svag för orientalism. I en självbiografisk anteckning skriver han:

”Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskilt dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muhammedan och antog pseudonymen Abdul Alhazred.”

På andra ställen berättar han om hur han ”lekte arab” och hur han fick sin mor att ordna en ”arabisk hörna” i sitt rum. Historien om Den galne araben började alltså ganska oskyldigt. Det skulle dröja ett tag till innan Abdul Alhazred gick från ”gudfruktig muhammedan” till att bli Necronomicons fördömde författare. Det är en bok som innehåller allt vetande om de urtida monstergudarna, ett vetande som riskerar att göra de som tar del av det lika galna som den galne araben.

Abdul Alhazred är ett omöjligt arabiskt namn av flera orsaker. Abdul innehåller en genitivändelse utan att följas av någon ägare. I arabiskan kommer det ägda före ägaren. Abd betyder slav och det är vanligt med muslimska namn är Abdullah och Abd ar-Rahman, som betyder ”Guds slav” och ”Den barmhärtiges slav”. Vissa Lovecraftkännare menar att namnet är en ordlek och är bildat av All-Has-Read, ett smeknamn Lovecraft fått som pojke för att han läste så kopiöst.

Den galne araben uppträder första gången i novellen ”Den namnlösa staden” (1921). Huvudpersonen, troligtvis en arkeolog, gräver efter en svunnen stad i öknen och säger: ”Det var om denna plats den galne poeten Abdul Alhazred drömde innan han sjöng sin oförklarliga vers.”

Och så följer versen som ska ge oss en glimt av Necronomicons hemligheter:

That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die.

I Sam J. Lundwalls svenska tolkning, som jag tillåtit mig att revidera en aning, låter versen så här:

Det är ej dött, som för evigt vilar
och i evigheten bryts även dödens pilar.

Sentida lovecraftianer har försökt återskapa det arabiska originalet. Det blir så här, skrivet med latinska bokstäver:

La mayyitan ma qadirun yatabaqa sarmadi
fa itha yaji ash-shuthat al-mautu qad yantahi.

I den andra raden hittar vi meningen ”fa tiha yaji ash-shuthat”, som betyder ungefär ”men då det vederstyggliga kommer”. Ordet ”yaji” betyder ”kommer” och eftersom man i vissa dialekter, bland annat den egyptiska, uttalar den arabiska bokstaven jim som ett hårt g skulle det även kunna uttalas ”yagi, vilket gör att meningen, för en upsaliensare med ett rubeckianskt sinnelag, på ett kusligt sätt påminner om namnet på en av de hemska, gudalika monstren: Yog-Sothoth.

Inspirationen till novellen ”Den namnlösa staden” ska enligt Lovecraft ha kommit från en dröm. En troligare källa är den nionde utgåvan av Encyclopedia Britannica, vars stycke om den försvunna staden Iram han antecknade i sin samling excerpter redan 1919.

Iram omtalas i Koranens åttionionde kapitel, ”Daggryningen”, såsom ”det pelarrika Iram, vars like ej skapats på jorden”. En legend talar om att staden ska ha funnits i Rub al-Khali-öknen i Jemen. Den ska ha varit överdådigt rik och dekadent och dess folk ha haft kunskaper i svart magi. En profet vid namn Hud ska ha sänts till Irams kung Shaddad med varningar om Herrens straff. Kungen vägrade dock att hörsamma profetens varningar och staden och alla dess invånare förstördes liksom förut Sodom och Gomorra. Ruinerna begravdes under ökensanden, men legenden levde vidare. Den brittiske officeren Lawrence av Arabien kallade staden ”öknens Atlantis”.

Med tanke på Lovecrafts barnsliga vurm för den arabiska och islamiska kulturen skulle man kanske kunna föreställa sig Necronomicon som en karikatyr av Koranen och Abdul Alhazred som en karikatyr av profeten Muhammed. En antikoran och en antiprofet! I Salman Rushdies roman Satansverserna utmanas profeten Muhammed av en fräck poet som blir till en skrattspegel för honom. Poeten uppträder här som en karikatyr av profeten och undergräver hans allvar och auktoritet. Poeten driver till exempel en bordell där varje prostituerad bär ett namn identiskt med en av profetens hustrur.

Vi kan se från islams tidiga historia, som den skildras i Koranen och andra kanoniska texter, hur viktigt det var för Muhammed att skilja sig från poeterna och hävda en särställning. Det visar hur medveten han var om hur lika de var varandra och hur nära hans profetiska verser låg poesin. Hans belackare såg också detta och anklagade Muhammed för att vara just ”sha’ir”, poet, och ”majnun”, galen. En galen poet alltså, som Abdul Alhazred.

Araberna i Mecka var inte ett dugg imponerade av Muhammeds verser och lyssnade hellre till sina poeter och på an-Nadir bin al-Harith, som underhöll dem med persiska hjältesagor. Hellre ”pulp” än profetior! Deras kritik finns fragmentariskt citerad i Koranen, men förmodligen togs inte de bästa argumenten med. Segrarna skriver ju historien! Hur som helst är det värt att notera att Koranen, islams heliga bok, också innehåller den tidigast dokumenterade islamkritiken. Så här vanvördigt kunde araberna i Mecka uttrycka sig i Uppsalaorientalisten K.V. Zetterstéens koranöversättning från 1917: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?”

Det finns ett kapitel i Muhammeds bok som heter just ”Skalderna” – det sätt som de beskrivs på är långt ifrån smickrande! De som rättar sig efter skalderna, förklarar Koranens författare, har ”bragts på fall”. Dessa skalder kan man inte lita på: ”Har du ej lagt märke till att de irra omkring i varenda dal och säga vad de icke göra…” Profeterna ställs mot poeterna. De sanna verserna mot de falska. De gudomliga verserna mot de mänskliga.

Men Koranens författare har bara hot och tomma påståenden att komma med, vi får aldrig se några riktiga argument till varför Muhammeds verser skulle vara bättre eller sannare än poeternas. De som inte tror och lyder Muhammed ska straffas, plågas, förgöras. Koranen avslöjar också att de flesta araber inte trodde på Muhammed: ”men de flesta av dem tro icke”. Dessutom upptäckte araberna snart att Muhammed hämtade materialet till sina uppenbarelser från andra sagesmän. ”Det är de gamles historier”, sade de. Han plagierade! Man kanske kan ursäkta en poet som plagierar, men en profet! Muhammed lyckades inte övertyga sitt folk med sina verser, men med politisk skicklighet och svärdets makt blev han så småningom kung av Arabien. Han tog den ena hustrun efter den andra, tillsammans fjorton, förutom flera slavinnor. Ett tacksamt ämne för satiriker.

I biskopen och orientalisten Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” När de kom med det avhuggna huvudet till Muhammed blev han belåten.

Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät mörda. I biografin kan vi läsa om ett flertal. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Men trots den negativa beskrivningen av skalderna i Koranens kapitel med samma namn, och trots Muhammeds mord på vanvördiga skalder, fanns det viss skaldekonst han uppskattade. Han skall ha sagt att i ”somlig poesi finns det visdom”. Vilken poesi syftade han på då? Förmodligen den poesi som hyllade honom och hans religion. Namnet Muhammed betyder ”högtlovad” och profeten tyckte om när man lovade och prisade honom. När Ka’b ibn Zuhayr skrev en hymn till Muhammeds ära blev han så rörd att han, som ett tecken på sin uppskattning, tog av sig sin mantel och satte den på poeten.

Muhammed var inte den ende i Arabien som gjorde anspråk på att vara profet. Han hade en mindre känd rival vid namn Musaylima. I islamisk historieskrivning kallas han al-Kadhab, Lögnaren, medan Muhammed kallas al-Amin, den Sannfärdige. Återigen, segrarna skriver historien! Musaylima framstår som mer ödmjuk än sin rival, han ville underhandla om att dela makten över Arabien med Muhammed. Men kanske berodde det på att han var svagare? Vi vet inte så mycket om Musaylimas liv, men vi vet hur det slutade: Muhammed dödade honom och alla hans anhängare.

Under rollspelens guldålder på 1980-talet prövade jag och några kompisar på Call of Cthulhu, ett rollspel som bygger på H. P. Lovecrafts berättelser. Vad är rollspel? I det här fallet betyder det att man sitter ett gäng runt ett bord, iklär sig en roll och berättar en berättelse tillsammans. När man hamnar i en knivig situation eller måste lösa ett problem slår man tärning för att se om man lyckas. Ni kanske minns scenen i filmen E.T. där Elliott och hans kompisar sitter i en källare och spelar Dungeons & Dragons?

En sak som jag tyckte var kul med just Call of Cthulhu-rollspelet var Sanity Points. När man var med om något hemskt eller lärde sig något nytt om den ockulta verkligheten tog ens mentala hälsa skada. Hade man otur kunde man sluta sina dagar som patient på ett mentalsjukhus. Att läsa i Necronomicon innebar en rejäl förlust av Sanity Points!

Necronomicon i Upsala 2För mig som både är ett fan av Lovecraft och en uppsalaromantiker har det varit omöjligt att motstå frestelsen att försöka skapa en lovecraftiansk berättelse i Uppsalamiljö. Så år 2015 blev det verklighet: jag och tecknaren Rickard Fornstedt gav ut serieboken Necronomicon i Upsala. Det visar sig att ett exemplar av svartkonstboken finns på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva!

Men vi var inte först med denna idé. I sitt bidrag till antologin Necronomicon i Sverige, som kom ut 2002, fortsätter litteraturvetaren Rickard Berghorn Lovecrafts påhittade historik över boken genom att redovisa Necronomicons svenska öden. Vi får möta Linnélärjungen Peter Forsskål, Strindberg och det upsaliensiska, vidunderliga universalsnillet Rudbeck:

”Under åren i början av 1800-talet står nästa uppgift om Necronomicon att finna. En medicine studerande vid Uppsala universitet sägs år 1802 ha fått tillfälle att i universitetsbiblioteket studera Necronomicon. Detta är givetvis synnerligen intressant och visar att detta kunskapsnav i sina hyllor haft den bok vi nu intresserar oss för. Jag har upprepade gånger försökt få kontakt med universitetsbiblioteket med undran om boken ännu finns att få tag på, dock utan att någon gång få svar. Vid ett besök kunde jag dock inte finna den i deras kataloger, vilket förvisso kan ha berott på att jag blev avbruten av bibliotekarier som av svårförståelig anledning ville ha bort mig från biblioteket.”

Berghorns essä, som publicerades första gången i tidskriften Minotauren i december 2000, är både intelligent och underhållande. Strindberg sägs ha mött magikern Aleister Crowley och Infernokrisen hade en dimension som knappast återfinns i någon befintlig litteraturvetenskaplig avhandling…

Uppsala nämns även flera gånger i Ola Svenssons bidrag till antologin: ”M. R. James: Necronomicon på spåren”. Enligt Svensson ska författaren M. R. James (1862-1936) ha besökt Uppsala och Carolina (som benämns ”Uppsala bibliotek”) år 1901 för att titta på gamla handskrifter. James tog in på ett hotell och de andra gästerna som bodde vägg i vägg med honom skrämdes då de på natten fick höra märkliga ljud följt av hans springande steg. När de gick in i hans rum upptäckte de att hans skor var kvar och att han med krita ritat arabiska tecken på skrivbordet.

”Tanken på James springande barfota på Uppsalas gator mitt i natten hade kanske kunnat vara en smula roande för sällskapet om det inte hade varit för det som verkligen fick dem att häpna av förvåning …”

Söndagen den 11 oktober 2015 presenterade jag och Rickard vår seriebok på The Stockholm H. P. Lovecraft Festival på Kulturhuset i Stockholm. På festivalen hann jag också hälsa på amerikanen Sean Branney, en av grundarna till H. P. Lovecraft Historical Society. Sällskapet har gjort den stämningsfulla retrofilmen Call of Cthulhu (2005), men också radioteater. I radioteaterversionen av novellen ”Shadow out of Time” är Uppsala med! En av karaktärerna, Dr. Chambers, säger: ”A Swedish library’s hardly a place for occult horrors.” På detta svarar Mr. Peaslee: ”Clearly you’ve never been to the Universitetsbibliotek in Uppsala.”

Mer tänker jag inte avslöja om Necronomicons historia, och framför allt inget om dess fasansfulla innehåll. Risken är att ni förlorar alldeles för många Sanity Points! Eller? Vid närmare eftertanke verkar det som att fler har fått sina Sanity Points reducerade till närmast noll av att ta del av Koranens innehåll än av att läsa om den påhittade Necronomicon. Jag har åtminstone inte hört talas om någon som blivit så galen av umgänget med den galne araben att han gått på stan och sprängt sig själv i luften i ett försök att ta med sig så många människor som möjligt i döden.

Porträttet av Lovecraft är målat av David B Ellis

Serierutorna är hämtade ur boken Sherlock Holmes and The Necronomicon (2015)

Gillar du vad jag skriver? Swisha en belöning till 0760078008 (Råbock)

Rädda Jerusalem! Hur vi idealiserar andra

fantomen-jerusalemI väst gillar vi att idealisera andra och frossa i vår egen skuld. Mea culpa! Självkritiken är en bra egenskap som gjort att vi kunnat rätta och förbättra oss. Men när självkritiken urartar i självspäkning blir det fel. För sanningen är att vi uträttat mer gott än ont.

Man behöver inte leta länge för att hitta otaliga exempel i filmer och böcker som visar vår vilja att skönmåla andra och nedvärdera oss själva. Det är inte sällan man hör västerlänningar tala om kolonialismen, imperialismen och slaveriet i bestämd form singularis. De syftar på västerländsk kolonialism, västerländsk imperialism och västerländsk slavhandel. Ja, som om inga andra civilisationer har sysslat med sådant. Jag tror inte att man är så dålig på historia. De flesta vet att det finns fler kolonialismer, imperialismer och slaverier. Men det är liksom bisaker, de är inte lika viktiga.

Korstågen under medeltiden är en sådan där episod som ständigt används i självspäkande syfte. Kristna européer reste ner till Det heliga landet och slaktade fredliga muslimer. Korsfararna framställs som giriga och grymma, eller som fanatiker och grymma. Saladin däremot var en hövisk, muslimsk furste. Han var mer ridderlig än riddarna. Knappt någon kristen europé kunde leva upp till de kristna riddaridealen, men en muslim kunde, och gjorde det! Det var den bilden som förmedlades i både den stora korstågsfilmen Kingdom of Heaven från 2005 och i Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn, som också blev filmer.

Fantomenäventyret ”Rädda Jerusalem!”, som kom ut 2012, tilldrar sig i Det heliga landet under korstågen. Fantomen är superhjälten som till vardags heter Christopher Walker och bor i det påhittade afrikanska landet Bengali. Det här äventyret börjar en regnig kväll Bengalis etnografiska museum i Morristown. Kuratorn Minerva Brooks jobbar sent. Hon sitter ensam framför en datorskärm då hon hör ljud och blir orolig. När hon söker efter upphovet till ljudet i museets salar träffar hon på Christopher Walker/Fantomen.

Museets kurator hade sökt Walker angående en utgrävning i Frankrike, men hade inte förväntat sig att han skulle dyka upp så sent. Hon ville berätta att arkeologerna funnit flera dokument som rörde Walkers förfäder från äldre tid.

”Det gäller korsfararen Christophe d’Errant och hans ättlingar”, förklarar Brooks. ”Dokumenten hittades i ett skrin av smidesjärn som gömts inuti den där underliga dödskalletronen i kryptan under slottsruinerna!”

Sedan börjar kuratorn berätta historien om korsfararen d’Errant, Fantomens förfader:

”Den leprasjuke kung Balduins dagar var räknade och snart drogs Christophe in i en bitter maktkamp mellan Guy de Lusignan, gift med kungens syster Sibylla, Reynald de Chattillion och patriarken Heraclius. Chattillion och Heraclius ville krig mot muslimerna, men samarbetade ändå med de mordiska assassinerna, en muslimsk sekt i konflikt med Saladin!”

”Christophes vän Raymond av Tripolis reste sig emot dem, Raymond och kungen ville ha fred med muslimerna! Guy de Lusignan och hans medkonspiratörer försökte mörda kungen, men Christophe omintetgjorde deras planer!”

fantomen-12

De ”mordiska assassinerna” samarbetade alltså med ”hökarna” korsfararnas krigiska falang, medan den gode Christophe stod på ”duvornas” sida och stoppade hökarnas planer. Därför blev han ett mål för assassinernas lönnmördare. Deras ledare, Rashid ed-Din Sinan, skickade en av sina hantlangare till Jerusalem för att göra slut på Christophe. Men i sista stund räddades han till livet av den ädle Saladins män. Christophe blir sedan bjuden som gäst till Saladins palats i Kairo där han stannar i tre år. Där flanerar han med sin vän på en palatsgård med porlande fontän. De tycks ha behagliga och filosofiska samtal. ”Han studerade den arabiska världens vetenskaper” och så besökte han pyramiderna och sfinxen i Giza.

fantomen-6

År 1185 blir Gérard de Ridefort ny stormästare för Tempelriddarna och våren samma år dör den leprasjuke kung Balduin IV. Den fredlige Saladin sörjer kungens död och säger: ”Han ville att våra folk skulle leva i fred med varandra.” Ny kung blir Guy de Lusignan som ”ville krig mot muslimerna”.

”När ingen längre höll honom tillbaka återupptog baron Reynard de Chattillion sina överfall på försvarslösa muslimska karavaner.”

fantomen-4

De Chattillions oprovocerade nidingsdåd leder så till krig mellan kungariket Jerusalem och Saladin. Christophe strider på frankernas sida, fast motvilligt. Han är kluven mellan sin moral och sin trostillhörighet. ”Det känns fel att gå i strid mot Saladin”, tänker han. ”Han har varit en lojal vän och generös värd. Men jag har inget val. Jag måste vara lojal mot mina trosfränder.”

I slagit vid Hattin den 3-4 juli 1187 vinner Saladin en stor seger mot de kristna. Den ridderlige fursten låter sedan avrätta alla tempelriddare genom halshuggning. Allahu akbar! I en arabisk krönika, men inte i Fantomen, kan man läsa om hur Saladins ansikte strålade av glädje när han såg de otrognas förtvivlan och hur de slaktades en efter en. De var värnlösa fångar. Därpå riktar Saladin sin blick mot det stora bytet: Jerusalem.

fantomen-3

Christophe överlever slaget och försvinner sedan iväg på ett sidoäventyr – till en gammal egyptisk tempelruin för att söka Thots bok. Med hjälp av magin i boken hoppas tempelriddarna kunna skapa en armé av odöda som ska bistå i försvaret av den heliga staden. När Christophe kommer tillbaka finner han att Jerusalem står i lågor. Den har intagits av Saladins armé.

fantomen-1

Assassinerna benämns i serien en ”mordisk” sekt och framställs som riktiga fanatiker, törstiga på de otrognas blod. Men så var det inte i verkligheten; assassinerna var ismailiter, en riktning inom shiitisk islam som var förföljd av de ortodoxa sunniterna. Det var därför de gömde sig i borgar och fästen i bergen, som i det ryktbara Alamut i Persien. De samarbetade ibland med de kristna eftersom de behövde en allierad som kunde skydda dem mot sunniternas förtryck och förföljelse. Assassinerna mördade visserligen, men inte oskyldiga människor vilka som helst. De mördade sunniternas generaler och politiska ledare.

fantomen-11

Ordet assassiner dyker upp för första gången i korstågskrönikorna. På arabiska benämndes de ”hashashin” efter ”hashish” som betyder ”gräs”. Detta eftersom de anklagades för att bruka hasch som en del av sin religionsutövning. Frankerna uppfattade ordet som ”assassin” och tog det med sig till Europa där det lånades in till flera europeiska språk med betydelsen ”lönnmördare”. Det är dock inte alls säkert att de nyttjade hasch, det kan vara sunnitisk svartmålning.

Reynard de Chattillion började inte fientligheterna genom sina angrepp på karavaner, så som det nästan alltid framställs i de självspäkande, västerländska skildringarna. De började långt tidigare när islams arméer, uppfyllda av kärlek och trohet till profeten Muhammed, lämnade Arabien för att erövra kristna länder, och för att ta byte och slavar.

Jerusalem var en kristen stad som intogs år 637 av kalifen Omar, ett rättfärdig och from man i den ortodoxt sunnitiska historieskrivningen. Först kom alltså jihad, islams heliga krig, sedan kom korstågen. Jihad hade pågått i fyra hundra år när korstågen inleddes. Man kan se det som ett väldigt sent, och otillräckligt, svar. De kristna länder som hade erövrats av islams arméer är ju fortfarande under islamiskt styre och de kristna blir allt färre och färre. I vår tid har förföljelserna tilltagit och man befarar att kristendomen snart kommer att vara utplånad.

Tempelriddarna hatades av Saladin, inte för att de var skurkaktiga och överföll ”försvarslösa muslimska karavaner” utan för att de var kristna krigarmunkar som svurit att försvara Det heliga landet. De hatades för att de var islams fiender, inte för att de bröt mot freden eller höviskhetens regler.

fantomen-8

Det brukar framhållas att Saladin, när han intog Jerusalem, skonade stadens befolkning. Det är en sanning med modifikation. Han hade först bestämt att alla kristna skulle dödas, men när befälhavaren i staden hotade med att döda alla muslimska invånare, ändrade han sig. Saladin krävde istället lösen, och de som inte kunde betala förslavades. Kvinnorna våldtogs i enlighet med Muhammeds lagar och såldes på slavmarknader. Han plundrade kyrkorna och gjorde om dem till moskéer. Korsen togs ner.

Saladin var en sträng, ortodox sunnitisk muslim som hatade kättare och filosofer. Han lät korsfästa den store mystikern och filosofen Suhrawardi. Frågar man shiamuslimer vad de tycker om Saladin kan man få höra allehanda förbannelser. Det var nämligen Saladin som störtade det fatimidiska kalifatet i Egypten, ett shiitisk, ismailitiskt rike. Det var fatimiderna som byggde Kairo.

Fatimiderna var betydligt mer toleranta än Saladin, de tillät alla islamiska sekter att verka under deras styre. De hade stor respekt för konst och lärdom. De upprätthöll heller inte, som sunniterna, något bildförbud. Allt detta förstördes när Saladin tog över. Han lät bränna deras kätterska bibliotek.

I Fantomenäventyret ”Rädda Jerusalem!”, och i flera andra västerländska skildringar, framstår assassinerna som en slags medeltida jihadister, föregångare till Al-Qaida och Islamiska Staten (IS). Så var alls inte fallet, de tillhörde som sagt ett helt annat samfund. De var förföljda kättare. Ska man hitta medeltida föregångare till moderna jihadister så är den ädle Saladin och hans män betydligt bättre kandidater. Jämförelsen mellan assassinernas ”mördarsekt” och dagens jihadister är också orimlig av en annan anledning: assassinerna attackerade aldrig vanligt folk, så som jihadisterna gör när de spränger sig själva på en marknader i Bagdad.

fantomen-2

I mars år 2000 omfamnade påven Johannes Paulus II ett stort krucifix i Peterskyrkan och bad om förlåtelse för många saker, bland annat för övergrepp som begicks under korstågen. Vilka islamiska ledare har bett de kristna om förlåtelse för jihad? Jag förstår varför de inte gör det, det är inte lika lätt. Jesus var ju inte en våldsam man, han var en fredlig predikant. ”Ej kommer han med härar”, som det heter i adventspsalmen. Övergreppen som begicks under korstågen, ett försvarskrig, skedde inte i åtlydnad av Jesus, kyrkans grundare. Men jihad, islams heliga krig, började med, och leddes av, Muhammed, islams grundare, och den som kom med Guds bok, Koranen. Hur ska man som muslim, som Muhammeds trogne, kunna be om förlåtelse för detta?

”Om historiska ursäkter är viktiga”, skriver Sören Wibeck i sin bok Korståg från 2005, ”kan kanske världen också förvänta sig en sådan från den arabiska sidan för aggressionen under 600- och 700-talen, då islam erövrade de kristna länderna från Syrien till Egypten och Nordafrika samt de kristna kungadömena i Spanien och senare Konstantinopel och det bysantinska imperiet.”

Jag har inte hört några sådana ursäkter. Har du? Tvärtom predikar man intill denna dag i moskéer och koranskolor stolt att detta jihad, detta erövringskrig för att utbreda islam, var rätt och riktigt. De shiitiska sekterna avskyr visserligen tre av de fyra första kaliferna, men de älskar den fjärde, Ali, som också krigade under Muhammeds fana, massakrerade otrogna och kättare, och tog byte och slavar. Och så vördar de förstås profeten Muhammed själv, den förste ledaren för den första islamiska staten. I väst skäms man över korstågen, så till den grad att man förvränger historien till sin egen nackdel, medan jihad aldrig har slutat att förhärligas i islamvärlden.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en belöning till 0760078008 (Råbock)

Peter Dalle glömde en sak: man får inte skoja om Muhammed

lorryKomikern Peter Dalle tar bladet från munnen om pk-klimatet i Sverige. Det hade inte gått att göra en teveserie som Lorry idag, menar han. Han var ju i hög grad motorn bakom serien där man skojade om många saker som senare blivit tabubelagda.

”Lorry-programmen, till exempel, som vi gjorde för många år sedan”, säger Dalle till Kvällsposten, ”hade vi aldrig kunnat göra i dag. I det PK-klimat som finns kan man inte skoja om vad som helst, man kan nästan inte skoja om någonting. Det är alltid någon som sitter och blir upprörd och så ska det bildas drev, eller man ska stå till svars om man har skojat om någonting.”

När Kvällsposten frågar Dalle vilka saker man inte får skoja om, svarar han: kvinnor, invandrare och homosexuella. Han glömmer dock en viktig sak: islam, och särskilt profeten Muhammed. Dock kan man fråga sig hur mycket detta beror på pk och hur mycket som beror på rädsla.

Skojar man om homosexuella kan man på sin höjd få skäll i medierna eller bli sparkad från sitt jobb. Skojar man om Muhammed kan man bli mördad. Risken är verklig, folk har redan blivit både slaktade och skjutna för att de gjort något som är helt normalt i västvärlden. Hela den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion blev massakrerad av jihadister den 7 januari 2015.

Alex Schulman vet om det. Han skulle aldrig våga skoja om Muhammed heller. Det är kanske därför han inte nämner något om islams profet i sitt svar till Dalle. Schulman menar att Dalle har fel, man får visst skoja om vad man vill, pk-regimen har fallit. Man får säga ”negerboll”. Ok, Alex, men var är alla roliga sketcher om ”ensamkommande flyktingbarn”? Detta att skäggiga män i 20-40-årsåldern låtsas vara barn, och blir behandlade som barn (!), måste ju vara en outtömlig inspirationskälla för sketchmakare. Föreställ er bara hur det kan gå till när 30-årige Ahmed från Afghanistan ska börja i nian. Ändå görs inget.

Minns ni Lorry-sketchen ”Patentverket”? Dalle spelade en uppfinnare från Sundbyberg som lade fram tokiga idéer. En anställd på Patentverket kom med invändningar och när det visade sig att idéerna inte höll suckade uppfinnaren uppgivet och sade: ”Tänkte inte på det”.

Om ändå profeten Muhammed hade haft ett Patentverk att gå till! Muhammed kommer till en av verkets anställda och lägger fram sin idé om ”ramadan”, att alla hans trogna ska tvingas fasta en månad varje år under dygnets ljusa timmar. När granskaren invänder att det finns folk uppe i Norden som inte kan göra det eftersom solen lyser nästan hela dygnet om somrarna får han ett besviket uttryck i ansiktet och säger: ”Tänkte inte på det”.

Och så vidare, det råder sannerligen ingen brist på tokiga idéer i Koranen och i Muhammeds yttranden. Tänk också på alla Muhammeds plagiat från judendomen och kristendomen. Koranen är full av berättelser som Muhammed, eller vilka de nu var som skrev den, plagierat. Men en sådan sketch kan vi inte göra, än mindre kan den visas på SVT. Det är för farligt. Muhammed visste inte så mycket om världen, men han visste att mörda de som kritiserade honom. Hans lärjungar kunde vara både listiga och hänsynslösa. Och vissa av hans nutida lärjungar är inte sämre.

I november 2014 var den engelske komikern John Cleese gäst i Bill Mahers talkshow. De pratade om vad man får och inte får skoja om. Maher påpekade att islam är en religion man inte får skoja om. Det får man visst, invände Cleese, men: ”It just means that they’ll kill you. Theoretically you could.”

Ett gott skratt kan förkorta livet – om du skrattar åt Muhammed. Kanske kan man tolka både Dalles och Schulmans tystnad så här: att skoja om Muhammed är så tabu man inte ens får säga att man inte får skoja om Muhammed.

Gillar du att skoja? Swisha en belöning till Skojar-kalifen, även känd som ANTIKALIFEN, på nummer 0760078008 (Råbock)

Kulturmullor utfärdar fatwa mot Katerina Janouch

janouch-2Författaren Katerina Janouch ifrågasatte den svenska invandringspolitiken i tjeckisk TV. Då blev Hynek Pallas på Dagens Nyheter Kultur upprörd. Det hette att hon målade en svart bild av Sverige. Ska man tro på att den nationella stoltheten blev sårad? Nja.

Pallas, och tidningen DN, är arga för att de år efter år har försvarat en ohållbar invandringspolitik. Kritik har sopats under mattan. Efter asylkaoset hösten 2015 har allt fler vågat påpeka det uppenbara: vårt sätt att hjälpa flyktingar är dåligt. Vi skulle kunna hjälpa många fler för mindre pengar i närområdet. Dessutom skulle vi ha mindre problem hemma med segregation och militant islamism.

Men Pallas på DN Kultur står alltså tappert kvar på sin post. Man tänker på de där japanska soldaterna som hittades på isolerade öar efter andra världskrigets slut. De fortsatte att vara trogna sin gudomlige kejsare långt efter att han blivit avsatt. DN har redan väntat alldeles för länge med att rannsaka sig själva. Jag tror att det handlar om prestige. Man vill inte erkänna sina misstag.

DN-nissarna kan konsten att prata så att det låter som om de vet vad de pratar om. DN:s uppblåsta ego och myndiga ton verkar fortfarande kunna bedra vissa människor. Ungefär som Bagdad Bob säkert kunde få vissa irakier att tro att Saddam höll på att vinna och amerikanerna var på reträtt.

janouch-3DN har också sin skara troende som bugar och tar emot deras fatwor. Kanske är de oinsatta i frågorna? Kanske är de naiva? Kanske vill de imponera på sina kompisar? Kanske tror de att allting faktiskt går bra och att alla problem med segregation och militant islamism bara är påhittade av rasister? Oavsett vad det är så är det sorgligt. Ja, det är sorgligt att i Upsala Nya Tidning läsa om en barnbokhandlare i Uppsala som plockar bort Katerina Janouchs böcker ur sitt sortiment i åtlydnad av DN:s fatwa. Det är ännu sorgligare att se hur bokhandlare Elja Lietoff Schüssler ler brett medan hon berättar om sitt ”modiga ställningstagande”.

Det är inte modigt att ta bort böcker av författare som inte delar VÄRDEGRUNDEN. Det är bara dumt och okultiverat. En bokhandlare borde veta bättre. Vilken bokhandlare delar värdegrund med alla författare vars böcker man säljer? Tycker alla som säljer Sven Wollters böcker i sina butiker att kommunism är bra? Vem delar värdegrund med alla sina favoritförfattare?

janouch-1Dessutom är det sannolikt dåligt för affärerna. Sverige idag är inte detsamma som Sverige år 2015. Opinionen ser annorlunda ut. Bokhandeln i fråga heter Läslusen. Jag skulle gissa att man tappar en hel del kunder på det här. UNT konstaterar: ”Läslusens Facebooksida har omkring 500 följare. Efter inlägget har det vällt in oproportionerligt många kommentarer, många av dem väldigt kritiska.”

Barnbokhandlare Lietoff-Schüssler gör säkert kulturredaktionen på Upsala Nya Tidning glad. Och kulturredaktionen på DN. Och alla andra kulturredaktioner i gammelmedia. Men det är ett etablissemang på reträtt. Allt färre bryr sig om vad de tycker.

janouch-4

I sociala medier är det Katerina Janouch som är hjälten. Hon har fått fler följare på både Facebook och Twitter. Hon kommer säkert också att sälja fler böcker. Jag tror att alternativa plattformar på nätet så småningom kommer att bli så stora att författare kan ta kulturmullornas fatwor med ro.

Jag är ANTIKALIFEN. Min antifatwa lyder: Köp Katerina Janouch böcker!

Läs den här artikeln på Det Goda Samhället här

Gillar du ANTIKALIFEN? Swisha en belöning till 0760078008 (Råbock)