Ingrids julafton

ingrids-julaftonDen här lilla julberättelsen är hämtad ur boken För svenska barn, sagor och berättelser av Eugenie Beskow, som kom ut 1896. Den finns inte på nätet så jag skrev av den och publicerar den här på Nya Il Convito. Illustrationen av Natanael Beskow har jag fotograferat av med min mobiltelefonkamera.

Ingrids julafton

Det stod bedröfligt till med Ingrids dockor. Dockpojken hade fått ett hål i hufvudet, och Ingrid tog sig för att hälla medikamenter genom hålet, så länge och grundligt, att den stackars dockpojken, som var helt och hållet af vax, till slut var fullkomligt uppblött. Den stora dockan, som en gång hade haft riktigt hår och kunnat blunda, hade mist allt håret. Mamma hade bestrukit det kala hufvudet med lackérsvärta, men det var inte på långt när så vackert. Så kunde man inte få henne att blunda utan att ruska henne, och då hände det ibland, att ögonen fastnade, så att man fick peta upp dem med nålar. Dessutom hängde armar och ben ständigt lösa. Ingrid hade för länge sedan hört upp att klä’ af henne om kvällarna, och – det är sorgligt, men sant – till slut hade hon stoppat ner henne i dockskåpslådan och gått ifrån henne utan en rörelse i sitt hjärta.

Men nu var det julafton, och Ingrid hoppades på att få en ny docka. Ja, hon var så godt som fullviss på sin sak, för hon hade i oförtäckta ordalag underrättat både pappa och mamma om sin önskan.

Ingrid hade lackat om sina julklappar för tredje gången och ändtligen stufvat ner dem i julklappskorgen bland de andra paketen. Å, vad julaftonsdagen är för en lång dag, när man är sex år och längtar förfärligt. Men snart, snart, snart skulle ändå granen tändas, det var verkligen julafton.

Mamma gick upp och ned i trapporna och hade så mycket att styra med, efter sig hade hon hela raden, Per, Svante, Ingrid och Vera. Men förmaksdörren stängdes obevekligt för hvar gång: det gällde att vara tålig.

Ingrid sprang in i barnkammaren, där gamla-Stina satt med lilla Gunnar på sitt knä.

”Det är jul nu, Gunnar”, ropade Ingrid och lutade sitt lockiga hufvud intill honom. Gunnar grep tag i håret med sina små knubbiga händer, ruskade och skrek af förtjusning.

Nu kom mamma in och tog Gunnar på armen. ”Nu ska’ vi in och fira jul”, sade hon – och så gingo de alla in genom de uppslagna dörrarna. Granen strålade, barnaögonen strålade, och pappas och mammas ögon strålade.

Pappa tog bibeln och läste om det lilla Jesusbarnet, som denna natt kommit till världen. Sedan satte mamma sig vid orgeln och spelade, och alla sjöngo: ”Var helsad sköna morgonstund!” – Julens stämning lägger sig varm öfver rummet. Det är inte längre ett vanligt rum med fyra väggar: det är barnens konungarike, som breder sig vidt och härligt utan gräns …

Så bär man in julklappskorgarna. Pappa och mamma sätta sig vid hvar sin ända af det festligt dukade bordet med alla julhögar och skålar och fat, fullrågade med ”godter”. Å, vad nötter, äpplen, konfekt, russin och mandel, som vandra laget rundt och stoppas in i små villiga munnar!

Nu börjar pappa dela ut paketen. Det blir så många öfverraskningar, så många förtjusta utrop, så många tackar och kyssar.

Gunnar blåser af all kraft i sin trumpet. Per fördjupar sig i en ny indianhistoria. Svante undersöker sin färglåda. Vera tittar i sin bilderbok och äter ohejdadt chocklad ur en ask. Ingrid ser på litet av hvarje af sina saker och tittar ifrigt upp hvar gång pappa tar ett nytt paket.

Nu börjar det förminskas i den sista korgen. Bordet är öfverfullt af böcker och leksaker. Hvar och en har staplat upp en riktig liten utställning omkring sig. Nu kommer ett stort paket! Pappa tar det dröjande i handen och sneglar bortåt småflickorna. Ingrid känner, hur hon blir röd i ansiktet. ”Vera”, läser pappa, ”en liten gris, som först ska’ be’ mamma torka sina fingrar”.

Vera räcker sina små fingrar till torkning och mottar sedan undrande det stora paketet. Mamma hjälper henne att taga upp papperet och öppna kartongen – och så håller hon i famnen den mest förtjusande docka, som någonsin kommit en liten flickunges ögon att stråla, en docka, som har riktigt hår, som kan blunda och som, utom alla andra fullkomligheter, äfven har den, att hon kan säga ”mamma”, då man klämmer henne på magen.

Vera glömmer allt annat, till och med chokladkakorna, för att bara betrakta sin skatt.

Till och med Per, som annars föraktar dockor af hela sin själ, kan ej underlåta att visa ett visst intresse för den underbara mekaniken.

Ingrid vänder upp och ned på sitt syskrin och städar det igen, hon ser igenom sin bilderbok för tredje gången, men hela tiden har hon gråten i halsen: ingen har gett henne någon docka, hon får nöja sig med den gamla trasan; men Vera, som är en sådan liten slarfva och aldrig aktar sina saker, hon ska’ få den präktigaste docka som finns i världen!

Det blef slut på den julaftonen liksom på alla andra julaftnar, och ljusen släcktes.

Mamma hade varit inne i barnkammaren och sagt godnatt. Alla barnen sofvo – nej, Ingrid sof blott till hälften. Hon kastade sig af och an i sängen och var så varm. Hon hade inte bedt sin aftonbön riktigt till slut och tyckte oupphörligt, att hon skulle till att göra det, men kom aldrig längre – så tog sömnen henne på nytt.

Plötsligt blef det alldeles ljust i rummet, och framför hennes säng stod det lilla Jesusbarnet. Han var alldeles hvitklädd och hade en krans af strålande stjärnor kring sitt hufvud. Men klarare än stjärnorna strålade hans ögon, och han såg rakt ned på Ingrid.

Men under det att han såg, blefvo hans ögon allt sorgsnare och allvarligare. Ingrid kände, att han såg tvärs igenom henne, och hon förstod, att han visste, hur stygg hon varit hela kvällen. Hon kände, att hon hade bedröfvat honom, Jesusbarnet – och hon lade händerna öfver ansiktet och grät.

Hon vaknade vid sina snyftningar och satte sig upp i sängen. Det var mörkt i rummet. Hon gnuggade sig i ögonen. Gardinen var inte riktigt nedfälld, långt borta såg hon en klar stjärna. – Nu mindes hon – Jesusbarnet hade stått vid hennes säng.

Å, den stackars dockan, som låg i dockskåpslådan och inte hade fått se en skymt af julljusen! Hvad det var synd om henne! Kanske låg hon till och med med hufvudet nedåt.

Ingrid stack sitt ena ben försiktigt öfver sängkanten, så det andra – inte var hon rädd för mörkret – trefvade sig fram till dockskåpet, fick ut lådan, fick tag i ett ben och drog upp sin gamla Rosa.

När hon så var nedkommen i sin varma bädd igen, tryckte hon den gamla, fula dockan mot sitt bröst och kysste henne så ömt, som om hon aldrig någonsin hade längtat efter en annan docka. Och så bad hon sin aftonbön riktigt till slut, tackade Jesusbarnet för alla hans gåfvor och somnade så godt med dockan i famnen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s