Gravdyrkaren Carl Larsson och ett svenskt Pantheon i Gamla Uppsala

Antikalifen läser stor bok 3Ni som följer Nya Il Convito vet att jag som är redaktör också är två andra saker, ANTIKALIF och GRAVDYRKARE. Gravdyrkaren, eller kyrkogårds-romantikern om man så vill, är nostalgiker. Han försjunker gärna i sentimentala minnen och lever lika mycket i historien som i nuet. Han dras till mörkret mer än ljuset, till ensamheten mer än sällskapet; han föredrar månen framför solen.

De flesta människor, även de som är utåtriktade och till och med jovialiska, bär nog på en sådan gotisk skuggsida av sin personlighet. Även när man skrattar och är glad kan man vara medveten om förgängelsen och döden. Det låter dystert. Men jag tänkte också så här: detta med gravdyrkan kunde vara ett roligt sätt att levandegöra vårt kulturarv. Jag gjorde slag i saken och började anordna anspråkslösa ceremonier vid poeters, konstnärers och tänkares gravar på deras födelse- och dödsdagar. Jag bjöd även mina vänner, och till och med okända, att delta. Vi klädde upp oss och tog med något starkt att skåla i. Det hände att jag lade ner en blomma. Om det var en poet vi ”dyrkade”, som Fröding eller Atterbom, så läste jag upp någon av deras dikter. Ibland höll jag eller någon annan ett kort tal. Det blev ett tillfälle att läsa på. Så tog jag bilder av våra sammankomster och delade dem på sociala medier som Facebook och Twitter. På så vis tänkte jag att intresset skulle sprida sig. Man kan, som jag tror mig göra, göra det lekfullt och med glimten i ögat. Gravdyrkaren behöver inte vara gravallvarlig.

Vem är då ANTIKALIFEN? Han är mitt alter ego och den islamiske kalifens motsats. Finns det en superskurk bör det också finnas en superhjälte har vi lärt oss från seriernas värld. Då kalifen står för tyranni, står ANTIKALIFEN för frihet. Då kalifen står för stel dogmatism, står ANTIKALIFEN för fantasi och fritänkeri. Antikalifatets säte förlade jag till min hemstad Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. En superhjälte måste ha en dräkt också. Jag valde mörk kostym, fluga och en röd fez.

Det har funnits många gravdyrkare genom historien, jag är långt ifrån den förste. Konstnären Carl Larsson var liksom jag en hängiven gravdyrkare och han tänkte resa ett tempel åt denna religion där ANTIKALIFEN har sitt säte i Gamla Uppsala! I den stora målningen ”Midvinterblot” hade Larsson skapat en fantasibild av det hedniska Uppsalatemplet, nu ville han bygga ett Minnenas tempel, ett svenskt Pantheon, där svenskarna kunde begrava sina stora döda. Där skulle de också samlas för att sörja vid nationella olyckor och jubla vid nationella framgångar. I en artikel i tidskriften Ord och Bild 1908 skriver han om sina planer. Där finns även en skiss till hur byggnaden skulle kunna se ut.

ett-svenskt-pantheonETT SVENSKT PANTHEON

Jag tror icke på döden. Nu gick en! I går gick en annan. Hvart? Det får du icke veta. Icke här: du skulle icke ha godt af det; därför har du tron, därför skall du tro. Detta om den så kallade döden. Men kroppen, som anden kastat ifrån sig, ha vi kvar, och den måste i jorden eller i elden, den som icke stannar i vattnet. Denna rest är dock fortfarande helig för oss, ty däri har vår käre bott: den handen ha vi kramat, den munnen ha vi kysst, och genom dessa ögon har anden strålat ut. Skulle vi icke ömt och under heliga ceremonier antvarda den till den rum där den åter blifva jord och aska!

Grafvarnas kult?

Den som ej då och då går till någon graf, den älskar jag icke. Emedan han, hon, ej förtjänar det. Grafvarnas kult?

För ett par dagar sedan såg jag mig om på Ladugårdslands kyrkogård (n. v. ”Östermalm” i Stockholm) där jag som barn för närmare femtio år sedan lekte på och mellan grafvarna. Alla dessa vårdar hade nu de råa, senare tidens människor kastat undan, och belfvo nog själfva öfverväldigade af sin rest af pietets känsla, när de reste upp alla dessa minnesstenar i en lång räcka längs artillerimuseiväggen. Usla, känslolösa pack!

Helig är hvarje graf. Vid den får endast kärlek röra, där rista runa, och där ansa blomster, och kratta fasoner i den fina sanden. Och små barn må leka där. När de vårdande händerna också äro borta, borta för alltid så är grafven ännu heligare. Ve, dig, skändare och grafniding, som kastar undan denna lilla vård, och i stället gör ”en vacker gräsmatta” och de där dumma ”slingrande gångarna” med intetsägande buskhögar, jämte pinnar och ståltråd!

Ja, vi äro ett rått folk. Hör!

Senare som yngling gick jag ofta öfver Maria kyrkogård, och stannade alltid framför Nikanders och Stagnelii gemensamma graf, som alldeles intill kyrkogårdsmuren utvisades af en grafsten. Några år senare var stenen flyttad längre in på kyrkogården – hvarför? -, och nu är hela denna del av kyrkogården använd till en bit duplett af Hornsgatan! Bellmans sten lär vara rest på ett hälleberg å Klara kyrkogård. Hvar vilar kroppen?

Hur skydda griftens ro för dem, hvars minne är kärt för hela folket?

Så föll mig den tanke in, som jag här djärfves delgifva mina landsmän. Jo, på en af högarna vid Gamla Uppsala, skulle ett pantheon byggas. Här i grannskapet har det gamla templet legat, templet, som, enligt Adam af Bremen, var helt och hållet förgylldt och hvarinom Frös och Tors bilder voro uppställda. Utanför var den heliga lunden. Hit samlades hela norden, hit till denna beundrade helgedom, som vid hedendomens sista dagar med afund nämndes af en norsk konung, ”att svearna där slicka sina blotstenar”. För mig, och förmodligen också för dig, är denna ort fortfarande helig. Låtom oss där begrafva våra stora döda! Vid stora nationella olyckor skola vi gå dit och bedja, vid stora nationella framgångar skola vi gå dit och jubla. Minnets tempel skall det heta, och lunden vi skola låta återuppväxa skall heta Lifvets lund. Och klockorna skola klämta och ringa i den gamla kyrkan; processioner skola tåga från ungdomens stad längs den Via Appia, jag tänker mig leda dit ut, förbi Milles’ genialiska och mäktiga Sturemonument.

Denna väg skall heta Ungdomens väg, ehuru den på båda sidor är prydd med de dödes vårdar. (Ty hvem som vill skall längs denna vägs båda sidor få köpa sig en grafplats: den rike och den fattige, högermannen och socialisten, hvem som helst, från Ystad till Haparanda, endast han anser fosterlandets kult som helig, nödvändig och oangriplig.) Ungdomens väg? Ja, ty om vi icke skola mera tro på döden, skola vi ännu mindre tro på ålderdomen: vi svenskar skola vara evigt unga!

Den drömda bilden af detta minnenas tempel, jag här ofvan tecknat, är endast ödmjukt ämnad att fästa denna framtidstanke i er eftertanke.

Därinom, inom templets murar? Se på planritningen och dröm er själfva till huru där skall se ut. En god idé tycker jag är att flytta dit Fogelbergs tre väldiga marmorstoder, Odin, Tor och Balder.

Den milde Balder breder vänligt ut sina armar för att mottaga den döde. Odin och Tor förkroppsligar visdomen och kraften. I denna förhall, där heliga ceremonier lämpligen kunna utföras, skola statyer, byster och minnestaflor uppställas. För ökadt utrymme kan gärna en läktare gå rundt hallen.

Från denna leder en bred trappa ner till själfva dödsrummet: Jag har tänkt mig väggarna såsom en eller flera rader celler, likt dem i en bikupa, dit in de dödes kistor ställas, hvar in i sin, och på stenarna, som igensluta dessa celler, stå de berömda och älskade namnen af män och kvinnor. Midt i salen den korsfästes bild!

Hafva vi inga reliker att genast ställa dit? Jag har hört talas om att Gustaf II Adolfs hjärta skulle finnas i en särskild urna? De härliga resterna från Vendelgrafvarna, där endast hjälmen – något af det skönaste jag vet i världen, – antagligen en forntida konungs, – kommer oss att tro på vår ras’ ursprungliga ädelhet och höghet.

Tankarna strömma på mig när jag, med fantasiens gudomsöga, ser detta svenska pantheon (= det högtheliga) skina därute vid Gamla Uppsala, där säkerligen det gamla offertemplets grund ännu finnes kvar, ehuru seklen lagt sitt täcke däröfver och dolt det för våra blickar.

O, du svenske, som läser detta, dröj en stund vid denna min tanke…..

Vi, som vilja blifva jordens ädlaste folk.

(Ur: Ord och Bild, 1908)

Läs även ”En gravdyrkares bekännelser”

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s