Välkommen till ANTIKALIFENS nyårskonsert!

Antikalifen läser stor bok 1För några år sedan utropade jag mig till ANTIKALIFEN, en superhjälte med en ganska anspråkslös dräkt: mörk kostym, fluga och en röd fez på huvudet. Han har dock inga superkrafter, det enda han gör är att läsa och skriva.

I sitt palats i en lägenhet i Uppsala händer det att han sätter på sig sin finaste fez, tittar i sin spegel och säger: ”Spegel, spegel på väggen där! Säg mig vem som fagrast i antikalifatet är!” Han får alltid svaret: ”Du, o högvärdige antikalif!” Och när han står där och beundrar sig själv tänker han att han skulle passa väldigt bra som en figur i en serietidning.

Denna nyårsafton arrangerar jag, ANTIKALIFEN, en konsert. Den hålls självklart i universitetsaulan i min hemstad Uppsala. Det är ju där vår manskör Orphei Drängar framför sina capricer varje advent. Huvudartisten på min konsert kommer att vara Jussi Björlings spöke! Och han kommer, för att hedra ANTIKALIFEN, att ha en fez på huvudet. Det har han haft förut, när han levde, nämligen i rollen som Alfred i operan Läderlappen. Den hade premiär den 17 september 1935 på Kungliga Teatern, som Stockholmsoperan då hette.

I Stockholmstidningen skrev Kurt Atterberg: ”Jussi Björling var strålande – i stämman som vanligt förstås, men även genom den dråpliga mask och uppsyn han anlagt. En tenorparodi som tog publiken med storm.”

jussi-bjorling-i-fez

Björling kommer att ta publiken med storm även denna gång. Vet ni vad han ska sjunga? Han ska sjunga Heidenstams dikt ”Sverige”, tonsatt av Wilhelm Stenhammar. Den finaste nyårssången jag kan tänka mig, skotska ”Auld Lang Syne” kan slänga sig i väggen! Fast vid närmare eftertanke är den nog, eftersom den är komponerad för fyrstämmig kör, mindre lämpad för unison allsång, särskilt vid tolvslaget då man börjat bli lite lullig… Hör Björling framföra ”Sverige”!

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Björling i rollen som den komiske, knubbige tenoren Alfred i sin fez påminner ganska mycket om Nilz Moritz i rollen som min namne Herr Omar i 1989 års julkalender: ”T. Sventon praktiserande privatdetektiv”. Herr Omar, med ögon lika svarta som den arabiska natten, är överdrivet artig och ställer gärna sin flygande matta till förfogande när Ture Sventon behöver resa någonstans för att lösa ett kvistigt fall. Gott nytt år!

Gillar du ANTIKALIFEN? Swisha ett bidrag till 0760078008 (Eddie Råbock)

Annonser

Ingrids julafton

ingrids-julaftonDen här lilla julberättelsen är hämtad ur boken För svenska barn, sagor och berättelser av Eugenie Beskow, som kom ut 1896. Den finns inte på nätet så jag skrev av den och publicerar den här på Nya Il Convito. Illustrationen av Natanael Beskow har jag fotograferat av med min mobiltelefonkamera.

Ingrids julafton

Det stod bedröfligt till med Ingrids dockor. Dockpojken hade fått ett hål i hufvudet, och Ingrid tog sig för att hälla medikamenter genom hålet, så länge och grundligt, att den stackars dockpojken, som var helt och hållet af vax, till slut var fullkomligt uppblött. Den stora dockan, som en gång hade haft riktigt hår och kunnat blunda, hade mist allt håret. Mamma hade bestrukit det kala hufvudet med lackérsvärta, men det var inte på långt när så vackert. Så kunde man inte få henne att blunda utan att ruska henne, och då hände det ibland, att ögonen fastnade, så att man fick peta upp dem med nålar. Dessutom hängde armar och ben ständigt lösa. Ingrid hade för länge sedan hört upp att klä’ af henne om kvällarna, och – det är sorgligt, men sant – till slut hade hon stoppat ner henne i dockskåpslådan och gått ifrån henne utan en rörelse i sitt hjärta.

Men nu var det julafton, och Ingrid hoppades på att få en ny docka. Ja, hon var så godt som fullviss på sin sak, för hon hade i oförtäckta ordalag underrättat både pappa och mamma om sin önskan.

Ingrid hade lackat om sina julklappar för tredje gången och ändtligen stufvat ner dem i julklappskorgen bland de andra paketen. Å, vad julaftonsdagen är för en lång dag, när man är sex år och längtar förfärligt. Men snart, snart, snart skulle ändå granen tändas, det var verkligen julafton.

Mamma gick upp och ned i trapporna och hade så mycket att styra med, efter sig hade hon hela raden, Per, Svante, Ingrid och Vera. Men förmaksdörren stängdes obevekligt för hvar gång: det gällde att vara tålig.

Ingrid sprang in i barnkammaren, där gamla-Stina satt med lilla Gunnar på sitt knä.

”Det är jul nu, Gunnar”, ropade Ingrid och lutade sitt lockiga hufvud intill honom. Gunnar grep tag i håret med sina små knubbiga händer, ruskade och skrek af förtjusning.

Nu kom mamma in och tog Gunnar på armen. ”Nu ska’ vi in och fira jul”, sade hon – och så gingo de alla in genom de uppslagna dörrarna. Granen strålade, barnaögonen strålade, och pappas och mammas ögon strålade.

Pappa tog bibeln och läste om det lilla Jesusbarnet, som denna natt kommit till världen. Sedan satte mamma sig vid orgeln och spelade, och alla sjöngo: ”Var helsad sköna morgonstund!” – Julens stämning lägger sig varm öfver rummet. Det är inte längre ett vanligt rum med fyra väggar: det är barnens konungarike, som breder sig vidt och härligt utan gräns …

Så bär man in julklappskorgarna. Pappa och mamma sätta sig vid hvar sin ända af det festligt dukade bordet med alla julhögar och skålar och fat, fullrågade med ”godter”. Å, vad nötter, äpplen, konfekt, russin och mandel, som vandra laget rundt och stoppas in i små villiga munnar!

Nu börjar pappa dela ut paketen. Det blir så många öfverraskningar, så många förtjusta utrop, så många tackar och kyssar.

Gunnar blåser af all kraft i sin trumpet. Per fördjupar sig i en ny indianhistoria. Svante undersöker sin färglåda. Vera tittar i sin bilderbok och äter ohejdadt chocklad ur en ask. Ingrid ser på litet av hvarje af sina saker och tittar ifrigt upp hvar gång pappa tar ett nytt paket.

Nu börjar det förminskas i den sista korgen. Bordet är öfverfullt af böcker och leksaker. Hvar och en har staplat upp en riktig liten utställning omkring sig. Nu kommer ett stort paket! Pappa tar det dröjande i handen och sneglar bortåt småflickorna. Ingrid känner, hur hon blir röd i ansiktet. ”Vera”, läser pappa, ”en liten gris, som först ska’ be’ mamma torka sina fingrar”.

Vera räcker sina små fingrar till torkning och mottar sedan undrande det stora paketet. Mamma hjälper henne att taga upp papperet och öppna kartongen – och så håller hon i famnen den mest förtjusande docka, som någonsin kommit en liten flickunges ögon att stråla, en docka, som har riktigt hår, som kan blunda och som, utom alla andra fullkomligheter, äfven har den, att hon kan säga ”mamma”, då man klämmer henne på magen.

Vera glömmer allt annat, till och med chokladkakorna, för att bara betrakta sin skatt.

Till och med Per, som annars föraktar dockor af hela sin själ, kan ej underlåta att visa ett visst intresse för den underbara mekaniken.

Ingrid vänder upp och ned på sitt syskrin och städar det igen, hon ser igenom sin bilderbok för tredje gången, men hela tiden har hon gråten i halsen: ingen har gett henne någon docka, hon får nöja sig med den gamla trasan; men Vera, som är en sådan liten slarfva och aldrig aktar sina saker, hon ska’ få den präktigaste docka som finns i världen!

Det blef slut på den julaftonen liksom på alla andra julaftnar, och ljusen släcktes.

Mamma hade varit inne i barnkammaren och sagt godnatt. Alla barnen sofvo – nej, Ingrid sof blott till hälften. Hon kastade sig af och an i sängen och var så varm. Hon hade inte bedt sin aftonbön riktigt till slut och tyckte oupphörligt, att hon skulle till att göra det, men kom aldrig längre – så tog sömnen henne på nytt.

Plötsligt blef det alldeles ljust i rummet, och framför hennes säng stod det lilla Jesusbarnet. Han var alldeles hvitklädd och hade en krans af strålande stjärnor kring sitt hufvud. Men klarare än stjärnorna strålade hans ögon, och han såg rakt ned på Ingrid.

Men under det att han såg, blefvo hans ögon allt sorgsnare och allvarligare. Ingrid kände, att han såg tvärs igenom henne, och hon förstod, att han visste, hur stygg hon varit hela kvällen. Hon kände, att hon hade bedröfvat honom, Jesusbarnet – och hon lade händerna öfver ansiktet och grät.

Hon vaknade vid sina snyftningar och satte sig upp i sängen. Det var mörkt i rummet. Hon gnuggade sig i ögonen. Gardinen var inte riktigt nedfälld, långt borta såg hon en klar stjärna. – Nu mindes hon – Jesusbarnet hade stått vid hennes säng.

Å, den stackars dockan, som låg i dockskåpslådan och inte hade fått se en skymt af julljusen! Hvad det var synd om henne! Kanske låg hon till och med med hufvudet nedåt.

Ingrid stack sitt ena ben försiktigt öfver sängkanten, så det andra – inte var hon rädd för mörkret – trefvade sig fram till dockskåpet, fick ut lådan, fick tag i ett ben och drog upp sin gamla Rosa.

När hon så var nedkommen i sin varma bädd igen, tryckte hon den gamla, fula dockan mot sitt bröst och kysste henne så ömt, som om hon aldrig någonsin hade längtat efter en annan docka. Och så bad hon sin aftonbön riktigt till slut, tackade Jesusbarnet för alla hans gåfvor och somnade så godt med dockan i famnen.

Sex år sedan självmordsattacken i Stockholm

sankt-ansgarTänk om muslimska missionärer hade kommit till Sverige istället för kristna? Tänk om inte Ansgar, Nordens apostel, hade kommit hit? Vilket slags land hade vi varit då? Här är några av mina tankar sex år efter självmordsattacken i Stockholm 2010.

Nu har det gått sex år sedan den jihadistiska självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010. Under dessa år har jihadismen bara växt i styrka. År 2016 skedde betydligt fler jihadistiska attacker i Europa än 2010.

Vad hände det året? Den 2 januari försökte en jihadist mörda den danske tecknaren Kurt Westgaard med en yxa. Westgaard kom undan med blotta förskräckelsen och polisen sköt ner jihadisten, en somalier som sympatiserade med terrorgruppen Al-Shabaab.

Den 10 september greps en 24-årig tjetjensk man i Köpenhamn efter att han detonerat en bomb på en toalett på Hotell Jorgensen i centrala Köpenhamn. Bland hans tillhörigheter hittades en karta med en ring ritad runt adressen till Jyllands-Postens redaktion utanför Århus. Tidningen hatas av fundamentalistiska muslimer eftersom den publicerat karikatyrer av Muhammed. Samma månad, i september 2010, medgav en 37-årig norsk man med irakisk bakgrund i förhör med den norska säkerhetspolisen att han planerat ett sprängdåd mot Jyllands-Posten.

Jihadisten som genomförde självmordsattacken i Stockholm, Taimour Abdulwahab, gjorde det bland annat för att hämnas på ”svenskarna” för Lars Vilks Muhammedteckningar. Tio minuter före attacken skickades ett e-postmeddelande till Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Säpo. Meddelandet innehöll ljudfiler på både svenska och arabiska. I ljudfilerna prisar Taimour profeten Muhammed och utfärdar följande varning:

”Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta. Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten, fred vare över honom, och ert dumma support till grisen Vilks.”

Han riktar sedan en uppmaning till sina trosfränder att fortsätta döda européer:

”Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.”

Den islamiska stat som Taimour menar finns i Europa och i Sverige är terrorgruppen Islamiska staten i Irak, föregångaren till Islamiska staten (IS). Det var innan man utropat kalifatet. Det spelar inte så stor roll vilken organisation Taimour tillhörde. Det är inte Al-Qaida, Al-Shabaab eller Islamiska staten som inspirerar jihadister, det är läran om jihad. Och det är en lära som finns i islams texter, i Koranen och Muhammeds undervisning, och som predikas i moskéer.

När jag hörde nyheten om attacken befann jag mig på julmarknaden i Hågaby i Uppsala. Ja, jag var fortfarande muslim men jag hade sedan ett tag tillbaka börjat längta efter mitt gamla liv. Julen fick mig alltid att minnas barndomen och den jag var innan jag blev muslim. Julens psalmer, som Viktor Rydbergs ”Gläns över sjö och strand”, kunde röra mig till tårar. Tanken på de tre kungarna som knäföll inför det lilla gudabarnet i krubban.

I julfirandet fanns det jag saknade i islam och i moskéerna. Där fanns skönheten och magin. I moskén satt män för sig och kvinnor för sig. Bönen var stel och tom. Det fanns inte som i kyrkan musik och sång, levande ljus, statyer och bilder. Och jag saknade det svenska språket!

När jag var muslim fick jag i Uppsalamoskén lära mig att det var absolut förbjudet att fira jul och att önska någon god jul. Det var ju en fest som representerade den största hädelsen av alla: att Gud föddes som ett litet människobarn. Kärnan i det kristna budskapet, att Gud blev människa, är också det som gör kristendomen så frånstötande för Muhammeds trogna.

Nästa dag, det var söndag, gick jag till Uppsalamoskén för att höra hur man tänkte om jihadattacken i Stockholm. De jag pratade med var inte upprörda eller sorgsna, även om de tyckte att det var någonting dåligt som hänt. Men det var en helt vanlig dag i moskén. Några tyckte att attacken var en naturlig reaktion på Vilks Muhammedteckningar. Gör man sådana teckningar får man räkna med konsekvenser, resonerade de. När jag insisterade på att vad Taimour hade gjort var ren ondska sa de ”Säg inte så om honom. Han är muslim. Han är en bror.” Jag kände mig som en främling bland folket i moskén, det var tydligt att de inte delade mina upprörda känslor. De kände samhörighet med Taimour, och även förståelse, medan jag kände total kyla inför Taimour och samhörighet med mitt icke-islamiska samhälle. Det var OSS han attackerat. Han var inte min bror.

Men vilka reaktioner kan man förvänta sig i en moské som tillåter en imam som Abo Raad att predika och hålla i studiecirklar? Gävleimamen Abo Raad, som har hyllat Islamiska staten och uppmanat sina trosfränder att samla in pengar till dem, är välkommen i Uppsalamoskén. Han är välkommen som lärare och ledare. Han är omtyckt och respekterad av ungdomarna. Abo Raad var tidigare ansvarig för en hemsida som skulle sprida kunskap om islam: muslim.se. Där kunde man läsa att det var förbjudet för en muslim att fira jul och att den muslim som sjunger med i sången ”Nu tändas tusen juleljus” blir ”kafir” eller ”otrogen”. Taimours självmordsattack var riktad mot Stockholms julhandlare. Hade han lyckats hade 30 eller 40 människor kunnat dö i explosionen, visar en undersökning av amerikanska FBI.

Taimour var svensk medborgare sedan 1992 och hade växt upp här och talade svenska. Men han hatade det svenska samhället och den svenska kulturen. Taimour kände sig alltså inte som svensk och tyckte inte om Sverige. På en islamisk detingsajt hade han angivit att han hoppades flytta till ett arabland. Detta fast Sverige tagit emot honom och gett honom utbildning och ett gott liv. I sitt ”testamente” uppmanar han alltså andra muslimer att döda svenskar, även barn.

Mer än tre hundra svenska muslimer har rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till jihadistiska terrorgrupper. Mörkertalet kan vara stort. Flera av dessa har återvänt. Vi talar alltså om hundratals taimourer, personer med Taimours mentalitet och värderingar, som finns i vårt land. Och de finns inte i ett tomrum utan i en miljö som större eller mindre grad delar deras värderingar. De är som Taimour svenskar på pappret men hatar Sverige. Det är en farlig situation.

Jag tror inte att de flesta av oss förstår hur mycket kristendomen har betytt för svensk kultur. Jag förstår mer nu än jag gjorde tidigare eftersom jag var muslim i många år. När jag var muslim lärde jag mig att se svensk kultur utifrån. Vi har till exempel inte den typ av hederskänsla som finns bland muslimer, den som säger att man måste besvara en kränkning för att återfå sin förlorade heder. Vi tycker att det är större att vara behärskad och fördragsam. I svensk kultur är det den som tappar fattningen och kräver hämnd som förlorar sitt anseende.

Denna typ av hederskänsla används av imamer för att piska upp vrede mot de som inte visar Muhammed tillbörlig respekt. Jag minns hur imamen i Uppsalamoskén predikade en fredag efter att Upsala Nya Tidning publicerat Vilks rondellhundsteckning. Han sa ungefär så här: ”Vad skulle ni göra om någon förolämpade er far? Skulle ni inte reagera? Skulle ni inte ta hämnd? Profeten Muhammed är större än din far. Du kan inte sitta still och göra ingenting medan de otrogna förolämpar honom!” Det imamen förordade var sedan bojkott mot UNT, men känslorna han satte i rörelse var starka och många i församlingen krävde något mer drastiskt. I ett land med muslimsk majoritet hade Vilks förmodligen avrättats.

Det är ganska uppenbart att Sverige inte hade varit Sverige utan kristendomen. Tänk om en Ahmed hade kommit hit och missionerat istället för Sankt Ansgar? Ja, tänk om svenskarna hade omvänts till islam istället för kristendomen? Istället för en kyrka i varje by hade där stått en moské. Vi hade varit en helt annan nation. Den svenska kulturen som vi känner den hade inte existerat. Det hade inte funnits något kors i vår flagga.

lewisC. S. Lewis, författare till berättelserna om Narnia, var också en hängiven kristen. På ett ställe skriver han om Jesus unika personlighet. ”Om det finns något överhuvudtaget som är gemensamt för alla troende, och till och med för många icke-troende, så är det känslan av att i evangelierna ha mött en personlighet.”

Det är denna personlighet som gett en särskild doft, en särskild lyster, åt den västerländska och den svenska kulturen. När Jesus lät sig förnedras och spikas upp på ett kors, lät Muhammed tortera och halshugga sina fiender och utbreda sin religion med svärdets makt. Denna skillnad har varit känd av både kristna och muslimer genom hela islams historia. Det är först i modern tid man i väst har börjat tala om islam som ”fredens religion”.

I artikeln ”Det finns ingen motsvarighet till Kristus i andra religioner”, skriver C. S. Lewis: ”Om du gått till Muhammed och frågat: ’Är du Allah?’ skulle han först ha rivit sönder sina kläder och sen huggit av dig huvudet.” Därför att detta är den största hädelsen av alla, att Gud skulle bli en människa. Och detta är samtidigt det stora undret, den stora glädjen, för de kristna. Och det har varit kärnan i det svenska julfirandet i tusen år, alltsedan Olof Skötkonung tog dopet.

Målningen föreställer Ansgar, Nordens apostel. Han firas den 3 februari.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Sankt Staffans dag. Kristna martyrer förr och nu

sankt-staffans-martyriumAnnandag jul kallas i Sverige också Staffansmäss. Då minns man Sankt Stefan eller Staffan, den förste kristne martyren. Berättelsen om honom finns i Apostlagärningarna, det sjunde kapitlet, där man får veta att han stenades. Det skall ha hänt i Jerusalem år 35 e. Kr.

Visan som vi sjunger under juletiden, framför allt i Lucia, om Staffan stalledräng som vattnar sina fålar fem, handlar om denne Sankt Staffan. Enligt legenden var han ju kung Herodes stalledräng. På den heliga natten såg han den strålande stjärnan över Betlehem och gick till Herodes och meddelade att judarnas konung skulle födas. Det gjorde Herodes rasande.

Sankt Staffan är skyddshelgon för kuskar och stalledrängar. Men också för stenhuggare, skräddare och vävare. Hans reliker finns bevarade i kyrkan San Lorenzo fuori Le Mura i nordöstra Rom. Flera kyrkor i Sverige är tillägnade Staffan.

Idag på Sankt Staffans dag tänker jag på en kristen präst blev martyr för sin tro under året som gått, den 26 juli 2016. Jag tänker alltså på Jacques Hamel som halshöggs av jihadister i sin kyrka. Innan de dödade honom läste de ur Koranen. Fader Jacques var helt lugn när han slaktades. Med bestämd röst sade han till jihadisterna: ”Försvinn, Satan!” Detta är egentligen ingen ovanlig händelse. Kristna dödas hela tiden i islamiska länder. I de flesta islamiska länder är kristna förtryckta och otrygga. Det som var ovanligt med Hamels martyrskap var att det skedde i det civiliserade Frankrike.

Med risk för att låta pessimistisk: jag tror att vi kommer att vänja oss vid kristna martyrer i Europa framöver. Den islamiska fundamentalismen minskar inte, utan växer. Det är en följd av den stora invandringen från islamiska länder. Det betyder inte att alla muslimer är farliga, men det betyder att Europa, delar av våra städer, blir mer lika islamvärlden. Och när Europa blir mer likt islamvärlden får vi också våldet och hatet mot de kristna som är vanligt där. Det är helt logiskt, men få talar öppet om det. Det som hände i Algeriet 1996 när sju franska munkar halshöggs av jihadister, kan nu hända i Europa.

Mordet på Jacques Hamel bör inte betraktas som en isolerad händelse, något som vi kan glömma och sedan gå vidare. Som sagt, jag tror att det är ett tecken på vad som komma skall. Det moderna Europa vill helst lämna saker som religionskrig och martyrskap bakom sig, men de har kommit tillbaka till oss i en ny, islamisk gestalt och blivit en del av vår vardag. Det är något vi måste hantera. Jag skulle också helst vilja slippa tänka på dessa otäcka saker. Jag skulle mycket hellre vilja titta på teveserier på Netflix, läsa romaner och skriva krönikor om fantasy och science fiction. Men jag känner ett ansvar att dela med mig av mina erfarenheter och tankar.

Inför denna jul, den 19 december, attackerade en fanatisk jihadist, den tunisiske asylsökaren Anis Amri, julmarknaden vid Kaiser Wilhelm-kyrkan i Berlin. Liksom jihadisten i Nice den 14 juli körde han över folk med en lastbil. Femton människor dog och femtiotvå skadades.

I slutet av november försökte en tolvårig (!) pojke med irakiskt ursprung placera en spikbomb vid en julmarknad i Ludwigshafen. Pojken uppges ha varit ”radikaliserad”. Det är vanligt att jihadister utnyttjar barn eftersom dessa inte drar till sig misstänksamhet. I Birmingham i Storbritannien har man satt upp betongväggar kring julmarknaden för att skydda den från bilbomber. För en kort tid sedan greps fransk polis en grupp jihadister som planerade att attackera Disneyland och julmarknaden vid Champs-Elysée i Paris.

Men den största jihadattacken mot en julmarknad i Europa någonsin kunde ha skett julen år 2000. En grupp jihadister, trogna Usama bin Ladin, planerade då att bomba julmarknaden vid katedralen i Strasbourg i Frankrike. I gruppen ingick den algeriske jihadledaren Said Arif som då var gift med en svensk konvertit till islam, Anna Sundberg. Hon har numera lämnat islam och berättar om händelsen i sin självbiografiska bok Älskade terrorist som kom ut i åt. Tysk och fransk polis kom gruppen på spåren och kunde stoppa attacken. Hos jihadisterna hittade de en spaningsvideo som visade marknaden full med folk. En röst på arabiska kallade dem ”fiender till Allah”. Rösten, som tillhörde en av jihadisterna, sade också ”Denna katedral är Allahs fiende”.

Inför förra julen, den 2 december 2015, attackerade jihadisten Syed Farook en julfest som anordnats av hans arbetsplats i San Bernardino, Kalifornien. Han fick stöd av sin hustru Tashfeen Malik. Tillsammans sköt de ihjäl 14 amerikaner. Syed Farook hade pakistanskt påbrå och var en hängiven muslim som gärna besökte San Bernardino-moskén. Paret uppträdde professionellt under attacken. De var lugna och beslutsamma och var klädda i soldatmundering. Amerikansk polis menar att det var just hatet mot julen som fick dem att slå till där och då.

Den svenske salafistiske imamen Abo Raad, imam vid Gävlemoskén, hyllade Islamiska statens offensiv i Irak sommaren 2014. I ett inlägg på Facebook uppmanade han sina anhängare att be för sina ”sunnisyskon” som krigar mot ”svekfullhetens, icke-trognas och syndfullhetens styrkor”. Raad har också uppmanat sina anhängare att stödja IS med pengar. Vi vet vad som händer med kristna som kommer under IS välde. Och IS drömmer om att erövra Rom och förinta den västerländska civilisationen.

Men Abo Raad var också tidigare ansvarig för en hemsida som skulle sprida kunskap om islam: muslim.se. Där kunde man läsa att det var förbjudet för en muslim att fira jul och att den muslim som sjunger med i sången ”Nu tändas tusen juleljus” blir ”kafir” eller ”otrogen”. Man bör även komma ihåg att Taimour Abdulwahhab, den misslyckade självmordsbombaren som attackerade Stockholm 2010, gjorde det mitt julhandeln. Hade han lyckats hade 30 eller 40 människor kunnat dö i explosionen, visar en undersökning av amerikanska FBI.

En kyrka har faktiskt attackerats i Sverige, även om händelsen fick väldigt liten uppmärksamhet i mainstreammedia. Den 27 juni i år gick en man till attack mot Sankt Pauli kyrka i Malmö. När polispatrullen kom in höll han på att slå sönder saker och skrek ”Allahu akbar!”. Han ska ha varit klädd i ”arabiska kläder”.

”Han var fullständigt galen och gick till attack mot poliserna med träpåk. Han greps efter visst tumult och tumultet har fortsatt här inne på polisstationen”, sade Mats Attin på kriminaljouren i Malmö till Sydsvenskan. Lars Förstell, presstalesman på Malmöpolisen, gav ytterligare förklaringar till 24Malmö.se. Mannen var ”ilsken och hade synpunkter på religionen som utövas i kyrkan”.

När någon hade klottrat på Uppsalamoskén blev den kärleksbombad av vänsteraktivister. De satte upp pappershjärtan på porten. Men inga vänsteraktivister visade något som helst intresse för Sankt Pauli kyrka. Abo Raad, den salafistiske imamen, både predikar och håller studiecirklar i Uppsalamoskén. Han är omtyckt och respekterad av församlingen.

Det tycks finnas ett problem med så kallad ”kristofobi” bland vissa muslimer. I Sverige betalar vi ut miljontals skattepengar till organisationer för att ”motverka islamofobi”, men mig veterligen inte en krona till de som vill motverka kristofobi. Flera kyrkor i Sverige tycker att islamofobi är ett problem och försöker göra någonting åt det. Men hur många moskéer försöker göra någonting åt muslimernas kristofobi?

I ett videoklipp uppmanar Anis Amri, jihadisten som attackerade julmarknaden i Berlin, sina ”muslimska bröder” i Europa att slakta kristna ”grisar”. Han kallar de kristna ”korsfarare”, trots att de som han dödade och som han vill se dödade inte har rest någonstans utan befinner sig i sina egna länder. Det är jihadisten Anis som har rest från sitt islamiska hemland Tunisien för att söka asyl i de sekulära och kulturkristna demokratierna i Europa. Han är långt ifrån den ende.

Målningen av Giovanni Andrea De Ferrari (1598-1669) föreställer Sankt Staffans martyrium i Jerusalem.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Gravdyrkaren Carl Larsson och ett svenskt Pantheon i Gamla Uppsala

Antikalifen läser stor bok 3Ni som följer Nya Il Convito vet att jag som är redaktör också är två andra saker, ANTIKALIF och GRAVDYRKARE. Gravdyrkaren, eller kyrkogårds-romantikern om man så vill, är nostalgiker. Han försjunker gärna i sentimentala minnen och lever lika mycket i historien som i nuet. Han dras till mörkret mer än ljuset, till ensamheten mer än sällskapet; han föredrar månen framför solen.

De flesta människor, även de som är utåtriktade och till och med jovialiska, bär nog på en sådan gotisk skuggsida av sin personlighet. Även när man skrattar och är glad kan man vara medveten om förgängelsen och döden. Det låter dystert. Men jag tänkte också så här: detta med gravdyrkan kunde vara ett roligt sätt att levandegöra vårt kulturarv. Jag gjorde slag i saken och började anordna anspråkslösa ceremonier vid poeters, konstnärers och tänkares gravar på deras födelse- och dödsdagar. Jag bjöd även mina vänner, och till och med okända, att delta. Vi klädde upp oss och tog med något starkt att skåla i. Det hände att jag lade ner en blomma. Om det var en poet vi ”dyrkade”, som Fröding eller Atterbom, så läste jag upp någon av deras dikter. Ibland höll jag eller någon annan ett kort tal. Det blev ett tillfälle att läsa på. Så tog jag bilder av våra sammankomster och delade dem på sociala medier som Facebook och Twitter. På så vis tänkte jag att intresset skulle sprida sig. Man kan, som jag tror mig göra, göra det lekfullt och med glimten i ögat. Gravdyrkaren behöver inte vara gravallvarlig.

Vem är då ANTIKALIFEN? Han är mitt alter ego och den islamiske kalifens motsats. Finns det en superskurk bör det också finnas en superhjälte har vi lärt oss från seriernas värld. Då kalifen står för tyranni, står ANTIKALIFEN för frihet. Då kalifen står för stel dogmatism, står ANTIKALIFEN för fantasi och fritänkeri. Antikalifatets säte förlade jag till min hemstad Uppsala, centret för den förkristna kulten som Adam av Bremen i sin krönika benämnde caput supersticionis barbaricae, ”den barbariska vantrons huvud”. En superhjälte måste ha en dräkt också. Jag valde mörk kostym, fluga och en röd fez.

Det har funnits många gravdyrkare genom historien, jag är långt ifrån den förste. Konstnären Carl Larsson var liksom jag en hängiven gravdyrkare och han tänkte resa ett tempel åt denna religion där ANTIKALIFEN har sitt säte i Gamla Uppsala! I den stora målningen ”Midvinterblot” hade Larsson skapat en fantasibild av det hedniska Uppsalatemplet, nu ville han bygga ett Minnenas tempel, ett svenskt Pantheon, där svenskarna kunde begrava sina stora döda. Där skulle de också samlas för att sörja vid nationella olyckor och jubla vid nationella framgångar. I en artikel i tidskriften Ord och Bild 1908 skriver han om sina planer. Där finns även en skiss till hur byggnaden skulle kunna se ut.

ett-svenskt-pantheonETT SVENSKT PANTHEON

Jag tror icke på döden. Nu gick en! I går gick en annan. Hvart? Det får du icke veta. Icke här: du skulle icke ha godt af det; därför har du tron, därför skall du tro. Detta om den så kallade döden. Men kroppen, som anden kastat ifrån sig, ha vi kvar, och den måste i jorden eller i elden, den som icke stannar i vattnet. Denna rest är dock fortfarande helig för oss, ty däri har vår käre bott: den handen ha vi kramat, den munnen ha vi kysst, och genom dessa ögon har anden strålat ut. Skulle vi icke ömt och under heliga ceremonier antvarda den till den rum där den åter blifva jord och aska!

Grafvarnas kult?

Den som ej då och då går till någon graf, den älskar jag icke. Emedan han, hon, ej förtjänar det. Grafvarnas kult?

För ett par dagar sedan såg jag mig om på Ladugårdslands kyrkogård (n. v. ”Östermalm” i Stockholm) där jag som barn för närmare femtio år sedan lekte på och mellan grafvarna. Alla dessa vårdar hade nu de råa, senare tidens människor kastat undan, och belfvo nog själfva öfverväldigade af sin rest af pietets känsla, när de reste upp alla dessa minnesstenar i en lång räcka längs artillerimuseiväggen. Usla, känslolösa pack!

Helig är hvarje graf. Vid den får endast kärlek röra, där rista runa, och där ansa blomster, och kratta fasoner i den fina sanden. Och små barn må leka där. När de vårdande händerna också äro borta, borta för alltid så är grafven ännu heligare. Ve, dig, skändare och grafniding, som kastar undan denna lilla vård, och i stället gör ”en vacker gräsmatta” och de där dumma ”slingrande gångarna” med intetsägande buskhögar, jämte pinnar och ståltråd!

Ja, vi äro ett rått folk. Hör!

Senare som yngling gick jag ofta öfver Maria kyrkogård, och stannade alltid framför Nikanders och Stagnelii gemensamma graf, som alldeles intill kyrkogårdsmuren utvisades af en grafsten. Några år senare var stenen flyttad längre in på kyrkogården – hvarför? -, och nu är hela denna del av kyrkogården använd till en bit duplett af Hornsgatan! Bellmans sten lär vara rest på ett hälleberg å Klara kyrkogård. Hvar vilar kroppen?

Hur skydda griftens ro för dem, hvars minne är kärt för hela folket?

Så föll mig den tanke in, som jag här djärfves delgifva mina landsmän. Jo, på en af högarna vid Gamla Uppsala, skulle ett pantheon byggas. Här i grannskapet har det gamla templet legat, templet, som, enligt Adam af Bremen, var helt och hållet förgylldt och hvarinom Frös och Tors bilder voro uppställda. Utanför var den heliga lunden. Hit samlades hela norden, hit till denna beundrade helgedom, som vid hedendomens sista dagar med afund nämndes af en norsk konung, ”att svearna där slicka sina blotstenar”. För mig, och förmodligen också för dig, är denna ort fortfarande helig. Låtom oss där begrafva våra stora döda! Vid stora nationella olyckor skola vi gå dit och bedja, vid stora nationella framgångar skola vi gå dit och jubla. Minnets tempel skall det heta, och lunden vi skola låta återuppväxa skall heta Lifvets lund. Och klockorna skola klämta och ringa i den gamla kyrkan; processioner skola tåga från ungdomens stad längs den Via Appia, jag tänker mig leda dit ut, förbi Milles’ genialiska och mäktiga Sturemonument.

Denna väg skall heta Ungdomens väg, ehuru den på båda sidor är prydd med de dödes vårdar. (Ty hvem som vill skall längs denna vägs båda sidor få köpa sig en grafplats: den rike och den fattige, högermannen och socialisten, hvem som helst, från Ystad till Haparanda, endast han anser fosterlandets kult som helig, nödvändig och oangriplig.) Ungdomens väg? Ja, ty om vi icke skola mera tro på döden, skola vi ännu mindre tro på ålderdomen: vi svenskar skola vara evigt unga!

Den drömda bilden af detta minnenas tempel, jag här ofvan tecknat, är endast ödmjukt ämnad att fästa denna framtidstanke i er eftertanke.

Därinom, inom templets murar? Se på planritningen och dröm er själfva till huru där skall se ut. En god idé tycker jag är att flytta dit Fogelbergs tre väldiga marmorstoder, Odin, Tor och Balder.

Den milde Balder breder vänligt ut sina armar för att mottaga den döde. Odin och Tor förkroppsligar visdomen och kraften. I denna förhall, där heliga ceremonier lämpligen kunna utföras, skola statyer, byster och minnestaflor uppställas. För ökadt utrymme kan gärna en läktare gå rundt hallen.

Från denna leder en bred trappa ner till själfva dödsrummet: Jag har tänkt mig väggarna såsom en eller flera rader celler, likt dem i en bikupa, dit in de dödes kistor ställas, hvar in i sin, och på stenarna, som igensluta dessa celler, stå de berömda och älskade namnen af män och kvinnor. Midt i salen den korsfästes bild!

Hafva vi inga reliker att genast ställa dit? Jag har hört talas om att Gustaf II Adolfs hjärta skulle finnas i en särskild urna? De härliga resterna från Vendelgrafvarna, där endast hjälmen – något af det skönaste jag vet i världen, – antagligen en forntida konungs, – kommer oss att tro på vår ras’ ursprungliga ädelhet och höghet.

Tankarna strömma på mig när jag, med fantasiens gudomsöga, ser detta svenska pantheon (= det högtheliga) skina därute vid Gamla Uppsala, där säkerligen det gamla offertemplets grund ännu finnes kvar, ehuru seklen lagt sitt täcke däröfver och dolt det för våra blickar.

O, du svenske, som läser detta, dröj en stund vid denna min tanke…..

Vi, som vilja blifva jordens ädlaste folk.

(Ur: Ord och Bild, 1908)

Läs även ”En gravdyrkares bekännelser”

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Rebeller och terrorister

rogue-oneDå har det kommit ett nytt avsnitt av rymdsagan. Rogue One, som är en fristående spinoff, är en vuxnare och mörkare Star Wars-film än The Force Awakens som släpptes förra året. Här skildras som vanligt kampen mellan det onda imperiet och de frihetslängtande rebellerna. På ökenmånen ligger den heliga staden Jedha City. Staden har en tydligt österländsk prägel och i basarerna möter man utomjordingar i niqab, ansiktsslöja. Där leder Saw Gerrera ett uppror mot den imperialistiska ockupationen. Hans män har arabiska drag, bär turban och kallas ”fanatiker”. Det är lätt att förknippa dem med islamiska terrorister, vilket vissa också gjort, men de är i grunden helt olika.

Jedha City är inte Mecka, trots att det är en ”arabisk”, helig stad i öknen. The Force eller Kraften som genomsyrar Star Wars-universumet är inte som Koranens gud en avundsam härskare som sitter på sin tron i himlen och belönar de som smickrar honom. Kraften är ett opersonligt allt-väsen, den är ett med universum. Jediriddarnas religion är panteistisk.

En del filosofiskt lagda, västerländska muslimer har, i ett försök att förbättra islams rykte, velat se likheter mellan jedireligionen och sufismen, islams mystik. Det är sant att det har funnits sufier som har uttryckt en panteistisk uppfattning. Ibn Arabi från Andalusien (1165-1240), poet och filosof, är väl den kändaste. Han menade att allt var Gud och Gud var allt.

Men Ibn Arabis spekulationer hade mycket svag grund i islams källor, Koranen och profeten Muhammeds undervisning. I islamisk teologi sätter man alltid Muhammeds åsikt före någon annans. Han är ju islams grundare och den som tog emot Koranen. Orientalisten H. S. Nyberg påpekade en gång mycket riktigt att Ibn Arabis panteistiska åsikt ”för alla verkliga muslimer” innebär ”höjden av blasfemi”.

Jedireligionen har betydligt fler likheter med buddhismen än med islam. Och i Rogue One möter vi också den blinde Chirrut, en filosofiskt lagd ”kung fu-krigare” med kinesiskt utseende som för tankarna till de buddhistiska shaolinmunkarna. Han upprepar också ständigt mantrat: ”The Force is with me. I’m one with the Force”. Det är inget som profeten Muhammed skulle ha kunnat säga. De mystiker som genom islams historia sagt sig ”vara ett med Gud” har bannlysts som kättare, flera har korsfästs och halshuggits.

En vänstersinnad skribent har till och med haft den dåliga smaken att, förhoppningsvis ironiskt, jämföra jediriddarna med jihadister. Luke Skywalkers väg att lära känna Kraften framställs som en ”radikaliseringsprocess” och rebellernas motstånd mot imperiet är så klart ”terrorism”. Presidenten Obama blir då ”kejsaren”, ledaren för det ”amerikanska imperiet”, med drönare som vapen för att slå till mot sina teknologiskt underlägsna motståndare. Natt är dag och dag är natt.

Vad man missar är att rebellerna i Star Wars-filmerna slåss för frihet, medan islamiska terrorister slåss för tyranni. De vill ha en drakonisk stat utan demokrati, yttrande- och religionsfrihet. I den nya filmen Rogue One ger sig en grupp rebeller visserligen ut på ett självmordsuppdrag, men det är för att bekämpa tyranniet, inte för att upprätta det. De attackerar heller inte civila, detonerar inga bilbomber i basarerna.

Man kan alltså inte likna rebellerna vid islamiska terrorister, däremot skulle man kunna likna imperiet vid vårt moderna kalifat, Islamiska staten i Syrien och Irak. Med den reservationen att den islamiska staten är betydligt hemskare. Imperiet är trots allt civiliserat, här finns bildning och förfining, medan IS bara står för den dumma, banala ondskan. IS är värre än något man kan se på film. Imperiet ockuperar planeter och exploaterar deras resurser, men de låter i hög grad de ockuperade folken behålla sina kulturer och religioner. Islamiska staten däremot kräver total underkastelse under deras sätt att tänka, vilket är att inte tänka alls utan blint lyda en tyrannisk Gud.

Och inte ens en postkolonial vänster som är helt desperat i sina försök att skönmåla jihadister och skuldbelägga väst kan dock likställa rebellernas attack mot Dödsstjärnan med jihadisternas attack mot World Trade Center den 11 september 2001.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

I advent påminns vi om Jerusalems betydelse

johannes-i-fangelsetPå den tredje söndagen i advent minns man Johannes Döparen. Han som döpte i floden Jordan och förkunnade Jesus ankomst. Rösten som ropade i öknen. När Johannes satt fängslad och fick höra att Jesus gjorde under, att blinda såg och lama gick, visste han att han var den rätte. Det kan man tro vad man vill om. Men få förblir oberörda av evangelierna.

Advent är ett tillfälle, både för troende och icke-troende, att lära sig mer om den religion som mer än någon annan format vår europeiska kultur och våra värderingar. Själv gör jag så att varje söndag i advent läser jag de relevanta bibelställena och försöker lära mig mer om dem och deras betydelse. En annan sak är att vår europeiska konst rymmer en otrolig mängd bibliska motiv. Jag skulle tro att varenda bibelställe har illustrerats åtskilliga gånger av flera olika mästare.

När jag sökte på kapitel 11 i Matteusevangeliet, som skildrar hur den fängslade Johannes av sina lärjungar får nyheter om Jesu under, hittade jag en målning av den ganska okände italienaren Giusto de’ Menabuoi (1320–1391). Johannes ser allvarlig ut, runt hans huvud lyser en gyllene gloria. De är klädda i mantlar i pastellfärger och påminner om tre antika filosofer inbegripna i ett samtal om någon mindre brådskande fråga, ungefär som i Rafaels målning Skolan i Aten.

Den kristna trosglöden, Johannes profetiska rop i öknen, möter här den antika världens behärskning och tankfullhet. Och det är ju så den västerländska kulturen är uppbyggd, som en förening av den kristna tron, representerad av den heliga staden Jerusalem, med konsten, vetenskapen och filosofin i den antika kulturen, representerad av Rom och Aten.

En psalm som sjungs i adventstider är ”Veni, veni, Emmanuel!” (Kom, kom, Emmanuel!) Det är Jesus ankomst man längtar efter. Sedan sjunger man ”Gaude, gaude! Emmanuel nascetur pro te, Israel” (Var glad, Emmanuel ska födas åt dig, Israel). Den tredje söndagen i advent kallas ju också gaudatesöndagen, det vill säga var glad-söndagen. Julen har kommit närmare! Snart ska det stora undret ske i stallet i Betlehem. Det lilla gudabarnet som slumrar sött.

Den lille är också kung. ”Veni, Rex Gentium!” heter det i psalmen. Kom, folkens konung! Jesus är kung över alla folk. Men det är inget världsligt kungadöme, utan ett andligt. Han är inte som islams grundare Muhammed en härskare med en armé som utbreder sin religion med svärdets makt. Han är kung över hjärtan. Hans ord får människor att lämna sina gamla liv och bli som nya. Han är kungen som kröntes med en törnekrona och spikades upp på ett kors. När Muhammed erövrar Mecka gör han det med en armé. Men Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.

den-korsfasteDet finns en episod som tydligt visar på skillnaden mellan Jesus och Muhammed. Folket förde fram en kvinna till Jesus, anklagade henne för äktenskapsbrott och ville stena henne. Då sade Jesus: ”Den som är utan skuld kastar den första stenen”. Han räddade hennes liv. Men när en kvinna, anklagad för samma brott, fördes inför Muhammed, befallde han att hon skulle stenas. Kvinnan väntade dock barn. Så Muhammed lät henne först föda barnet och amma det. Sedan, när det inte längre behövde amma, tog han barnet ifrån henne och lät stena henne. Det krävs hårdhet och kyla för att göra något sådant. Stening har på sina håll tillämpats även i modern tid av islamiska fundamentalister, de som håller strikt på Muhammeds läror.

I Matteus evangelium kan man också läsa om när Jesus frestades av Satan. Denne tog med honom till ett högt berg och visade honom alla riken i världen och sade ”Allt detta vill jag ge dig”. Men Jesus ville inte ha något av detta. Men Muhammed tvekade inte att bli kung av Arabien och han manade sina härförare att fortsätta det heliga kriget efter hans död. Och det gjorde de, Muhammeds män lade Bysans och Persien under islams välde. Hans efterträdare, kalifen Omar, intog Jerusalem. Staden förblev sedan islamisk, med undantag av en kort tid under korsfararnas kristna styre, ända fram till den 11 december 1917.

Den tredje advent i år inföll samma datum, den 11 december. Det var då den brittiske generalen Edmund Allenby gick in i Jerusalem efter att ha besegrat turkarna. Allenby steg av sin häst och inträdde till fots i den heliga staden genom Jaffaporten.

allenby-gar-in-i-jerusalemPå den tiden hade Jerusalem en större betydelse för västerlänningar än idag, eftersom västerlandet då fortfarande i hög grad uppfattade sig som kristet. Det märktes i pressen där man jublade över Jerusalems befrielse. Tidningen New York Herald hade denna rubrik: ”Jerusalem Rescued by British after 673 Years of Moslem Rule”. Därpå följde underrubriker som ”Great Rejoicing in the Christian World” och ”Jews Everywhere in Particular See the Restoration of Palestine as Part of Allies’ Programme”. År 1917 hade det alltså gått 673 år sedan islams arméer, ledda av Saladin, tog Jerusalem av korsfararna år 1244. Allenbys seger över turkarna och det ottomanska kalifatets sammanbrott gjorde det möjligt att förverkliga Balfourdeklarationen om ett judiskt nationalhem. Idag är Jerusalem Israels officiella huvudstad.

I väst finns inte längre samma medvetenhet om att höra till en ”kristen värld” med en någorlunda gemensam så kallad ”värdegrund” och anknytningen till Jerusalem blir allt svagare. Idén om en ”umma”, en panislamisk gemenskap är desto starkare i islamvärlden. Man hyllar fortfarande Saladin.

Det räcker med att besöka din närmaste moské här i Sverige för att höra talet om att erövra Jerusalem och slå tillbaka ”korsfararna”. Detta trots att islam har en svagare anknytning till Jerusalem i jämförelse med judendomen och kristendomen. Muhammed bad i riktning mot staden i början av sin profetbana, innan han bytte till Mecka. Det islamiska anspråket på Jerusalem handlar till stor del om en legend om Muhammeds himlafärd som ska ha börjat där.

I juli 2014 stod den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan på Medborgarplatsen i Stockholm inför en stor folksamling och ropade ”Vi ska befria Jerusalem!” Kaplan var då miljöpartistisk toppolitiker och försökte ändå anpassa sig efter svenska medier och svensk sensibilitet. Om han uttrycker sig så kan ni föreställa er hur det kan låta bland de som inte bryr sig om att göra politisk karriär.

Kristus korsfäst, målning av Diego Velázquez, 1632

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008