Bort och hem igen

dnv-tidningen-2016Tankesmedjan Den Nya Välfärdens tidning är här! Jag har en kolumn i tidningen där jag berättar om min väg in och ut ur islam. Läs papperstidningen som DN-bilaga eller på skärmen här

Här är min kolumn:

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Min egen resa in och ut ur islam känns så. Även om Kvarngärdet i Uppsala där jag tillbringade min barndom på 80-talet inte var lika idylliskt som Fylke, men vi var trygga där vi lekte på gårdarna. Det var så många barn att kvarteret kallades ”Indianbyn”.

Som barn var jag som vilken annan svensk pojke som helst. Jag hette Eddie, inte Mohamed. Jag såg samma filmer, lyssnade på samma musik och tänkte och tyckte i stort sett som mina skolkamrater. Min styvfar, som jag kallade pappa, var visserligen muslim. Men det visste jag inte då. Jag visste bara att han var mörkhyad och kom från Kenya. Han var inte det minsta religiös. Det var istället min mor som stod för det religiösa inslaget, vi gick i kyrkan vissa söndagar.

Min biologiska far kom från Iran. Jag hade ingen kontakt med honom, men blev efterhand nyfiken på mitt iranska ursprung och jag började fantisera om ett liv med honom. Det var det som ledde mig till islam. Jag trodde det skulle föra mig närmare honom. Ganska lustigt för när jag väl träffade honom visade han sig vara helt sekulär. Han drack öl och skämtade friskt om både Gud och Muhammed.

En kväll satt jag i moskén i Uppsala. Jag var 17 år och vid min sida satt en äldre man och såg på mig med en besynnerlig blick. Jag frågade vad det var och han sa: ”Jag blir så ledsen när jag tänker på att du kommer att komma till paradiset men din mamma kommer att komma till helvetet”. Han och de andra bröderna i moskén fick mig att skämmas för att min mor inte var muslim. Jag arg när jag tänker på att en man kan säga något sådant till en ung människa. Men jag blir också arg på mig själv som lät det ske.

BilboSedan följde många år som muslim, ibland var jag mer hängiven och ibland mindre. Men tvivlen gnagde i mig, hur mycket jag än bad så kändes det tomt. Det talades mycket om Gud, men jag upplevde honom aldrig. Det talades om änglar, men jag såg inga. Som muslimsk intellektuell fick jag senare utstå mycket kritik av icke-muslimer. Jag försökte svara så gott jag kunde. Men många frågor hade inget bra svar. Det gick inte att komma runt att profeten Muhammed gifte sig med en liten flicka. Att han lät stena en kvinna. Att han ledde i arméer i heliga krig och tog slavar. Hur kunde jag kalla honom min lärare och ledare? Enligt Koranen var Muhammed den bäste människa som någonsin levat, han var ett moraliskt föredöme.

Jag sa till mig själv: ”Om jag ändå vet vad som är rätt och fel, om jag kan döma Koranen efter mitt samvete, vad behöver jag den då till?” Så småningom stod jag inte längre. Jag ville vara sann mot mig själv. Därför lämnade jag islam. Det var någon gång 2010, skulle jag tro. Men det var en ljus och varm sommardag 2011 som fördämningarna verkligen brast och alla känslor och tankar jag gömt inom mig vällde fram.

Jag var Eddie innan jag blev Mohamed. Och när jag lämnade islam hittade jag tillbaka till Eddie. Men alla erfarenheter jag gjort under åren som muslim försvann inte. I slutet av Tolkiens saga om Bilbo, när hobbiten kommit hem till Fylke efter sitt stora äventyr, säger Gandalf till honom att det fanns en mening med alltihop. Han kom hem, han är fortfarande Bilbo, men ändå inte densamme.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s