En gravdyrkares bekännelser

atterboms-gravI Strindbergs novellsamling Från Fjärdingen till Svartbäcken ger han en dyster bild av studentlivet i Uppsala. I novellen Ensittaren berättar han om en världsfrånvänd zoologistudent, som bodde vid kyrkogården.

“En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet! Han blev ond och svarade intet!”

Det visade sig dock att Ensittaren inte alls var någon gravplundrare, en som liksom doktor Frankenstein grävde upp likdelar att göra ett monster av. De nattliga promenaderna bland de döda gällde i själva verket en sällsynt ”lumbricus-art” (mask) som han studerade.

Jag vill bekänna att även jag tycker om att besöka kyrkogården i Uppsala. Jag har liksom Ensittaren inte några skumma syften. Men jag studerar inte heller maskar. Jag kallar mig gravdyrkare. Någon har tyckt att det låter hårdrocksaktigt och undrar om jag är hårdrockare. Så är det inte.

Ordet gravdyrkare fick jag höra ofta under min tid som muslim. Kätterska muslimer som bad vid helgonens gravar kallades så av de som strikt ville hålla sig till Koranen och Muhammeds ursprungliga och rena budskap. Helgonen tar ju ifrån Gud lite av hans storhet.

Det började med att jag tog dessa kättare i försvar. Framför allt upprördes jag av förstörelsen av kulturhistoriskt värdefulla gravvalv och monument. Då blev även jag en förtappad gravdyrkare för puritanerna. Senare fick detta ord en bredare mening för mig. Det blev en synonym till ”kyrkogårdsromantiker”, en som gärna vandrade ensam på kyrkogården i melankoliska tankar.

Strindbergs uppsalanovellerKyrkogårdsromantiken finns som en strömning inom litteraturen. Dess mest kända gestalt är nog den svartklädde Hamlet, som i kyrkogårdsscenen håller upp gycklaren Yoricks skalle och säger: ”Här sutto de läppar, jag kysste…”

Gravdyrkaren, eller kyrkogårdsromantikern om man så vill, är nostalgiker. Han försjunker gärna i sentimentala minnen och lever lika mycket i historien som i nuet. Han dras till mörkret mer än ljuset, till ensamheten mer än sällskapet; han föredrar månen framför solen. De flesta människor, även de som är utåtriktade och till och med jovialiska, bär nog på en sådan gotisk skuggsida av sin personlighet. Även när man skrattar och är glad kan man vara medveten om förgängelsen och döden.

Det låter dystert. Men jag tänkte också så här: detta med gravdyrkan kunde vara ett roligt sätt att levandegöra vårt kulturarv. Jag gjorde slag i saken och började anordna anspråkslösa ceremonier vid poeters, konstnärers och tänkares gravar på deras födelse- och dödsdagar. Jag bjöd även mina vänner, och till och med okända, att delta. Vi klädde upp oss så smått och tog med något starkt att skåla i. Det hände att jag lade ner en blomma.

Om det var en poet vi ”dyrkade”, som Fröding eller Atterbom, så läste jag upp någon av deras dikter. Ibland höll jag eller någon annan ett kort tal. Det blev ett tillfälle att läsa på. Så tog jag bilder av våra sammankomster och delade dem på sociala medier som Facebook och Twitter. På så vis tänkte jag att intresset skulle sprida sig.

En nation behöver sina högtider då vi firar vår gemenskap och påminns om vilka vi är. De flesta av de svenska högtiderna är kristna till sin karaktär. Det har jag ingenting emot, trots att jag är icke-troende, eftersom jag anser att kristendomen är en del av svensk kultur. Dock anser jag att det, som ett komplement, finns ett behov av sekulära högtider som kan tilltala även de som känner sig obekväma med de rent kristna inslagen.

Kulturgestalternas födelse- och dödsdagar skulle då kunna bli en slags sekulära helgondagar då vi får tillfälle att läsa på lite och utbyta kunskaper med varandra på ett festligt sätt.

Wennerberg 24 aug 3När det inte finns en grav att gå till kan man besöka en staty eller en plats som var viktig i den firades liv och verk. Gunnar Wennerberg, Uppsalaskalden framför andra, är till exempel inte begravd här, men han har en staty i Slottsbacken.

Karin Boye har inte heller en grav, men huset där hon bodde som studentska står kvar, och intill det kan man samlas med en flaska rött och läsa högt ur Carolina Rediviva eller vilken annan dikt som helst, med eller utan anknytning till Uppsala. Hon skrev så många fina dikter! I Boyes verk finns ett mörkt allvar, och detta drag har blivit något som de flesta svenskar förknippar med hennes namn. Men hon var inte någon kronisk dysterkvist, trots de stora mörka ögonen. Hennes studentkamrater vittnar om halsbrytande dårdikter, parodier och tokroliga spex.

Man skulle kunna säga att de gamla romarna ägnade sig åt gravdyrkan. Varje år firade de en allmän högtid till de dödas minne, kallad Parentália. Då offrade man till Di paréntes, ”de gudomliga förfäderna”. Och på den avlidnes födelsedag brukade folk samlas vid graven till en måltid. Man tänkte att den döde själv deltog. Och så prisade man hans eller hennes bragder i sånger. Ungefär som jag och mina vänner gör alltså! För förutom att dricka kan man ta med sig något att äta.

En annan sak man kan göra är att trycka upp ett blad och dela ut till de förbipasserande som undrar vad som står på. På det kan man skriva något om den man firar för tillfället. Det kan vara Wennerberg, Atterbom, Fröding eller någon annan. Varför inte bjuda på en chokladbit eller karamell? Ni har väl sett de frikyrkliga stå vid sina kaffebord på stan? Varför inte göra något liknande för att upplysa våra landsmän om vårt kulturarv? En kulturens mission!

När Strindberg var student i Uppsala på 1870-talet drogs han in i den nationalromantiska yran och var bland annat med om att grunda förbundet Runa. Medlemmarna besökte gärna gravhögarna i Gamla Uppsala. Så småningom kom han att fjärma sig från denna typ av gravdyrkan och i Sömngångarnätter utfärdar han följande varning:

Men akta dig då att leta i mullen,
och böka icke i ättekullen,
ty börjar du dyka i gamla fynd,
då dyrkar du snart det som är förflutet.

Denna varning kunde ha varit befogad på hans tid, men är det knappast idag. Är det något det råder brist på i Sverige så är det bök i ättekullarna. Visst ska man inte dyrka historiska gestalter okritiskt, vare sig det rör sig om skalder eller kungar. Man kan, som jag tror mig göra, göra det lekfullt och med glimten i ögat. Gravdyrkaren behöver inte vara gravallvarlig.

I Uppsalanovellen Skalden och poeten berättar Strindberg om en student med diktarambitioner som låter håret växa, dricker absint och förirrar sig i tysk, idealistisk filosofi. Studenten, som kallas ”Skalden”, får med sina vänner i ett diktarsällskap som nog inte är helt olikt Runa. “Han samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.”

Poeten är självklart också kyrkogårdsromantiker som beger sig ut på vandringar i Gamla Uppsala för att söka inspiration:

”Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att ‘ta stämning’, men han fick ingen, han drev på kyrkogården, men det blev ingenting av.”

Lovecraft på kyrkogårdenEn av mina favoritförfattare i den gotiska genren, amerikanen H. P. Lovecraft, var något av en gravdyrkare i min mening. Novellen Det onämnbara, publicerad 1925 i pulptidskriften Weird Tales, börjar med att två personer sitter och samtalar på en kyrkogård: ”Vi satt på en söndervittrad 1600-talsgrav sent på eftermiddagen en höstdag på den gamla begravningsplatsen i Arkham och spekulerade om det onämnbara.”

Det kunde mycket väl ha varit något som författaren själv hade gjort. I sin dödsruna över Lovecraft skriver författaren och brevvännen J. Vernon Sheas: ”Redan som barn älskade Howard grottor, och det är mycket möjligt att han delade Poes nekrofila dragning till de döda. Han älskade att besöka gamla kyrkogårdar.”

Romarna menade att de döda deltar i de levandes måltider vid gravarna. För oss som inte tror på det övernaturliga betyder det att man upplever deras närvaro, fantasin sätts i rörelse helt enkelt. Men det är inte alltid det går. Skalden i Strindbergs novell ”ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga”. I Tranströmers dikt Den bortglömda kaptenen berättar diktjaget om hur en viss Y ”klev upp ur sin grav efter fyrti år” och gjorde honom sällskap.

Vi har många skuggor. Jag var på väg hem
i septembernatten då Y
klev upp ur sin grav efter fyrti år
och gjorde mig sällskap.
Först var han bara ett namn
men hans tankar sam
fortare än tiden rann
och hann upp oss.
Jag satte hans ögon till mina
och såg krigets hav.
Den sista båten han förde
växte fram under oss.

Ungefär så kan det kännas när man dyrkar gravar. Flera av de stora gestalterna på kyrkogården var bara namn för mig, men när jag började läsa om dem, och deras egna skrifter förstås, klev de liksom upp ur sina gravar och gjorde mig sällskap. De fick liv i min fantasi. Och i dikten Djupt i Europa skriver Tranströmer:

Avlyssnad horisont. De vill säga något, de döda.
De röker men äter inte, de andas inte men har rösten kvar.

Ja, de döda vill fortfarande säga något. Deras tankar är inte döda för att deras kroppar är det. De har rösten kvar, man kan lyssna till den i deras verk. Som i dessa Tranströmerstrofer, visst hör man hans lågmälda, eftertänksamma röst? Han skriver att de inte andas, men jag tycker att man även kan höra något av hans andning. Om man lyssnar noga.

Till skillnad från skalden i Strindbergs Uppsalanovell fick Lovecraft riktig inspiration när han besökte kyrkogården. I ett brev från 1920 berättar han om upprinnelsen till novellen Graven, som skrevs 1917. Han och hans moster Lilian Clark promenerade genom kyrkogården Swan Point Cemetary i Providence. När de kom till en gravsten från 1700-talet frågade han sig:

”Varför kunde jag inte tala med honom, och stiga mer intimt in i livet som rådde under min valda tidsperiod? Vad var det som hade lämnat hans kropp så att den inte längre kunde konversera med mig? Jag betraktade den graven länge och natten efter att jag återvände hem började jag på Graven”.

cropped-swedenborgs-grav.jpgI en anteckning avslöjar Heidenstam att han har en egenhet, att söka upp kända personers gravar. ”Var och en har sina egenheter”, skriver han. ”Några samla frimärken, andra köpa ihop trasiga antika stolar och bord. Jag blev specialist på mer och mindre kända personers gravställen…”

För honom var gravletandet till stor del en form av turism. Efter mycket huvudbry hittade han Caesar Borgias försvunna lämningar utanför kyrkan i den lilla staden Viana. Man behöver inte resa till Italien, turista kan man göra billigt i sin egen hemtrakt. Gräv inte en grav, men gräv gärna där du står! I varje svensk stad finns det kulturskatter att upptäcka. (Även om alla inte är lika bra som Uppsala…)

Bli en gravdyrkare! Skapa en kalender där du antecknar födelse- och dödsdagar för kulturgestalterna i din egen stad. Läs på om den du ska minnas och samla dina vänner vid graven! Ta bilder av sammankomsten och sprid på din blogg och på Twitter, Facebook och Instagram så att fler blir entusiasmerade och vunna för denna sekulära form av dyrkan! I framtiden kanske vi får se folk rusa omkring med sina mobiler och leta gravar med samma iver som de idag spelar Pokémon Go. Så långt får det inte gå. Frid bör råda på kyrkogården.

 

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Daredevil. Superhjälten med superskuld

Daredevil_Netflix-WallpaperI Markus evangelium berättas om hur Jesus botar den blinde i Betsaida. Han tog honom vid handen och ledde honom utanför byn, sedan spottade han på hans ögon och frågade: ”Ser du något?” Den blinde svarade: ”Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de liknar träd.” Advokaten Matt Murdoch i Hell’s Kitchen är blind, men han kan urskilja människorna. Han ser dem ”gå omkring”, dock inte som träd, utan med deras verkliga, exakta former. Förlusten av Matts yttre syn har gett honom en ännu bättre inre syn, ja, supersinnen. Hans hörsel kan läsa av hjärtslag, vibrationer och ljud.

Matt vill dock inte att någon ska känna till hans superkrafter; han hjälper osjälviskt sina medmänniskor i hemlighet utan att förvänta sig någon lön. Ungefär som när Jesus botade den blinde i Betsaida och bad honom att inte avslöja någonting. Till vardags är han advokaten Matt, om natten är han Daredevil, medborgargardisten som ser till att skurkarna inte kommer undan rättvisan.

Matt är inte förklädd gud, men väl en förklädd superhjälte, en inte helt ovanlig typ i serietidningarnas värld. Clark Kent, Supermans alter ego, är ju till vardags en försynt och fumlig journalist, men när det behövs kommer supermänniskan fram, i hans fall en utomjording från planeten Krypton. Daredevil är dock betydligt mer mänsklig, han är en jordling, och är därmed också svagare än Superman. När han får stryk så gör det ont.

Matt blev blind som liten pojke när han fick kemikalier skvätta över ögonen. Han växte upp med sin ensamstående far som hankade sig fram som boxare och dränkte sina sorger i sprit. Pojken var begåvad och målmedveten och klarade sina studier med hjälp av blindskrift. Han kom in på universitetet och läste juridik. Det var när Matts pappa mördades av gangstrar som han blev medveten om orättvisan i samhället och bestämde sig för att stå på offrens sida.

När det första numret av serietidningen Daredevil kom ut 1964, skapad av Stan Lee och Bill Everett på Marvel Comics, fick vi veta att han hade irländsk bakgrund och var katolik, men det var först när serieskaparen Frank Miller tog sig an karaktären med berättelsen Born Again från 1986 som den katolska tron betonades och blev en del av stämningen och ikonografin. Han vårdas av nunnan Maggie, en madonnagestalt, som sedan visar sig vara den mor han aldrig känt.

daredevil-born-again”Jag bestämde att han måste vara katolik”, sa Miller i dokumentären ”The Men Without Fear: Creating Daredevil” från 2003, , ”eftersom bara en katolik kunde vara medborgargardist och advokat på samma gång.” Daredevil både jagar och försvarar skurkarna på samma gång. Han drivs av en känsla av rättvisa och försöker stå emot hatet inom sig, men det är inte lätt.

Netflix nya teveserie Daredevil, som började visas våren 2015, fortsätter på Millers inslagna linje och ännu mer fokus sätts på hjältens katolska tro, och han är en pyskologiskt mycket mer komplicerad gestalt än 1964 års endimensionelle seriefigur. Matts moraliska dilemman, reflektioner över den egna rollen som medborgargardist, självförebråelser och relationer till sina vänner, har blivit minst lika viktiga som actionscenerna, även om dessa också är både spännande och väl koreograferade.

Flera scener utspelas i kyrkan hos Matts biktfader, fader Lantom, och han tar sin tro på djupt allvar och vill inte skada någon mer än nöden kräver och får därför brottas med sin hämndlystnad. Den traditionella katolska kyrkomiljön, krucifixen och statyerna, bidrar också till den gotiska stämningen, där den moderna metropolen med sina skyskrapor, labyrintiska gatunät och mörka gränder liknar en gigantisk medeltida katedral, något vi känner igen från Batmans Gotham.

Den gotiska stämningen, som dock aldrig närmar sig skräck, förstärks också av Daredevils mörkröda dräkt med den behornade huvan och det illavarslande ordet ”devil” i namnet Daredevil. I Sverige har han hetat både Våghalsen, ett namn helt utan djävulska undertoner, och Demonen, som saknar ambivalensen i Daredevil. Är han god eller ond? Ängel eller djävul? Tittaren vet att hjälten står på rätt sida, men kan inte känna sig helt trygg. Där finns alltid en oro över att djävulen i honom, hatet och hämndlystnaden, ska förvrida hans karaktär. Skådespelaren Charlie Cox skildrar denna spänning väl och något demoniskt tycks hela tiden röra sig som en skugga över hans ansikte även i glada stunder.

Advokatbyrån som Matt driver med vännen från studietiden, Foggy Nelson, är nästan för bra för att vara sann. En kristen önskan att tjäna medmänniskan, snarare än vinstintresset, bestämmer verksamheten. Matt väljer de klienter som är i mest behov av hjälp utan att tänka på om de kan betala arvoden eller inte. Detta tär på förhållandet till Foggy, som vid sidan om att hjälpa, också vill göra karriär. Foggy ifrågasätter Matt, ber honom vara mer realistisk, men hyser samtidigt stor respekt för hans osjälviskhet och det blir till slut som Matt vill. Vänskapen mellan Matt och Foggy, och så småningom också sekreteraren, senare delägaren, Karen Page, tillför teveserien glädje som lättar upp stämningen efter våld och spänning, men också sorg som fördjupar tittarens inlevelse.

daredevil-och-lantomSeriens ärkeskurk heter Kingpin, en jättelik varelse med ett jättelikt begär efter makt. Han äger Hell’s Kitchen och alla fruktar honom. Han är full av hat och vrede och tvekar inte att döda med sina bara händer. Men han har en svaghet, kärleken till flickvännen Vanessa, det enda som hindrar honom från att bli ett monster helt igenom. När Matt ställs mot denna ondska blir han smittad av hatet, han fylls av längtan att göra slut på sina fiender, att behandla dem med samma grymhet som de behandlar sina offer. Det är då han söker upp fader Lantom och säger till sin biktfader att om han mördar Kingpin kommer hans själ att förgås. Han lämnar kyrkan med den fasta avsikten att mörda. Han ska rädda sin stad från ondskan till priset av sin egen frälsning. Men han gör det inte.

Så han är inte en god kristen i betydelsen att han inte känner hat eller tänker syndiga tankar, utan i betydelsen en som känner stor skuld när han gör fel och strävar efter att göra det rätta. För att bevara sin hemlighet, rollen som nattlig brottsbekämpare, tvingas Matt svika sina vänner Foggy och Karen, lämna dem i ovisshet och rädsla. Och det ger honom ständigt dåligt samvete, men känslan av ansvar för brottslighetens offer är starkare. Eftersom han har de krafter han har, eftersom han kan göra något, vore det fel att bara dra sig undan, sköta sitt jobb och ha kul med sina vänner som vilken vanlig dödlig som helst. Med superkrafter kommer superansvar – och superskuld.

Den här artikeln publicerades först i Katolskt Magasin

Gillar du vad jag skriver? Swisha ditt stöd till 0760078008

Dags att börja motverka västofobin

muslim-i-sverigeMånga skattemiljoner går till att motverka islamofobi, pengar som ibland har gått till aktörer som själva sprider västofobi, en fördomsfull hållning mot den icke-islamiska, västerländska kulturen. Kanske dags att börja satsa på att motverka västofobin.

Abo Raad, imam vid Gävlemoskén, var tidigare ansvarig för en hemsida som skulle sprida kunskap om islam: muslim.se. Där kunde man läsa att det var förbjudet för en muslim att fira jul och att den som sjunger med i sången ”Nu tändas tusen juleljus” blir ”kafir”, det vill säga otrogen. En muslim fick inte vara vän med en icke-muslim och straffet för homosexualitet var döden. Det var också förbjudet att delta i den svenska demokratin och att tjänstgöra i den svenska armén. Vidare kunde man läsa att icke-muslimer har sämre rättigheter än muslimer och att man inte fick imitera icke-muslimernas sätt att klä sig och att en hustru skulle vara underordnad sin man. Typiska, islamiskt fundamentalistiska åsikter således, med solid grund i Koranen och profeten Muhammeds undervisning.

Raad hyllade den jihadistiska gruppen Islamiska statens (IS) offensiv i Irak sommaren 2014. IS är en minst sagt västofobisk organisation som drömmer om att erövra Rom och förinta den västerländska kulturen. I ett inlägg på Facebook uppmanade han sina anhängare att be för sina ”sunnisyskon” som krigar mot ”svekfullhetens, icke-trognas och syndfullhetens styrkor”. Raad har också uppmanat sina anhängare att stödja IS med pengar.

År 2009 fick hans numera borttagna hemsida, med dess tydligt västofobiska inslag, 416 000 kronor i statliga medel för att motverka islamofobi. De otrognas sätt att leva, deras högtider och värderingar är alltså ”haram”, förbjudna, men deras pengar är tydligen ”halal” eller tillåtna.

Nu har jag ingen statistik att framför mig, men jag skulle gissa att fler människor förtrycks och dödas i världen på grund av islamistisk västofobi än västerländsk islamofobi. Självmordsattacken mot julhandeln i Stockholm 2010 skulle kunna ses som ett västofobiskt dåd. I sitt ”testamente” uppgav jihadisten Taimour Abdulwahab att han ville straffa ”svenskarna” för Lars Vilks Muhammedteckningar. Fler än 300 unga muslimer har valt att följa i Taimours fotspår genom att ansluta sig till västofobiska, jihadgrupper i Irak och Syrien.

Två konvertiter till islam, Pernilla Ouis och Anne Sofie Roald, publicerade 2003 boken Muslim i Sverige. Bägge har sedermera lämnat islam. Men de var akademiskt skolade muslimer när de arbetade med boken, vilket gav dem en unik inblick i muslimska miljöer i förening med ett kritiskt resonerande forskarperspektiv. På flera ställen tar de upp muslimernas västofobi.

Många muslimer, förklarar de båda författarna, ”definierar sig utifrån den icke-muslimske västerlänningen”. De nämnder sedan en händelse som ett ”typexempel” på detta västofobiska fenomen:

”På en muslimsk fest i invandrarförorten Rosengård (Malmö) i februari 2003, talade en man om vad den muslimska högtiden Eid al-Adha står för. Han förklarade att på den muslimska högtiden samlas muslimer för att dyrka Gud medan ’svenskarna’ under sina religiösa högtider ’dricker’, och är ’otrogna’ och lever ett allmänt utsvävande liv.”

På vad beror då detta västofobiska sätt att se på svenskarna? Ouis och Roald pekar på bristande kontakt mellan muslimska invandrare och ursprungssvenskar:

”Hur muslimer ser på ’svenskarna’ beror till stor del på vilken kontakt man har med svenskar i sitt dagliga liv. Med boendesegregation, å ena sidan, och arbetslöshet bland invandrare, å andra, är det många muslimer som inte har kontakt med andra etniska och religiösa grupper, och i sådana grupper florerar denna syn på ’den Andra’, det vill säga icke-muslimer.”

En viktig aspekt av det västofobiska synsättet bland muslimer, menar de två forskarna, är sexualiteten:

”Svenskar ses som sexuellt dekadenta, de kan ha sex med vem som helst inklusive sina familjemedlemmar och folk går halvnakna på gatan. Detta är vanföreställningar som inte bygger på egna erfarenheter, utan på fördomar som har sitt ursprung i tolkningen av det som visas i media. Få muslimer verkar känna till de svenska koderna och att de flesta svenskar har en moral i sitt sexuella beteende.”

Detta skulle kunna hjälpa till att förklara varför det ibland uppstår missförstånd i förhållandet mellan svenska kvinnor, som lever och klär sig på ett vanligt svenskt sätt, och män från islamiska länder. Ett extremt exempel var när en svensk kvinna i Strängnäs utsattes för två överfallsvåldtäkter samma natt. Gärningsmännen var asylsökare från Mellanöstern. En av dem spottade kvinnan i ansiktet och sa: ”I’m gonna fuck you, little Swedish girl”.

Ouis och Roald menar att de västofobiska attityderna hindrar muslimer från att integreras i det svenska samhället. ”Det är oftast vanliga vardagssituationer som kan upplevas som besvärliga för muslimer, som då hellre väljer att inte delta i dessa”, påpekar de. ”Därigenom försvåras naturligtvis den önskvärda integrationen och alternativet blir då istället ökad isolering.”

Det rör sig ofta om mat- och dryckesvanor, där man inte bara själv avstår från alkohol och fläsk utan även anser att man inte kan sitta vid samma bord eller vara i samma rum där dessa ”orena” saker finns. Det gör att man blir isolerad från det svenska umgängeslivet. Författarna går så långt som att hävda, och boken bygger alltså på intervjuer med muslimer, att det finns ”en generell misstro mot svenskar”.

I skolan, ibland den enda plats där invandrarbarnen får möta ursprungssvenskar och deras kultur, är det inte ovanligt att denna misstro kommer till uttryck: ”Det finns många aktiviteter i skolan som en del muslimska föräldrar inte vill att deras barn ska delta i. Det kan vara sexualundervisning, och undervisning i kristendom som upplevs och ibland missförstås som påverkan från skolan att barnen ska bli kristna.”

Eftersom man anser att ”svenskarna” har en sämre moral än muslimer vill man så att säga skydda sina barn från svensk påverkan:

”En del barn förbjuds av föräldrarna att delta i en mängd olika aktiviteter alltifrån skridskoåkning till klassresor. Rädslan i detta sammanhang är ofta att barnen ska utsättas för omoralisk påverkan eller själva göra något som påverkas deras rykte (detta gäller framför allt tonårsflickor).”

Boken Muslim i Sverige innehåller en hel del islamisk apologetik, författarna var ju muslimer när de skrev den, men alltså även viktiga iakttagelser.

Vi har satsat miljontals skattekronor på att motverka islamofobi, pengar som ibland har gått till organisationer som själva sprider västofobi. Det är kanske dags att vi börjar satsa på att motverka västofobin, ett sätt att tänka som försvårar muslimers integration i det svenska samhället, ger upphov till social friktion, och i vissa fall extrema fall till och med kan bidra till radikalisering och anslutning till antivästliga jihadgrupper.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008