Jag är Wallenstein

Omar som WallensteinIdag den 28 augusti 1626 utkämpades ett dramatiskt slag utanför en liten by i norra Tyskland. Jag var Albrecht von Wallenstein och ledde en armé av katolska tyskar, italienare och spanjorer ivriga att utrota det protestantiska kätteriet, självklart, men också att vinna ära och krigsbyte. Mitt långsiktiga mål som Wallenstein är att utrota protestanterna och utvidga Roms makt, men också att erövra den tyska Östersjökusten så att jag upprätta en flottstation och så småningom ta Sverige. Jag vet att svensken umgås med planer att blanda sig i kriget, så det gäller att föregå honom. I mina mest storslagna drömmar använder jag sedan den svenska västkusten, Älvsborgs fästning, för att med en katolsk armada invadera England. Ferdinand har redan utnämnt mig till ”amiral över de baltiska och oceaniska haven”.

Wallenstein / Gem. von Van Dyck (?) - Wallenstein / Painting / Van Dyck (?) -Denna gång gick dock segern till protestanterna, vår vänstra flank, som var alltför svag, bröt samman och fiendens kavalleri kunde ta sig fram till trossen och plundra våra förråd. De kunde sedan fortsätta till oförsvarade katolska områden. På den högra flanken höll jag dock den muromgärdade stugan med mina härdade legoknektar, spanjorer med många års erfarenhet från kriget i Nederländerna. Mitt kavalleri bedrog protestanterna, de trodde att jag skulle göra ett anfall på den högre flanken och de ställde därför ut flera formationer pikar där, men istället skyndade mitt kavalleri vänsterut för att undsätta general von Knopf. Vi hann dock inte fram i tid, många goda ryttare stupade i den rytande elden från protestanternas kanoner. Slaget är över, men inte kriget. Jag har nämligen rådfrågat min astrolog Pinnow som sett i stjärnorna att en stor kejserlig seger kommer snart. De stupade knektarna kommer jag att ersätta med nya, ännu är mina skattkistor fulla av guld och ännu har jag kejsarens förtroende. Än flockas män från Europas alla länder under mina fanor. Jag har till och med protestanter under mitt befäl! Den tappre belönar jag furstligt, men den fege straffar jag nesligt. Häng den lymmeln!

Ha! Knektarna fruktar mig som vore jag en demon. Med rätta! De vet att jag har ödet med mig och att jag kan se framtiden i stjärnorna. Mina fanor, som är vigda åt den heliga jungfrun, dyrkar de som reliker. Många håller min medikus och astrolog, brandenburgaren Pinnow, för profet. Men andra betecknar honom som svartkonstnär och anser att han står i förbund med djävulen. Det gör detsamma, profet eller svartkonstnär, bara de fruktar honom, de dårarna!

Omar TK 28 augJag vet att svensken kommer, en gång frågade jag min astrolog och det fanns någon furste som skulle kunna motstå den kejserliga armén. Då skrev Pinnow med krita på bordet det latinska ordet DEUS (Gud). Det var, menade jag, ju egentligen ingenting att undra över. Men då svarade Pinnow, att jag skulle läsa ordet baklänges. Ha! Jag kommer att ha landstigit i Sverige innan svensken gett sig in i leken och med min invasionsarmé ska jag ta en lika stor armé av jesuiter som ska återföra kättarna till den rätta läran. I varje svensk kyrka ska jag ställa tillbaka den heliga jungfruns bild och de präster som inte vill kasta sig ner inför henne i vördnad låter jag halshugga.

Så här beskrivs Wallenstein av Grimberg:

”Soldaterna fruktade sin fältherre som ett övernaturligt väsen. De trodde fullt och fast, att han stod i förbund med hemlighetsfulla andemakter, som fäst lyckan vid hans fanor och gjort honom själv osårbar. Ensam och hemlighetsfull gick han bland alla dessa människor, ensam med sin gränslösa ärelystnad. De skarpa, stickande ögonen i det hotfullt dystra, gulbleka anletet vittnade om den eld, som lågade i hans inre. I stjärnorna trodde han sig läsa sin lycka. Blott på den litade han; denna tro var hans religion.”

Annonser

Låt oss göra Gluntarne till vår Koran!

Wennerberg 24 aug 3Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”

Detta radarpar utgör de två mest kända gestalterna i den upsaliensiska studentromantiken och inget litterärt verk kan konkurrera med Gunnar Wennerbergs sångsamling Gluntarne, publicerad 1851, om ställningen som Uppsalapoesins flaggskepp. Wennerberg är helt enkelt uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det rådde en mäktig stämning den där mörka novemberkvällen. Studenterna bar facklor och fanor och gick varv på varv kring Stora torget medan de sjung Geijers dystra hymn ”Viken tidens flyktiga minnen”, som grep både Gluntens och Magisterns sinnen med ”underbar makt”.

Idag är det Wennerbergs dödsdag, han dog den 24 augusti 1901, och den firade jag och mina vänner genom att gå upp till hans staty i Slottsbacken i Uppsala och tänka en stund på hans liv och diktning, men också på Uppsalas förändring, hur det var och det blivit. Vi rökte cigarr och skålade i punsch. I Sven G. Svenssons biografi konstaterar han att Wennerberg för både samtid och eftervärld framför allt, trots allt han uträttade senare i livet, framför allt framstod som Gluntarnes skald, ”som den evige studenten, kring vilken svävar en doft inte bara av romantikens blå blomma utan också av punsch och den verkligt goda cigarren.”

Vi skålade och vi skrålade:

Ubi bene, ibi Patria,
vivat igitur Upsala.

Där jag har det bra, där är mitt fädernesland,
således: leve Uppsala!

Nuförtiden firar vi inte 30 november, vilket jag tycker är synd. Sådana dagar erbjuder goda tillfällen att påminna oss om vår historia, varifrån vi kommer och vad vi gått igenom för att nå dit vi är. Inte behöver man okritiskt hylla Karl XII, istället kan man se det som en dag att minnas alla vanliga svenskar som led under kriget, både soldaterna ute i fält och de som var kvar hemma.

Sådana dagar kan få oss att känna att vi har något gemensamt, vi delar något, och det kan vara särskilt viktigt för de nya svenskar som vill tillägna sig vår historia. Därför vill jag denna dag, på Wennerbergs dödsdag, föreslå att vi återupptar firandet av Karl XII:s dag i Uppsala.

Gunnar WennerbergFörutom samling på kvällen mellan Skytteanska valvet och Domtrappan, som så småningom blev platsen för firandet, och Geijers hymn förstås, kan en sådan dag också innehålla seminarier och föreläsningar om olika aspekter av den karolinska tiden, storväldets fall och Karl XII:s levnad. Jag skulle gärna se teater också, både vanvördiga och devota, uppsluppna och högstämda.

Om vi inte känner oss bundna till varandra på något djupare sätt än att vi bara bebor samma plätt på jorden riskerar den sociala sammanhållningen att undergrävas. Jag tror att man blir en bättre medborgare, att man ställer upp för sitt samhälle och villigt följer lagar om man har en känsla av tillhörighet, att vi fått det har vi har i arv att vårda, inte förslösa.

En sådan känsla kan man hjälpa till att skapa genom ritualer och högtider där man påminns om vad vi gått igenom tillsammans. Karl XII är bara namnet på dagen, han personifierar en tid, men det är inte bara honom vi ska tänka på utan alla som led och dog i kriget. Det är en dag att minnas Poltava och svenskarna i den ryska fångenskapen och de rörande breven hem.

I sin självbiografi Allt var ungt skildrar den socialistiske radikalen Ture Nerman nationalismen i skolan på hans tid, festerna och talen, hur allt detta togs för givet:

”Allt det där tog man som självklart, som obligatoriskt, utan att reflektera. Man såg ännu inte ihåligheten, tomheten i många officiella fraser, märkte inte bristen på inlevelse hos vissa talare. Man anammade fosterlandet lydigt efter skolschemat, man var ju bara barnungen. Och fosterlandet var inte heller den realitet som det blir när det kommer i fara, när man förstår att man kan förlora det. Vi hade inte haft krig på nitti år och inga stora krig hade förekommit i Europa sedan 1871.”

I en tid då Sverige förändras snabbt, då saker som länge togs för givet inte längre gör det, upplever många att marken gungar under fötterna, och särskilt svårt kan det vara för nya svenskar som försöker orientera sig och hitta en identitet, då kan, även om fosterlandet långtifrån är i fara, ändå uppstå ett behov av gemensamma fester och ritualer som hjälper oss att känna att vi är en del av en större berättelse.

Det finns också vid sidan om kungen många andra gestalter från den karolinska tiden som utmärkt sig på olika områden och som skulle förtjäna att nämnas en sådan festdag. Jag tänker på en vetenskapsman som Polhem, en profet som Swedenborg och en diktare och biskop som Haquin Spegel.

Wennerberg 24 aug 1Karl XII och hans dag är egentligen bara en bisak i Gluntarne, ja, berättelsen om Glunten och Magistern som börjar den 30 november 1837, är framför allt en berättelse om vänskap. Magistern är en excentrisk man i trettioårsåldern som inte kan föreställa sig någon högre njutning än bildning för dess egen skull. Han personifierar det romantiska bildningsidealet. Han är gift med sina böcker och har förmodligen inget emot att förbli ungkarl livet ut. Den andre, Glunten, följer med magistern på hans upptåg, men har samtidigt en fot i den ordnade, borgerliga världen. För honom är det lärda bohemeriet ett övergående stadium. Någon gång tänker han gå vidare mot karriär och äktenskap. Det tioåriga kalaset tar slut i ett tårfyllt avsked i höstmorgondimman vid Flottsund 1847.

När korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala sätter han ner honom på ett tak och frågar vem han tror det är som bor här. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som sätter sin prägel på staden, som ger den dess karaktär. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki till sist. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Om Uppsala är lärdomens Mecka, då är Gluntarne vår Koran! Den är mycket bättre än Koranen eftersom den inte innehåller något våld eller något förakt för de otrogna, nej, till och med de som går på som turkar får i sången ”Uppsala är bäst”, heta folk ändå! Det är en bok, som liksom Koranen hos muslimerna, kan användas vid livets alla skiften, vid sorg och glädje och vid bröllop och begravning. Den innehåller tack och lov inget alkoholförbud, och så är den på svenska!

Gillar du vad jag gör och skriver? Swisha punschpengar till 0760078008

Livets skål!

Fröding som ungMåndagen den 22 augusti det Gustaf Frödings födelsedag. För vissa är han främst det gamla bergtrollet, för andra den galne profeten med det långa skägget på hospitalet, men för mig är han studenten med pincenén, den osäkra blicken och de veka läpparna. Han som kände sig ”utäck” och klagade att ingen flicka blev kär i honom. ”Jag kan inte begripa varför ingen flicka blir kär i mig. Jag är säkert för utäck te kropp och själ”, skrev han i ett brev. Han fick köpa kärlek på bordell.

Det gick inte så bra för Fröding i Uppsala. Han ägnade sig hellre åt roliga saker än studier. Han kom hit hösten 1880 och skrev in sig som tjugoåring. Han hade ärvt stora pengar efter sin pappa, pengarna låg i ett skrin i hans studentrum och kompisarna tog mer än gärna för sig. Hur det gick till under hans studenttid kan man läsa om i dikterna ”En uppsalaflicka” och ”Studentkårens dotter”. De berättar om glädjeflickan Fina som studenterna har ”bröllop med var natt”.

I dikten ”Anita” möter vi Fröding som fullblodig livsdyrkare. Det där är med dygd, ”stel och överskruvad”, ska bort. Det står i vägen för lycka och njutning. Han ville utbringa ”livets skål” och känna ”varma, vita jungfrulemmars tryck”. Man skulle inte behöva skämmas för sin ”sinnlighet”, och smyga med sin kärlekskamrat, utan ”Sinnligheten skall sin panna, bära stolt och hög.”

Hans radikalism på detta område uttryckte han inte bara på vers, utan även på prosa. Han tillhörde Verdandikretsen där han propagerade för moderna idéer om yttrandefrihet, religionsfrihet och mindre moralism i relationen mellan tjejer och killar.

Man kan som Fröding i skrift vända sig emot den moralism som hindrade ogifta från att umgås fritt och kräva att få leva ut sin hunger efter närhet och kärlek, eller så kan man som vissa unga, muslimska män rikta sin erotiska längtan mot himlen.

Det man inte kan få på jorden kan man få i himlen! Profeten Muhammed lovade ju sina trogna, särskilt de som dog för honom i det heliga kriget, orörda jungfrur, så kallade ”hourier”. De var deras att ta för sig och njuta av!

För vad ska unga män göra som lever i en kultur och religion där man inte får umgås med det motsatta könet och där det är syndigt att bara titta på varandra? Vad ska de göra när det kostar dyrt att gifta sig och de inga pengar har? Bordell? Tänk om någon ser dem? De flesta dörrar är stängda. Då kan paradiset med dess sköna jungfrur och vin i överflöd verka lockande. Man får sitt eget harem.

Detta är inte bara spekulation, en av de mest populära predikanterna bland unga, jihadistiska män är den vältalige Anwar al-Awlaki, och han skildrar gärna paradisets fröjder i sina predikningar. Och det är mer än bara andlig lycka vill jag lova! Lyssna på honom här

USA har kallat Anwar al-Awlaki för ”en av al-Qaidas farligaste terrorister”. Och det beror inte på att han själv smäller bomber utan på de ”mentala bomber” han stoppar i unga människors huvud. De som lyssnar på honom börjar hata världen och älska paradiset. Och de vill dit! Hans predikningar inspirerar fortfarande unga män som ansluter till Islamiska staten.

Numera befinner sig al-Awlaki själv i Muhammeds paradis. Amerikanerna dödade honom med en missil som avfyrades från en drönare där han terrorrekryterade i sitt ursprungsland Jemen. Men hans predikningar sprids fortfarande på nätet och övertygar en och annan att gå ut på jihad och därigenom befrias från den värld som Muhammed benämnde ”fängelse”.

Omar firar FrödingDär Fröding dyrkade livet, dyrkar jihadisterna döden. Livet i världen må vara besvärligt och få av oss får alla sina önskningar uppfyllda, men, och för mig är det avgörande, vi vet att det finns. Varför offra det vi vet är riktigt mot det vi bara kan fantisera om? Ja, det låter så förnuftigt. Men när en ung man redan är omtöcknad av otillfredsställd köttslig lust, och, utöver detta, låtit sig hypnotiseras av näst intill pornografiska bilder av paradiset, kanske han inte förmår tänka helt förnuftigt.

På skaldens födelsedag besökte jag och tre kamrater Frödings grav i Uppsala och utbringade ”Livets skål”. Vi skålade också för varandra. Han ligger ju begravd här då Ungdomens skald, enligt dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom, borde vila i Ungdomens stad. Jag läste dikten ”Atlantis” som innehåller följande underbara rader:

Tingen, som skymta på botten,
äro ej klippor och revlar och skär
— ser du de glänsande slotten,
ser du palatserna där?
Sagans Atlantis,
drömmens Atlantis,
världen, som sjönk, det är!

Nu är det höst, terminen börjar snart, och jag ser nya, unga ansikten som kommit för att skriva in sig vid universitet. De har osäkra blickar, sökande och fyllda av längtan. En och annan ung man påminner om Fröding som student. Men någon pincené har de inte. Modet skiftar, ungdom och lust består!

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Därför går jag med i Svenska kyrkan

Min konfirmationSvenska kyrkan förlorar tusentals medlemmar varje månad. Inget ser ut att kunna hejda tappet. Förr var det icke-troende som lämnade, sedan ett tag tillbaka lämnar även troende eftersom man anser att kyrkan inte längre står för traditionell kristen tro.

I dagarna fick prästen Johanna Andersson nog. Hon förklarade sina skäl i Expressen. Hon har länge känt sig mobbad av kyrkoledningen, en mobbning som tilltog när hon tillsammans med två andra präster startade Facebookgruppen ”Mitt kors” för att uppmärksamma förföljelsen av kristna i världen. De fick inte det stöd man borde kunna förvänta sig av sina medkristna.

Jag förstår att kristna, människor som tar sin tro på allvar, lämnar kyrkan. Men jag tycker inte att de gör rätt. De bör stanna och försöka påverka. Det är ju deras kyrka, den grundades av kristna som tog sin tro på allvar. De som byggde upp kyrkan i Sverige offrade mycket, till och med sina liv. Det känns inte rätt att den ska lekas sönder.

För mig är tron inte viktig. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan. Som barn gick jag i kyrkan på söndagar. Sedan blev jag muslim. Varför och hur är en lång historia. Jag var muslim i många år, jag tvivlade, sökte, studerade och kämpade inom islam. Sedan lämnade jag. Idag har jag ingen tro.

Men som svensk är jag sympatiskt inställd till Svenska kyrkan. Den bär på en stor del av vårt kulturarv. Jag tycker om att gå till kyrkan för att fira lucia, jul och andra högtider. Det gjorde jag även ibland då jag var muslim. Jag var ju svensk och hade en kristen kulturbakgrund. Jag gick på midnattsmässa i Domkyrkan i Uppsala. På konserter också.

Jag försökte alltid försona islam med min svenska kultur och överbrygga skillnader. Men det var svårt. De flesta muslimer jag mötte var inte intresserade eller negativt inställda. Det fanns kurdiska islamiska föreningar, somaliska och bosniska, men ingen svensk.

För mig är psalmerna poesi. Mässan är ett skådespel. När jag hör prästen uttala nattvardens inledande ord, ”Den natt då han blev förrådd”, blir jag alltid berörd. Det är starka ord och en stark berättelse. Gud kommer till världen som en människa, han blir hånad, förråds och dör för oss. Men är det sant? Jag tror inte det.

Nu har jag gått med i kyrkan igen. För att jag vill ha kyrkan där, jag vill kunna gå dit och höra psalmerna, fira jul och lucia, och känna att det där magiska rör vid mitt hjärta. Berättelsen om Jesus i stallet, Josef och Maria och änglarna. Då blir jag själv som ett barn igen.

Men det finns folk i kyrkan som vill förstöra denna upplevelse. Det har hänt att jag besökt Domkyrkan för en stunds meditation och funnit att någon ställt in skrot och skräp där. Det skulle tydligen föreställa konst.

Det har hänt att man skulle fira lucia i Domkyrkan, men allt blev förstört av att någon hoppade in och rappade. Det var många som blev besvikna och ledsna den dagen. Någon kanske hade tagit med en turist för att visa hur vi firar lucia i Sverige och så får de uppleva detta.

Rap behöver inte vara dåligt. Jag är själv inte förtjust i det, men det finns säkert god rap. Dock hör det inte hemma i luciafirandet. Då blir det någonting annat. Inte det människor förväntade sig.

Om jag är medlem i kyrkan kan jag rösta i kyrkovalet 2017. Då kan jag rösta på dem som vill att kyrkan ska bevara och hålla levande våra traditioner. Att de ska vara värdigt och vackert. Då kan jag rösta på dem som säger nej när det pockas på att skrot ska ställas ut i Domkyrkan eller att en rappare ska förstöra lucia för Uppsalaborna.

Därför är mitt råd till er som är missnöjda med tillståndet i Svenska kyrkan: stanna kvar! Er röst behövs i valet 2017.

(På bilden ser ni mig som ung konfirmand på S:t Pers kyrka i Uppsala)

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Muhammed och Münchhausen

Münchhausen flyger på en kanonkulaBaron Karl Friedrich von Münchhausen var en verklig människa som levde på 1700-talet. Men det är sagofiguren Münchhausen och inte den verklige människan som blivit berömd. Aldrig hade väl baronen där han satt på sitt gods i Hannover kunnat drömma om att hans namn en gång skulle flyga över världen.

Visst var han en skicklig berättelse, som också kryddade sina berättelser med överdrifter för att roa sina vänner. Men jag har svårt att tro att baronens egna berättelser om sina bedrifter var lika fantastiska och groteska som de nedtecknade sagorna om honom. Dessa sagor, som alltså gjort baronen berömd, skrevs av en bibliotekarie från Kassel. I slutet av 1700-talet måste denna bibliotekarie, som hette Rudolf Raspe, av vissa skäl lämna sin stad och gå i landsflykt till England. Här fick han det svårt att klara sig. För att rädda sin ekonomi kom han på en idé: han hade hört en del av den gamle baronens berättelser och tänkte att de, något förbättrade, skulle bli en bra, och säljande, bok.

Och så utkom år 1785 i England Baron Münchhausens berättelser om sina underbara resor och sina fälttåg i Ryssland. Det gick som författaren ville, boken fick stor spridning, spreds i flera upplagor och översattes till skilda språk. Baronen tar tjänst som officer i den ryska armén och följer med på dess fälttåg mot turkarna. Där blir han tillfångatagen och såld som slav:

”Trots allt mitt mod och trots min ädla springares snabbhet och smidighet vann jag, under kriget mot turkarna, inte alltid de framgångar jag skulle kunnat önska. Jag hade till och med oturen att bli tagen tillfånga, naturligtvis på grund av mina fienders oerhörda övermakt. Och vad som är ännu sorgligare, jag blev såld som slav. Turkarna behandlade sina krigsfångar på det sättet.”

Nu är sagorna om Münchhausen varken allvarliga eller sorgliga, men verkligheten som skymtar bakom sagorna är både allvarlig och sorglig. Tusen och åter tusen européer blev under århundradena slavar hos turkarna. Det är få som minns dem idag, i stället har vi för vana att frossa i egen skam genom att bara älta hur Europa behandlat andra illa.

Och tyvärr lever idén om slaveriet kvar inom islam, den har inte helt dött ut. Det finns fortfarande muslimska lärde som försvarar denna grymhet. Vad beror det på? Jo, att slaveriet har ett så tydligt stöd både i Muhammeds bok Koranen och i hans undervisning. Muhammed själv ägde slavar.

Men i andra Münchhausen-sagor är baronen inte slav utan sultanens gunstling. Baronen fullgör olika uppdrag åt turken och de blir så förtrogna att de dricker ihop. ”Man äter mycket bra vid det turkiska hovet, men, som herrarna veta, har Muhammed förbjudit sina troende allt bruk av vin. Nå, trots koranen finns det nog en och annan, som i smyg tar sitt glas. Och till dem hörde sultanen.”

Men även om sultanen inte uppträdde som en rättrogen när det kommer till nykterhet, så var han desto mer såsom en rättrogen ska vara i sin brist på humor. Baron Münchhausen och sultanen ingår ett vad: han får fyra timmar på sig att hämta en fin tokajer från Wien till palatset i Konstantinopel. ”Om vinbuteljen fråga inte är här inom fyra timmar”, säger sultanen, ”låter jag utan förskoning hugga huvudet av er. Ty jag är inte van att låta skoja med mig, som ni kanske vet.”

I detta sitt sätt liknande sultanen, som också var kalif och de troendes furste, sin företrädare profeten. Muhammed lät ju också halshugga de som skojade med honom. Men trots att Muhammed saknade sinne för humor, särskilt när han själv var föremål för den, kunde han berätta sagor som var minst lika fantastiska och tokiga som sagorna om baron Münchhausen.

När baronen flyger på en kanonkula, flyger Muhammed på en bevingad häst med kvinnligt människohuvud. När Münchhausen far till månen, far Muhammed genom alla de sju himlarna. Och han klyver dessutom månen mitt itu. När Münchhausen går ombord på sitt skepp och ska lämna den underliga Ost-ön märker han att alla träd på stranden bugade sig ända till marken för honom. Samma sak berättade Muhammed, men han stannade inte där, han mötte också träd som kunde tala.

Münchhausen och sultanenDet finns alltså likheter mellan sagorna om baron Münchhausen och profeten Muhammed. Men det finns också skillnader. Åt Muhammed-sagorna får man inte skratta. Rättrogna muslimer tror att de är sanna och tar dem på stort allvar. Istället för att läsas för barnen som godnattsagor, lärs de ut i koranskolor. När det ena är tänkt att roa genom att visa hur stollig en människa kan vara är det andra, trots att det är minst lika stolligt, tänkt att lär oss hur vi ska leva. Det finns också en annan, viktig skillnad. Berättelserna om Muhammed är inte bara fantastiska och orimliga, en stor del är ganska realistiska och hemska. Münchhausens krig liknar mest en lustig operett medan Muhammeds krig mot de otrogna är fruktansvärda och kan inte annat än uppröra en civiliserad människa. Särskilt hemskt blir det när profetens män förgriper sig på tillfångatagna kvinnor. Ja, visst kan man skratta åt Muhammeds berättelser om himlafärder och talande träd, men skrattet fastnar i halsen när man inser att det finns fanatiker som tar inte bara dessa berättelser, utan också de om heligt krig, på allvar.

Den gode baronen som möter oss i ”münchhausiaderna” var en stor spjuver, och man anar att han själv inte tror på sina sagor. Muhammed däremot verkar ha trott fullt och fast på sina. Någon spjuveraktighet ser man inte skymten av. Han krävde dessutom att andra skulle tro alla bisarra historier. Om inte väntade svärdet.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008