Profeten Muhammed och hans budskap

Antikalifen läser stor bok 1Den 4 december för åtta år sedan satt jag på café Fågelsången i Uppsala och fikade med en journalist från tidningen Hemma i HSB. Vi pratade om vad jag höll på med och mina framtidsplaner. Intervjun publicerades i början av februari 2008 under rubriken ”Uppsalapoet med brett register” och i ingressen kunde man läsa: ”2005 slog han igenom med diktsamlingen Tregångare. Sedan dess har det blivit ytterligare åtta verk av den kritikerrosade Uppsalaförfattaren. Nu tar Mohamed Omar ny riktning. I april kommer hans biografi om profeten Muhammed.” Då var jag fortfarande muslim, låt vara en ovanlig muslim. Jag ansåg att de olika religionerna bara var olika manifestationer av en och samma verklighet. Jag hade tagit intryck av teosofin som mötte mig hos konstnären Ivan Aguéli, en svensk teosof och swedenborgare som sedan blev muslim och levde långa perioder i Egypten före första världskriget.

Det var tänkt att bli en riktig mastodontbiografi över profeten Muhammed. Jag hade fixat ett förlag och titeln var satt till Muhammed: Budbäraren och hans budskap. Projektet hade kommit så långt att boken redan blivit sökbar hos nätbokhandlarna. Så här beskrevs den av förlaget: ”För första gången har en svensk troende muslim skrivit en biografi om Muhammed. Genom att använda referenser och jämförelser från vårt eget svenska och västerländska kulturarv bjuder författaren Mohamed Omar på en unik möjlighet för oss att komma budbäraren och hans budskap in på livet.”

Boken blev dock aldrig tryckt. Det är inget som jag sörjer idag. Mitt manus dög inte. Vad ville jag göra? Det var alldeles för ensidigt. Där fanns inte en enda kritisk tanke. Allt handlade istället om att försvara Muhammed. Och det var besvärligt. För det finns saker som helt enkelt är oförsvarliga. Hur försvarar man till exempel att Muhammed lät halshugga flera hundra judiska fångar? Eller att han tog slavinnor? Eller att han skickade lönnmördare efter en vanvördig poet?

I islamkännaren Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd. Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät döda. I biografin kan vi läsa om flera. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Idag finns det flera stater i världen som fortfarande helt eller delvis styrs efter lagar som tillskrivs profeten Muhammed. I dessa stater är det förbjudet att som K’ab ibn Al-Ashraf gjorde häckla Muhammed och hans religion.

Kunde jag i min Muhammedbiografi ha argumenterat för att dessa berättelser – och andra av samma slag – inte var sanna? Visst skulle jag ha kunnat det. Men det är inte historiska dokument vi pratar om här utan religiösa skrifter. Som muslim skulle det bli svårt att hävda att just denna berättelse var osann, samtidigt som jag utan en bra motivering försvarade andra, ”finare” berättelser om Muhammed i samma källor.

Muhammedfiguren i islams kanoniska skrifter skiljer sig inte så värst mycket från andra forntida och medeltida profeter och kungar. Världens religioner och mytologier är fulla av liknande figurer, både gudar och gudalika människor, som varit krigare och härskare. En sak som skiljer Muhammed från en figur som kung Salomon är att hundratals miljoner människor menar att Muhammeds ord och gärningar okritiskt bör följas idag. Han ses som en absolut förebild som ska imiteras.

Här uppstår ett dilemma. Moderna människor, påverkade av västerländska idéer om mänskliga rättigheter och demokrati, får inte berättelserna om Muhammed att gå ihop med den egna känslan för rätt och fel. Denna motsättning blir man smärtsamt påmind om – gång på gång – när man försöker skriva en biografi över Muhammed och verkligen börjar rota i källorna.

Kristna har det faktiskt lättare. Evangeliernas Jesus var en helt annan slags andlig lärare än Muhammed, med ett helt annat budskap. Medan Muhammed förkunnade heligt krig, förlät Jesus de som korsfäste honom. Men även om man är av uppfattningen att Jesus egentligen hade lika besvärliga värderingar som Muhammed så har de kristna en fördel. Dessa förmodade åsikter är inte uttalade, källorna är överhuvudtaget magrare. Jesu ord fyller bara några sidor, Muhammeds åtskilliga volymer. Jesus pratade alltså inte lika mycket och om lika många saker som Muhammed. Det gör att kristna har större frihet att själva bilda sig en uppfattning i fler frågor. Jesus sa inget om hur arv ska fördelas, hur man ska stympa en tjuv eller hur man ska genomföra ett toalettbesök. Muhammed pratade om nästan allt. Det blir färre vita fläckar för förnuftet att utforska.

Eftersom Muhammed enligt muslimerna var en profet och en fullkomlig människa kan man inte bara strunta i vad han sagt om det ena och andra. Det ges till exempel fortfarande ut böcker om Muhammeds läkekonst, vilka till stor del består av kvacksalveri och stolligheter. Men kurerna tas på största allvar eftersom de tillskrivs profeten. Att få eller inga patienter blir friska av att följa Muhammeds råd, ja, de kanske till och med blir sjukare, låtsas man inte om.

Min biografi blev inte av, men 2007 kom det faktiskt ut en bok om Muhammed skriven av en annan svensk författare: Torbjörn Säfve. Det var dock inte någon biografi, utan en roman. Säfve hade ingen ambition att skildra den historiske Muhammed, eller ens de islamiska skrifternas Muhammed, utan fabulerade helt fritt. Titeln var De sanna och de falska och budskapet var att den sanne Muhammed var en hygglig prick, faktiskt ganska lik Torbjörn Säfve, men att hans elaka följeslagare, de falska alltså, förvrängt hans lära. Man undrar förstås hur en snäll profet kunde omge sig med så elaka vänner. Som sagt, det är ren fiktion och utger sig heller inte för att vara något annat.

Säfves på flera sätt hädiska Muhammedskildring skulle kunna uppfattas som anstötlig av de rättrogna. Därför är det nog bra att den inte blev så känd. Då hade det kunnat gå för Säfve som för Salman Rushdie. Säfve har åtminstone förr kallat sig sufi, muslimsk mystiker, och gett sig själv det muslimska namnet Ali Tuouba. Säfves sufism är dock, liksom hans Muhammedfigur, till stor del en egen skapelse. Hans Muhammed låter varken döda judar eller frispråkiga poeter. I hans sufism får man göra lite som man vill, ja, följa sin lust.

Den 24 februari 1989 skriver Säfve i Aftonbladet om dödsfatwan mot kollegan Rushdie. Med stort patos angriper han ”de rigida fanatikerna” som har tagit sig för att döma en ”häcklande författare” till döden: ”Jag som bekämpar Martin Luthers förödande influens på norra Europas människor, jag står plötsligt inför det iskalla faktum att islams fundamentalister vill införa en ännu värre lutheranism än Luthers i våra landamären. Vi behöver inte fler tvång och fobier, vi har haft tillräckligt av dem. Vi behöver Kärlek och Frihet, ty det har vi ingalunda tillräckligt av.”

Han tycks mena att vi i Västerlandet, ”i våra landamären”, gjort framsteg när vi lämnat religiöst förtryck bakom oss. Dessa framsteg är värda att försvara: ”Hittills har fundamentalisterna inte begripit att kristendomens vidriga historia, med alla dess inkvisitioner och bannlysningar och inskränkningar i yttrandefriheten, icke borde upprepas. Vi vill inte ha den sortens förtryck mera. Det måste fundamentalisterna lära sig.”

Vi vill inte ha den sortens förtryck mera. Det måste fundamentalisterna lära sig. I artikeln gör alltså Säfve viss skillnad på ”vi och dom”. Han räknar förstås sig själv till västerlänningarna, trots sin sufism, talar om att ”vi inte behöver” och ”vi behöver” och ”vi vill”. Han ställer ett sekulärt Västerland mot en islamvärld som inte är lika sekulär och där ”rigida fanatiker” har alldeles för mycket att säga till om. Dessutom borde ”dom” lära sig av ”oss”.

Det upplevs som allt mer besvärligt för allt fler intellektuella muslimer (de är dock inte så många) att samtidigt hylla Muhammed och moderna, västerländska värden som demokrati, sekularism och mänskliga rättigheter. Om man inte vill göra som Torbjörn Säfve förstås och uppfinna en helt ny Muhammed! Den mest sannolika utvecklingen, och enligt min mening den mest önskvärda, är dock att islamvärlden så småningom lär sig av väst att se på sina religiösa skrifter med kritisk blick. Den devota läsningen håller inte. Vi, och då menar jag både västerlänningar och folk i islamvärlden, behöver mer Kärlek och Frihet.

I islamologen Jonas Svenssons bok Människans Muhammed, som kom ut förra året, möter vi olika föreställningar om Muhammed. Vissa föreställningar är tydligt förankrade i texterna, andra mindre tydligt, och vissa inte alls, de är bara påhitt av senare tiders muslimer. Svensson har bedrivit fältarbete bland muslimer i Kenya där han intervjuat muslimer av olika uppfattningar, framför allt om hur de ser på mawlidi, firandet av profetens födelsedag, en viktig konfliktlinje i vår tids islam. Det finns muslimer som är för mawlidi, ofta influerade av sufismen, islams mystik, och de som är emot, influerade av salafistiskt tänkande. Salafisterna vill gå tillbaka till källorna, ”Muhammeds islam”.

Medan mawlidi-firarna betonar profetens övernaturliga sidor, som en slags allestädes närvarande halvgud och undergörare, betonar mawlidi-motståndarna efterföljelse och lydnad. Grovt förenklat kan man formulera det så här: mawlidi-folket uttrycker sin kärlek till Muhammed genom lovsånger och fester medan anti-mawlidi-folket uttrycker sin kärlek till Muhammed genom att imitera honom och följa hans bud. Man skulle också kunna säga att mawlidi-folket lutar åt att dyrka Muhammed medan det för anti-mawlidi-folket är viktigare att följa honom.

Jag har själv bott i Kenya, min adoptivfar kommer därifrån, och har följt denna debatt för och emot mawlidi mycket noga. Min uppfattning är att mawlidi-folkets syn på Muhammed som halvgud att lovsjunga och vända sig till i bön, trots att den är mer irrationell, paradoxalt nog fungerar bättre i ett modernt samhälle än salafismens mer rationella betoning på Muhammeds lära. För det är när Muhammeds lära ska göras om till praktisk handling, hans åsikter om ekonomi, politik och krig, som konflikter med andra synsätt uppstår. Dock är det just detta som både Koranen och Muhammed själv kräver, vilket alla som är bekanta med källorna inser. Det är en av anledningarna till att salafismen är så framgångsrik i sitt missionsarbete: den har tydligt stöd i Koranen och i Muhammeds ord.

Svensson menar, vilket också är min erfarenhet, att många moderna biografier präglas ambitionen att tillbakavisa ”västerländska” eller ”orientalistiska” negativa beskrivningar av profeten. Moderna muslimska biografer vänder sig till exempel mot beskrivningar av Muhammed som offensiv härförare som från sitt fäste i Medina ledde räder, maghazi, mot meckanska karavaner. Istället framställer de Muhammed som den fredsälskande profeten som visserligen tog till vapen, men då högst motvilligt och endast i självförsvar. Likaså avvisas vanligtvis sexualiserande tolkningar av Muhammeds många hustrur och slavinnor. Det är dock knappast möjligt då källorna själva stundtals är grovt sexuella och direkt anstötliga då de beskriver den gamle Muhammeds förhållande till flickebarnet Aisha.

Svensson pekar också på att saker som i modern tid framstått som besvärliga i andra perioder varit centrala i idealiseringen av profeten. Ett grundtema i den så kallade maghazi-litteraturen, berättelser om profeten och hans följeslagares krigståg, var Muhammeds färdigheter som fältherre, hans mod och hans hårdhet mot sina fiender. Han hyllas i poesi för sina segrar och sina massakrer. På samma sätt var Muhammeds potens något som värderades positivt i andra tider. Det anges till exempel att Muhammed kunde ha sex med alla sina hustrur under en enda natt och i en annan text att han hade ”trettio mäns styrka” i detta avseende.

Idealiseringen är ett gemensamt drag i alla muslimska skildringar av Muhammed, konstaterar Svensson, ”även om de ideal som hans person värderas gentemot varierar genom historien”. Och min biografi hade inte blivit annorlunda utan bara ännu en i raden. Med krystade och långsökta tolkningar och utelämnanden av besvärliga stycken skulle jag försöka få Muhammed att framstå som en beundransvärd figur. Ju mer jag studerade hans liv, desto mer medveten blev jag om att det inte gick att försvara hans handlingar, inte ens världens bäste poet kunde få hans svekfullhet, grymhet och liderlighet att framstå som visdom, rättvisa och barmhärtighet.

Med mina studier av Muhammeds liv blev det allt tydligare att om jag kunde sätta mig till doms över profeten, om jag kunde sätta min känsla för rätt och fel över hans handlingar, hur kunde jag då samtidigt hålla honom för min lärare och ledare? Vad har jag för behov av hans uppenbarelse? Det var tankar av detta slag som så småningom ledde till att jag lämnade islam. Muhammed, som i Koranen beskrivs som en man med den bäste moralen, som Gud sänt för att undervisa oss om rätt och fel, beter sig ständigt på sätt som måste uppröra en civiliserad människa. Från aktivistiska muslimer får man ofta höra att islamofobi ska botas med kunskap, risken är dock större att ju mer icke-muslimen, eller muslimen för den delen, lär sig om vad som faktiskt står om Muhammed i källorna, desto mer växer hans antipatier. Så var det för mig.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s