Den svarte EU-riddaren kan visst besegras

Basil FawltyNär resultatet av den brittiska EU-omröstningen annonserades kändes det som en triumf. För min inre syn kunde jag se den koleriske hotellägaren Basil Fawlty gnugga händer och le sitt triumfatoriska leende. John Cleese var ju för Brexit, att Storbritannien lämnar unionen. Jag letade rätt på en bild av Mr Fawlty och lade upp den på Facebook med kommentaren ”Segern är ljuv”. Lajksen och delningarna började snabbt trilla in.

Mr Fawlty var en stolt engelsman, vilket inte minst märks i dusten med den dryge amerikanen i avsnittet ”Waldorf Sallad”. En amerikansk gäst kräver att få en waldorfsallad trots att någon sådan inte finns på menyn. Det som gör avsnittet så roligt är kulturkrocken mellan den stereotype, bufflige amerikanen och den excentriske engelsmannen Mr Fawlty. Är han inte nöjd med servicen på hotellet så kan amerikanen få pengarna tillbaka, säger Mr Fawlty: ”I know how important it is to you Americans.”

De flesta av oss är bekanta med den gamla klyschan om amerikaner som gillar pengar och européer som värdesätter andra, ädlare saker. ”But you must remember”, föredrar Mr Fawlty, ”that here in Britain, there are things that we value more, things that perhaps in America you’ve rather forgotten about, but which to we British are far, far more important.”

I debatten om Brexit, från Remain-sidans håll, har det handlat mycket om pengar. Om vi går ur kommer vi att förlora pengar. Jag är inte säker på att det är sant, men även om det skulle vara det så ligger det något i vad Mr Fawlty, i all sin tokighet, säger. Det finns saker som betyder mer än pengar och det kan vara en anledning till att Brexit vann. Saker som självbestämmande, att styra över sitt eget öde, ja, demokrati.

Britterna ville inte uppslukas av en överstatlig federation och förlora kontrollen över sitt land. Den kontrollen kan till och med vara värd ekonomiska förluster. När EU-anhängarna svarar att ni klarar det inte, då blir EU-skeptikerna ännu mer drivna. Vi kan! I en kolumn i The Telegraph 26 juni förklarar en av Brexit-sidans stora profiler, Tory-partiets Boris Johnson, att ”den främsta frågan har varit kontroll, en känsla bland folk att den brittiska demokratin har underminerats av EU:s system”.

Britterna vill kunna ställa makthavare till svars och byta ut dem om de inte gör vad de ska: ”Vi ska återta denna vitala kraft till folket, att kunna sparka ut de som bestämmer i samband med val för att kunna välja nya”.

På Twitter lyfte även John Cleese upp frågan om ansvarsutkrävande. Han menade att man inte kan ställa byråkraterna i Bryssel till svars och eftersom det inte går att reformera systemet måste britterna lämna det, konstaterar han: ”If I thought there was any chance of major reform in the EU, I’d vote to stay in. But there isn’t. Sad. Sorry, Paddy”. Liberaldemokraten Lord ”Paddy” Ashdown kampanjade för Remain.

Mr Fawltys hotell kanske inte går så bra, men det är hans, och han sköter det på sitt sätt. På samma sätt vill inte britterna bli hunsade, de vill göra på sitt sätt. Den brittiska folkomröstningen har visat att frihet betyder minst lika mycket eller mer än pengar. Inte för att jag faktiskt tror att ekonomin kommer att försvagas, men pengar var Remain-sidans huvudargument.

Britterna har skakat EU i sina grundvalar, men pamparna vill förstås inte låtsas om det. Jag har inte sett mycket av krisinsikt och vilja till bättring. Istället beter sig EU mer som den svarte riddaren i Monty Python-filmen The Holy Grail. Ni vet den övermodige riddaren som vaktar en bäck och vägrar att låta Kung Arthur gå över med orden: ”None shall pass!” När Arthur hugger av honom en arm så att blodet sprutar vägrar han att erkänna at någon skada är gjord. ”Tis but a scratch”, säger han.

Den svarte riddarenMen vad händer när fler länder lämnar EU? När den svarte riddaren får ännu en arm avhuggen, och ett ben och så småningom kanske till och med huvudet, Tyskland? Det britterna har visat med sin omröstning är att den svarte riddaren EU inte är oövervinnlig trots sin skrämmande uppenbarelse, sitt självsäkra sätt och sina bombastiska anspråk. Han blev nerhuggen av Arthur som lugnt kunde gå över bäcken och resa vidare. ”I’m invincible!” ropar riddaren. ”You’re a loony!” svarar Arthur. I filmen ville kung Arthur först inte ha strid. Han försökte tala vett med den svarte riddaren. Men han fick bara ovett tillbaka. ”I move for no man”, sade riddaren, fortfarande lika oresonlig. Arthur lät sig inte skrämmas av propagandan, han måttade ett hugg och när en arm föll sprack illusionen. Monty Pythons humor gick ju till stor del ut på att förlöjliga auktoriteter, att sticka hål på uppblåsta myndighetspersoner. Brexit-kampanjen genomsyrades av samma anda.

När den svarte EU-riddaren tornade upp sig och förkunnade att ”Ingen skall gå förbi” då tog inte britterna ett steg tillbaka i skräckblandad vördnad utan liksom Arthur försökte de först förhandla i konciliatorisk ton, hävda sin rätt att gå förbi, och när det inte gick gjorde de vad som krävdes. Vi andra har nu sett att den svarte riddaren kan besegras och kan följa britterna över bäcken.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s