Assassinerna och den heliga sandalen

Den heliga sandalenTerrorgruppen Islamiska staten (IS) benämns ibland ”mördarsekt” i medierna. Dess medlemmar och anhängare ser dock inte på gruppen som en sekt med en särskild och avvikande tolkning av islam utan som ett kalifat, en panislamisk stat. Ibland spåras Al-Qaidas och IS ursprung till en annan grupp, en som var verksam under medeltiden och som också har benämnts ”mördarsekt”, nämligen assassinerna. Ordet har lånats in till flera europeiska språk med betydelsen ”lönnmördare”. På arabiska benämns de ”hashashin” efter ”hashish” som betyder ”gräs”. Detta eftersom de anklagades för att bruka hasch som en del av sin religionsutövning. Assassiner betyder alltså ”haschare”.

År 1094 satte assassinerna upp sitt fäste på berget Alamut i nordvästra Persien där de leddes av Hassan Sabbah eller ”den gamle på berget”, som han kallas i Marco Polos reseskildring. Assassinerna är bekanta för en större krets genom det populära datorspelet Assassins Creed, som dock har mycket lite med den verkliga historien att göra. I verkligheten var assassinerna en ismailitisk grupp, och ismailismen är en undergrupp inom shiismen, vilket innebär att de till skillnad från sunniterna tror att profeten Muhammed utsåg sin svärson Ali till efterträdare som ledare för muslimerna, och efter honom hans ättlingar. Ismailiterna, och shiamuslimer i allmänhet, har alltsedan islams tidiga historia befunnit sig i konflikt med sunniterna.

Är det sant att assassinerna berusade sig med hasch eller andra droger? Det är osannolikt och en av många myter som spreds om gruppen av dess fiender, de ortodoxa sunniterna. Även idag påstår imamer att muslimer med avvikande uppfattningar berusar sig med droger och ägnar sig åt andra ”laster”, särskilt sexuella sådana, för att svartmåla dem. Det är lättare än att bemöta deras teologi.

William S BurroughsDet finns också en västerländsk bild av assassinerna som fritänkare där man tagit den sunnitiska svartmålningen och vänt upp och ner på den. Lasterna har blivit dygder. När ortodoxa sunniter svartmålade ismailiterna på berget genom att påstå att de ”struntade i sharialagarna” har en modern västerländsk tänkare som Nietzsche och en poet som William S. Burroughs idealiserat dem för samma sak. I sin bok Moralens genealogi kallar Nietzsche assassinerna ”fria andar, par excellence” och Burroughs menade att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern”. Förmodligen syftade han på Sabbas påstådda yttrande: ”Inget är sant. Allt är tillåtet.”

Man kan inte som vissa påstår spåra den moderna jihadismens rötter till assassinerna, denna har en helt annan historia med rötter i wahhabismen, en puritansk sunnitisk reformrörelse i 1700-talets Arabien, som i sin tur stödjer sig på den medeltida teologen Ibn Taimiyyas strikta skola. Numera är det vanligare att använda ordet salafism i stället för wahhabism. Den salafi-jihadistiska rörelse som gett upphov till grupper som Al-Qaida och IS har alltså ingenting att göra med ismailiterna.

Så assassinerna var inget medeltida IS, men de var heller inga hippieliknande ”fria andar” som rökte på och släppte loss såsom till viss del Nietzsche, Burroughs och andra ännu mer fantasifulla new agare har velat ha dem. Vill man hitta en historisk föregångare till IS så bör det bli det sunnitiska kalifatet. Det är så de själva ser sig. De sunnitiska kalifaten hatade de ismailitiska kättarna och dödade dem varhelst de fick tag på dem på samma sätt som dagens IS-kalifat slaktar shiamuslimer, alawiter och ismailiter. Att assassinerna tog sin tillflykt i bergen beror på förföljelse. De visste att om Alamut föll skulle de massakreras och kvinnorna säljas som slavar. Samma öde som drabbade jesidierna i dagens Irak när berget Sinjar intogs av IS.

Sax RohmerDen brittiske deckarförfattaren Sax Rohmers (pseudonym för Arthur Ward) roman The Quest of the Sacred Slipper, på svenska Mysteriet med den heliga sandalen, som kom ut 1948, bygger vidare på bilden av assassinerna som en mördarsekt. Den gör heller inte skillnad på ismailiter och sunniter, utan assassinerna framställs som ett medeltida IS som har fortlevt in i vår egen tid. Rohmer var förmodligen influerad av den slovenske författaren Vladimir Bartols roman Alamut från 1938 som använt alla de sunnitiska nidbilderna när han skapat sina skurkar. Det som gör Rohmers deckare så intressant är att den till skillnad från Alamut utspelas i Europa. I Den heliga sandalen framställs assassinerna som islams försvarare, som brinner för att döda alla som kränker Muhammeds ära. Ingenting sägs om att ismailiterna själva på assassinernas tid, och fortfarande idag, ses som kättare av majoritetens islam. Äventyret börjar på fartyget Mandalay i Port Saids hamn i Egypten. En man har fått sin ena hand avhuggen med en scimitar (kroksabel). Professor Deeping, en berömd upptäcktsresande och orientalist, kommenterar det inträffade med orden: ”Jag har sett precis likadana sår på män, som genomgått det gamla muselmanska straffet för stöld.”

Professorn berättar sedan för huvudpersonen, Mr Cavanagh, att han har förföljts ända sedan han lämnat Mecka. Där hade han, förklädd till muslim, stulit profeten Muhammeds sandal! ”I orienten har jag länge gällt för att vara en rättrogen. Jag besökte ju Mecka som muselman”, förklarar han. Han har också skrivit en bok om assassinerna i Syrien och deras historia. Professor Deeping hinns ikapp av assassinerna och får huvudet avhugget för sitt helgerån. Efter detta hemska dåd får Mr Cavanagh tag i ett brev skrivet av professorn. Där berättar han att assassinerna överlevt sedan medeltiden och att de är ute efter alla som rör vid Muhammeds sandal. Han överlåter sedan sandalen i Cavanaghs vård:

”Hashishin är ett mohammedanskt hemligt förbund, som år 1090 grundades av Hassan från Khorassan. En envis tradition i vissa delar av orienten påstår att hashishin ännu kvarlever i Assyrien under en viss Hassan av Aleppo, som är Sheik-al-jebal, eller högste härskare av hashishin. Mina grundliga undersökningar, då jag förberedde min assyriska mytologi, avslöjade emellertid intet spår av någon sådan person eller grupp. Därför antog jag att Hassan var en myt, i släkt med ginnerna. Jag hade emellertid fel. Han existerar. Och genom mitt alltför impulsiva handlingssätt har jag ådragit mig hans hämnd. Ty Hassan har utsett sig själv till försvarare av de mohammedanska traditionerna och relikerna. Och jag har stulit en av profetens sandaler.”

Samtidigt som assassinerna hos Rohmer beter sig som Al-Qaida och IS, de dödar för försvara Muhammeds ära, uppvisar de ett drag som inte är typiskt för dessa terrorgrupper, nämligen relikdyrkan. För moderna, salafistiska jihadistgrupper är reliker en styggelse som måste förstöras. Det är i stället hos shiamuslimer och sufier man finner relikdyrkan. Inom shiitisk islam utgör helgon- och gravkult en central del av religionen, vilket förklarar varför de är hatade av salafister. Den enda relikdyrkan som tillåts av salafister är dyrkan av den svarta stenen i Kaaban i Mecka.

”Ett sällskap lönnmördare, tydligen mohammedanska fanatiker – antingen de nu tillhörde hashishin eller inte – hade följt efter den stulna sandalen till England. De hade huggit av handen på var och en, som inte var rättrogen, men som rört vid fodralet som omgav sandalen.”

Rohmers roman gavs ut 1948 i en tid då det framstod som en ren fantasi, ja, ett helt overkligt scenario att Europa någon gång skulle komma att leva i skuggan av Muhammed ”scimitar”. Men medan jag skriver detta befinner sig flera västerländska författare, konstnärer och intellektuella, på västerländsk mark, i fara. Inte för att de har rört vid Muhammeds reliker, dessa bryr sig inte jihadisterna om, nej, de förstör dem själva när de kommer över dem, utan för att de rört vid Muhammeds ära. Det som var en bisarr fantasi 1948, som visserligen gav rysningar men som man sedan kunde skaka av sig med en axelryckning, är idag verklighet. I det upplysta Europa år 2016 lever européer i skräck inför hotet från människor som följer en lära som kräver att de som hädar mot Muhammed måste dö. ”Det var vad Mohammeds sandal hade ställt till: jag gick i ständig skräck för att bli mördad”, säger Cavanagh i romanen.

Om Rohmer skrivit sin deckare idag, om han vågat vill säga, hade han nog använt salafister istället för assassiner som skurkar, och de hade inte mördat för en relik utan för en bild, en karikatyrbild av Muhammed. På hans tid kunde européer säga och skriva vad de ville om Muhammed, vi var trygga i vår del av världen, långt från hämnande kroksablar. Så är inte längre fallet. Den muslimska invandringen under de senaste decennierna har fört med sig hyggliga muslimer, men också farliga fanatiker fulla av hat mot den europeiska kulturen. De finns mitt ibland oss och har redan utfört flera attacker. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab som attackerade Stockholm uppgav att han ville döda svenskar för att vi tillåtit Lars Vilks att häckla Muhammed. De som massakrerade redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo gjorde det för att försvara Muhammeds ära. Den holländske filmskaparen Theodor van Gogh stacks ner av en fanatiker på öppen gata för att han hädat mot Muhammeds religion. Sharia har blivit oskriven lag i Europa, åtminstone på en punkt: förbudet mot att avbilda eller häckla Muhammed. Vi tror inte på denna lag, men vi följer den av fruktan för fanatikernas våldsamma hämnd.

I boken Islam and the Future of Tolerance (2015) samtalar ateisten Sam Harris med den före detta islamisten Maajid Nawaz. Harris påpekar mycket riktigt att vår västerländska yttrandefrihet redan har krossats. Det finns ingenstans i väst som man kan teckna profeten Muhammed och känna sig trygg. Våldet kan nå en överallt. Vi lever i skuggan av jihadismen och den angår oss alla.

The Quest of the Sacred SlipperHuvudpersonen i Rohmers roman, Cavanagh, har lika svårt att begripa vad som händer som moderna, verkliga européer har att begripa vad som händer när människor mördas mitt i Europa på grund av karikatyrteckningar. ”Ty resultatet av en vanlig resebekantskap”, säger Cavanagh, var att jag nu fann mig invecklad i dunkla händelser, som verkade fullkomligt medeltidsmässiga.” När Cavanagh för första gången möter assassinernas ledare, Hassan av Aleppo, utspelar sig ett samtal där den upplyste europén försöker övertyga den muslimska fanatikern om att islam egentligen inte tillåter mord. ”Men, min bäste herre, i våra dagar kan en sådan organisation icke tolereras”, säger han. ”Kvarlevorna från de mörka tidsåldrarna måste utrotas. Hur rättvis en sak än må vara, mord kan inte tillåtas, ett förhållande som ni i egenskap av kultiverad rättrogen och – jag kastade en blick på hans ovanliga turban – avkomling av profeten måste vara väl medveten om.”

Hassan av Aleppo, som bär en grön turban som ett tecken på sitt släktskap till Muhammed, svarar kort och utan att försöka vara diplomatisk: ”Profeten lärde att vi skall slå ned de otrogna.” De flesta av oss känner igen detta samtal från liknande samtal i vår egen tid. Européer vill ständigt hitta ursäkter åt terroristerna genom att säga att islam är bättre och ädlare än terroristernas handlingar, men själva insisterar terroristerna på att de är goda muslimer som följer Muhammeds bud. Islamiska staten kallar sig islamisk och stödjer alla sina handlingar på Koranen och Muhammeds undervisning, medan till exempel John Kerry, USA:s utrikesminister menar att de i själva verket är otrogna och att islam är bättre än så.

En märklig och något kuslig känsla infinner sig när man läser Den heliga sandalen. Sådant vi roade oss med för några decennier sedan, kiosklitteraturens, deckarnas och serietidningarnas barnsliga fantasier och orientalistiska klichéer, är nu en hemsk verklighet vi alla måste förhålla oss till. I Europa 2016 är den medeltidsmässiga vördnaden för Muhammed och hans religion en faktor som ingen författare eller konstnär kan ignorera.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Profeten Muhammed och hans budskap

Antikalifen läser stor bok 1Den 4 december för åtta år sedan satt jag på café Fågelsången i Uppsala och fikade med en journalist från tidningen Hemma i HSB. Vi pratade om vad jag höll på med och mina framtidsplaner. Intervjun publicerades i början av februari 2008 under rubriken ”Uppsalapoet med brett register” och i ingressen kunde man läsa: ”2005 slog han igenom med diktsamlingen Tregångare. Sedan dess har det blivit ytterligare åtta verk av den kritikerrosade Uppsalaförfattaren. Nu tar Mohamed Omar ny riktning. I april kommer hans biografi om profeten Muhammed.” Då var jag fortfarande muslim, låt vara en ovanlig muslim. Jag ansåg att de olika religionerna bara var olika manifestationer av en och samma verklighet. Jag hade tagit intryck av teosofin som mötte mig hos konstnären Ivan Aguéli, en svensk teosof och swedenborgare som sedan blev muslim och levde långa perioder i Egypten före första världskriget.

Det var tänkt att bli en riktig mastodontbiografi över profeten Muhammed. Jag hade fixat ett förlag och titeln var satt till Muhammed: Budbäraren och hans budskap. Projektet hade kommit så långt att boken redan blivit sökbar hos nätbokhandlarna. Så här beskrevs den av förlaget: ”För första gången har en svensk troende muslim skrivit en biografi om Muhammed. Genom att använda referenser och jämförelser från vårt eget svenska och västerländska kulturarv bjuder författaren Mohamed Omar på en unik möjlighet för oss att komma budbäraren och hans budskap in på livet.”

Boken blev dock aldrig tryckt. Det är inget som jag sörjer idag. Mitt manus dög inte. Vad ville jag göra? Det var alldeles för ensidigt. Där fanns inte en enda kritisk tanke. Allt handlade istället om att försvara Muhammed. Och det var besvärligt. För det finns saker som helt enkelt är oförsvarliga. Hur försvarar man till exempel att Muhammed lät halshugga flera hundra judiska fångar? Eller att han tog slavinnor? Eller att han skickade lönnmördare efter en vanvördig poet?

I islamkännaren Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd. Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät döda. I biografin kan vi läsa om flera. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Idag finns det flera stater i världen som fortfarande helt eller delvis styrs efter lagar som tillskrivs profeten Muhammed. I dessa stater är det förbjudet att som K’ab ibn Al-Ashraf gjorde häckla Muhammed och hans religion.

Kunde jag i min Muhammedbiografi ha argumenterat för att dessa berättelser – och andra av samma slag – inte var sanna? Visst skulle jag ha kunnat det. Men det är inte historiska dokument vi pratar om här utan religiösa skrifter. Som muslim skulle det bli svårt att hävda att just denna berättelse var osann, samtidigt som jag utan en bra motivering försvarade andra, ”finare” berättelser om Muhammed i samma källor.

Muhammedfiguren i islams kanoniska skrifter skiljer sig inte så värst mycket från andra forntida och medeltida profeter och kungar. Världens religioner och mytologier är fulla av liknande figurer, både gudar och gudalika människor, som varit krigare och härskare. En sak som skiljer Muhammed från en figur som kung Salomon är att hundratals miljoner människor menar att Muhammeds ord och gärningar okritiskt bör följas idag. Han ses som en absolut förebild som ska imiteras.

Här uppstår ett dilemma. Moderna människor, påverkade av västerländska idéer om mänskliga rättigheter och demokrati, får inte berättelserna om Muhammed att gå ihop med den egna känslan för rätt och fel. Denna motsättning blir man smärtsamt påmind om – gång på gång – när man försöker skriva en biografi över Muhammed och verkligen börjar rota i källorna.

Kristna har det faktiskt lättare. Evangeliernas Jesus var en helt annan slags andlig lärare än Muhammed, med ett helt annat budskap. Medan Muhammed förkunnade heligt krig, förlät Jesus de som korsfäste honom. Men även om man är av uppfattningen att Jesus egentligen hade lika besvärliga värderingar som Muhammed så har de kristna en fördel. Dessa förmodade åsikter är inte uttalade, källorna är överhuvudtaget magrare. Jesu ord fyller bara några sidor, Muhammeds åtskilliga volymer. Jesus pratade alltså inte lika mycket och om lika många saker som Muhammed. Det gör att kristna har större frihet att själva bilda sig en uppfattning i fler frågor. Jesus sa inget om hur arv ska fördelas, hur man ska stympa en tjuv eller hur man ska genomföra ett toalettbesök. Muhammed pratade om nästan allt. Det blir färre vita fläckar för förnuftet att utforska.

Eftersom Muhammed enligt muslimerna var en profet och en fullkomlig människa kan man inte bara strunta i vad han sagt om det ena och andra. Det ges till exempel fortfarande ut böcker om Muhammeds läkekonst, vilka till stor del består av kvacksalveri och stolligheter. Men kurerna tas på största allvar eftersom de tillskrivs profeten. Att få eller inga patienter blir friska av att följa Muhammeds råd, ja, de kanske till och med blir sjukare, låtsas man inte om.

Min biografi blev inte av, men 2007 kom det faktiskt ut en bok om Muhammed skriven av en annan svensk författare: Torbjörn Säfve. Det var dock inte någon biografi, utan en roman. Säfve hade ingen ambition att skildra den historiske Muhammed, eller ens de islamiska skrifternas Muhammed, utan fabulerade helt fritt. Titeln var De sanna och de falska och budskapet var att den sanne Muhammed var en hygglig prick, faktiskt ganska lik Torbjörn Säfve, men att hans elaka följeslagare, de falska alltså, förvrängt hans lära. Man undrar förstås hur en snäll profet kunde omge sig med så elaka vänner. Som sagt, det är ren fiktion och utger sig heller inte för att vara något annat.

Säfves på flera sätt hädiska Muhammedskildring skulle kunna uppfattas som anstötlig av de rättrogna. Därför är det nog bra att den inte blev så känd. Då hade det kunnat gå för Säfve som för Salman Rushdie. Säfve har åtminstone förr kallat sig sufi, muslimsk mystiker, och gett sig själv det muslimska namnet Ali Tuouba. Säfves sufism är dock, liksom hans Muhammedfigur, till stor del en egen skapelse. Hans Muhammed låter varken döda judar eller frispråkiga poeter. I hans sufism får man göra lite som man vill, ja, följa sin lust.

Den 24 februari 1989 skriver Säfve i Aftonbladet om dödsfatwan mot kollegan Rushdie. Med stort patos angriper han ”de rigida fanatikerna” som har tagit sig för att döma en ”häcklande författare” till döden: ”Jag som bekämpar Martin Luthers förödande influens på norra Europas människor, jag står plötsligt inför det iskalla faktum att islams fundamentalister vill införa en ännu värre lutheranism än Luthers i våra landamären. Vi behöver inte fler tvång och fobier, vi har haft tillräckligt av dem. Vi behöver Kärlek och Frihet, ty det har vi ingalunda tillräckligt av.”

Han tycks mena att vi i Västerlandet, ”i våra landamären”, gjort framsteg när vi lämnat religiöst förtryck bakom oss. Dessa framsteg är värda att försvara: ”Hittills har fundamentalisterna inte begripit att kristendomens vidriga historia, med alla dess inkvisitioner och bannlysningar och inskränkningar i yttrandefriheten, icke borde upprepas. Vi vill inte ha den sortens förtryck mera. Det måste fundamentalisterna lära sig.”

Vi vill inte ha den sortens förtryck mera. Det måste fundamentalisterna lära sig. I artikeln gör alltså Säfve viss skillnad på ”vi och dom”. Han räknar förstås sig själv till västerlänningarna, trots sin sufism, talar om att ”vi inte behöver” och ”vi behöver” och ”vi vill”. Han ställer ett sekulärt Västerland mot en islamvärld som inte är lika sekulär och där ”rigida fanatiker” har alldeles för mycket att säga till om. Dessutom borde ”dom” lära sig av ”oss”.

Det upplevs som allt mer besvärligt för allt fler intellektuella muslimer (de är dock inte så många) att samtidigt hylla Muhammed och moderna, västerländska värden som demokrati, sekularism och mänskliga rättigheter. Om man inte vill göra som Torbjörn Säfve förstås och uppfinna en helt ny Muhammed! Den mest sannolika utvecklingen, och enligt min mening den mest önskvärda, är dock att islamvärlden så småningom lär sig av väst att se på sina religiösa skrifter med kritisk blick. Den devota läsningen håller inte. Vi, och då menar jag både västerlänningar och folk i islamvärlden, behöver mer Kärlek och Frihet.

I islamologen Jonas Svenssons bok Människans Muhammed, som kom ut förra året, möter vi olika föreställningar om Muhammed. Vissa föreställningar är tydligt förankrade i texterna, andra mindre tydligt, och vissa inte alls, de är bara påhitt av senare tiders muslimer. Svensson har bedrivit fältarbete bland muslimer i Kenya där han intervjuat muslimer av olika uppfattningar, framför allt om hur de ser på mawlidi, firandet av profetens födelsedag, en viktig konfliktlinje i vår tids islam. Det finns muslimer som är för mawlidi, ofta influerade av sufismen, islams mystik, och de som är emot, influerade av salafistiskt tänkande. Salafisterna vill gå tillbaka till källorna, ”Muhammeds islam”.

Medan mawlidi-firarna betonar profetens övernaturliga sidor, som en slags allestädes närvarande halvgud och undergörare, betonar mawlidi-motståndarna efterföljelse och lydnad. Grovt förenklat kan man formulera det så här: mawlidi-folket uttrycker sin kärlek till Muhammed genom lovsånger och fester medan anti-mawlidi-folket uttrycker sin kärlek till Muhammed genom att imitera honom och följa hans bud. Man skulle också kunna säga att mawlidi-folket lutar åt att dyrka Muhammed medan det för anti-mawlidi-folket är viktigare att följa honom.

Jag har själv bott i Kenya, min adoptivfar kommer därifrån, och har följt denna debatt för och emot mawlidi mycket noga. Min uppfattning är att mawlidi-folkets syn på Muhammed som halvgud att lovsjunga och vända sig till i bön, trots att den är mer irrationell, paradoxalt nog fungerar bättre i ett modernt samhälle än salafismens mer rationella betoning på Muhammeds lära. För det är när Muhammeds lära ska göras om till praktisk handling, hans åsikter om ekonomi, politik och krig, som konflikter med andra synsätt uppstår. Dock är det just detta som både Koranen och Muhammed själv kräver, vilket alla som är bekanta med källorna inser. Det är en av anledningarna till att salafismen är så framgångsrik i sitt missionsarbete: den har tydligt stöd i Koranen och i Muhammeds ord.

Svensson menar, vilket också är min erfarenhet, att många moderna biografier präglas ambitionen att tillbakavisa ”västerländska” eller ”orientalistiska” negativa beskrivningar av profeten. Moderna muslimska biografer vänder sig till exempel mot beskrivningar av Muhammed som offensiv härförare som från sitt fäste i Medina ledde räder, maghazi, mot meckanska karavaner. Istället framställer de Muhammed som den fredsälskande profeten som visserligen tog till vapen, men då högst motvilligt och endast i självförsvar. Likaså avvisas vanligtvis sexualiserande tolkningar av Muhammeds många hustrur och slavinnor. Det är dock knappast möjligt då källorna själva stundtals är grovt sexuella och direkt anstötliga då de beskriver den gamle Muhammeds förhållande till flickebarnet Aisha.

Svensson pekar också på att saker som i modern tid framstått som besvärliga i andra perioder varit centrala i idealiseringen av profeten. Ett grundtema i den så kallade maghazi-litteraturen, berättelser om profeten och hans följeslagares krigståg, var Muhammeds färdigheter som fältherre, hans mod och hans hårdhet mot sina fiender. Han hyllas i poesi för sina segrar och sina massakrer. På samma sätt var Muhammeds potens något som värderades positivt i andra tider. Det anges till exempel att Muhammed kunde ha sex med alla sina hustrur under en enda natt och i en annan text att han hade ”trettio mäns styrka” i detta avseende.

Idealiseringen är ett gemensamt drag i alla muslimska skildringar av Muhammed, konstaterar Svensson, ”även om de ideal som hans person värderas gentemot varierar genom historien”. Och min biografi hade inte blivit annorlunda utan bara ännu en i raden. Med krystade och långsökta tolkningar och utelämnanden av besvärliga stycken skulle jag försöka få Muhammed att framstå som en beundransvärd figur. Ju mer jag studerade hans liv, desto mer medveten blev jag om att det inte gick att försvara hans handlingar, inte ens världens bäste poet kunde få hans svekfullhet, grymhet och liderlighet att framstå som visdom, rättvisa och barmhärtighet.

Med mina studier av Muhammeds liv blev det allt tydligare att om jag kunde sätta mig till doms över profeten, om jag kunde sätta min känsla för rätt och fel över hans handlingar, hur kunde jag då samtidigt hålla honom för min lärare och ledare? Vad har jag för behov av hans uppenbarelse? Det var tankar av detta slag som så småningom ledde till att jag lämnade islam. Muhammed, som i Koranen beskrivs som en man med den bäste moralen, som Gud sänt för att undervisa oss om rätt och fel, beter sig ständigt på sätt som måste uppröra en civiliserad människa. Från aktivistiska muslimer får man ofta höra att islamofobi ska botas med kunskap, risken är dock större att ju mer icke-muslimen, eller muslimen för den delen, lär sig om vad som faktiskt står om Muhammed i källorna, desto mer växer hans antipatier. Så var det för mig.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Min objektiva moral eller svärdet

Axel Hägerström och jagDen 7 juli 1939 dog filosofen Axel Hägerström, han räknas som grundare av den så kallade Uppsalafilosofin och ligger begravd på Gamla kyrkogården. Dit går jag ibland för att få umgås med kändisar som jag missade när de levde.

Hägerström kom till Uppsala 1886 i en tid då nya, radikala idéer på allvar börjat sätta sin prägel på studentlivet. På föreningen Verdandi väcktes studenternas intresse för samhällsfrågor och den radikale nationalekonomen Knut Wicksell höll kontroversiella föreläsningar om sedlighet och artificiell barnbegränsning.

För en ung man från ett djupt konservativt prästhem i Östergötland – Hägerström växte upp i Örberga, i trakten av Vadstena, där fadern var kyrkoherde – måste den nya miljön ha varit omstörtande. Han hade tänkt sig att följa faderns fotspår och bli präst, men efter en personlig religiös kris lämnade han dock teologin för filosofin. Det gick bra, han blev doktor 1893 och professor 1911.

Hägerström hade stort inflytande på kulturlivet i staden. Karin Boye skrev om tjugotalets Uppsala att han föreföll ”på något märkvärdigt sätt vara närvarande, som det tycktes inte bara i samtalen på studentkulorna utan i själva luften.”

Han är främst ihågkommen för sin ”värdenihilism” som diskuterades flitigt i samtiden, inte bara på studentkulorna. Om jag förstått det rätt betyder det att moraliska föreställningar varken är sanna eller falska. Namnet ”värdenihilism” användes visserligen inte av Hägerström själv utan bara av hans motståndare. Det var Hedenius som lade beslag på namnet och använde det i positiv mening.

Den 18 mars 1911 på sin professorsinstallation talade Hägerström i universitetsaulan. Det blev en av de mest omtalade installationsföreläsningarna någonsin. Det beror på att den innehöll en nyhet. Han proklamerade nämligen ett nytt, vetenskapligt sätt att se på filosofiämnet och kastade därmed ut idealismen.

Installationsföreläsningen fick så småningom titeln “Om moraliska föreställningars sanning” och budskapet sammanfattades i orden “att moralvetenskapen icke kan vara en lära i moral, utan blott en lära om moral”.

Betyder värdenihilismen att man får göra vad man vill? Nej, och som en samtida teolog noterade var Hägerström snäll mot sina barn. Det betyder såvitt jag begriper att rätt och fel inte är något absolut, något som finns utanför människan som man bara måste följa för att det är så.

Profeten Muhammed till exempel ansåg att hans moral var objektiv. Men när han inte kunde övertyga tvivlarna om dess förträfflighet tog han till svärdet. När Muhammed sade att hans uppfattning om rätt och fel var sann menade han egentligen att han tyckte att den var bra. Han använde ordet ”sann” som ett förstärkningsord, ungefär som att säga ”jättebra” eller som att lägga till ett utropstecken efter sitt påstående.

Axel HägerströmVärden, menade Hägerström, finns inte verkligheten utan ska tolkas som utrop eller känslomässigt laddade rekommendationer. ”Det är rätt” betyder alltså ”Jag tycker att det är rätt!” Hm… Det låter som ett riskabelt sätt att tänka, risken är att människor tycker att allt går an. Men är det farligare än islamismen som påstår att det finns en gudomlig lag, en sharia som ska följas oavsett allt mänskligt lidande som följer därpå? Denna sharia behöver man inte argumentera för, den är själva måttstocken för det rätta. När jag som människa inte förstår varför det ska vara si eller så beror det på att jag är ofullkomlig, mitt förnuft är bristfälligt medan Gud min skapare är allvis.

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till Hägerströms filosofi, den är för svår för mig. Jag tror intuitivt att det finns något som är objektivt rätt, men jag kan inte definiera exakt vad det är. Men jag anser att islamismens ”objektiv moral” är farligare än värdenihilismen, åtminstone i Hägerströms gestalt, en stillsam professorstyp. Islams ”objektiva moral” är inget annat än Muhammeds subjektiva moral som gjorts okränkbar genom svärdets makt.

Dottern Margit Waller skriver så här i sin biografi: ”Pappas arbetsdag började redan tidigt på morgonen, ibland redan mellan klockan fem och sex. Dessförinnan ville han emellertid ha en stor kopp starkt kaffe. Jämte tobaksrökning var kaffedrickning hans stora passion.”

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Avgifter på bibliotek?

ArbetarebiblioteketPoeten och politikern Ture Nerman, bokhandlarson från Norrköping, var en radikal socialist, till och med kommunist, men tänkte om under senare delen av sitt liv. Han är också känd för sitt antinazistiska engagemang under kriget med tidningen Trots Allt! Den andra delen av Nermans självbiografi i tre delar kom ut 1950, heter Allt var rött och omfattar tiden 1909-1929. I förordet beskriver han den så:

”Allt var rött handlar om, hur en svensk borgarpojke kommer med i aktivt arbete i arbetarpressen och, efter ett par års idyll i en landsortsstad, in i den period av oro och stora händelser, som mänskligheten utsattes för med det första världskriget. Han råkade själv in i ett större sammanhang och följde hela sitt hjärtas röst i tro på den arbetarklassens historiska mission, som i socialismens tecken skulle skapa den nya världen. Han följde sin internationalistiska inriktning linan ut med Lenin.”

Ja, Nerman bar på en ”röd lidelse” och hyllade Lenin och den ryska oktoberrevolutionen, som han såg som en fortsättning på den franska med bolsjevikerna som de nya jakobinerna. Men med åren skulle han revidera sina åsikter, dock tog han inte avstånd. Han menade alltid väl.

”Författaren tar på intet vis avstånd från sina åsikter men han ser dem undan för undan på historiskt avstånd. Han tillhör en grupp som har menat väl och rätt men fått orätt av utvecklingen.”

Ture Nermans biografi är väl värd att studera, särskilt på grund av hans självkritik. Men även för hans breda bildning och kloka resonemang. Och så skvallret förstås! För mig har skvallret alltid varit en del av tjusningen med självbiografier: vad har de att säga om tidens kändisar. Jag tycker också att Nermans religionskritik är intressant med tanke på att religiös fundamentalism åter har blivit en kraft att räkna med i vårt land, denna gång i form av islam.

Hösten 1909 är det storstrejk. Nerman är anställd som journalist på den röda tidningen Nya Samhället i Sundsvall. Han är segerviss och tror att han under sin levnad ska få uppleva det socialistiska framtidssamhället: ”Jag hade klart för mej, att vann inte arbetarna på fredlig väg, så skulle det bli revolution. Och då skulle det inledas en ny period i Sveriges historia.”

Men strejken körde fast och blev Nerman osäkrare och började syssla med andra saker.

”I den allt mera osäkra väntan på revolutionen ordnade jag Sundsvalls arbetarbibliotek, som jag hade blivit vald till bibliotekarie för och satt mej i sinne att göra det till Sveriges finaste arbetarbibliotek. Jag mönstrade ut litterärt och för klasskampen värdelöst gods och köpte så långt det magra anslaget räckte Strindberg, Fröding, Forsslund, Jack London och annat nyttigt nytt.”

Bra böcker! Själv läste han Strindbergs upsaliensiska studentnoveller och Nietzsches Antikrist. Strindbergs noveller fann han ”bara så där” men Nietzsche ”slog gnistor” i honom.

Men det här är inte platsen att kommentera hela Nermans biografi. På sidan 35 i den andra delen finns ett återtryck av en Sundsvalls arbetarbiblioteks annons i tidningen Nya Samhället. En stolt manlig arbetare håller en fackla i en hand, upplysningens ljus, och några böcker i den andra. Segerviss tågar han mot den socialistiska utopin.

I annonsen citeras ett tänkespråk ur Hávamál, den vise Odins sång: ”Ej bättre börda du bär på vågen än kunskap mycken”. Men där finns också en krass upplysning: boklån kostade 5 öre per vecka. Det var alltså inte gratis att låna böcker på Sundsvalls arbetarbibliotek.

Nuförtiden har de flesta av oss tillgång till bra bibliotek – och vi kan låna gratis! Vem som helst kan gå in på bibblan och plocka med sig en Strindberg eller en Nietzsche. Det är mäktigt. Men det är inte alla som går dit för att läsa. Vissa går dit för att hänga, slå dank eller skräpa. De använder biblioteket som ett uppehållsrum eller en fritidsgård.

På en del ställen har det blivit så stökigt att väktare måste anlitas för att hålla ordning. Det räcker inte att hyscha längre. Det finns bibliotek där personal bär larm på sig. En bibliotekarie i Huskvarna blev nyligen misshandlad av en av dessa värstingar. Det har förekommit att man vandaliserat möbler och förstört böcker. Helgerån! Biblioteken är kunskapens tempel.

Tysta bibliotek fyller ett viktigt behov för unga människor från låginkomstfamiljer. De som inte har en studieplats hemma och behöver någonstans att göra sina läxor eller skriva uppsats. För dem som inte har ärvda pengar och kontakter betyder studier en hel del om man ska ta sig upp.

För att råda bot på stöket föreslår jag att man inför ett biblioteksmedlemskap. Avgiften kan ligga på säg 50 eller 100 kronor per år. För att få vistas på ett bibliotek måste man visa upp både medlemskort och legitimation. Den som är medlem får tillträde till alla bibliotek i landet.

Hur ska det gå till i praktiken? Jag påstår inte att jag tänkt på allt, inte i närheten. Man kan behöva peta i bibliotekslagen. Men något i den här riktningen bör göras för att få tillbaka lugnet på biblioteken. Jag tror att ett medlemssystem kommer att innebära att vi får se betydligt färre, som helt ointresserade av böckerna, bara hänger på biblioteken. Detta medan avgiften är så låg att den inte avskräcker hederliga medborgare.

Avgiften kanske till och med skulle kunna vara så skruttig som tjugo kronor. Det viktiga är att man tvingas betala ett belopp, fylla i en blankett och bli medlem för att få vistas i lokalen. Det blir en tröskel att ta sig över för värstingarna. Ja, också en pytteliten ansträngning kan vara för stor för den som egentligen inte bryr sig.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Den svarte EU-riddaren kan visst besegras

Basil FawltyNär resultatet av den brittiska EU-omröstningen annonserades kändes det som en triumf. För min inre syn kunde jag se den koleriske hotellägaren Basil Fawlty gnugga händer och le sitt triumfatoriska leende. John Cleese var ju för Brexit, att Storbritannien lämnar unionen. Jag letade rätt på en bild av Mr Fawlty och lade upp den på Facebook med kommentaren ”Segern är ljuv”. Lajksen och delningarna började snabbt trilla in.

Mr Fawlty var en stolt engelsman, vilket inte minst märks i dusten med den dryge amerikanen i avsnittet ”Waldorf Sallad”. En amerikansk gäst kräver att få en waldorfsallad trots att någon sådan inte finns på menyn. Det som gör avsnittet så roligt är kulturkrocken mellan den stereotype, bufflige amerikanen och den excentriske engelsmannen Mr Fawlty. Är han inte nöjd med servicen på hotellet så kan amerikanen få pengarna tillbaka, säger Mr Fawlty: ”I know how important it is to you Americans.”

De flesta av oss är bekanta med den gamla klyschan om amerikaner som gillar pengar och européer som värdesätter andra, ädlare saker. ”But you must remember”, föredrar Mr Fawlty, ”that here in Britain, there are things that we value more, things that perhaps in America you’ve rather forgotten about, but which to we British are far, far more important.”

I debatten om Brexit, från Remain-sidans håll, har det handlat mycket om pengar. Om vi går ur kommer vi att förlora pengar. Jag är inte säker på att det är sant, men även om det skulle vara det så ligger det något i vad Mr Fawlty, i all sin tokighet, säger. Det finns saker som betyder mer än pengar och det kan vara en anledning till att Brexit vann. Saker som självbestämmande, att styra över sitt eget öde, ja, demokrati.

Britterna ville inte uppslukas av en överstatlig federation och förlora kontrollen över sitt land. Den kontrollen kan till och med vara värd ekonomiska förluster. När EU-anhängarna svarar att ni klarar det inte, då blir EU-skeptikerna ännu mer drivna. Vi kan! I en kolumn i The Telegraph 26 juni förklarar en av Brexit-sidans stora profiler, Tory-partiets Boris Johnson, att ”den främsta frågan har varit kontroll, en känsla bland folk att den brittiska demokratin har underminerats av EU:s system”.

Britterna vill kunna ställa makthavare till svars och byta ut dem om de inte gör vad de ska: ”Vi ska återta denna vitala kraft till folket, att kunna sparka ut de som bestämmer i samband med val för att kunna välja nya”.

På Twitter lyfte även John Cleese upp frågan om ansvarsutkrävande. Han menade att man inte kan ställa byråkraterna i Bryssel till svars och eftersom det inte går att reformera systemet måste britterna lämna det, konstaterar han: ”If I thought there was any chance of major reform in the EU, I’d vote to stay in. But there isn’t. Sad. Sorry, Paddy”. Liberaldemokraten Lord ”Paddy” Ashdown kampanjade för Remain.

Mr Fawltys hotell kanske inte går så bra, men det är hans, och han sköter det på sitt sätt. På samma sätt vill inte britterna bli hunsade, de vill göra på sitt sätt. Den brittiska folkomröstningen har visat att frihet betyder minst lika mycket eller mer än pengar. Inte för att jag faktiskt tror att ekonomin kommer att försvagas, men pengar var Remain-sidans huvudargument.

Britterna har skakat EU i sina grundvalar, men pamparna vill förstås inte låtsas om det. Jag har inte sett mycket av krisinsikt och vilja till bättring. Istället beter sig EU mer som den svarte riddaren i Monty Python-filmen The Holy Grail. Ni vet den övermodige riddaren som vaktar en bäck och vägrar att låta Kung Arthur gå över med orden: ”None shall pass!” När Arthur hugger av honom en arm så att blodet sprutar vägrar han att erkänna at någon skada är gjord. ”Tis but a scratch”, säger han.

Den svarte riddarenMen vad händer när fler länder lämnar EU? När den svarte riddaren får ännu en arm avhuggen, och ett ben och så småningom kanske till och med huvudet, Tyskland? Det britterna har visat med sin omröstning är att den svarte riddaren EU inte är oövervinnlig trots sin skrämmande uppenbarelse, sitt självsäkra sätt och sina bombastiska anspråk. Han blev nerhuggen av Arthur som lugnt kunde gå över bäcken och resa vidare. ”I’m invincible!” ropar riddaren. ”You’re a loony!” svarar Arthur. I filmen ville kung Arthur först inte ha strid. Han försökte tala vett med den svarte riddaren. Men han fick bara ovett tillbaka. ”I move for no man”, sade riddaren, fortfarande lika oresonlig. Arthur lät sig inte skrämmas av propagandan, han måttade ett hugg och när en arm föll sprack illusionen. Monty Pythons humor gick ju till stor del ut på att förlöjliga auktoriteter, att sticka hål på uppblåsta myndighetspersoner. Brexit-kampanjen genomsyrades av samma anda.

När den svarte EU-riddaren tornade upp sig och förkunnade att ”Ingen skall gå förbi” då tog inte britterna ett steg tillbaka i skräckblandad vördnad utan liksom Arthur försökte de först förhandla i konciliatorisk ton, hävda sin rätt att gå förbi, och när det inte gick gjorde de vad som krävdes. Vi andra har nu sett att den svarte riddaren kan besegras och kan följa britterna över bäcken.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Hundra år sedan slaget vid Somme

Slaget vid SommeKrig är fasansfullt. Krig är helvetet på jorden. Allt det där är redan sagt och jag har inget att tillföra om den saken idag på årsdagen av slaget vid Somme. Med sina en miljon döda och skadade soldater räknas det till ett av de blodigaste slagen, inte bara under första världskriget, utan någonsin. Det var egentligen inget slag utan en väldig brittisk-fransk offensiv som varade mellan 1 juli och 18 november 1916 på åkrarna på båda sidor om floden Somme i Frankrike. Själva sinnebilden för första världskrigets vansinne, unga soldater som marscherar över ingenmansland mot fiendens skyttegravslinje och mejas ner i drivor av kulsprutor, beror till stor del på Sommeoffensiven.

Sista säsongen av komikern Rowan Atkinsons teveserie ”Blackadder” utspelar sig under första världskriget. Året är 1917 och kapten Blackadder befinner sig i en skyttegrav i Flandern och gör det ena desperata försöket efter det andra att ta sig därifrån för att undkomma en säker död under general Melchetts ledning. Melchett fjantig snobb helt utan kontakt med soldaternas verklighet.

Melchett och BlackadderEn dag meddelar Melchett att fältmarskalken Haig formulerat en briljant plan. ”Ah”, svarar Blackadder, ”innefattar denna plan möjligen att vi klättrar upp ur våra skyttegravar och mycket långsamt går mot fienden?”

Kapten Darling, Melchetts gunstling, utbrister då: ”Hur kunde du känna till det, Blackadder? Det är hemligstämplad information!”

”Det är samma plan som vi använde förra gången och sjutton gånger före den”, svarar Blackadder.

”Exakt!” utropar Melchett. ”Och det är vad som gör den så briljant! Det kommer att ta den annars så vaksamme hunnen med garden nere! Att göra just såsom vi gjort arton gånger förut är just det sista de förväntar sig att vi ska göra denna gång!”

Och så fortsätter det i hela serien. Man framställer den brittiska militärledningen som både okänslig för soldaternas lidande och totalt inkompetent. Men stämmer det verkligen? Så dum kan väl inte Haig ha varit. Han vann ju kriget!

Hm… jag är inte tillräckligt insatt för att ta ställning i frågan. Jag vet bara att historiker ifrågasätter bilden av fältmarskalk sir Douglas Haig som känslolös slaktare av sina egna soldater. Men en slakt var det: under slagets första dag den 1 juli stupade nära 20 000 man. Och förlusterna skulle ha varit ännu högre om inte ”hunnerna” blivit så illa berörda av slakten att de lät engelsmännen retirera.

Men hur det än var så har Somme blivit en symbol för det meningslösa dödandet. Män som rycktes bort i sin ungdoms vår. Många familjer drabbades av sorg och spiritismen fick ett uppsving, man ville ha kontakt med sina döda söners andar. En av de främsta förespråkarna för spiritismen var sir Arthur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes skapare. Hans son Kingsley klarade sig med en skada på Sommeoffensivens första dag, men stupade senare i kriget, i oktober 1918.

Conan Doyle med andeMed hjälp av ett medium trodde sig Conan Doyle få kontakt med sin son. Och det var många föräldrar som gjorde likadant. Sherlock Holmes hade förstås fnyst åt saken, rationell och skeptisk som han var. Men Conan Doyle samtalade inte bara med sin döde son utan också med en arabisk ande vid namn Pheneas, vilket intresserar mig som arabofil. Besynnerligt namn på en arab! Conan Doyle kunde inte arabiska, men som tur var kunde anden engelska. Hemma i min bokhylla har jag en liten biografi med titeln Sir Arthur Conan Doyle. Liv och minnen, skriven av en svensk, Viktor Olsson, och utgiven 1930. I kapitlet ”Spiritisten Conan Doyle” kan man läsa att författaren under de sista femton åren av sitt liv sysslade uteslutande med spiritism, att ge spridning åt dess teorier och ”försvara dess principer gentemot en hånleende värld.”

Han ansåg till och med att spiritismen var viktigare än Sherlock Holmes, något som få av hans fans skulle hålla med om:

”Hur högt han satte sin uppgift som målsman för den psykiska forskningen framgår därav, att han ansåg hela sin litterära verksamhet av noll och intet värde jämfört med denna sin upplysningsgärning.”

De flesta av hans fans, även på hans tid, skulle hellre sett att han skrev fler detektivhistorier än missionerade för spiritismen. Många ansåg enligt Viktor Olsson att han blivit ”en smula vriden”. Men Conan Doyle var immun mot kritiken och reste runt i världen och föreläste och höll seanser. 1929 besökte han Sverige. Han jämförde sig själv med en soldat under första världskriget:

”Ju större svårigheterna äro att bryta ned muren av apati, okunnighet och materialism, desto ivrigare bör vårt manliga mod antaga utmaningen och gå till anfall gång på gång i samma bulldoggsanda som Foch angrep de tyska linjerna.”

För Conan Doyle var kriget bara en metafor, för jihadisterna är det sanning. De går bokstavligen till attack som galna hundar för att tvinga andra att ta deras illusioner på allvar. Profeten Muhammed har ju lovat att de som stupar i det heliga kriget lönas med orörda jungfrur i himlen. Livet fortsätter inte bara efter döden, det blir bättre.

Jag tror att risken att europeiska länder ska börja kriga med varandra igen är liten. Vår liberala demokrati, vår kultur som hyllar freden och omhuldar individens självförverkligande och lycka, talar emot det. Hotet mot Europas trygghet kommer snarare från den islamistiska terrorismen, som är en följd av de senaste decenniernas muslimska invandring.

Inom islam, men inte hos alla muslimer, finns som sagt en kultur som förhärligar martyrskapet och det heliga kriget. Där finns inte heller den humor á la Blackadder som är nödvändig för att skapa en sund distans till Koranen och profeten Muhammed. Allt tas istället på stort allvar.

Bill MaherNär Conan Doyle var ute och missionerade för spiritismen blev han hånad och förlöjligad. Med viss rätt eftersom det hela var humbug. Trosföreställningar behöver genomlysas. Spiritismen är dock inte en hundradel så farlig som jihadismen, om den alls är farlig. Men jihadisternas tro förlöjligar man inte lättvindigt. Man kan bli sprängd i bitar. Som den amerikanske komikern Bill Maher sa i ett skämt om uttrycket ”fredens religion”, på engelska ”the religion of peace”:

“Yeah, they blow you up. There’s a piece of you over there, there’s a piece of you over there, there’s a piece of you over there.”

Det är inte bara troende som kan bära på ”bulldoggsandan”. Den berömde biologen Thomas Huxley kallades för ”Darwins bulldogg” för att han stred för vetenskapens sanning med sådan envishet. I ett brev likställde Huxley spiritismen med ”gamla käringars sladder” och menade att om man, vilket hur som helst vore omöjligt, skulle kunna bevisa spiritismens anspråk, så skulle det bara medföra en fördel: ännu ett argument mot självmord.

”Jag skulle hellre föredraga att leva som en gatsopare än att efter min död vara dömd att prata dumheter genom ett medium för en louisdor i timmen.”

Visst låter det tråkigt! För oss som lever och älskar livet är spiritisternas liv efter döden att föredra framför jihadisternas paradis. Det får ju ingen att bli självmordsbombare.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008