Elaka och snälla araber

Sjörövaren OmarFörlaget Bonnier Carlsen har granskat Jan Lööfs bilderböcker för barn och hittat ”stereotypa skildringar av andra kulturer”. En av de upprörande tecknade figurerna finns i boken ”Morfar är sjörövare” från 1966 och föreställer den elake, arabiske piraten Omar. Vi får följa en pojke som ger sig ut på sjörövaräventyr med sin morfar och förutom Omar möter vi en annan arab: gatuförsäljaren Abdullah. Det ängsliga förlaget tror att barnen som läser boken kan få för sig att alla araber är elaka pirater. Men där finns ju också gatuförsäljaren! Dessutom är sjörövaren Omar ganska snäll jämfört med de verkliga, elaka araber som barnen ser på nyheterna. Sådana som halshugger människor.

Det har funnits arabiska pirater på riktigt och de var inte särskilt snälla. De härjade på Medelhavet ända fram till början av 1800-talet och gjorde handeln otrygg. Den spanske författaren Cervantes, författaren till Don Quiojote, var en av många tusentals européer som rövades bort av sådana arabiska pirater. Även svenskar togs och hölls som slavar i Nordafrika. Som arab och muslim bör man kunna stå ut med synen av de egna som skurkar. Svenska barn känner sig inte kränkta av att se svenska skurkar i böcker eller på TV. Och sjörövaren Omar är ju inte skurkaktigare än Jönssonligan och dessutom betydligt harmlösare än de verkliga arabiska piraterna.

Om alla icke-vita figurer i fiktionens värld var snälla och hjältar skulle det bli väldigt konstigt. Nu invänder någon att om det finns en elak arab i en berättelse måste det också finnas en snäll. Annars blir det ensidigt. Det måste det inte alls! Det är författaren som bestämmer utifrån berättelsens egna villkor. Om berättelsen handlar om en elak arab och en snäll svensk pojke så ska det finnas med en elak arab och en snäll svensk pojke. Handlar den om en elak svensk och en snäll arabisk pojke så ska dessa finnas med. De behöver inte ses som representanter för sina respektive folk utan som individuella figurer.

Lovecraft3Arabiska figurer finns inte bara i barnböcker. Jag tänkte ta upp en som finns i skräcklitteraturen. Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”. Han är ständigt aktuell och hans popularitet tycks bara öka. En strid ström av lovecraftianska serier, filmer, musik, böcker och spel fyller marknaden. Lovecrafts skönlitterära verk utgör en helhet som brukar går under samlingsbeteckningen Cthulhu-mytologin (The Cthulhu Mythos – termen myntades först efter hans död). Det är en mörk och dyster mytologi han har skapat, som i korthet går ut på att jorden i en dimhöljd urtid var bebodd av ett släkte vidunderliga monster. Dessa lever nu utanför vår värld men gör tillfälliga inbrytningar och ska en dag åter härska över jorden. Den främste av dessa monster är den store bläckfiskliknande Cthulhu som – död men drömmande – ruvar i den sjunkna staden R’lyeh på Stilla havets botten.

I Lovecrafts värld kan människans olika religioner och myter betraktas som reminiscenser av dessa monster och deras makt. Det är gudar bortom gott och ont. Det finns ingen tröst och ingen hjälp och människan är bara en ynklig varelse som står på kanten till undergången. Lovecraft var ateist och materialist och kanske skulle man kunna se hans mytologi som en drift med religionen som visar på det meningslösa i att dyrka och sätta sitt hopp till övermänskliga väsen. Tänk om de är mer omänskliga än övermänskliga?

En central gestalt i Lovecrafts mytologi är en arab, nämligen Den galne araben Abdul Alhazred, författare till den fasansfulla svartkonstboken Necronomicon. Boken ska ha nedtecknats omkring år 720 e. Kr och dess ursprungliga arabiska titel var Kitab al-Azif.

Den 6 maj 2007 publicerade jag en essä i Upsala Nya Tidnings kulturdel med rubriken ”Lovecraft och Den galne araben”. I essän lyfte jag fram en tanke, som kanske är helt rudbeckiansk och stollig, att namnet på den sjunkna staden R’lyeh kan vara bildat av de arabiska orden ”ru’ya”, som betyder dröm, och ”ilah”, som betyder gud. Meningen skulle i så fall kunna förstås som ”den drömmande guden”, en beskrivning som passar den store Cthulhu.

Lovecraft var från en tidig ålder fascinerad av många icke-europeiska kulturer, bland annat den arabiska och islamiska kulturen. I en självbiografisk anteckning skriver han:

”Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskilt dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen Abdul Alhazred.”

På andra ställen berättar han om hur han ”lekte arab” och hur han fick sin mor att ordna en ”arabisk hörna” i sitt rum. Historien om Den galne araben började alltså ganska oskyldigt. Det dröjde innan han blev den inte så ”gudfruktige” författaren av Necronomicon som innehåller allt vetande om de urtida monstergudarna. Ett vetande som riskerar att göra de som tar del av det lika galna som den galne araben. Vissa Lovecraftkännare menar att namnet är en ordlek och stammar från All-Has-Read, ett smeknamn Lovecraft fått som pojke för att han läste så kopiöst.

Som i en LovecraftbokMed tanke på Lovecrafts intresse för den arabiska och islamiska kulturen skulle man kunna föreställa sig Necronomicon som en karikatyr av Koranen och Abdul Alhazred som en karikatyr av profeten Muhammed. I Salman Rushdies roman ”Satansverserna” utmanas profeten Muhammed av en fräck poet som blir till en skrattspegel för honom. Poeten uppträder här som en karikatyr av profeten och undergräver därmed hans allvar och auktoritet. Poeten driver till exempel en bordell där varje prostituerad bär ett namn identiskt med en av profetens hustrur.

Vi kan se från islams tidiga historia som den skildras i Koranen och andra kanoniska texter hur viktigt det var för Muhammed att skilja sig från poeterna och hävda sin särställning. Det visar hur medveten han var om hur lika de var varandra och hur nära poesin låg hans profetiska verser. Hans belackare såg det också och anklagade Muhammed för att vara just ”sha’ir”, poet, och ”majnun”, galen. En galen poet alltså, som Abdul Alhazred.

Men är Abdul Alhazred en elak eller snäll arab? Nja, ingetdera helt och fullt, skulle jag säga. Å ena sidan är han en faustisk natur som vågar tänka utanför den islamiska ortodoxins ramar, å andra sidan släpper han i och med detta lös fasansfulla krafter. Det är dock svårt att avgöra huruvida dessa krafter verkligen är fasansfullare än den ortodoxa religionens Gud. Denne har onekligen monstruösa drag.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s