Om att räkna katter och kattor

Mads MikkelsenDet finns något som kallas ”jämlikhetsmärkning” av film. Ja, det finns människor som sysslar med sådant på allvar. De fanns med på filmfestivalen i Cannes. Men när de gick fram till den danske skådespelaren Mads Mikkelsen för att prata om ”representation” i filmer sa han: ”Om det här handlar om en svensk feministisk grej är jag inte intresserad.”

Jag vet inte om det är rätt att kalla detta en feministisk grej. Kanske räcker det med korkad grej? Det finns alltså byråkrater som sitter och räknar antalet kvinnliga och manliga skådespelare i filmer. Jag har inte undersökt saken, men jag utgår från att dessa byråkrater finansieras med skattepengar. Deras jobb är ju så viktigt.

Men könet är ju en idé. Det sitter på insidan, heter det. Man kan födas som en kvinna, men känna sig som en man, och då ÄR man en man. Så hur vet de att männen och kvinnorna verkligen är män och kvinnor? Tänk om männen egentligen är kvinnor?

Men de registrerar inte bara kön, utan hudfärg också. Hur många svarta? Så om du gör en film om vikingar måste hälften av vikingarna vara svarta. Men om du gör en film om zulukrigare på 1800-talet får hälften av krigarna absolut inte vara vita. Det vore kulturell appropriering!

I en artikel i Sydsvenskan, ”Tänk om Mads Mikkelsen faktiskt inte är en sur mansgris” (20/5), berättar den smarta teologen Anne Heberlein att hon känner viss sympati med Mads Mikkelsen. ”Kanske tycker Mikkelsen att vi borde fokusera på film, konst, skapande som mål i sig själva snarare än som medel till något annat.”

Ja, är verkligen filmen främst ett verktyg för att uppnå ökad jämställdhet? Det finns de som tycker det, men de finns också de som bär på berättelser som måste berättas. Som Heberlein uttrycker saken: ”Att skriva för att man måste, om det man brinner för, inte för att det tycks vara ett strategiskt val eller ett aktuellt tema.”

Som poet och författare vill jag inte att någon ska lägga sig i mitt skapande. Jag vill inte att någon ska säga vad som är viktigt i det jag skapar. Då är det inte mitt längre. Om jag inte skriver den berättelse eller den dikt jag vill skriva, utan en annan för kvalificera för någon ”märkning”, då är det inte min berättelse och inte min dikt.

Skymning öfver UpsalaNär jag gav ut diktsamlingen Skymning öfver Upsala hösten 2013 råkade jag ut för en besynnerlig recension i tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD). Recensionen var visserligen överlag positiv, men recensenten var påverkad av ”märkningstänket”.

”Mohamed Omar är stilsäker och berättar om platser och personligheter. Det personliga upphäver den linjära tiden och dåtid och nutid blir ett. Vi kryssar bland flera manliga, historiska gestalter. Får ta del av otaliga litterära referenser. Det märks att Mohamed Omar är beläst och lärd, men att balansen mellan manliga och kvinnliga referenser haltar. Jo, några kvinnor nämns: Bäckströms änka, en kvinnlig chef, Annika och en svart honkatt.”

Han räknade till och med katter och kattor! Jag har aldrig haft det som ambition att uppnå ”balans” mellan manliga och kvinnliga karaktärer i mina dikter. Skulle det vara en man, skrev jag in en man. Skulle det vara en kvinna, skrev jag in en kvinna. För hur långt ska det där tänket tillåtas gå? Tänk om det finns en elak kvinna och en snäll man? Då är det ändå inte jämna lag.

Och varför skulle man som författare bara begränsa sig till att räkna män och kvinnor och svarta och vita? Varför inte långa och korta, kloka och dumma? Dessutom måste man ju räkna hur många ord var och en får… Nej, jag skriver de dikter jag vill skriva, som behöver skrivas för att fånga den stämning jag vill fånga, måla den bild jag vill måla.

Har vi sjunkit så lågt att vi räknar manliga och kvinnliga figurer i en diktsamling? Man tar sig för pannan. En litteraturkritiker! Här har man arbetat i månader och år. Slitit för att göra något bra. Nej, jag säger som Mads Mikkelsen: jag är inte intresserad.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Miljöpartiet och fyrtecknet

The Sign of FourI Sherlock Holmes-berättelsen De fyras tecken visar mästerdetektiven att han kan skilja på en indisk muslim och en hindu bara genom att studera fotspåren.

”Somliga af invånarna på den indiska halfön äro små till växten”, säger Holmes i min svenska översättning från 1907, ”men ingen kunde ha lämnat sådana spår som dessa. Den egentliga hinduen har långa och smala fötter. Den sandalbärande muhammedanen har stortån tydligt skild från de andra, emedan sandalremmen vanligen trädes där emellan.”

Få är lika skarpsinniga och uppmärksamma som Sherlock Holmes. Ja, jag är det då inte. Men det finns ett sätt att skilja en vanlig svenssonmuslim från en aktivist i Muslimska brödraskapet: fyrtecknet.

Det innebär att man viker tummen och håller upp fyra fingrar. Det arabiska ordet för fyra, eller egentligen den fjärde, är ”rabia” och tecknet kallas vanligen ”rabiatecknet”. Det började användas av Muslimska brödraskapets anhängare i Egypten i slutet av augusti 2013 i sociala medier och på protestmarscher.

Efter att Muslimska brödraskapets man Muhammad Morsi avsattes som president genom en militärkupp i juli 2013 utbröt protester. En stor grupp islamister barrikaderade sig på Rabiatorget i Kairo och vägrade att ge sig av förrän Morsi återinsatts. Den 14 augusti gick istället militären in och rensade protestlägret, vilket ledde till omkring 600 människors död.

Rabiatecknet har sedan dess blivit en symbol för Muslimska brödraskapets kampvilja och motstånd mot den nya juntan i Egypten, men också en hyllning till Rabiatorgets och i förlängningen alla martyrer som dött i sin strävan att bygga den islamiska staten.

Rashid Musa, ordförande i Sveriges Unga Muslimer (SUM), är en av dem som i Sverige har setts göra tecknet på flera bilder. I en konversation om Egypten på Twitter den 25 januari 2015 med Mathias Wåg, känd för sitt engagemang i Researchgruppen, skriver Musa: ”Revolutionen har bara börjat”. Wåg undrar vilka Musa anser kan föra revolutionen vidare, varpå Musa svarar: ”Muslimska Brödraskapet och deras anhängare”.

Musa är förstås en varm anhängare av den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan, som också har varit ordförande i SUM. Och även Kaplan har gjort rabiatecknet. Tittar man på hans muslimska bröder och kamrater i Miljöpartier på Facebook finner man rabiatecknet både här och där. Därför är det inte förvånande när Lars Nicander, forskare vid Försvarshögskolan, varnar för att Miljöpartiet kan ha infiltrerats av islamister. Jag skulle säga har infiltrerats snarare än kan ha.

I en TV4-intervju fredagen den 22 april sa Nicander sa att han såg likheter mellan hur det forna Sovjetunionen försökte infiltrera partier och organisationer under kalla krigets dagar och hur islamister i vår tid försöker infiltrera Miljöpartiet. ”Personer inom partiet som står nära muslimska brödraskapet har uppenbarligen fått ett starkt fotfäste inom Miljöpartiet”, sa han, och pekade på det faktum att flera miljöpartister setts göra rabiatecknet.

Flera islamistiska terrorgrupper har förklarat krig mot de västerländska demokratierna, och ännu fler och betydligt större icke-våldsamma islamistiska rörelser utkämpar ett kulturkrig mot de västerländska värderingarna. I ett sådant läge, som på vissa sätt liknar det kalla kriget, är det anmärkningsvärt att islamister, även om de använder icke-våldsamma medel för att påverka, har infiltrerat det svenska politiska etablissemanget genom att framställa sig som till exempel miljöpartister samtidigt som de har en helt annan agenda.

En som uppträdde i SVT:s Agenda den 17 april för att försvara Mehmet Kaplan var Mohamed Temsamani. Han menade att kritiken bara var ett utslag för islamofobi. Samme Temsamani har setts göra rabiatecknet på flera bilder. Han är också miljöpartistisk politiker i Solna och ordförande i Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS).

Temsamani gjorde praktik hos Muslimska brödraskapet i Egypten 2012, något han berättade om på Stockholms universitets hemsida. Efter den senare tidens avslöjanden har just den sidan tagits ner. Men allt finns förstås sparat på andra ställen. Brödraskapets högste andlige ledare, Yusuf al-Qaradawi, beundrar Hitler och stödjer självmordsattacker. Han är en av världens mest populära islamiska predikanter och har under många år haft en egen show på tevekanalen Al-Jazeera.

När Mehmet Kaplan relativiserar Förintelsen, och sedan får stöd av den numera avhoppade miljöpartisten Yasri Khan, gör han det alltså inte i ett vakuum. Han, Khan och Temsamani med flera ingår i en islamistisk miljö där Förintelseförnekelse och antisemitism är mer eller mindre normalt. Jag vet, jag har varit där. Man behöver inte vara Sherlock Holmes, eller ens forskare vid Försvarshögskolan, för att se hur Miljöpartiet har infiltrerats. De strör tecken omkring sig överallt: fyrtecken.

Tidigare publicerad i Samtiden 25 april 2016

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Sommarnattens leende

Midsommar 2016På midsommarafton firar vi livet, ja, glädjen att leva. Det gör vi genom att äta och dricka gott och dansa runt majstången. I år infaller sommarens fest under den islamiska fastemånaden ramadan. Och den islamiska fastan har en helt annan innebörd: det verkliga livet börjar efter döden. Syftet med livet i världen är bara att samla poäng så att man får det så bra som möjligt i det verkliga livet utan slut. Man får extra mycket poäng i ramadan. Det finns en stor skillnad i sättet att se på livet och döden mellan västvärlden och islamvärlden. I väst har vi genomgått både renässansen och upplysningen som satt människan i centrum. Det finns muslimer som självklart älskar livet mer än döden, för vilka paradis och helvete bara är ord man rabblar utan verklig mening, men den mentalitet som präglar islamvärlden föraktar livet.

Ramadan är ett tillfälle då man ska passa på att samla poäng genom att visa lydnad. När man lyder Gud vinner man hans behag. Det finns inga rationella skäl till att avstå från mat och dryck. Det finns ingen nytta, faktiskt bara skada. Men man gör det inte för att det är nyttigt, man gör det för att Gud har sagt att man ska göra det. Ju fler poäng man samlar ihop under jordelivet, desto större lön kommer man att få i paradiset.

Så har det funnits mystiker också inom islam som tycker att det där med att samla poäng och hoppas på lön, eller att avstå från olydnad av rädsla för straff, är lite för banalt. Med långsökta tolkningar av Koranen och en hel del ordvrängeri har de lyckats få islams bok att verka mera upphöjd än den egentligen är. Det är Guds ansikte man söker, någon slags mystisk förening, inte paradisets njutningar, kunde de säga. Men inställningen till livet som något föraktligt är i grunden detsamma hos dessa mystiker som hos mainstreammuslimen. Chansen att du ska träffa muslimer som känner till dessa mystiker i någon moské i Sverige är dock minimal. Och de som har kunskap ser dem i nio fall av tio som kättare.

I sin bok Reformera islam tar den före detta muslimen Ayaan Hirsi Ali upp detta problem, att muslimer tenderar att värdera det imaginära, nästkommande livet högre: ”Från allra första början får de lära sig att döden är det viktigaste. Det var vad jag själv fick lära mig i min tidigaste barndom.”

Det var också vad jag fick lära mig under åren som muslim. Men liksom för många andra muslimer var det bara ord för mig: i mitt hjärta dyrkade jag livet mer än Gud. Av de fromma fick jag rådet att förakta livet, att inte fästa sig vid det och att ständigt tänka på döden. När jag sa: ”Vi ses imorgon!” kunde jag få svaret: ”Om vi lever.” Att påminna en broder om döden var en god gärning.

Jag var på biblioteket häromdagen och bläddrade i några böcker om svenska högtider. Det var för att hitta något jag kunde använde i den här artikeln. I flera av de nya böckerna hittade jag en sida eller två längst bak om islamiska högtider. Det är besynnerligt då islamiska högtider inte är svenska. Sverige är ett sekulärt land med en kristen bakgrund, och före kristendomen var vi hedningar. Några islamiska inslag har aldrig funnits i vår kultur. I böcker om islamiska högtider hittar man självklart ingenting om lucia, jul och midsommar.

När midsommarafton infaller under ramadan är det två olika sätt att se på livet och döden, två mentaliteter, som krockar. Man måste välja, det vill säga om man inte vill fuska. Man kan inte fira midsommar och hålla fastan i ramadan på samma gång. Jag väljer midsommarafton. Jag väljer livet.

Henrik och piganEn film att se i midsommartider är Bergmans Sommarnattens leende från 1955. Den har ordet leende i titeln och ett leende är just vad den är: ett sorgligt, vemodigt och trevande sommarnattsleende, som på slutet brister ut i ett skratt av barnslig glädje över livet – den korta stund vi har på jorden. Den unge teologistudenten Henrik föraktar världen och tror sig ha ett ”högre kall”. Men husets piga har en erotisk dragningskraft som stör hans Lutherstudier. ”Ta min eländiga dygd ifrån mig för jag orkar inte leva med den längre!” utbrister Henrik. Han försöker hänga sig. Det misslyckade självmordet är ändå inte misslyckat. Han dör, den dygdige Henrik dör, och uppstår i en ”jordisk himmel”.

Han vinner nämligen Anne, den kvinna han längtar efter. Han kastar bort den himmelska himlen för den jordiska. Han vågar bekänna för Anne: ”Jag har älskat dig hela tiden”.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Ja, tänk om

Katarina Jagellonicas gravIdag den 20 juni 1566 föddes Sigismund Vasa. Jag ihågkom dagen med att besöka hans farfar, Gustav Vasas, hans far, Johan III:s, och hans hustru, Katarina Jagellonicas, gravar i Uppsala domkyrka. Sedan blev det tårta på Ofvandahls.

Efter mer än sex hundra år har Sverige fått ett nytt helgon. Elisabeth Hesselblad kanoniserades av påven den 5 juni i år. Den första svensken, också en svenska, som fick denna utmärkelse var Heliga Birgitta och det skedde 1391. Vi hade säkert haft fler helgon om inte reformationen kommit. Det var länge mer eller mindre omöjligt att vara katolik i Sverige och vi hade en protestantisk version av inkvisitionen som såg till att folk höll sig till den rätta läran. Men på senare tid har katolikerna kommit tillbaka. I min hemstad Uppsala finns det både jesuiter och en romersk-katolsk kyrka mitt i staden. Katolska kyrkan är faktiskt den snabbast växande kyrkan i Sverige, medan den gamla lutherska kyrkan krymper. Katolikernas framgångar beror dock mer på invandring från katolska länder än på proselytism.

Sedan reformationen har det lutherska blivit en del av svensk kultur och katolska seder kan ännu idag uppfattas som osvenska. I etnologen Gillis Herlitz bok Svenskar. Hur vi är och varför (1991) kan man till exempel läsa att det framför allt är tre företeelser som mycket starkt påverkat svenskens sätt att vara. Det är Martin Luther och protestantismen, klimatet med kalla vintrar och varma somrar, och socialdemokratin.

Men det var inte ödesbestämt att vi skulle bli lutheraner. En av Gustav Vasas söner, Johan III, var något av en kryptokatolik som ville föra svenska kyrkan närmare Rom. Johan gifte sig med en polsk prinsessa, Katarina Jagellonica, och de fick en son, Sigismund, som fick en katolsk uppfostran. Det märkliga inträffade sedan efter Johans död att Sverige efter sin reformation åter fick en katolsk kung.

I Uppsala finns en plats som kallas Polacksbacken där Upplands regemente hade sina kaserner. Den kallas så för att Sigismunds polska soldater ska ha varit lägrade där. Sigismund var redan kung av Polen när han kröntes till svensk kung i Uppsala domkyrka den 19 februari 1594, men han hann inte regera över sin faders land i så många år innan inbördeskrig utbröt mellan honom, Sveriges rättmätige kung, och farbrodern, hertig Karl, som var sträng protestant. Kriget avgjordes genom slaget vid Stångebro 1598 då den katolska hären, som bestod av svenskar, tyskar, polacker och ungrare, besegrades. Så slutade Sveriges sista inbördeskrig.

Det var först nu, efter hertigens seger 1598, som Sverige definitivt blev ett lutherskt land. Det hade kunnat sluta annorlunda. Hade inte hertigen vunnit hade han inte blivit kung Karl IX och far till näste kung, protestantismens store hjälte Gustav II Adolf.

Varför tänker jag på detta? En anledning är att Sigismund föddes idag den 20 juni, en annan kan vara programmet ”Tänk om” som går på teve. Det är Fredrik Lindström som undersöker hur Sverige hade sett ut om vissa historiska händelser aldrig hade hänt. Ja, tänk om. Sverige hade kunnat se väldigt annorlunda ut om Sigismunds här hade vunnit slaget vid Stångebro. Vi kanske hade blivit katoliker igen. Jesuitskolorna hade växt upp som svampar ur jorden, klostren öppnat igen och protestantiska kättare fördrivna till vänligt sinnade delar av Tyskland.

SigismundMen inte bara vår historia hade förändrats, Europas och världens historia hade också kunnat ta helt andra vägar. Det nya katolska Sverige med Sigismund som kung hade kanske allierat sig med Spanien och gett Filip II, en svuren fiende till protestantismen, Älvsborg som flottstation. Därifrån hade Spanien gjort ett nytt försök att invadera England med en ännu större armada än förra gången. På riktigt oövervinnlig, bestående av ståtliga skepp byggda av svenskt timmer. Även England hade återkatolicerats. Det engelska imperiet skulle aldrig ha uppstått, istället skulle det spanska imperiet ha blivit ännu större och mäktigare. Det nederländska upproret hade slagits ner, Frankrike hade ödmjukats sig inför habsburgarna och Europa hade förskonats från det trettioåriga kriget. Och så vidare. Tanken svindlar. I Gillis Herlitz bok om svenskarnas sätt hade vi kanske fått läsa om svenskarnas djupt ingrodda ”katolska sinnelag”.

Segrarna skriver historien och förloraren Sigismund har förstås svartmålats av svenska historieskrivare. Grimberg beskriver honom som en ”svag natur” i händerna på kringsmygande, fanatiska jesuiter som bara väntade på att få bränna svenskar på bål. Han förklarar dock aldrig på vilket sätt den protestantiska intoleransen skulle vara bättre än den katolska. Jesuiterna, påstår Grimberg, ljög, begick mened och brukade dolk eller gift, allt för påvens makt.

Grimbergs antikatolska tirader har föga värde förutom som påminnelse om att historieskrivningen alltid varit en del av de ideologiska striderna. Men hans ”tänk om” är intressant och skulle kunna bli uppslag till ett kommande teveprogram med Fredrik Lindström. ”Med stora förhoppningar”, fortsätter Grimberg, ”motsåg hela den katolska världen Sigismunds krigsföretag mot sitt svenska rike. Lyckades det, så skulle Sverige sedan kunna bistå Spanien i dess kamp mot det protestantiska England och Älvsborg bli en spansk flottstation och stödjepunkt för ett nytt angrepp på England.”

Vem vet hur morgondagens Sverige kommer att te sig? Vem vet vilka slag som kommer att utkämpas? Ett är dock säkert, att det vi gör nu, de beslut vi fattar, har betydelse. Man kan inte ta någonting för givet. Konflikten mellan katoliker och protestanter har kallnat och i stället är det konflikterna med islamiska förtecken som märks i nyheterna.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Tänkte inte på det

PatentverketI år började den islamiska fastemånaden ramadan den 6 juni. Det blev med andra ord besvärligt för de svenska muslimer som ville fira nationaldagen med tårta och kanske till och med en skål.

Ibland hör man muslimer som säger att de fastar för att känna hur de fattiga känner sig. Hm… men varför fastar då de fattiga? De borde väl redan veta hur de känner sig. Dessutom är det få som är så fattiga att de inte har tillgång till dricksvatten. Men ändå kräver den islamiska fastan att man avstår från att dricka. Då kan väl inte anledningen vara att uppleva den fattiges känslor.

En annan sak: varför ska man känna hur de fattiga har det just ramadan? Varför inte en månad som man väljer själv? Eller varför inte en halv månad eller två månader? Det där med att skälet skulle vara att känna hur de fattiga har det har mycket svag förankring i islamiska texter. Det finns faktiskt inget sådant i Koranen och profeten Muhammeds undervisning.

Det finns överhuvudtaget inga rationella skäl till att avstå från mat och dryck under dygnets ljusa timmar. (De fattiga är väl fattiga dygnet runt?) Muslimerna fastade ursprungligen för att det var en religiös plikt. Det ingår i en asketisk tradition som finns i många religioner, kanske alla, att kroppen ska späkas och det världsliga är lågt och föraktligt i förhållande till det höga och himmelska. Att det blev just ramadan har att göra med gamla arabiska traditioner.

Numera fastar nog de flesta för att det har blivit en del av kulturen och för att det finns ett starkt socialt tryck i alla muslimska samhällen att göra det. För många har det väldigt lite med askes att göra och man frossar glatt om nätterna. Det sociala trycket visar sig i tabut att äta inför andra, ja, det är förenat med en så stor skam att det i praktiken är omöjligt. I islamiska stater kan man dessutom utöver skammen bli straffad, till exempel genom fängelse eller prygel.

Att inte äta och dricka är självklart skadligt för hälsan. Även de som inte blir allvarligt sjuka blir trötta, okoncentrerade och lättirriterade. Det är därför allt går på halvfart i islamiska länder. Profeten Muhammed var noga med att i flera yttranden inskärpa att man inte ska bråka när man fastar, förmodligen för att många gjorde det.

I Sverige är det på sina håll bara mörkt en halvtimme eller en timme på sommaren. Det blir mycket långa fastedagar som omöjliggör ett normalt liv. En person som varken äter eller dricker under 23 av dygnets 24 timmar blir förstås helt slut och kan varken sköta arbete eller studier. Men inte bara det: han eller hon kan inte ta hand om sin familj eller njuta av sommarlovet. Ramadan i år har förstört sommarlovet för många barn som inte får äta glass och inte orkar bada.

När Muhammed instiftade fastan hade han med stor sannolikhet ingen aning om att det fanns länder långt uppe i Norden där solen knappt gick ner. Och visste han det så kunde han nog inte föreställa sig att hans religion en dag skulle nå ända dit. Han utgick från sin verklighet i Arabien och där passade det ganska bra att anpassa fastetiderna, när den ska inledas och brytas, efter solen.

Muhammeds begränsade perspektiv märks också i hans bönetider. Han bestämde att en muslim skulle be sina fem böner efter solens gång. Den första bönen före gryningen och den sista efter solnedgången. Tyvärr fungerar inte det i Norden med sina långa nätter på vintern och korta nätter på sommaren. En svensk muslim kan inte be sina böner vid rätt tidpunkter och samtidigt sköta sitt arbete och sina studier på ett bra sätt. De är anpassade efter verkligheten i Arabien, inte i Norden.

Att Muhammed bestämde både bönetider och fastetider efter hur det var i Arabien och sannolikt inte hade en aning om att det fungerade på andra sätt i andra delar av världen visar att han inte, som han själv påstod, stod i kontakt med en allvetande Gud. Hade han gjort det hade guden kunnat se till att det blev bra från början och muslimska teologer hade inte behövt klura på dessa frågor ett tusen fyra hundra år senare, samtidigt som de insisterar på att Muhammed lämnade efter sig en fullkomlig religion.

Minns ni den komiska teveserien Lorry? Det fanns en återkommande sketch som hette ”Patentverket” där en uppfinnare från Sundbyberg lade fram tokiga idéer. En anställd på Patentverket kom med invändningar och när det visade sig att idéerna inte höll sa uppfinnaren: ”Tänkte inte på det”.

Om ändå profeten Muhammed hade haft ett Patentverk att gå till! De scenerna hade blivit bra humor också. Muhammed kommer till en av verkets anställda, eller varför inte Gud själv, och lägger fram sin idé om att alla hans trogna ska tvingas fasta en månad varje år under dygnet ljusa timmar. När granskaren invänder att det finns folk uppe i Norden som inte kan göra det eftersom solen lyser nästan hela dygnet om somrarna får han ett besviket uttryck i ansiktet och säger: ”Tänkte inte på det”.

Men en sådan film kan vi inte göra. Det är för farligt. För även om Muhammed inte visste så mycket om världen så visste han att mörda de som kritiserade honom. Hans lärjungar kunde vara både listiga och hänsynslösa. Och vissa av hans nutida lärjungar är inte sämre. I november 2014 var den engelske komikern John Cleese gäst i Bill Mahers talkshow. De pratade om vad man får och inte får skoja om. Maher påpekade att islam är en religion man inte får skoja om. Det får man visst, invände Cleese, men: ”It just means that they’ll kill you. Theoretically you could.”

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Elaka och snälla araber

Sjörövaren OmarFörlaget Bonnier Carlsen har granskat Jan Lööfs bilderböcker för barn och hittat ”stereotypa skildringar av andra kulturer”. En av de upprörande tecknade figurerna finns i boken ”Morfar är sjörövare” från 1966 och föreställer den elake, arabiske piraten Omar. Vi får följa en pojke som ger sig ut på sjörövaräventyr med sin morfar och förutom Omar möter vi en annan arab: gatuförsäljaren Abdullah. Det ängsliga förlaget tror att barnen som läser boken kan få för sig att alla araber är elaka pirater. Men där finns ju också gatuförsäljaren! Dessutom är sjörövaren Omar ganska snäll jämfört med de verkliga, elaka araber som barnen ser på nyheterna. Sådana som halshugger människor.

Det har funnits arabiska pirater på riktigt och de var inte särskilt snälla. De härjade på Medelhavet ända fram till början av 1800-talet och gjorde handeln otrygg. Den spanske författaren Cervantes, författaren till Don Quiojote, var en av många tusentals européer som rövades bort av sådana arabiska pirater. Även svenskar togs och hölls som slavar i Nordafrika. Som arab och muslim bör man kunna stå ut med synen av de egna som skurkar. Svenska barn känner sig inte kränkta av att se svenska skurkar i böcker eller på TV. Och sjörövaren Omar är ju inte skurkaktigare än Jönssonligan och dessutom betydligt harmlösare än de verkliga arabiska piraterna.

Om alla icke-vita figurer i fiktionens värld var snälla och hjältar skulle det bli väldigt konstigt. Nu invänder någon att om det finns en elak arab i en berättelse måste det också finnas en snäll. Annars blir det ensidigt. Det måste det inte alls! Det är författaren som bestämmer utifrån berättelsens egna villkor. Om berättelsen handlar om en elak arab och en snäll svensk pojke så ska det finnas med en elak arab och en snäll svensk pojke. Handlar den om en elak svensk och en snäll arabisk pojke så ska dessa finnas med. De behöver inte ses som representanter för sina respektive folk utan som individuella figurer.

Lovecraft3Arabiska figurer finns inte bara i barnböcker. Jag tänkte ta upp en som finns i skräcklitteraturen. Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”. Han är ständigt aktuell och hans popularitet tycks bara öka. En strid ström av lovecraftianska serier, filmer, musik, böcker och spel fyller marknaden. Lovecrafts skönlitterära verk utgör en helhet som brukar går under samlingsbeteckningen Cthulhu-mytologin (The Cthulhu Mythos – termen myntades först efter hans död). Det är en mörk och dyster mytologi han har skapat, som i korthet går ut på att jorden i en dimhöljd urtid var bebodd av ett släkte vidunderliga monster. Dessa lever nu utanför vår värld men gör tillfälliga inbrytningar och ska en dag åter härska över jorden. Den främste av dessa monster är den store bläckfiskliknande Cthulhu som – död men drömmande – ruvar i den sjunkna staden R’lyeh på Stilla havets botten.

I Lovecrafts värld kan människans olika religioner och myter betraktas som reminiscenser av dessa monster och deras makt. Det är gudar bortom gott och ont. Det finns ingen tröst och ingen hjälp och människan är bara en ynklig varelse som står på kanten till undergången. Lovecraft var ateist och materialist och kanske skulle man kunna se hans mytologi som en drift med religionen som visar på det meningslösa i att dyrka och sätta sitt hopp till övermänskliga väsen. Tänk om de är mer omänskliga än övermänskliga?

En central gestalt i Lovecrafts mytologi är en arab, nämligen Den galne araben Abdul Alhazred, författare till den fasansfulla svartkonstboken Necronomicon. Boken ska ha nedtecknats omkring år 720 e. Kr och dess ursprungliga arabiska titel var Kitab al-Azif.

Den 6 maj 2007 publicerade jag en essä i Upsala Nya Tidnings kulturdel med rubriken ”Lovecraft och Den galne araben”. I essän lyfte jag fram en tanke, som kanske är helt rudbeckiansk och stollig, att namnet på den sjunkna staden R’lyeh kan vara bildat av de arabiska orden ”ru’ya”, som betyder dröm, och ”ilah”, som betyder gud. Meningen skulle i så fall kunna förstås som ”den drömmande guden”, en beskrivning som passar den store Cthulhu.

Lovecraft var från en tidig ålder fascinerad av många icke-europeiska kulturer, bland annat den arabiska och islamiska kulturen. I en självbiografisk anteckning skriver han:

”Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskilt dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen Abdul Alhazred.”

På andra ställen berättar han om hur han ”lekte arab” och hur han fick sin mor att ordna en ”arabisk hörna” i sitt rum. Historien om Den galne araben började alltså ganska oskyldigt. Det dröjde innan han blev den inte så ”gudfruktige” författaren av Necronomicon som innehåller allt vetande om de urtida monstergudarna. Ett vetande som riskerar att göra de som tar del av det lika galna som den galne araben. Vissa Lovecraftkännare menar att namnet är en ordlek och stammar från All-Has-Read, ett smeknamn Lovecraft fått som pojke för att han läste så kopiöst.

Som i en LovecraftbokMed tanke på Lovecrafts intresse för den arabiska och islamiska kulturen skulle man kunna föreställa sig Necronomicon som en karikatyr av Koranen och Abdul Alhazred som en karikatyr av profeten Muhammed. I Salman Rushdies roman ”Satansverserna” utmanas profeten Muhammed av en fräck poet som blir till en skrattspegel för honom. Poeten uppträder här som en karikatyr av profeten och undergräver därmed hans allvar och auktoritet. Poeten driver till exempel en bordell där varje prostituerad bär ett namn identiskt med en av profetens hustrur.

Vi kan se från islams tidiga historia som den skildras i Koranen och andra kanoniska texter hur viktigt det var för Muhammed att skilja sig från poeterna och hävda sin särställning. Det visar hur medveten han var om hur lika de var varandra och hur nära poesin låg hans profetiska verser. Hans belackare såg det också och anklagade Muhammed för att vara just ”sha’ir”, poet, och ”majnun”, galen. En galen poet alltså, som Abdul Alhazred.

Men är Abdul Alhazred en elak eller snäll arab? Nja, ingetdera helt och fullt, skulle jag säga. Å ena sidan är han en faustisk natur som vågar tänka utanför den islamiska ortodoxins ramar, å andra sidan släpper han i och med detta lös fasansfulla krafter. Det är dock svårt att avgöra huruvida dessa krafter verkligen är fasansfullare än den ortodoxa religionens Gud. Denne har onekligen monstruösa drag.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Ett sätt att fira nationaldagen

Erik XIVTill skillnad från midsommardagen är Sveriges nationaldag inte en högtid med uråldrigt och dunkelt ursprung. Det är en ganska ny företeelse, men håller snabbt på att etableras. Det finns de som tycker att vi borde ändra datum till något mer meningsfullt, men det tycker inte jag. Det är för sent för det och bättre att fylla 6 juni med mening. I TV4:s morgonprogram på nationaldagen berättade Herman Lindqvist om dagens ursprung och hur man kan fira den. Man gör lite som man vill, menade han.

En historisk händelse som brukar lyftas fram är Gustav Vasas val till kung den 6 juni 1523. Sverige blev ett enat land och bröt med Kalmarunionen. Var det bra eller dåligt? Jag vet inte riktigt, men nog hade det sin betydelse. Själv var Gustav Vasa en fruktansvärd tyrann, fortsatte Lindqvist, vilket är helt sant om man mäter med vår tids måttstockar. Han var dock inte sämre än Henrik VIII i England eller någon annan av sin tids furstar.

Vad man än tycker om historiska personer så är det nyttigt att känna till sin historia. Ett underhållande sätt att berätta historia är genom teater. Eftersom det står en fritt att uppfinna nationaldagstraditioner skulle jag vilja föreslå historisk teater med motiv från Gustav Vasas tid.

Blackadder med vännerTeatern kan spelas på både inomhus- och utomhusscener, helst utomhus om vädret tillåter. Jag tänker mig ganska lättsamma stycken av spexig karaktär. En av mina favoritteveserier är Rowan Atkinsons Svarte Orm om den sluge antihjälten Edmund Blackadder. Det är något i den andan jag vill se! Komedi med historiska motiv. Teveseriens andra säsong utspelar sig under den elisabetanska epoken och i fantasin har jag ofta bytt ut Elisabeth mot Gustav och Svarte Orm mot Göran Persson, prins Eriks dryckesbroder och sekreterare. På den kända målningen av von Rosen från 1871 ser Göran minst lika mörk, lömsk och slug ut som Blackadder!

Det finns en rik källa att ösa ur. Mycket är skrivet om kung Gustav och hans äventyr. Och så behöver man ju inte hålla sig till sanningen. Det finns nog en del inspiration att hämta i Strindbergs historiska dramer Mäster Olof och Gustav Vasa. Själv är jag mest förtjust i de filosofiska samtalsscenerna med de två cynikerna prins Erik och Göran.

De sitter på värdshuset Blå Duvan. På bordet står vinkannor, tärningar och kort. Och så en luta att leka på förstås. Det är natt och de två är bleka och medtagna.

Göran: Ja, vad är detta livet?

Erik: Jag tycker det är ett enda dårhus. Tänk bara på min genomkloka, sunda bonförståndiga far! Bär han sig icke åt som en dåre! Han befriar landet från utländingen och så tar han huvet av befriarne; han befriar landet från utländingar och så drar han in utländingar och sätter dem, Peutinger och Norman, överst över alla rikets herrar och myndigheter; han är galen!

Göran ler tvivlande när han lyssnar till Erik.

Erik: Du ler, du! Haha! Det är därför du inte har respekt för någonting! Inte ens för dig själv!

Göran: Det allra minst!

Erik: Är du ett sådant as då?

Göran: Efter alla säger det, så måste jag ju tro det!

Här kan man tänka sig att Erik tar ännu en klunk av sitt vin, leker på sin luta med melankolisk och drömmande blick, suckar och tittar på sin vän.

Erik: Finns det intet gott hos dig?

Göran: Inte ett spår! För resten: vad är gott?

Här tänker jag mig att Erik brister ut i skratt. När de två dryckesbröderna ska prata teologi blir svartsynen ännu mer underhållande. Eriks far håller på att genomdriva reformationen, konfiskera kyrkklockor och riva kloster. Det är en kamp om himmel eller helvete och de religiösa lidelserna flammar som eldar över landet. Men Erik har en sval och loj inställning till det hela:

Erik: Men vi ha inte druckit så mycket att vi behöva disputera i teologin; här har disputerats i en mansålder så att alla profeterna ligga i håret på varann, och Luther själv har refuterat Augustinus, men Calvin har refuterat Luther och Zwingli Calvin och Johan av Leyden refuterade allesammans, så nu har man riktigt reda på det.

Göran: Ja, det är bara skoj alltihop, och hade inte det här skojet varit, så vore jag aldrig född.

Erik: Hur menar du?

Göran: Det vet du väl att min far var munk, och när klostren stängdes gick han åstad och gifte sig. Jag är således född i mened och tidelag, alldenstund herr fader bröt sin ed och ingick olovlig beblandelse med ett orent får.”

Erik: Du är ett as, Göran.

Ekman som prins ErikSom sagt: jag ser gärna att man gör det till tradition att sätta upp sådana här spel här och där i Sverige som en del av nationaldagsfirandet. Man skulle till och med kunna ta bort Gustav och bara ha med scener där Erik och Göran sitter och super och spelar tärning och pratar livets mening på värdshuset.

Vid ett tillfälle vill kungen att prins Erik ska sluta umgås med Göran, han har dåligt inflytande med sin nihilism och kan fördärva sonen. Men Erik svarar: ”Göran är icke sämre än andra, men har den förtjänsten inse att han icke är bättre.”

Visst är väl Strindberg ett geni! Tar vi in delar av hans dramer i våra nationaldagsspel så får vi på så vis fira även honom den 6 juni. Då hyllar vi hans konst, inte hans karaktär.

Den nedersta bilden föreställer Gösta Ekman i rollen som prins Erik vid en uppsättning av Strindbergs ”Gustav Vasa” 1922.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008