Heidenstams dödsdag och tanken om nationen som allas hem

HeidenstamEn av mina förfäder, på min mors sida alltså, var karolin. Han hette Jon Hansson Råbock och föddes i byn Bleckåsen i Jämtland år 1692. Han tillfångatogs under Karl XII:s misslyckade fälttåg i Norge 1718. I kyrkboken är han ihågkommen med följande ord: ”en mycket god kristen, ärlig och redelig samt trofast man”. Han dog 1768.

Mina förfäder var inga märkvärdiga människor. De bar ett namn som klingade adligt. Råbock låter minst lika ädelt som Stenbock, tycker jag. Men de var inga riddare, de var bönder och soldater. Det finns en utlänning också, en fältskär från Sachsen. Jon Hansson Råbock var kavallerist i Jämtlands Dragonregemente och Livkompani under generalmajoren Reinholt Hindrich Horn.

I kyrkboken och mönsterrullan får man inte veta så mycket. Man får komplettera de ordknappa beskrivningarna genom att läsa på om perioden och försöka inbilla sig hur människorna var. Så gjorde Heidenstam när han skrev berättelserna i samlingen Karolinerna. Den kom ut i två delar 1897 och 1898. Han hade inte tillgång till de stora karolinska brevsamlingarna; han hade bara sin kunskap om perioden och sin intuition och inbillning att lita till.

Men enligt Alf Åberg, som skrev förordet till en utgåva av Karolinerna, kom Heidenstam ganska nära verkligheten i sin skildring av soldaternas hemlängtan, drömmen om Sverige. De längtar efter fru och barn och den fattiga, rödmålade gården. Hur tänkte min förfader karolinen? Hur var han? Det kan jag aldrig säkert få veta. Men förmodligen var han lik de karoliner vi vet mer om.

I novellen ”Fredrikshall” får vi möta en utmattad armé, ansträngd till det yttersta, som belägrar Fredrikstens fästning i hopp om att ta Norge. ”Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina vapen stod i drivan”, skriver Heidenstam.

Heidenstams krigsskildring känns modern; soldaterna är individer. I Karolinerna är det inte bara herrarnas historia som berättas utan även de enkla soldaternas. Och de är psykologiskt komplicerade, med tvivel och ångest, inte ensidigt gossekäcka som i Fänrik Ståhls sägner. Och även kungen är en människa, svår att begripa sig på som verkliga människor är. Heidenstams Karl XII är en gåtfull och dubiös varelse som blir allt trasigare ju längre kriget pågår, men som samtidigt har han en nästan magisk makt över sina soldater. Heidenstam fick stark kritik för sitt kungaporträtt när romanen kom ut. Det var något helt annat än Tegnérs unge hjälte och skägglösa dundergud.

Karolinerna såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det en bortglömd bok som få unga känner till. Jag tycker man ska läsa den för att den levandegör en tragisk och viktig period i vår historia. Soldaterna hemlängtan är rörande och kan få en och annan modern läsare att blir tacksam över det vi moderna svenskar har. Man kan behöva påminnas om knappheten för att bättre uppskatta rikedomen.

Den danske litteraturkritikern Georg Brandes menade att Heidenstam i Karolinerna gett Sverige dess första epos. Kanske skulle man verka för att Karolinerna kunde få tillbaka något av sin ställning av nationellt epos vid sidan av Utvandrarna? Det förtjänar den, ja, jag tycker till och med att man ska göra film av boken. Något att tänka på den 20 maj som är Heidenstams dödsdag. Författaren är tyvärr nästan lika bortglömd som sitt verk. Även om Per I. Gedin försökte upprätta honom i en diger biografi för några år sedan.

Det finns en tanke som förs fram i Karolinerna som känns angelägen i vår tid. Det är tanken om nationen som allas gemensamma hem. Hemmet är större än huset där du bor. I berättelsen ”Fångarna i Tobolsk” har löjtnant Leijon ett nattligt samtal med vännen Kraemer: ”Hemmet, ser du, det är något som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land.”

Ser man nationen, hela nationen, som sitt hem blir man en god medborgare. En som vårdar och bygger, inte en som förstör. Det är en känsla som jag är säker på att man kan ha även om man inte är född här. Med egen vilja och uppmuntran och stöd från omgivningen. Som det heter i Heidenstams dikt ”Medborgarsång” där han talar om alla svenskars lika rätt, ”både arma och rika”, och avslutar med ”vi vilja blifva ett enda folk, och vi äro och bli det vi vilja”.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ditt stöd till 0760078008

Annonser

2 reaktioner på ”Heidenstams dödsdag och tanken om nationen som allas hem

  1. I Heidenstams karolinerna möter oss inte bara svenska livsöden, utan dessutom ryska, tyska, finska och även turkiska samt muslimska. Ok, Heidenstams verk är naturligtvis en litterär skapelse, men bygger på historiska källor, eftersom gamle Verner var åtskilligt beläst vad gäller ämnet Karl XII. En del noveller i den samlingen, exempelvis ”Marodörernas drottning” som handlar om hur horan Katarina bildar en egen friskara, sedan Karl XII bannlyst alla ”camp followers” ur den svenska hären, måste framstått som mycket radikal när den skrevs, och det gäller även ”Dumma Svenskan” om Dalkullan som hamnar i Sultanens Harem i Konstantinopel och inleder ett lesbiskt förhållande med en Azerisk prinsessa… Dagens PK-elit skulle nog se Heidenstam med lite andra ögon, ifall de bara LÄST hans böcker… Läsning kan ju aldrig skada

  2. Pingback: På jakt efter den moderna Asatrons poesi | Hedniska Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s