Heidenstam och jag delar en egenhet

cropped-swedenborgs-grav.jpgMitt svärmande för gamla gravar har gjort att jag ibland kallar mig ”Gravdyrkare”. Det är också mitt namn på Twitter. Jag har skrivit här på bloggen om hur jag dyrkat Frödings, Geijers och Swedenborgs och andras gravar. Dock är denna dyrkan inte religiös: den innehåller inga övernaturliga inslag. Jag besöker dem i döden som jag inte kan besöka i livet. Människor som inte nödvändigtvis är goda eller upphöjda, men som jag finner intressanta på olika sätt. Heidenstam tycks ha delat denna egenhet. Det är egentligen inte förvånande. Sentimentala människor, nostalgiker, drömmare och poetiskt sinnade har alltid dragits till gravar och ruiner. Så här skriver Heidenstam:

”Var och en har sina egenheter. Några samla frimärken, andra köpa ihop trasiga antika stolar och bord. Jag blev specialist på mer och mindre kända personers gravställen, och som alla fackmän blev jag het som en examinand om jag någon gång kände mig svarslös. Det kunde medföra särskilda resor och åtskilligt huvudbry. Caesar Borgia, för att nämna ett fall, hade inte bara flera år under sitt liv gått med en svart mask för sitt vanställda ansikte utan hade också gömt sig i en grav som jag hade svårt att få reda på. Falskeligen påstods han jordad i Pampelunas katedral, men till väl för min frid letade jag mig slutligen fram till upplysningen att en morsk biskop helt enkelt kastat ut hans lämningar ur kyrkan i den lilla staden Viana och att en av hans historiografer sedan lyckades finna dem. Därmed fick jag ro i den frågan.”

(Läst i Samlade verk, vol. 21, 1944, s. 80)

På bilden ser ni mig, iklädd fez, dyrka Swedenborgs grav i Domkyrkan i Uppsala. Det är stort att ha en profet i sin egen hemstad! Finns ingen anledning för en upsaliensare att åka hela vägen till Medina i Arabien där Muhammed vilar.

När den västerländska självkritiken går för långt

Indiana Jones i EgyptenDet är nu klart att det blir en ny Indiana Jones-film, den femte i ordningen. Filmen ska upp på biograferna sommaren 2019. Vart ska han resa den här gången?

I den första filmen, ”Jakten på den försvunna skatten”, som kom ut 1981 när huvudrollsinnehavaren Harrison Ford var en stilig 39-åring, reser arkeologiprofessor Jones till Egypten. Året är 1936 och hjälten ska stoppa nazisterna från att få tag på Förbundsarken, som de vill använda för att bygga en odödlig armé. (På bilden ser ni Indy i arabisk dräkt, utforskande en gravkammare).

Jag hoppas att det blir Egypten igen. Jag får aldrig nog av gravkammare under öknensanden. Och jag är inte ensam. Det går inte knappast att hålla räkningen över alla romaner, filmer, serietidningar, målningar och musikstycken med egyptiska motiv. Min favoritkonstnär, svensken Ivan Aguéli från Sala, var fascinerad av Egypten och bodde där i flera år före första världskriget, även om han fick nog till slut och längtade hem till mörkret och snön i Norden. Han blev också trakasserad och nära på ihjälslagen eftersom egyptierna på landsbygden inte såg med blida ögon på konstiga konstnärer.

För den som vill ha mer Indiana Jones så finns det ett antal ungdomsromaner om äventyraren som pojke. En av dem, som är skriven av Les Martin, heter på svenska ”Indiana Jones och skräckens gravkammare” och kom ut 1992. Den utspelar sig i Egypten i början av 1900-talet och det är här Indy för första gången möter sin arabiske vän Sallah, som i filmerna spelas av den bullrige walesaren John Rhys-Davies. Vid deras första möte är Sallah en liten gatpojke och betydligt magrare än Rhys-Davies: ”Pojken hade mörk hy och var klädd i en trasig vit turban och mantel. Likt en egyptisk gatpojke saknade han skor och fötterna var täckte av damm.”

Men trots att han är så ung och lever under ringa omständigheter, kanske har han inte ens gått i skolan, så kan han mycket om fornegyptisk kultur och är stolt över den. Han talar till och med varmt om egytisk religion, vilket gör honom till en ovanlig muslim. Islam betraktar egytisk religion som en form av avgudadyrkan, ”shirk” som det heter på arabiska, utan något som helst värde. Islam är den mest strängt monoteistiska religionen av alla och lär de troende att förakta polyteism. I Koranen framställs Egyptens farao som den yttersta symbolen för ondska och avguderi.

Indiana Jones and the Tomb of TerrorSallah är stolt över sitt kulturarv, ja, han ser de forna egyptierna som sina förfäder och deras historia som en del av sin egen. Men en elak tysk arkeologiprofessor helt utan respekt för egyptisk kultur lägger beslag på en gyllene staty och tänker smälta ner den till tackor. Sallah gör gemensam sak med Indy för att rädda statyn. ”Jag anser att det är kriminellt. Ingen har rätt att förstöra historiska föremål. Det är som att lura oss alla på vårt förflutna”, säger Sallah.

Den tyske professorn heter Gustav von Trappen och är klädd i vit kostym och tropikhjälm. En monokel glimmar i ena ögat. En stereotyp europeisk, arrogant kolonialist helt enkelt. Sallah säger till Indy: ”När allt kommer omkring är jag egyptier. De där människorna kan åsamka mitt land stor skada. Som du själv sa, de stjäl vårt förflutna. Men du är amerikan. Det här angår egentligen inte dig.”

Men Egyptens historia angår hela mänskligheten, inte bara egyptier. Dessutom är Sallah en arabisk muslim och tillhör en kultur som inte har någon som helst anknytning till det forna Egypten. Araberna erövrade Egypten i mitten av 600-talet. Genom historien är det västerlänningar som har visat mest positivt intresse för fornegyptisk historia, grävt fram gravar och bevarat och studerat föremål. Detta medan moderna egyptier eldade upp mumier för att driva sina tåg på de engelskbyggda järnvägarna. Så romanen ger inte en rättvis bild av hur det var och fortfarande delvis är. Egyptologin är en modern, västerländsk vetenskap.

Det har funnits araber som intresserat sig för det forna Egypten under medeltiden. Men då handlade det mest om att plundra gravar på dyrbarheter, inte om utgrävningar i vetenskapligt syfte. Det är i min mening betydligt sannolikare att en modern, arabisk egyptier skulle smälta ner en staty, som han dessutom betraktar som avgudabild, än att en tysk arkeolog skulle göra det. Även om det idag faktiskt finns ett fåtal egyptiska egyptologer.

Romanen är ett exempel på när den västerländska självkritiken går för långt: man idealiserar andra kulturer. Paradoxalt nog genom att göra ”de andra” mer lika västerlänningar. Sallah tänker ju inte som en vanlig arabisk pojke i Egypten i början av 1900-talet utan mera som en västerländsk pojke ur en ganska bildad medelklassfamilj. ”De stjäl vårt förflutna”, säger Sallah. Men de hade knappt haft någon kunskap alls om ”sitt” förflutna om inte västerländska arkeologer grävt fram, visat upp och skrivit böcker om det.

Den islamiska imperialismen rev tempel, slog sönder gravar, brände böcker och utplånade hela språk som den ersatte med arabiska. Banden till det förflutna kapades, ända tills västerländska orientalister började göra det känt igen och hjälpte syrier, egyptier och irakier att skapa en nationell identitet. Det var orientalister som avslöjade både kilskriftens och hieroglyfernas gåta. Och sfinxens saknade näsa, som ofta skylls ofta på Napoleons armé, förstördes i själva verket av en muslimsk bildstormare.

Salafister i Egypten, som är långtifrån någon liten grupp, vill att pyramiderna, som de kallar ”hedniska symboler”, jämnas med marken för att så fullkomna den islamisering som påbörjades av profeten Muhammeds trogna när de intog landet på 600-talet. Vi bör vara tacksamma över att en hel del egyptiska skatter finns i säkert förvar på British Museum och andra västerländska museer långt borta från de egyptiska salafisternas släggor och bomber. Men helt säkra är de inte. Salafismen, och muslimska bildstormare och puritaner av andra slag, finns nu även hos oss.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ditt stöd till 0760078008

Heidenstams dödsdag och tanken om nationen som allas hem

HeidenstamEn av mina förfäder, på min mors sida alltså, var karolin. Han hette Jon Hansson Råbock och föddes i byn Bleckåsen i Jämtland år 1692. Han tillfångatogs under Karl XII:s misslyckade fälttåg i Norge 1718. I kyrkboken är han ihågkommen med följande ord: ”en mycket god kristen, ärlig och redelig samt trofast man”. Han dog 1768.

Mina förfäder var inga märkvärdiga människor. De bar ett namn som klingade adligt. Råbock låter minst lika ädelt som Stenbock, tycker jag. Men de var inga riddare, de var bönder och soldater. Det finns en utlänning också, en fältskär från Sachsen. Jon Hansson Råbock var kavallerist i Jämtlands Dragonregemente och Livkompani under generalmajoren Reinholt Hindrich Horn.

I kyrkboken och mönsterrullan får man inte veta så mycket. Man får komplettera de ordknappa beskrivningarna genom att läsa på om perioden och försöka inbilla sig hur människorna var. Så gjorde Heidenstam när han skrev berättelserna i samlingen Karolinerna. Den kom ut i två delar 1897 och 1898. Han hade inte tillgång till de stora karolinska brevsamlingarna; han hade bara sin kunskap om perioden och sin intuition och inbillning att lita till.

Men enligt Alf Åberg, som skrev förordet till en utgåva av Karolinerna, kom Heidenstam ganska nära verkligheten i sin skildring av soldaternas hemlängtan, drömmen om Sverige. De längtar efter fru och barn och den fattiga, rödmålade gården. Hur tänkte min förfader karolinen? Hur var han? Det kan jag aldrig säkert få veta. Men förmodligen var han lik de karoliner vi vet mer om.

I novellen ”Fredrikshall” får vi möta en utmattad armé, ansträngd till det yttersta, som belägrar Fredrikstens fästning i hopp om att ta Norge. ”Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina vapen stod i drivan”, skriver Heidenstam.

Heidenstams krigsskildring känns modern; soldaterna är individer. I Karolinerna är det inte bara herrarnas historia som berättas utan även de enkla soldaternas. Och de är psykologiskt komplicerade, med tvivel och ångest, inte ensidigt gossekäcka som i Fänrik Ståhls sägner. Och även kungen är en människa, svår att begripa sig på som verkliga människor är. Heidenstams Karl XII är en gåtfull och dubiös varelse som blir allt trasigare ju längre kriget pågår, men som samtidigt har han en nästan magisk makt över sina soldater. Heidenstam fick stark kritik för sitt kungaporträtt när romanen kom ut. Det var något helt annat än Tegnérs unge hjälte och skägglösa dundergud.

Karolinerna såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det en bortglömd bok som få unga känner till. Jag tycker man ska läsa den för att den levandegör en tragisk och viktig period i vår historia. Soldaterna hemlängtan är rörande och kan få en och annan modern läsare att blir tacksam över det vi moderna svenskar har. Man kan behöva påminnas om knappheten för att bättre uppskatta rikedomen.

Den danske litteraturkritikern Georg Brandes menade att Heidenstam i Karolinerna gett Sverige dess första epos. Kanske skulle man verka för att Karolinerna kunde få tillbaka något av sin ställning av nationellt epos vid sidan av Utvandrarna? Det förtjänar den, ja, jag tycker till och med att man ska göra film av boken. Något att tänka på den 20 maj som är Heidenstams dödsdag. Författaren är tyvärr nästan lika bortglömd som sitt verk. Även om Per I. Gedin försökte upprätta honom i en diger biografi för några år sedan.

Det finns en tanke som förs fram i Karolinerna som känns angelägen i vår tid. Det är tanken om nationen som allas gemensamma hem. Hemmet är större än huset där du bor. I berättelsen ”Fångarna i Tobolsk” har löjtnant Leijon ett nattligt samtal med vännen Kraemer: ”Hemmet, ser du, det är något som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land.”

Ser man nationen, hela nationen, som sitt hem blir man en god medborgare. En som vårdar och bygger, inte en som förstör. Det är en känsla som jag är säker på att man kan ha även om man inte är född här. Med egen vilja och uppmuntran och stöd från omgivningen. Som det heter i Heidenstams dikt ”Medborgarsång” där han talar om alla svenskars lika rätt, ”både arma och rika”, och avslutar med ”vi vilja blifva ett enda folk, och vi äro och bli det vi vilja”.

Gillar du vad jag skriver? Swisha ditt stöd till 0760078008

Inte terrorist, men…

En ung salafitisk predikant från förorten har fått ett visst genomslag med sina videoklipp. I ett klipp den 4 februari fördömde han de sextrakasserier som ofta förknippas med unga män från Nordafrika och Mellanöstern. Klippet blev väldigt gillat och delat och många har använt det för att visa att det minsann finns fina och kloka muslimer. Det vet det jag att det gör. Men hur klok och fin är egentligen Moosa Assal?

Moosa har studerat vid det salafitiska ”universitetet” i Medina i Saudiarabien. Jag sätter ordet universitet inom citattecken eftersom det inte rör sig om en akademisk utbildning efter västerländsk standard utan om hjärntvätt. Det finns inget utrymme för kritiskt tänkande.

I denna imamfabrik i Medina hjärntvättar man unga muslimer till att bli två saker: 1) salafitiska missionärer och 2) lojala mot den saudiska regimen. I fallet Moosa har man lyckats. Han är engagerad på den extrema salafitiska sajten Islam.nu. Han har aldrig kritiserat den saudiska regimen, tvärtom rekommenderar han på sin Facebooksida fatwor, islamiska utlåtanden om rätt och fel, som gör det till en allvarlig synd att kritisera makthavarna.

Moosa Assal är ingen terrorist, men han är en extrem salafit, och dessa delar till stora delar Al-Qaidas och Islamiska statens (IS) trosuppfattningar och värderingar. Alla salafiter tror att Koranen och profeten Muhammeds sunna, hans ord och gärningar, är högsta norm. Alla salafiter tror att sharia ska tillämpas i sin helhet. Alla salafiter tror att muslimer och icke-muslimer har olika rättigheter. Alla salafiter tror på jihad, det heliga kriget.

Salafismen kallas så eftersom man vill återvända till den rena läran som man tror fanns på de första muslimernas tid. ”Salaf” är arabiska och betyder ”föregångare”. Man ska göra som dessa föregångare och inte hitta på saker. Att hitta på och införa nyheter är enligt salafismen den värsta formen av kätteri. Det är samma sak som att påstå att islam inte är en fullkomlig religion, att den inte är bra som den är.

Salafismen är indelad i två huvudinriktningar: madkhalismen, som är trogen den saudiska regimen, och jihadismen som är revolutionär. Al-Qaida och Islamiska staten (IS) är salafi-jihadistiska grupper. Det är alltså sant att den saudiska regimen är emot IS, men det motståndet handlar främst om att IS vill störta det saudiska kungahuset och ersätta det med sitt eget kalifat. Den saudiska regimen har ingenting emot att IS tillämpar shariastraff som halshuggning, prygel och stympning. Den har inget emot att IS diskriminerar icke-muslimer. Den saudiska regimen gör själv allt detta. Så att vara emot IS räcker inte för att räknas som klok och fin. Den saudiska regimen är avskyvärd.

Moosa Assals vän och medarbetare Abdul Wadud, en svensk konvertit till salafismen som också studerat i Medina, är mest känd för en större publik från Uppdrag granskning den 17 maj 2012. Där uppmanade han vad han antog vara en misshandlad muslimsk kvinna att be sin man om förlåtelse! Polisen skulle inte kontaktas.

För så är det i salafismen och egentligen i traditionell islam generellt: att tafsa på främmande tjejer är förbjudet, men att aga sin hustru är tillåtet. Hustrun måste också ställa upp på sex. Moosa ljuger inte i sitt videoklipp, men han säger heller inte hela sanningen.

I ett annat videoklipp tar Moosa Assal avstånd från värstingarna som kastat sten mot en ambulans i Tensta. Han ber personalen om ursäkt. ”Ambulanspersonal försöker rädda liv, nästa gång kanske det är din familj eller du som behöver hjälp. Så här kan man inte bete sig oavsett bakgrund eller var man bor”, säger han i klippet. Jag är ganska säker på att han säger sanningen. Han tycker inte att man ska kasta sten på ambulanser som kommer för att hjälpa. Men han säger inte hela sanningen. Han säger inte att enligt salafismen som han tror på, och egentligen traditionell islam generellt, är det riktigt att stena äktenskapsbrytare. Så det är okej att stena en människa, men inte en bil. Kvinnor har stenats i Saudiarabien.

Enligt berättelser om profeten Muhammed som hålls för äkta av salafiter lät profeten stena kvinnor som han ansåg var skyldiga till äktenskapsbrott. I en Facebookstatus den 1 februari skriver Moosa Assal att som muslim ska inte ”vara sig själv” utan istället imitera profeten Muhammed. Till stöd för detta citerar han Koranversen ”I Guds sändebud har ni ett gott föredöme” (33:21).

Moosa Assal är liksom den saudiska regimen en motståndare av den Islamiska staten (IS). Där gäller inte principen om att inte kritisera makthavare – kritik mot kalifen är tydligen okej. Den 23 januari rekommenderar han i en Facebookstatus att följarna ska ansluta sig till Facebookgruppen ”Svar På Khawâridjs Villfarelser”. Islamiska statens anhängare kallas ”khawaridj” av den saudiska regimen, ”de som gått ut”, det vill säga de som inte längre lyder makthavarna. Det är så man ser på de salafitiska jihadisterna, som vilsna bröder som vill väl men som valt en felaktig väg. Man betraktar dem fortfarande som muslimer.

I gruppen ”Svar På Khawâridjs Villfarelser” lyfts saudiska, salafitiska imamer fram som förebilder muslimer borde lyssna på istället för de vilsna IS-anhängarna. Det är imamer som Al-Albani och Ibn Uthaymin, ultrakonservativa salafiter som förkastar alla moderna idéer och kräver att Koranen och profeten Muhammeds exempel följs till punkt och pricka. I detta ingår barbariska straff, diskriminering av icke-muslimer, kvinnoförtryck, vetenskapsförakt och förbud mot religionskritik.

Den 17 januari skriver Moosa Assal i en Facebookstatus: ”Finns flera ungdomar i förorten som memorerat hela Koranen, fett stolt över dem alla. Må Allah bevara dem.”

När det kommer till att uttala arabiska riktigt är salafiterna mycket noga. Jag vet eftersom jag har deltagit i studiecirklar under salafitiska lärare. Minsta fel korrigeras. Men Moosa Assal talar dålig svenska fast han antagligen är född i Sverige. Han tycks ta svenskan på mindre allvar. Det är han inte ensam om i ”orten”. Det dessa invandrartäta förorter behöver prioritera är enligt min mening snarare utbildning i svenska språket än koranisk arabiska. En invandrare kan ursäktas, att lära sig ett nytt språk är inte lätt, särskilt om man inte har studievana från hemlandet. Men den som är född här har ingen ursäkt. Dåligt uttal tyder på bristande intresse.

Tyvärr har det uppstått en kultur bland vissa ungdomar i ”orten” att se ner på den som talar riktig svenska, så kallad ”svennig” svenska. En sådan inställning är provocerande för mig som svensk, och det är även provocerande att Moosa Assal, som uppenbarligen är normalbegåvad, tolererar fel i svenskan, men strävar efter perfektion i arabiskan. Två av de ledande profilerna på sajten Islam.nu är svenska konvertiter till salafismen, den tidigare nämnde Abdul Wadud och Abu Dawud Abdullah as Sueidi. Båda har svenska som modersmål, men har lagt sig till med någon slags ”förortsaccent”.

Moosa Assal tycker inte om så kallad islamofobi och ett av syftena med hans videoklipp, vilket han själv har uppgivit, är att sprida en positiv bild av muslimer. Men i en föreläsning kan man lyssna på Moosas vän Abdul Wadud tala om shiamuslimer. Föreläsningen heter ”Sanningen om shia”. Abdul Wadud förklarar att shiaislam uppstått genom en judisk konspiration. Det var en jude som låtsades vara muslim för att ville förstöra islam inifrån. Han tar upp vad han menar är likheter mellan shiism och judisk tro. Judarna och andra otrogna kan inte förstöra islam från utsidan, säger han, därför utger de sig för att vara muslimer.

Föreläsaren säger vidare att shiamuslimerna är farliga och att man som rättrogen salafit inte får gifta sig med dem, inte äta deras kött och inte ens prata med dem. Han kallar dem ”smuts”! Vad är detta om inte så kallad islamofobi? Och det sprids av personer som påstår sig verka mot islamofobi. Min slutsats är att de inte alls är emot hat mot muslimer. De är emot kritik av salafismen.

Så låt dig inte luras av Moosa Assals kloka och fina ord i videoklippen om tafsningar och stenkastning mot ambulanser. Han står för mycket mer än det som framkommer i klippen. Jag har bara skrapat på ytan. Gå in och läs på Islam.nu och Fatwa.se. Den världsbild och de värderingar som kommer till uttryck på dessa sajter är allt annat än klok och fin.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Idag hyllar jag ”Guds fiende”, Harry Potter

Harry Potter och dödsrelikernaFlera muslimska ledare har utfärdat fatwor mot Harry Potter. Det är en synd att läsa böckerna och se filmerna. De menar att man som muslimsk förälder bör hindra sina barn från att komma i kontakt med berättelserna. De kan förstöra deras rätta tro och goda moral. Som vanligt skyller man på judarna och deras ”kulturkrig”. Den iranska tidningen Kayhan betecknade i en ledare i juli 2007 Harry Potter som ett ”sionistiskt projekt”. I december 2008 hävdades det i iransk statstelevision att berättelserna var en judisk-svartmagisk konspiration mot islam, en del av judarnas strävan att uppnå världsherravälde.

Hos salafiterna hittar man det råa, oförsonliga, osminkade och vulgära hatet. Den australiske, salafitiske hatpredikanten Feiz Muhammad har i ett av sina utbrott utnämnt Harry Potter till ”Guds fiende”. Feiz är utbildad i salafismens huvudsäte, det så kallade ”universitetet” i staden Medina, Saudiarabien. Den saudiska regimens religiösa institutioner har fostrat en stor del av världens salafitiska hatpredikanter. Några av dem finns i Sverige.

Varför hatar muslimska fanatiker Harry Potter? Till att börja med får man betänka att magi är en verklighet hos betydande grupper av muslimer. I flera länder finns det lagar mot magi och i till exempel Saudiarabien händer det att människor som anklagas för att använda magi blir avrättade. Stora delar av befolkningen tror också på andar. För dem som tror så är Harry Potter farlig eftersom han kan locka barn och ungdomar till denna farliga, sataniska väg.

Ett av fanatikerns kännetecken, skriver Amos Oz i sin bok Hur man botar en fanatiker, är bristen på humor och fantasi. Den Gud som Feiz Muhammad tror på har absolut inget sinne för humor, och de som tror på Honom strävar efter att vara likadana. Hans Gud har heller ingen vidare fantasi. Hade Han haft det hade han kunnat leva sig in i och förstå andra sätt att tänka. Nu ser Han bara sitt eget perspektiv och vill inte lyssna på andra. De andra är otrogna, fiender och kättare som ska tystas, straffas och utplånas. Feiz Muhammads Gud är helt enkelt som Feiz Muhammad fast större.

I sin videofilmade predikan var Feiz Muhammad särskilt arg för att de icke-trollkunniga i Harry Potter-berättelserna, de så kallade ”mugglarna”, framställs som inskränkta och trista medan Harry och hans trollkunniga vänner skildrades som intellektuella, spännande och intressanta. Med andra ord: han kände sig träffad och kränkt. Nu är inte mugglarna i berättelserna lika inskränkta och intellektuellt sterila och ointressanta som Feiz Muhammad, men han kände ändå på sig att han var mer lik dem än Harry och hans vänner, det vill säga de som är nyfikna, fantasifulla och kreativa.

Feiz förstår att om barn och ungdomar börjar uppskatta sådana egenskaper kommer de att se upp till personer som påminner om Harry Potter och se ner på sådana som han själv. Vid sidan av den unge trollkarlen riskerar han och hans sort att framstå som oattraktiva. Deras svar på utmaningen är inte att snygga till sig själv utan att förbjuda muslimer från att se rivalen.

Man kanske skulle kunna betrakta magin i Harry Potter-berättelserna som en metafor för fantasi. De som har fantasi ser saker som andra inte kan se. De kan också hitta på saker. Denna förmåga är rena motsatsen till salafismens grundläggande lära: att hitta på är en styggelse. Påhitt kallas ”bida’a” och leder till helvetet. Enligt salafismen ska man bara göra det som står i texterna och dessa ska bara förstås såsom de tidiga muslimerna förstod dem. Salafismen är motsatsen till kreativitet.

Trots fatwor från muslimska ledare är J. K. Rowlings böcker populära bland muslimska barn. De har översatts till flera stora språk i islamvärlden som arabiska, persiska och turkiska. Jag tror att de som utfärdat fatworna mot berättelserna har fog för sin rädsla: de påverkar. Hur mycket? Jag har inte tillgång till någon statistik. Sådana här saker kan också vara svåra att mäta.

Hur man botar en fanatikerFantasi, menar Amos Oz, är förmågan att ”föreställa sig den andre”. En muslim som har den förmågan – och de finns – kan när han eller hon läser Koranens uppmaningar till massmord på ”månggudaryrkarna” och förstörelse av deras kultur och gudabilder, leva sig in i hur det skulle kännas att vara en sådan ”månggudadyrkare”. Plötsligt kan man se sin egen Gud från ”den andra sidan”. Det gör det svårare att hata.

Feiz Muhammad och hans gelikars Gud saknar fantasi och humor. Harry Potter står för fantasi och humor och därför är han den gudens fiende. Av samma anledning är han min vän. Idag är det den 2 maj och Internationella Harry Potter-dagen och jag vill passa på att hylla honom.

NOT: Omslaget till Harry Potter och dödsrelikerna gjordes av Alvar Tapio och Peter Bergting. Det är ytterligare en anledning till att jag är stolt och glad över att Bergting tecknade det supersnygga omslaget till min senaste diktsamling Natt öfver Upsala (2015).

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008