Uppsalapoeten Lars Gustafsson har gått bort

Lars GustafssonEn poet har gått bort, en Uppsalapoet. För det är så jag minns honom. Lars Gustafsson var många saker – romanförfattare, redaktör, filosof och professor. Men för mig var han framför allt poeten som skrev ”Öfre Slottsgatan-svit”. Dikten fanns i Gustafsson debutsamling Ballongfararna från 1962.

Övre Slottsgatan, som numera stavas med v i stället för f, är en av få miljöer som finns bevarade i universitetsstaden efter 60- och 70-talens brutala rivningsvåg. ”En delvis ålderdomlig och i många avseenden betydelsefull gata i Uppsala”, skriver Gustafsson. Han studerade i Uppsala på 50-talet, och bodde ett tag i den så kallade Gubbhyllan på Övre Slottsgatan, ja, han figurerar faktiskt i en studentroman från 60-talet som fått något av en kultstatus, Gun-Britt Sundströms Student 64.

Huvudpersonen Saga kommer till staden och redan första dagen ser hon sig omkring; hon noterar förstås rivningarna. ”Centrum är givetvis helt förstört, med tårtpapperstempo och otäcka moderna jättehus”, konstaterar hon, ”men i andra områden kan man nog vädra uppsalastämning.”

Ett ställe där man fortfarande kan uppleva den upsaliensiska stämningen är på café Ofvandahls. Och där möter hon Lars Gustafsson!

“Jag tittade till på en man med en liten gosse i barnvagn: vad har jag sett det där utseendet? Är det inte Lars Gustafsson som ser ut så där – är det han rentav? Jag drog dit Jenny som sakkunskap och vi stod bakom och spetsade öronen när han förklarade sej ‘behöva fem wienerbröd’ – rösten var också hans så det var ingen tvekan. Jag har träffat Lars Gustafsson. På Ofvandahls.”

Saga hänger ganska mycket på caféet, helst på lördag förmiddag. Här dricker hon kaffe och läser Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). Myrdal var en hip vänsterintellektuell på den tiden, vilket dagens unga nog har svårt att föreställa sig.

I en minnesanteckning berättar Gustafsson att när han kom till Uppsala i mitten av 50-talet ”vimlade där formligen av litterära begåvningar”. Hur det är bevänt med litteraturen idag är inte lätt att svara på. Talar man om poesi skulle jag säga att Uppsalapoesin är död idag. Jag känner inte till någon förutom jag själv som skriver Uppsaladikter. Jag har letat efter andra, men inte hittat någon.

Ja, det är ont om poeter överhuvudtaget, trots att deckarförfattaren Kjell Erikssons i sin självbiografi Simma i mörker. En självbiografisk klassresa (2012) hävdar han att staden är diktartät. ”Det står minst en missförstådd poet i varje gathörn …”

De som finns skriver inte gärna om Uppsala, även om de skriver i Uppsala. Sådana har alltid funnits. Gunnar Ekelöf låg i Uppsala 1926 och 27; han läste persiska och sanskrit. Av detta syns inte ett spår i den senare diktningen. Han var V-daling men besökte bara nationen tre gånger – för att betala terminsavgiften. Och likadant är det med de studentpoeter jag känner till.

År 1997 gavs det ut en antologi med titeln Levande poeters Uppsala (Edda förlag). Poeten Bo Gustavsson var redaktör och skrev också förordet. Där skriver han att antologin föddes ur irritation:

”Jag har länge irriterats över att när Uppsalapoesi kommer på tal, då nämns på sin höjd sådana namn som Boye, Fröding eller Thunman. Ytterst sällan nämns någon nu levande poet. I det allmänna medvetandet förknippas begreppet Uppsalapoesi nästan reflexartat med ett sällskap döda poeter. Med denna antologi vill jag visa att så inte är fallet. Tvärtom lever och skapas Uppsalapoesin i nuet!”

Det var 1997. Flera av bidragsgivarna i Levande poeters Uppsala har gått bort. Nu även Lars Gustafsson. Och staden dör också. Uppsala finns kvar som en plats på kartan, men av det upsaliensiska Uppsala med dess särpräglade stämning finns inte mycket kvar, förutom i minnet hos vissa gamla upsaliensare. Och så förstås i litteraturen!

Gustafssons dikt om Övre Slottsgatan ledde till att två andra poeter, Lars Bäckström och Göran Tunström, som också legat i Uppsala, svarade med varsin dikt i vilka de gav uttryck för sina egna, annorlunda, mindre sentimentala erfarenheter av gatan. I sina repliker använder både Bäckström och Tunström modern stavning (v i stället för f). Bäckström kommenterar därtill, inte utan en viss polemisk ton, Gustafssons ålderdomliga sätt att bokstavera.

Brev till Lars G.

Jag kan inte förstå ditt behov av att gammalstava din gata.
Jag vill inte möta dig där som Öfvermenniska,
som Luther eller Glunt,
utan med krängande energiskt isbrytarskrov,
som i luften mellan Carolina och kvarteret Ubbo
äntligen kör upp ett dammfritt kölvatten!

Dikten infördes i samlingen Världen omkring oss, utgiven samma år som Ballongfararna. Tunströms dikt utkom även den 1962, i samlingen Nymålat. I en dikt om Övre Slottsgatan i min samling Skymning öfver Upsala som kom ut 2013, valde jag att använda gammalstavning. Det innebär att jag tar Gustafssons parti, men jag gör det utan lidelse och med glimten i ögat. Nu är vi jämna lag. Två som har använt gammal- och två som använt nystavning. Men jag kanske bara räknas som en halv lagmedlem vid en jämförelse med ”öfvermenniskan” Gustafsson… I så fall vinner nystavarna. Suck!

Läs den här artikeln på Det Goda Samhället här

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s