Birro och Omar i Uppsala

Omar och Birro 20 april 2016Onsdagen den 20 april läste jag och Marcus Birro poesi på Stadshotellet i Uppsala (numera heter det Oasia och har österländsk inredning). Vi tillhör samma generation, den som ibland kallas ”den ironiska generationen”. Han är några år äldre än jag, men jag kompenserar genom att vara några kilo tjockare. När vi satt bredvid varandra på krogen såg vi ut som Helan och Halvan. Jag med min svällande mage och en flaska öl, han med sin vältrimmade figur och en Ramlösa.

Vi hade kul! Det var fullt hus, ett sextiotal personer hade kommit för att lyssna på oss. Men alla dikter var inte kul. Birro avslutade kvällen med att läsa en gripande dikt ur boken Svarta vykort från 2007. Den handlar om hans son Dante, som dog vid födseln. Han levde bara några minuter. Det var många ögon som blänkte i lokalen. Min egna också. I ett mellanprat sa Birro att dikter ska man känna, inte analysera. Det gjorde vi, kände alltså. Efter uppläsningen satt jag kvar och pratade med gamla och nya vänner.

Jag läste några texter, prosadikter eller korta noveller, ur boken Skymning öfver Upsala, som kom hösten 2013. Alla texterna finns inlästa och utlagda på YouTube här.

Den första som jag läste heter ”Herr Omars antikvariat” och skildrar ett möte med mitt alter ego Herr Omar, en herre i svart kostym och röd fez. Ja, ni är nog redan bekanta med honom. Denne figur har jag sedan utvecklat till ANTIKALIFEN, en något mer allvarsam superhjälte som tar sig an superskurken KALIFEN.

Så läste jag ”Apeiron” om min bekantskap med excentrisk präst i Uppsala, Fritz Olofsson, och ”Spela schack” om undflyende barndomsminnen. Som ni märker utspelar sig alla mina texter i Uppsala. Men inte riktigt. Jag skiljer på Uppsala med två p, den verkliga staden, och Upsala med ett p, den magiska staden.

Stadshotellet 20 april 2016Men de bästa Uppsaladikterna är redan skrivna. Det var mer än etthundrafemtio år sedan sångcykeln Gluntarne släpptes 1851. I sitt förord till jubileumsutgåvan 1951 konstaterar poeten Einar Malm att Wennerberg med sina gluntsånger ”skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas”.

Ja, och den bästa gluntsågen är förstås ”Uppsala är bäst”.

En som inte gillade Uppsala Stadshotell, som också kallades Gästis, var Albert Engström. I sin bok Mitt liv och leverne berättar han så här: ”Vi gingo till Gästis. Jag hade aldrig sett något sådant förr. Ett rökfyllt rum, där ögonen värkte och där det luktade punsch och där ett par hundra unga människor skreko så mycket de orkade.”

Det låter ju kul.

Marcus Birro har också bloggat om dagen. Läs här

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008. Om du swishar 150 kr och anger din adress så skickar jag en diktsamling.

Annonser

Tintins tårar

Tintins tårarEfter den jihadistiska terrorattacken mot Bryssel blev det populärt att dela bilder av en ledsen Tintin i sociala medier. Tintin skapades ju av den belgiske tecknaren Georges Remi, mera känd som Hergé, och har blivit en symbol för landet, särskilt huvudstaden. När Belgien är i sorg gråter Tintin. Det är ett sätt att hantera händelsen, ett annat sätt är vrede. Själv har jag delat en bild av en ursinnig kapten Haddock som skriker ”Hämnd!” under rubriken: ”Arg belgare reagerar”.

En Facebook-vän kommenterade då att Haddock inte var belgare utan fransman från Bretagne. ”Jaha”, svarade jag, ”men han är en belgisk produkt”. Dessutom vet man inte säkert vad Haddock har för påbrå. Det är till och med troligt att han är lika belgisk som sin vän Tintin.

Den traditionella uppfattningen i islam är att det är förbjudet att avbilda levande varelser. Man stödjer sig på yttranden av profeten Muhammed. Den salafitiska rörelsen strävar efter att hålla sig till islams två huvudkällor: Koranen och Muhammeds undervisning. Det innebär att salafiter förbjuder Tintin såväl alla andra teckningar som föreställer människor och djur. Av någon anledning tillåter de dock både foto och video.

Islamiska staten (IS) och Al-Qaida är salafitiska terrorgrupper som har det mesta av sin teologi gemensamt med andra, icke-våldsamma och missionerande salafitiska grupper. I Sverige domineras den islamiska missionen riktad till ungdomar av salafiter. Det är den starkaste trenden.

Tintin är en typisk modern västerlänning och på många sätt motsatsen till en inskränkt salafit. Han är öppen, kreativ och nyfiken. Han löser problem med logiken som verktyg. Jag tror att han skulle bli ledsen av det som hände i Bryssel den 22 mars. Men sedan skulle han söka en lösning. Hitta de ansvariga och ställa dem inför rätta. Inte för att hämnas, som den lidelsefulla kapten Haddock, utan för att det är rätt och för att skydda Belgiens medborgare från terror.

Men saken är den att den jihadistiska terrorn inte försvinner för att man fångar jihadisterna. Den är en idé och en idé kan inte låsas in eller dödas med kulor. Jihadismen har sina rötter i religionen islam och lyckas övertyga unga muslimer med argument ur Koranen och Muhammeds undervisning. Så länge det finns muslimer i väst som inte känner sig som en del av vår kultur, ja, som till och med hatar den, så kan jihadismen hitta rekryter.

Det här är ett problem som varken Tintin eller kapten Haddock kan lösa. Det är en historia som inte får plats i ett eller två seriealbum. Det är ett arbete som kan ta generationer. Jag talar om 1) hur islam ska reformeras och lämna den primitiva bokstavstron bakom sig och 2) hur muslimska invandrare och deras barn i väst ska kunna assimileras i vår kultur.

Jihadismen är en global rörelse och måste bekämpas globalt. Hur det går för jihadisterna på slagfältet i Syrien påverkar oss här. Det betyder att till exempel svensk, belgisk, fransk och engelsk polis har begränsade möjligheter att påverka den inhemska jihadismen. De unga muslimer som dras till denna idé är inte beroende av ledare och lokaler i länderna där de är bosatta. De är uppkopplade på nätet och lyssnar till de ledare som är stora på det globala planet.

Även om den svenska staten skulle lyckas knyta ett antal imamer till sig som predikar ett fredligt, anti-jihadistiskt budskap, en ”svensk islam”, så kommer man inte att kunna nå alla svenska muslimer, särskilt inte de som finns i riskzonen och har lågt förtroende för staten och inte ens känner sig som en del av det svenska samhället.

Plan 714Men vi ska göra vad vi kan. Tintin är journalist och det journalistiska arbetet är en viktig del av kulturkampen som tyvärr länge varit försummad. Den salafitiska rörelsen har kunnat slå rot och växa ostört i Sverige medan journalister, som ju ofta har vänstersympatier, varit sysselsatta med att kartlägga högerextremister. Men det har börjat ändras. Allt fler journalister har börjat bevaka islamistisk extremism, och då särskilt salafism, som är roten till Al-Qaida och IS.

När Hergé var färdig med albumet Tintin hos gerillan (1976) talade han i en intervju om idén till sitt nästa äventyr, det som skulle bli Plan 714 till Sydney. ”Jag skulle gärna vilja att allt utspelas på en flygplats, från början till slut”, sa han. ”En flygplats är ett centrum som är rikt på mänskliga möjligheter, en mötesplats för olika nationaliteter; man finner hela världen i liten skala på en flygplats! Där kan allt hända – tragedier, skämt, exotism, äventyr…”

Han kunde nog inte ha anat att flygplatsen i hans egen stad skulle bli skådeplatsen för en tragedi av en sådan allvarlig art att den knappast lämpar sig för ett Tintin-äventyr.

Gillar du vad jag skriver? Swisha en peng till 0760078008

Uppsalapoeten Lars Gustafsson har gått bort

Lars GustafssonEn poet har gått bort, en Uppsalapoet. För det är så jag minns honom. Lars Gustafsson var många saker – romanförfattare, redaktör, filosof och professor. Men för mig var han framför allt poeten som skrev ”Öfre Slottsgatan-svit”. Dikten fanns i Gustafsson debutsamling Ballongfararna från 1962.

Övre Slottsgatan, som numera stavas med v i stället för f, är en av få miljöer som finns bevarade i universitetsstaden efter 60- och 70-talens brutala rivningsvåg. ”En delvis ålderdomlig och i många avseenden betydelsefull gata i Uppsala”, skriver Gustafsson. Han studerade i Uppsala på 50-talet, och bodde ett tag i den så kallade Gubbhyllan på Övre Slottsgatan, ja, han figurerar faktiskt i en studentroman från 60-talet som fått något av en kultstatus, Gun-Britt Sundströms Student 64.

Huvudpersonen Saga kommer till staden och redan första dagen ser hon sig omkring; hon noterar förstås rivningarna. ”Centrum är givetvis helt förstört, med tårtpapperstempo och otäcka moderna jättehus”, konstaterar hon, ”men i andra områden kan man nog vädra uppsalastämning.”

Ett ställe där man fortfarande kan uppleva den upsaliensiska stämningen är på café Ofvandahls. Och där möter hon Lars Gustafsson!

“Jag tittade till på en man med en liten gosse i barnvagn: vad har jag sett det där utseendet? Är det inte Lars Gustafsson som ser ut så där – är det han rentav? Jag drog dit Jenny som sakkunskap och vi stod bakom och spetsade öronen när han förklarade sej ‘behöva fem wienerbröd’ – rösten var också hans så det var ingen tvekan. Jag har träffat Lars Gustafsson. På Ofvandahls.”

Saga hänger ganska mycket på caféet, helst på lördag förmiddag. Här dricker hon kaffe och läser Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). Myrdal var en hip vänsterintellektuell på den tiden, vilket dagens unga nog har svårt att föreställa sig.

I en minnesanteckning berättar Gustafsson att när han kom till Uppsala i mitten av 50-talet ”vimlade där formligen av litterära begåvningar”. Hur det är bevänt med litteraturen idag är inte lätt att svara på. Talar man om poesi skulle jag säga att Uppsalapoesin är död idag. Jag känner inte till någon förutom jag själv som skriver Uppsaladikter. Jag har letat efter andra, men inte hittat någon.

Ja, det är ont om poeter överhuvudtaget, trots att deckarförfattaren Kjell Erikssons i sin självbiografi Simma i mörker. En självbiografisk klassresa (2012) hävdar han att staden är diktartät. ”Det står minst en missförstådd poet i varje gathörn …”

De som finns skriver inte gärna om Uppsala, även om de skriver i Uppsala. Sådana har alltid funnits. Gunnar Ekelöf låg i Uppsala 1926 och 27; han läste persiska och sanskrit. Av detta syns inte ett spår i den senare diktningen. Han var V-daling men besökte bara nationen tre gånger – för att betala terminsavgiften. Och likadant är det med de studentpoeter jag känner till.

År 1997 gavs det ut en antologi med titeln Levande poeters Uppsala (Edda förlag). Poeten Bo Gustavsson var redaktör och skrev också förordet. Där skriver han att antologin föddes ur irritation:

”Jag har länge irriterats över att när Uppsalapoesi kommer på tal, då nämns på sin höjd sådana namn som Boye, Fröding eller Thunman. Ytterst sällan nämns någon nu levande poet. I det allmänna medvetandet förknippas begreppet Uppsalapoesi nästan reflexartat med ett sällskap döda poeter. Med denna antologi vill jag visa att så inte är fallet. Tvärtom lever och skapas Uppsalapoesin i nuet!”

Det var 1997. Flera av bidragsgivarna i Levande poeters Uppsala har gått bort. Nu även Lars Gustafsson. Och staden dör också. Uppsala finns kvar som en plats på kartan, men av det upsaliensiska Uppsala med dess särpräglade stämning finns inte mycket kvar, förutom i minnet hos vissa gamla upsaliensare. Och så förstås i litteraturen!

Gustafssons dikt om Övre Slottsgatan ledde till att två andra poeter, Lars Bäckström och Göran Tunström, som också legat i Uppsala, svarade med varsin dikt i vilka de gav uttryck för sina egna, annorlunda, mindre sentimentala erfarenheter av gatan. I sina repliker använder både Bäckström och Tunström modern stavning (v i stället för f). Bäckström kommenterar därtill, inte utan en viss polemisk ton, Gustafssons ålderdomliga sätt att bokstavera.

Brev till Lars G.

Jag kan inte förstå ditt behov av att gammalstava din gata.
Jag vill inte möta dig där som Öfvermenniska,
som Luther eller Glunt,
utan med krängande energiskt isbrytarskrov,
som i luften mellan Carolina och kvarteret Ubbo
äntligen kör upp ett dammfritt kölvatten!

Dikten infördes i samlingen Världen omkring oss, utgiven samma år som Ballongfararna. Tunströms dikt utkom även den 1962, i samlingen Nymålat. I en dikt om Övre Slottsgatan i min samling Skymning öfver Upsala som kom ut 2013, valde jag att använda gammalstavning. Det innebär att jag tar Gustafssons parti, men jag gör det utan lidelse och med glimten i ögat. Nu är vi jämna lag. Två som har använt gammal- och två som använt nystavning. Men jag kanske bara räknas som en halv lagmedlem vid en jämförelse med ”öfvermenniskan” Gustafsson… I så fall vinner nystavarna. Suck!

Läs den här artikeln på Det Goda Samhället här

Poesikväll med Marcus Birro och Mohamed Omar i Uppsala

Birro 2Sedan jag började intressera mig för poesi i femtonårsåldern har jag gått igenom alla, ja jag menar alla, diktsamlingar som finns på Stadsbiblioteket i Uppsala. Jag kan inte påstå att jag har nagelfarit dem, men jag har bläddrat igenom dem och hunnit bilda mig en uppfattning om innehållet. Av alla dessa hundratals diktsamlingar är det ett mycket få som jag minns och ännu färre som jag tyckte det var något bevänt med. Diktsamlingarna av Marcus Birro kommer jag både ihåg och tycker om. Därför är det så roligt att jag och Birro ska läsa dikter tillsammans. Mötet äger rum onsdag den 20 april kl 18.00 på Uppsala Stadshotell, som numera heter Oasia, på Drottninggatan 9.

Jag och Birro tillhör samma generation, den som ibland kallas ”den ironiska generationen”, även om han är några år äldre än mig. Vi är alltså födda på sjuttiotalet och var unga på nittiotalet. Han har sitt magiska Göteborg, jag mitt Uppsala.

Poeten Birro är en romantiker; det är en mörk romantik som klamrar sig fast vid livet och dess under, smärtsamt medveten om att allt tar slut, att bakom varje vackert, skrattande ansikte lurar ett grinande kranium. Man hinner inte fullkomligt greppa undret innan det är borta. Det finns ett antal bluffmakare idag, som inte kan skriva och inte har något att säga, men som av någon oförklarlig anledning får ge ut böcker. Diktsamlingar som inte berör någon, som ingen bryr sig om och som ingen kommer att komma ihåg, men som får bra recensioner i DN. Birro hör inte till denna grupp. Han hör till de riktiga poeterna.

Stadshotellet 1901Jag ska berätta en anekdot om Gästis, som Stadshotellet i Uppsala kallas. Den 2 december 1956 talade Harry Martinson om sitt science fiction-versepos Aniara i sal X, ”tian”, i universitetshuset. Det var fullsatt. Folk satt i trapporna och stod längs väggarna. Alla var förväntansfulla och ingen blev besviken. Diktverket skildrar hur skeppet Aniara med dess passagerare ombord är på väg bort i den svarta, tomma rymden. Men egentligen är skeppet en bild för vår jord och färdens slut står för den förödelse som Martinson fruktade väntar oss alla inom kort. Det var 1956 och atombombhotets vilade tungt över många sinnen.

Efter läsningen tog Litteraturklubben, studentföreningen som stod för arrangemanget, med sig Martinsson till Stadshotellet för en ”stadtsupé”. Det var praxis att Litteraturklubbens inbjudna talare inkvarterades på Stadt och av styrelsen trakterades i hotellets matsal. Just denna supé, eller sexa som man vanligen sa, blev särskilt minnesvärd genom att Martinson talade fritt ur hjärtat och berättade om den ångest som låg bakom Aniara. ”Jag skrev den boken i stället för att ta livet av mig”, sade han. Efter en kort stund av gripen tystnad utbringades en skål.

Jag kommer att läsa dikter ur boken Skymning öfver Upsala, som kom ut hösten 2013. Jag har även spelat in dikterna och lagt dem på YouTube. Lyssna här! Bakgrundsmusiken gjordes av den italienske kompositören Giacinto Scelsi (1905-1988). Hans musik är stundtals skrämmande, som tanken på det lilla skälvande livet i ett till synes oändligt, svart universum.

Tid: Onsdag 20 april kl. 18.00 Plats: Restaurang Oasia, Drottninggatan 9 i Uppsala

Fritt inträde, baren är öppen, mat serveras.
Eventet på Facebook hittar du här

Gillar du vad jag gör? Swisha en peng till 0760078008