Att leva och dö som Joe Strummer

Rock the KasbahI Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i glidningen mellan 80- och 90-tal spelade han i punkbandet The Christer Petterssons.

En av de gamla polarna dör av ett medfött hjärtfel, precis som Joe Strummer punkbandet i The Clash, och huvudpersonen återvänder till hemstaden för att få ihop sitt gamla band och spela på begravningen.

Jag och Birro tillhör samma generation, den som ibland kallas ”den ironiska generationen”, även om han är några år äldre än mig. Vi är alltså födda på sjuttiotalet och var unga på nittiotalet. Han har sitt magiska Göteborg, jag mitt Uppsala. Det är nog så att varje stad är magisk för den som varit ung där. Helt enkelt för att barn- och ungdomen är magisk. Jag spelade inte i något band själv, men jag hade kompisar som gjorde det. Jag minns hur stor Thåström var, vi lyssnade också på honom, men jag blev aldrig ett lika fanatiskt Thåström-fan som Birro.

I romanen berättar huvudpersonen poetiskt om Frank Öster, han som dör som Joe Strummer, och nämner det engelska gothrockbandet The Fields of the Nephilim:

”Frank Öster, ständigt med en ny roman på gång. Ständigt med blicken som ett vapen mot dina medmänniskor.

Nu är du död, rullade ner från soffan och ner på golvet och dog. Med tidningen över ansiktet. Kronbloms-död. Kaffet ännu ljummet i koppen på soffbordet. Tipskuponger. Mobilen på laddning. Fönstret lite öppet. Datorn släckt. Världen som en brottsplats utanför dörren. Nu är du död och jag undrar om du hann leva eller om du fastnade i den vanliga fällan att planera hela livet till en annan dag, till en framtid som aldrig kom. Ditt ansikte som i sömn, fast stelare. Som en sömn utan drömmar.

Som en dröm, dina ögonlock, så stilla. Dead but dreaming, som The Fields of the Nephilim sjunger.”

För mig handlar det bandet en krets som jag aldrig blev helt en del av, men som i mina ögon hade ett skimmer omkring sig. Jag beundrade dem på avstånd. De hade hittat på ett eget ord, ”neffligt”, om sådant som påminde om The Fields of Nephilim eller bara var coolt. Några av dem klädde sig som sina förebilder i svarta kläder och cowboyhattar.

Fields of the NephilimMen det var inte The Fields of the Nephilim som hittade på uttrycket ”död men drömmande”. De lånade det av den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft, som använde det för att beskriva det väldiga monstret Cthulhu, som slumrar i den sjunkna staden R’lyeh någonstans på botten av Stilla havet.

Men vilka är nefilim? Ola Wikander har nördat ner sig i flera utdöda språk och är också doktor i Gamla testamentets exegetik. I boken Gud är ett verb (2014) avtäcker han rester av uråldrig polyteism i Gamla testamentet. En sådan rest finns redan i Genesis korta berättelse om en slags gudaväsen, kallade ”gudasönerna”, som tar mänskliga kvinnor till hustrur. Från denna förening föds en avkomma, ”som beskrivs med det egendomliga hebreiska ordet nefilim”. I de flesta bibelöversättningar översätts detta ord med ”jättar”. Det är inte helt rätt förklarar Wikander:

”Det hebreiska ordet i sig verkar komma av en variant av ordet ‘falla’, som i senare hebreiska och judisk arameiska används i betydelsen ‘abortera’, så att ordet kanske skulle kunna ha en klang av ‘aborterade foster’ eller missfall'”. En rimlig, men tråkig tolkning. Nefilim var inte så neffliga!

”Berättelsen om ‘gudasönerna’ och nefilim har givit upphov till en lång och invecklad idéhistoria”, fortsätter Wikander. ”I dagens populärkultur kan man notera namnet på bandet Fields of the Nephilim …”

Men även om nefilim inte är så neffliga så finns det andra saker i Bibeln som är det, menar Wikander som i sin bok visar att änglar, som vi tänker oss som ganska milda och snälla, i den hebreiska Bibeln på vissa ställen framställs som ”något slags bevingade, brinnande ormväsen. Klar fantasynivå på sådana”.

Essäerna i Wikanders bok fäster särskild vikt vid sådana detaljer som egentligen inte borde finnas med i Gamla testamentet, men som av någon anledning passerat censuren. Det rör sig om rester av den uråldriga polyteistisk religion som så småningom utvecklades till judendom och sedan kristendom. I denna utveckling finns det vissa paralleller till islam som växte fram ur den arabiska, polyteistiska religionen genom att ta till sig framför allt judiska och kristna element.

Islam gör anspråk på att vara den mest monoteistiska av monoteismer, men källorna är fulla av spår av den gamla religionen. Det kändaste exemplet är nog de så kallade Satansverserna, som förekommer i ett antal berättelser enligt vilka Muhammed erkänner existensen av ”Guds döttrar” Lat, Uzza och Manat och ger dem en ställning som medlare. Över änglarna, men under Gud.

Gud är ett verbI Femte Mosebok antyds existensen av en höggud som är ännu mäktigare än Jahve, kallad Elyôn eller ”den Högste”. Detta väsen ska ha fördelat folken mellan de många mindre mäktiga gudarna. Varje gud fick alltså ett folk som han kunde kalla sitt, och ”då fick Jahve sitt folk som andel”. På så sätt kunde man kanske förklara skillnader i seder, lagar och trosföreställningar. Koranen uttrycker en liknande tanke, men där heter det att Gud är en, men att Han i olika tider har skickat olika profeter till olika folk. En tanke som försökte besvara frågan om varför religionerna var många när det bara fanns en gud. Men Muhammeds uppenbarelse var förstås den mest fullkomliga.

Det finns gott om neffliga saker i Koranen, groteska, makabra, ja, coola saker. Vi har till exempel djinnerna, de arabiska andarna. Men sådana saker är bara neffliga om man inte tror på dem. Tror man att det faktiskt finns djinner kan det snarare vara skrämmande, för att inte tala om djävlar. Den gotiska litteraturen uppstod i ett Europa där tron på änglar och demoner till stor del hade trängts tillbaka av upplysningen.

En av The Clashs största hits någonsin var låten ”Rock the Casbah” som kom 1982. Den skrevs som en protest mot att muslimska präster förbjudit rockmusik. Det har gått mer än trettio år sen dess, men möjligheten för punkiga sångare att verka i muslimska länder är fortfarande små. Den som försöker leva som Joe Strummer i Saudiarabien kommer att inte att dö som Joe Strummer utan halshuggas på ett torg under ropet Allahu akbar! Det är inte så stor skillnad mellan Islamiska staten i Irak och Syrien (IS) och vad jag brukar kalla Islamiska staten i Saudiarabien (ISS). I båda staterna försöker man tillämpa Koranens lagar.

Det finns dock ett underjordiskt svartmetallband i Saudiarabien. Bandet heter Al Namrood och de försöker i sina låtar lyfta fram de neffliga sakerna i den islamiska traditionen. Namnet har de tagit från en Nimrud som ska ha varit babylonisk kung och omtalas i både Bibeln och Koranen. I den islamiska traditionen framställs han som en polyteistisk tyrann som stod i vägen för den monoteistiske profeten Abraham. Terrorgruppen Islamiska staten är stränga muslimska monoteister och hatar allt som har med Nimrud att göra. De förstör alla historiska, babyloniska lämningar de kommer över. I detta följer de sin förebild Abraham som enligt Koranen slog sönder avgudabilder med en hammare.

När Abraham hade krossat avgudabilderna lade han hammaren i handen på den största av dem, som han hade låtit vara. Folket var förstås upprört och undra vem den skyldiga var: ”Det är han som har slagit sönder de andra”, sa Abraham och pekade på den enda kvarvarande statyn. Då svarade de att en staty inte kunde göra något sådant, varpå den vise Abraham sa ungefär: ”Aha, där ser ni hur dumma ni är som dyrkar statyer som inte kan gör något varken för att hjälpa eller skada er!” Det som saknas i berättelsen är att folket svarar: ”Men det kan ju inte din gud heller!” Om de sa något sådant så kom det åtminstone inte med i Koranen. Segrarna skriver historien.

Det är en sak som det saudiska bandet Al Namrood gör – omvärderar islams historieskrivning. De som beskrivs som de onda i islams texter kanske inte var så onda och de som beskrivs som goda kanske inte var så goda. Är det verkligen självklart att monoteism är bättre än polyteism? Var det verkligen ett framsteg när araberna lämnade sina gamla gudar och gick över till islam? Hur mycket av Koranens svartmålning av det förislamiska samhället stämmer med verkligheten? Det här är frågor som inte får diskuteras öppet i de flesta islamiska stater, och särskilt inte i Saudiarabien.

Birro om NephilimMedlemmarna i Al Namrood är anonyma och det finns inte ens bilder på dem. De kan inte uppträda på scen överhuvudtaget. En av bandmedlemmarna fick frågan när han trodde att svartmetallare skulle kunna verka öppet i Saudiarabien. ”Inte på tusen år”, svarade han pessimistiskt. Än så länge får de stanna i underjorden, till synes icke-existerande. Döda men drömmande, som den store Cthulhu på havets botten. Men en dag ska han vakna.

Läs den här artikeln i tidningen Tidningen Kulturen här

Gillar du vad jag skriver? Swisha ett bidrag till 0760078008

Läs om mina böcker här
Vill du veta vad som händer? Följ mig på Facebook eller Twitter

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s